Rumänien och Enduromania 2000

Av Fredrik Höök

Planerna för årets offroadresa var först inställda på Alperna. Några soliga dagar på Rivieran och sedan, lagom solbrända, lite grusåka i bergen. Vackra vyer och gott vin. Riktlinjerna för turen var klara när det någonstans började gro en längtan att åka lite längre bort med mer äventyr och hårdgasa. Hade vi inte hört talas om ett rally i Transsylvanien…

Efter en stunds letande hittar vi rallyts hemsida (www.enduromania.net) och de tidigare planerna fick snabbt ge vika för en resa österut. Rumänien kändes direkt helt rätt när de bilder vi såg visade slingriga och inbjudande grus och skogsvägar, vackra landskap med berg, dalar och djupa skogar samt miljöer som hämtade från trettiotalet med fåraherdar, kor och getter… Mitt i allt detta, i de transsylvanska bergen, ett fyra dagar långt rally – ja! Vi avverkar snabbt Tyskland. Jannes KTM Adventure med packning plus fyra extradäck och min AfricaTwin med tre extradäck och packning nerbantad till tält, kök samt minimalt med klädombyte.

Tjeckien

I Tjeckien tar vi små landsvägar österut. Drömlikt landskap med floder, berg och serpentinvägar som kantas av äldre slottsliknande byggnader i spöklikt förfall. Här och var restauranger, vi stannar vid en och tar lunch. Engelska är inte speciellt gångbart här så vi får teckna frågor om menyn och efter att ha kacklat och viftat lite med armarna äter vi kyckling med potatis. En eftermiddag letar vi plats för tältet, vi söker ett undanskymt ställe gärna vid en bäck och hittar snart en plats som verkar idealisk. En skogsväg leder över en äng och det verkar som bästa platsen för campandet skulle vara intill skogsbrynet. men då måste vi korsa en bäck med ansenligt vattenflöde…Vi diskuterar snabbt om det är värt ett försök och kommer fram till att om en filmar när den andra kör så kommer det ju i efterhand vara värt det. Går det så får vi en bra tältplats – går det inte så har vi något roligt att titta på i efterhand… Tagning, jag erbjuder mig heroiskt att sköta kameran, och Janne kommer några meter ut och dyker sedan med både mc och sig själv i den strida bäcken.Jag lagar mat och kokar kaffe medan Janne byter till torra kläder och huttrande konstaterar att vattnet uppifrån bergen absolut inte håller badtemperatur.

Slovakien

Vid gränsen uppenbarar sig ett intressant faktum – Jannes pass är på väg att gå sönder. Sidan med fotot har nästan helt lossnat.. Vi kommer in med bara ett påpekande men hur skall detta mottagas i Ungern och framförallt i Rumänien? Stannar i en stad för att växla och äta. Köper god slovakisk kebab som vi intar på en bänk vid en gågata. Gott om folk och vackra flickor. Vi känner oss som två dammiga hårdingar när vi sitter där och käkar. Vi har varit ute i en vecka nu och det är första större staden vi åker in i – vi blir sittande ganska länge och bara tittar på allt och alla.

Senare åker vi vidare och hittar en fin camping, den är upptagen i någon internationell campingorganisation så det är flott värre med både rena toaletter och varmvatten i duscharna! Vi hyr en stuga på 10 kvm med två sängar och en garderob och blir så nöjda med all denna lyx att vi beslutar oss för att ha detta som basecamp ett par dagar. Dagen därpå åker vi äntligen iväg utan packning för en rejäl tur upp i de lokala bergen. Vilken känsla, hojarna tar långa skutt och vi mår gott av att få gasa av oss en veckas bagagefrustration! Hittar en rejält stenig vandringsled som ringlande leder oss upp till toppen på 1430 meter. Solen värmer och vi tar en tupplur i gräset. På vägen ner hittar vi en avstickare med en rolig rallysträcka som vi, efter att ha handlat mat, vänder och kör uppför. En sista urladdning och vi ger fullt uppför den mjukt slingrande grusvägen, 90-100 blås med ölflaskor i fickorna och ett stort bröd surrat på tanken!

