Libya Rally 2016 av Anette Östelius

Här är min historia! Börjar med prologen. För allt det här började nämligen med Hellas rally 2015 och närmare bestämt festen på kvällen efter målgång! Jag och Chris Cork stod och snackade och vi diskuterade olika rallyn såklart, och han pratade sig så varm för Libya! Han målade upp det perfekta ökenrallyt framför mina ögon och jag bestämde mig på stående fot: det ska jag köra! Jag halade upp min mobil och drog ett sms till Enochsson: boka upp kalendern för vi ska köra Libya Rally nästa år! Jag fick ett OK på direkten och svårare än så var det inte. Beslutet kan ha haft en viss påverkan från sen timme, trötthet och alkohol men Enochsson satte igång att googla hemma och vi hade en sms-konversation som styrkte vårt beslut. Jag menar, han var ju nykter så då måste det vara bra!

Nästa steg var på Nora-Mikaels Bergslagsrally, eller Björnjägarns minne som det också (?) heter/kallas. På kvällen efter bastu, mat och god ost så kom diskussionen upp: Libya Rally, frågas kom! Service sa Badini och räckte upp handen. Ok, klart! Och Magnusson sa jaförfan -det kör vi på! Berglund själv ville sova på saken några veckor, men han trillade såklart dit tillslut han med. Vi öppnade tråd på SOE och Lundb68, Tony L och Henke Rahm anslöt.

Vi hade planeringsmöte hemma hos mig någon månad senare där vi spikade grunderna. Eller spikade och spikade, jag tror vi hade uppe alla beslut för omprövning minst 3 gånger sen i vår Facebooktråd, eftersom vi alla uppenbarligen är begåvade med guldfiskminnen och en facebooktråd inte går att söka i. 4000 inlägg senare hade vi rett ut alla turer såsom exakt hur många lådor per person vi fick ha med oss, hur alla franska excelblad skulle fyllas i, hur en SPOT-fungerar och vilken ytterligare summa vi alla inte fattat skulle tillkomma och som skulle betalas, och för vad. Ungefär så. Men eftersom alla är glada och hjälpsamma så hjälptes alla åt att upprepa de svar som redan getts för nåt tusen inlägg sedan osv.

Badini köpte nytt, gigantiskt släp med tanke på att det skulle användas till andra, liknande tillfällen och det går redan iväg till Hellas om ett par veckor. Han var noga med att försäkra sig om att det skulle komma i god tid etc etc. Jodå. Hur många dagar innan lastning var det som beskedet kom att släpet var försenat? En halv vecka? För kort tid iaf. Hysteri utbröt och en reservplan fixades, vi skulle få låna annat släp i Norge, tack och lov! Hur det sen gick till att släpet levererades i tid men med tjeckiska regskyltar fick jag aldrig riktigt koll på, men jag gissar att det var ett antal telefonsamtal som låg bakom…. Tjeckiska skyltar på släpet + svenskt fordon med hojar och utrustning + marockanska tullen = spänning utlovades!

Allt klart, lastning skedde dels i Järfälla och dels i södra Sverige någonstans, sen rullade Badini och hans vapendragare Henrik söderut, vi andra flög några dagar senare. Ett tag var vi utspridda runt hela Europa och Marocko. Jag och Lundberg kom ner först, och sen var det olika bud på folk som flög kors å tvärs och överallt, innan gänget var samlat i Agadir 13/4 för scrutineering 14:e och start 15:e.

Rallydag 1: start i Agadir – Tan Tan
Som sagt, en lång jävla kall och eländig 27 milatransport på asfalt inledde rallyt. Efter att stelnat till under de timmarna kändes det fruktansvärt osmidigt så fort man svängde ut i terrängen. Starten som sagt på en fet, orörd strand, efter att vi ätit lunch (macka med valfritt pålägg, fixat av arrangörens Gerts morsa. Något arrangören var extremt stolt över. Och okej, lite speciellt är det att få en egendesignad smörgås på pinfärskt bröd som lunch på de mest konstiga platser under rallyts gång…) Hursomhelst. Enochsson hann även med att börna ner sin hoj i stranden, och fylla förarhytten på en buggy med sand. Vart lite stelt och tråkigt där en kort stund….

