100% Offroad 2000 -rapport från en rookie

+10 och sol

Eftersom jag gått och köpt en dominator och hört talas om något som kallas Svenska offroad entusiasterna, fick jag genom hemsidan, reda på att det som gällde var att anmäla sig pronto till 100% Offroad. Jag hade ju fått körkortet för ett havlår sedan, och hade aldrig kört grusrace förr, men snackat en massa om det, för lite mesigare (hojlösa) polare, så det var ju bara att försöka hålla masken. Det var en riktigt bra dag med sol och värme som alla samlades på Arlandastads McDonalds parkering. 120 man var där och jag tyckte det var mäkta kul, och fattade att jag nu äntligen fattat vad man ska syssla med på helgerna. Crossungarna* kom med dubbat  och slogs om lyktstolparna, då de hade plockat av stödet på hojen för viktens skull, och var då tvungna att luta hojarna mot något. Kort instruktion från Johan (Ordförande) och sedan iväg alla på en gång. Alla crossungar upp på bakan c:a 1 km tills körningens roligaste syn uppstår. 100 hojar står vid samma rödlyse, alla blinkandes höger och läsande av roadbooken. Det blir grönt och alla börjar köra för kung och fosterland. Efter fyra mil stöter jag på en ktm-förare som halkat omkull på isen och plöjt en tvåmetersreva i isen med fotpinnen. Trasiga kåpor, en spräckt hjälm och bruten underarm var resultatet. Vi hjälper honom upp och jag kör och stannar nästa bil och säger att de får skjutsa in honom till sjukan. Jag kör nu tillsammans med en norrlänning som visade sig gått upp halv fem för att vara med. Vi käkar i någon byhåla jag inte kommer ihåg namnet på och det obligatoriska hojsnacket börjar. Ungefär när jag stängt av min hoj försvinner crossungarna som just kastat i sig maten. Vi spanar efter dem och är ganska impade.

Efter käket kör vi vidare och jag känner mig lite säkrare nu. Vurpar nästan i en kurva, och trillar sedan omkull i nästa eftersom jag blivit simmig av adrenalin. Klämmer foten mellan backen och motorblocket. Någon sekund försvinner och jag finner mig själv hoppandes runt och förbannar min klantighet. Snubben jag åker med undrar om jag brutit foten, men jag kan ju stå på den, så jag drar åt skosnörena och kör vidare. Jobbigt att köra offroad utan bakbroms, och jag får stanna en gång i timmen för det blixtrar framför ögonen. Jaja, kommer fram sent som fan och prickar av mig. Sen kör jag hem och har ett elände att få in hojen i garaget.

Dagen efter är foten lila och av dubbel storlek, och senare på sjukan är det visst brutet. Sju timmar och ett par utskällningar från läkare senare är jag hemma med gips. Tre dagar senare kör jag till jobbet meden strumpa över gipset, om nu farbror blå kommer och gnäller. Motorcyklar är kul.

Tack till föraren som följde mig, fast jag körde som en kärring efter fallet. Fick aldrig ens namnet.

Gud är hård mot de hårda

Crossunge: En crossunge växer upp med motorintresset i familjen, och kör förmodligen cross strax efter blöjan åkt av. Han åker tills han börjar högstadiet, eller i vissa fall tills han skaffar egna ungar. Han slutar då, men när dessa sedan blivit lite äldre dyker fartdjävulen upp och får övertaget. En enduro köps in under djupa suckar från tanten och man börjar köra med soe. Du känner igen dem på den uppborrade trimdämparen och att han aldrig är bakom dig. Möjligtvis kan du se honom i diket i en kurva han satsat för hårt på, men kör sedan om dig en minut senare. Kör alltid med crossdäck.

Carl Hagenblad