Ungern

Vi kommer genom gränskontrollen efter en halvtimmes granskning av Jannes pass. Sidan har lossnat ännu mer. Åker lugnt och bekvämt på en landsväg men beslutar oss, ödesdigert, för en ”genväg” som går in i skogen. Det börjar bra med en rolig grusväg men slutari en svettig kamp. Grusväg blir skogsväg blir traktorväg blir djupa lerfyllda hjulspår med grodor. ”Nu har vi kört så långt, vi måste snart vara igenom” och ”Ser det inte lite fastare ut där borta” är optimistiska uttalanden som får oss att åka längre och längre in i denna leriga trollskog. Jag dundrar ner i ett potthål som suger fast Hondan i ett järngrepp och skickar mig snurrande upp i en slänt. Intryckt motorbåge, allt annat ok. Janne fastnar senare med sitt slitna bakdäck och kommer ingen vart, vi får slita som djur för att komma loss och vidare. Slutligen återfår vi lite intelligens och vänder tillbaka samma väg, kommer tillbaka ut på landsvägen dyngsura och nougatfärgade.

Rumänien

Kommer in relativt (allt är relativt) smidigt i Rumänien. Gränsstationen är nybyggd och modern och fylld av tjänstemän av olika rang. Först ska man få papper stämplade i en kur för att sedan få nya stämplar i en annan. Det är av stor vikt att olika tjänstemän utfärdar de olika stämplarna så man får flera köer att stå i. Vi har dock med oss ett passerbrev utfärdat av någon ”director” från turistdepartementet, med stämpel och allt, så vi får passera köerna smidigt. Betalar efter uppmaning 100 DM för två visum och får kvitto på 90. Jag låter detta passera för att ett tag verkar det som att vi kan slippa visa Jannes pass men det är givetvis bara en naiv önskedröm, en tjänsteman öppnar det trasiga passet, tittar upprört på oss och utstöter ”problema, problema”. Anar jag en glimt av tillfredställelse i hans ögon? Han försvinner in i en byggnad av spegelglas. Efter ytterligare en halvtimme är dock allt undersökt och klart och vi blir hälsade välkomna med förhoppning om en trevlig vistelse!

Vi rullar in i landet med nyfikna sinnen, vad ska vi möta, se och höra. Stämmer det att vägarna är så dåliga att det i stort sett inte går att ta sig fram, att stöld är den mest utbredda hobbyn (”kör inte under 30 km/h för då stjäl de hjulen av er”), att polisen kommer att stoppa oss stup i ett för att ta in påhittade böter, att vägarna kantas av horor. Vi hade hört allt möjligt. Den sista informationen vi fick innan vi lämnade Sverige var att vissa områden dessutom hade rikliga bestånd av kobror. Perfekt. Planerna att ta med endast yttertältet skrinlades, hela tältet fick följa med. Ingen av oss ville ju vakna med kobrahalsduk.

Det är säkert 30 grader och vi låter fartvinden svalka oss så gott det går när vi styr våra grovmönstrade framdäck mot Karpaterna, bergskedjan som vi tänkt köra utmed till vi når Transsylvanien. En omväg på en dryg vecka vilket nu återstår innan rallyt börjar. Vi kör utmed gränsen mot Ukraina i norr och slås av att vägarna är ok, visserligen hål eller sprickor överallt men inte så farligt som vi hört och varken poliser eller prostituerade som lurar på oss.Det mäktiga landskapet känner vi igen från de bilder vi sett men vi slås ändå av den rikliga grönskan. Kor, höns, vilda hundar och ibland hästar går löst omkring lite här och var. Husen är byggda av trä eller tegelsten utan puts och överallt alla dessa människor som glatt och med stora ögon vinkar till oss när vi kör igenom det aldrig sinande antalet byar som avlöser varandra. I några byar känns det som all verksamhet upphör och uppmärksamheten riktas mot oss. Det finns i stort sett inga motorcyklar här så frågorna är många varje gång vi stannar. ”Hur snabbt går den, hur många cylindrar, vad kostar den?” osv.

Janne får punktering i en by och det bildas snabbt en folksamling om kanske femtio personer tätt runt om oss. Första närkontakten med befolkningen och det känns lite oroligt efter allt vi hört. Snart märker vi dock att det inte är några problem, de äldre delar gladeligen ut örfilar till de ungar som av nyfikenhet tar på hojarna. Alla skrattar och är ytterst vänliga. Jag sätter mig vid sidan om och filmar cirkusen och känner en stor värme till dessa människor. Snart har jag sällskap av byn skolfröken, vacker Maria 26, som ursäktar kalabaliken. ”Det händer sällan något i denna by, därför blir barnen så här” Jag förklarar att det är helt ok, att vi också tycker det är kul. Vi talas vid om allt möjligt och efter ett långdraget punkamek har det börjat mörkna så vi får låna en tom lägenhet i ett rivningshus som tillhör Marias familj. Dagen därpå tar vi farväl, lätt rörda av den enorma vänlighet vi mött. Maria vägrar stolt pengarna jag erbjuder för övernattningen med orden ”we dont take money from strangers, you are allways welcome”. Smått förälskad rullar jag vidare..

En kväll i en skogsslänt med fantastisk utsikt lagar jag en spännande middag. Tomatsåsen på burk vi köpt tillreder jag med vitlök och lite chili, inte för starkt då vi har pasta till. Serverar maten där vi sitter i solnedgången och Janne tar den första tuggan med ett väsande ljud… det vi trodde var en burk tomatsås visar sig vara ren chilipasta!

Senare på dagen kommer vi in på en suverän grusväg som vi intar i högt tempo. Ibland försvinner vägen in i skogen, upphör nästan, tilltar och fortsätter. Vid ett tillfälle står vi ute i en skog och undrar var vägen fortsätter när vi ser en herde med åtta-tio vallhundar komma mot oss, hundarna kommer fram först och bildar morrande en ring runt oss. Vi håller oss väldigt stilla och inväntar herden, en fåordig arketyp som vänligt visar oss i vilken riktning vägen fortsätter så vi kan komma vidare. Några timmar senare stannar vi vid en bar i ett gammalt hus, tar varsin dricka och pratar trötta men uppspelta igenom körningen; ”fan vilken sten det låg där, jamen vattensamlingen då, å hoppet vid järnvägsövergången” osv.Vi har haft en kalaskörning!

Rullar in i staden Piatra-Neamt, tankar på Shell och får riktig bensin. När vi senast tankade fick vi någon obskyr dieselblandning som gjorde att motorerna stank outhärdligt. Vid ett tillfälle frågar till och med en man om Hondan har dieselmotor! Annars är det alltid en rysare att möta Rumäniens antagligen största hot mot människa och miljö – lastbilar av märket Tatra eller Roman Diesel. Att komma ifatt en Roman Diesel på en slingrande bergsväg är knappast någon bedrift, men att däremot ta sig förbi detta monster kräver planering. När föraren växlar ner och gasar på släpper motorn ut en kolsvart avgasvägg, sker detta precis när du passerar frågar du dig först var omgivningen tog vägen – du ser ingenting. Du kommer sedan ur detta avgasinferno och har just kortat ditt liv med 3-4 år…

När vi tankat växlar jag pengar, 400 DM blir 3,8 miljoner Lei och jag får sätta ett gummiband runt plånboken i bästa solvallastil. Åker vidare och i Gheorgheni får Janne punktering igen men som tur är ligger det en däckfirma i närheten och för tio kronor får vi en lagning som sitter som gjuten. I denna stad ser vi sedan för första gången limsniffande och tiggande barn. Städerna drar, som överallt i världen, till sig all fattig- och rikedom. Hemlösa skitiga småungar vilar i skuggan av lyxbilar. Kusligt.

Fortsätter upp i bergen och vi kommer nu in i Transsylvanien. Hittar ett ödsligt beläget hotell där vi kan ställa in motorcyklarna i garaget. Lassar upp allt bagage på rummet för att sedan ta en dusch… trodde jag Janne tycker att vi bara ska ta en öl i baren först. Vi går ner i baren fortfarande iklädda crossbrallor, knäskydd, leriga stövlar etc., vi är milt uttryckt långt från nyduschade.. Tror först att vi är de enda gästerna på hotellet men i baren träffar vi ett medelålders engelskt par som bara tar varsin öl – imorgon skall de upp tidigt för att i ett sträck köra till Wien, en sträcka på ca 100 mil. Vi slår oss ner och börjar jämföra våra erfarenheter av Rumänien och eftersom vi är två elaka jävlar bestämmer vi oss snart för att supa ner det inte ont anande paret. Vi börjar bjuda på öl så att de, brittiskt artiga förstås, också känner sig tvugna att bjuda på en runda. Efter ytterligare ett par rundor (he-he, vår plan fungerar) med öl hör jag frun påminna sin man att de verkligen borde gå och lägga sig, samtidigt kommer Janne tillbaka från baren med varsin tia vodka! Det blir en rolig och sen kväll, när det medelålders paret äntligen slipper ifrån oss och kan lägga sig fortsätter vi själva, fortfarande i leriga kläder. Bartendern, som mellan våra beställningar smyger in i ett rum och tittar på porrfilm, vill slutligen sova och ger oss sista beställningen med orden ”You have to drink that on your room”.

Dagen efter är vi måttligt pigga och jag ordinerar maxfart 40 på de dödsföraktande serpentinvägarna. Verkligheten blir sedan att vi vissa sträckor knappt kan hålla den farten ens. Vägen är egentligen inte ännu öppnad för säsongen och har potthål (fast det kanske vore mer beskrivande att här tala om trekammarbrunnar), nedrullade stenar och klippblock, snö samt att på ett par ställen har halva körbanan underminerats och rasat bort! Uppe på toppen sveps vi sedan in i ett våldsamt oväder med blixtar och dunder på högsta volym, mäktigt.

Senare samma dag tappar jag all bromsverkan bak och tusen tankar hinner passera innan jag fått stopp; att min stålomspunna bromsslang inte längre är stålomspunnen, att jag tappat bromsbeläggen eller bromsskivan (ja, jag var trött) eller något annat som absolut inte får hända nu bara ett par dagar före rallyt. När jag stannat inser jag att jag hädanefter har ett underställ mindre att dras med – tröjan har lirkat sig ur min packning ochförenat sig med navet. Eftersom den var i 100 % nylon har den smält och plastat in bromsskivan! Jag låter hela skapelsen svalna innan jag leendeplockar isär och skrapar ren bromsok och belägg, glad att det inte var något värre som hänt.

Vi har nu kört 400 mil och börjar närma oss tävlingsområdet! Sista sträckan skall vi köra över bergspasset Urdele med sin topp på 2141 meter. Vägen ärtill en början riktigt fin men blir snart mer lik en vandringsled med storastenar och bortspolade vägpartier, allt ackompanjerat av ett allt mer aggressivt väder. Hojjarna känns trötta i den tunna luften och vi får brotta oss upp för de mest steniga sträckorna. När vi efter någon timme når bergskammen är vi helt insvepta i hård vind och dimma, det regnar dessutom lätt och temperaturen är nere någonstans kring 5 grader. Ett tjugotal vildhästar galopperar runt på en gräsbeklädd platå och vi känner oss grymma som tagit oss upp till denna karga och mycket ensliga utpost. Vinden viner och vi är två riktigt hårda jävlar. Skinnarmo – du är en tönt.

Då hör vi ett avlägset… eh… motorljud? Det tilltar och snart ser vi två motorcyklar sakta närma sig från motsatt håll. Vår självutnämnda ballhetsfaktor gör en djupdykning när två rumänska bikers i jeans och gympdojjor på MZ respektive Munch 125 stannar och morsar med stora flin. Ena killen har inte ens knäppt jeansjackan! Dom tittar nyfiket på våra hojjar medan vi skäms över vår GoreTex. Efter en stund knattrar dom vidare och försvinner bort i dimman, kvar står vi med krossade egon. Vi repar oss dock snabbt och fortsätter neråt – på denna sida berget är vägen stundvis kantad av hundra meter fritt fall (om man vill) men längre ner blir det mer flackt och vi kan ibland lämna serpentinvägen och köra rakt nerför. Värmen återvänder ju längre ner vi kommer och snart kan vi sträcka ut på en riktigt fin sandväg och ge fullt, skönt efter att ha agerat bergsget i flera mil.

Vi landar i Brebu Nou, byn som är geografisk utgångspunkt för Enduromania. Vi träffar Sergiou, eldsjäl och organisatör för rallyt, som hälsar oss hjärtligt välkomna och visar oss till rätta – vi installerar oss i en gammal skola. Där finns också en 50-tal andra deltagare, de flesta har lättare hojjar men på kvällen dyker en buss upp med två riktiga karameller, en BMW-HPN samt en rallykittad Africa Twin från AfricanQueens. (www.africanqueens.de) Piloterna till dessa järn blir under den kommande veckan två riktigt goda vänner. Peter och Peter från München.

Söndagen går åt till vila samt att köra ner till staden för att bunkra upp riktig bensin inför rallyt, särskilt KTM:en är känslig för den häxbrygd bymackarna säljer. Fem mil serpentinväg med vild kreatur och asfalt från tidigt 70-tal kan få den mest inbitne entusiast att fundera över alternativa sysselsättningar.Det är hett, luften dallrar, och halvvägs ner får jag soppatorsk. Vi står som tur är i en liten by så efter lite teckenspråk går en man iväg och kommer tillbaka med en colaflaska. Med bensin. Jag blundar, tömmer över det gula innehållet i Hondan och ber ångestfyllt en stilla bön om att bensinen är utspädd med diesel, fotogen, getmjölk – vad som helst utom just cola. V-tvinnen mullrar igång fint och vi kan fortsätta ner.

Rally – dag 1

Under fyra dagar ska vi nu hitta så många kontroller som möjligt och till vår hjälp har vi en karta över tävlingsområdet, ca 15×15 mil, samt text med navigeringshjälp till de totalt 60 kontrollerna. Alla poängsatta efter svårighetsgrad.

Vi bildar lag med Peter und Peter samt det tyska paret Konrad och Silka. Vi siktar in oss på att försöka plocka alla endurokontroller, de som ligger utmed de hårigaste vägarna. Att försöka vinna har ingen av oss i kikaren, särskilt inte efter att ha noterat den mordiska blicken hos lättviktspiloterna med Husaberg, KTM och Husqvarna. Vi rullar igång och plockar först ett par lätta kontroller för att sedan ge oss på de hårda. Kartorna vi har är långt från fullständiga då kartor under kommunisttiden var förbjudna (suck) och endast förbehållna militären. De kartor som nu finns är nyproducerade och saknar många av småvägarna som förbinder byarna med varandra.För min del håller det hela på att ta slut redan första dagen; på eftermiddagen, i en djup tät skog, åker Janne i förväg för att lägga sig på någon strategisk plats med videokameran. AT-Peter kör sedan iväg först med mig jagandes bakom och efter någon kilometer, bakom en böj, står Janne med kameran. Min instinktiva reaktion blir nedväxling för att ge allt ut ur böjen (vad gör man inte för en schyst filmsekvens) men samtidigt som jag har fullgasställ ut så bromsar Peter framför mig… jag bromsar omkull så kvistar, jord och kåpdelar yr i skogen. Stannar en knapp meter från Peters svindyra Hondatwin, puh. Janne: ”Fy fan, hur gick det?”

Jag, på huk, mörbultad: ”Jorå, det var väl värt det i och med att du filmade.” Janne: ”Mmm …tyvärr fungerade inte kameran.”

 

Efter att ha skruvat och tejpat ihop kåpan hjälpligt fortsätter vi ur skogen och ut på underbara sandvägar över öppna gräsfält – grym afrikakänsla. I de byar vi passerar vinkar människor glatt och barnen blir som tokiga och ställer sig med utsträckt hand och vill ha handklapp. Framåt kvällen återvänder vi trötta, skitiga och väldigt nöjda. Vi har kört på väldigt skiftande vägar, allt från leriga stigar i djupa dalar till friåkning över gräsklädda bergskammar med fantastisk utsikt. Kommer aldrig att glömma när HPN-Peter och jag har åkt före de andra för att reka – vi kör utmed en av alla bergskammar, det är hårt och fast underlag så vi har bra fart när 25-30 vildhästar plötsligt dyker upp och genskjuter oss. Galloperar så det mullrar i luften och vi kan nästan känna hur marken vibrerar under oss. Tillsammans med omgivningen och utsikten väldigt mycket ”back to earth”-känsla.

Senare samma kväll meddelar Conrad att dagen varit en bra erfarenhet men att han och Silka väljer att köra med en annan, lugnare, grupp imorgon. Samtidigt vill Janne att vi ska ansluta oss till husaberggänget men jag lyckas hejda honom.

 

Dag 2

Vaknar stela och med träningsverk – gott tecken på lång och god körning. Nu ansluter istället Thomas Pullman till vårat team, trevlig och fullständigt galen tysk på en dekaltrimmad och rejält skrynklig Africa Twin som senare helt verkar sakna bromsar. Gasar stenhårt och försöker kanske sätta sig över naturlagarna – kraschar tre gånger bara denna dag. Till synes helt oberörd förutom att han skrattar gott efter varje vurpa, han kom att bli en fullständig gåta! Jag står vid ett tillfälle och väntar in de andra när Pullman kommer dundrande, en gren slår till styret så han går omkull och försvinner som ett streck ut i djungeln. Africatwinnen ligger kvar i ett dammoln och samtidigt som jag springer fram tänker jag att nu dog den jäveln. Kommer bara halvvägs när jag ser hans leende nuna titta fram ur ett buskage! Borstar av sig jorden, rättar till kläderna och reser upp hojen med ett ”he-he-he”.

 

Vi kör vidare, en kontroll ligger uppe på en höjd vid ruinen av ett torn. Underbar och snabb slingrig väg leder oss dit men de allra sista 50 metrarna saknar väg så jag gör ett ogenomtänkt försök uppför en alldeles för brant slänt. Två-tre meter kvar till toppen när jag tappar AT:n som lägger sig upp och ner i en stor buske, tur i oturen – hade inte blivit så mycket kvar om den fått fart och börjat volta nerför… Gliringar och skratt när de andra dyker upp och ser vad som hänt. Vi tar en paus, dricker vatten och njuter av den vackra utsikten.

 

Senare går Thomas omkull och slår sönder kylaren. Peter und Peter assisterar honom ner till en by vi passerat någon mil tidigare medan Janne och jag fortsätter upp för berget för att plocka ytterligare en kontroll. Vi når den och gör ett försök även på nästa som ligger på 1800 meters höjd i ruinen av säkerhetspolisens gamla högkvarter. Vi når även den och kan njuta av enfantastisk utsikt över bland annat Karpaterna och Banatuluibergen. Åker ner, med armar som överkokt spagetti, och ansluter till de andra somstår med Pullmans trasiga Honda i en exotisk trolleriverkstad. Ett gammalt stall som nu tjänstgör som byverkstad. Bildelar, vagnsdelar, motorer, en gumma som lägger ut tvätt att torka på bilvraken, kycklingar, skräp och en oljig mirakelman som lagar kylaren. Vänder hemåt och rullar trötta och lyckliga in på basecampen sent på kvällen. Kalasdag!

 

Dag 3

Tredje dagen blev sista dagen för mig i detta fyradagarsrally. Vi kommer iväg sent, vi är ordentligt möra efter gårdagens hårda körning och tar det till en början hyfsat lugnt. Tempot skruvas sakta upp för att snart ligga på den vanliga ska-bara-köra-så-här-snabbt-en-liten-bit-till-nivån. Thomas (Mr NoLimit) Pullman ligger först med mig tätt bakom. Hett, säkert 30 grader, och extremt dammigt så jag försöker se hur han och hans hoj rör sig på vägen, enda sättet att läsa av hål och stora stenar när det dammar och man inte vill släppa. Vi ligger och jagar uppför en smal bergsväg med berg på vänster sida och ravin till höger. Sen blir det svettigt, jag minns bara fragment av att AT:n slås ur händerna på mig och… jag fortsätter i hög fart men utan motorcykel. ”Hjälmen fungerar” tänker jag när jag landar på huvudet på den tunna gräsremsa som skiljer vägen från ravinen och sedan ”Jag klarade det” när jag tumlat klart och stannat en bra bit ner i ravinen. Ligger hopkrupen – rädd och ont överallt. Tungt att andas. Uppifrån vägen hör jag hur Janne passerar och då tänker jag att Hondan också måste ligga i ravinen, dom ser inte att jag kraschat. AT-Peter passerar också och då börjar jag ogilla tanken på att bli lämnad där nere. Kryper sakta upp och möter HPN-Peter som stannar direkt.

Och där ligger AT:n. Sticker ut på en fjärdedel av vägen men det har dammatså jäkligt att dom andra inte upptäckt den – och det på en väg som är kanske fem meter bred! Efter en stund återvänder dom andra och häpnar över att dominte sett hojen på vägen, kunde ju lika gärna ha dundrat in i den. Har tungt att andas och lägger mig medan Peter und Peter börjar räta ut AT:n som verkar ha klarat sig rätt bra. Krokiga gaffelben och böjd gaffelkrona men jag kommer att kunna köra tillbaka. AT-Peter och Thomas kör nu före för att rejsa lite. Kommer någon mil när dom efter en kurva upptäcker några skogshuggare som lastar timmer. Vad dom också upptäcker är fyra-fem tjocka trästammar som ligger snett över vägen. Peter,som är fullt frisk, bromsar och får stopp i tid medan Thomas ”Mr NoBrake”Pullman ger full gas och siktar på slänten vid sidan av vägen för att på något övernaturligt vis försöka hoppa sig ur situationen. När vi andra kommer fram står han, sandig från topp till tå, och försöker vilt gestikulerande beskriva vilken helt fantastisk flygtur han fick…

Vi fortsätter och kommer ut på en så pass bra landsväg att till och med jag kan hålla normal marschfart en bit. Janne ligger först, sedan HPN-Peter, jag och, på efterkälken, Thomas och AT-Peter. Plötsligt dyker det upp en poliskontroll och två poliser kliver ut i vägen för att stoppa oss. Janne, som tror att ”dom bara vinkar lite till oss” blåser förbi, Peter likaså och då känner jag mig inte det minsta sugen på att stanna där själv – jag passerar också. Poliserna ser långt ifrån roade ut men kan heller inte göra något, så vida dom inte skulle komma på tanken att skjuta oss. Vi stannar längre fram för att vänta in dom andra och efter en lång stund kommer dom, poliserna hade dragit upp pistolerna och ställt sig mitt i vägen. Efter pass, körkort och reg.beviskoll fick dom dock fortsätta.

Stannar senare för lite mat på en vägkrog, utanför sitter fyra-fem grovsminkade kvinnor som spanar lystet mot oss och våra plånböcker och vi inser snart att vi intar middag på en lågprisbordell! Med jämna mellanrum stannar långtradare, chaufförerna försvinner in med någon av ”läckerbitarna” och kör sedan vidare efter någon halvtimme. Kvinnorna bor i rosa friggebodstora stugor bredvid bordellen. Hårda bud.

Dag 4

Sista tävlingsdagen för dom andra, jag blir kvar hemma på campen med rejält ont i bröstkorgen. Tvättar motorcykeln och tar det lugnt. Efter lunch kommer HPN-Peter tillbaka och vi bär ut en soffa på gräsmattan där vi sedan dricker öl, ljuger och har det bra hela eftermiddagen. På kvällen är det prisutdelning, alla får diplom och ett stort salt bröd. Sedan blir det öl och summering vid lägerelden. Vi har tagit Rumänien och rumänerna till våra hjärtan och hoppas kunna återvända en dag!

Slut

Dagen efter lämnar jag Rumänien i Peter und Peters skåpbil. Följer med till Munchen för att laga Hondan. Besöker sjukhus som röntgar och godkänner mitt onda bröst – kan alltså köra ”4-dagars” i Motala om en vecka! (Senarevisar det sig dock vara en spricka i bröstbenet) Besöker också BMW- museet där det finns flera coola sjuttiotalshojar med 0 km på mätarna. Som kontrast till dessa står där även jordenruntfararen och norrmannen Helge Pedersens 35.000-milahoj. En motorcykel med tvättmaskin. Helge monterade en plastdunk på pakethållaren som han vid behov fyllde med vatten, tvättmedel och smutstvätt. Sen var det bara att köra ett tiotal mil, vibrationerna skötte resten!

Tar mig sedan hemåt via Motala där jag avrundar resan med ”4-dagars”. Efter fem veckor och drygt 600 mil står jag på startlinjen som enda 2-cylindriga hoj, drygt 200 kilo skitig Africa Twin. Runt om mig tjuter det i luften av nyvaxade flugviktare och det första specialprovet är en crossbana.

Startflaggan faller..

/Fredrik Höök