Sen gick starten! Fantastisk fin strand, bara att hålla stumt. I min dröm, för hojen vobblade så fort jag kom upp mot 120 och jag vågade fan inte köra fortare för att se om det skulle gå bra. Startade sist i fältet så… Boring! Men, å andra sidan, när jag kom fram till mynningen på queden vi skulle köra upp i såg jag att förutom att min kompanjon Enochsson stod och väntade, så irrade halva startfältet runt och letade efter waypoint och/eller rätt väg. Vi körde efter roadbooken och lite tröga i huvudet var vi, iaf jag, för jag fattade aldrig riktigt hur off waypointsen var. Men vi hittade rätt och lämnade säkert 10 hojar bakom oss. Sen gick det väl okej på klassiska marockanska vägar/terräng, kommer inte ihåg nåt specifikt, tills vi mot slutet snurrade upp oss själva och vår roadbook på läktarn när vi inte riktigt visste om vi letade waypoint (som vi inte fattat var åt h-e) eller roadbookspår. Irrade säkert en timme, med allt mer sinande tankar. Beslut: bryta eller chansa? Det blev chansa och till slut blev det rätt. Rullade in i depån på ångorna och fick beskedet att hela dagen strukits pga nån tomte sovit på GPS-lektionen och missat det här med minuter och decimaler och hur saker hänger ihop med komman och lagt in alla wps åt hejsan. Vi kom iaf i mål, det var folk som inte gjorde det utan tillbringade natten ute.

Nu var vi igång iaf, även om dagen kändes amatörmässig från vårt håll, navigeringsmässigt! Ångesten började dessutom komma för andra dagens 60-milaetapp…. Dagen hade varit lång ändå, och då hade vi ju ”bara” kört 45 mil….

Dag 2 Tan-Tan till Icht. Rallyts längsta dag, 614 km med 485 km special började tidigt utav bara h-e. Starten gick 4 mil från bivacken och orga rekommenderade att vi skulle åka ut en timme innan start. Och första start var satt till 0700, om jag inte minns fel. Så klockan stod på 0430 den morgonen och mörkret var kompakt. Vi var några förare som körde karavan ut till starten, tack och lov, så att jag hade ett bakljus att följa eftersom mitt lyse är lika starkt som om jag ställt in ett värmeljus i kåpan. Spännande att köra asfaltsväg med möten och omkörningar i kolsvarta mörkret när vägkant och mittren var gissningar…. Nåväl. Väl på plats hade starten fördröjts, eftersom dom inte kunde släppa iväg oss innan solen gått upp… Näjust det. Vila och väntan på grusplan och solljus och sen start! Vi körde ju österut så solen stod rakt i fejan och återigen blev vägen en gissning. I de första milens qued var det bara: ”följ fotograferna” så kommer ni rätt. Polytimi körde snart ikapp oss och sen växeldrog vi ett tag. Vi hade stadigare navigering, hon körde fortare….

Jag låg först och navigerade (jag och Enochsson har en körpakt ihop. Vi kör tillsammans sålänge det funkar, helt enkelt! Roligare och tryggare!), och allt flöt på bra. Vi hade väl kört ett par timmar och växlat navigatör. Terrängen hade också växlat: nu var det stenvägar som gällde istf qued (flodfåra). Fyrkantiga, hårda, stora, små, lösa, jävliga jävla stenar, helt enkelt. Det som Marocko är fullt av. Enoch låg först och hade spottat upp ett bra tempo när han försvinner framför mig i ett moln av sten och damm. Jag trodde direkt att hans navtorn flög i bitar och han själv likaså. Det tog några darriga minuter innan han stod upp och konstaterade att han och cykel var hela, om än rejält omskakade! Jag blev ju också skärrad, så klart. Vi fastställde vurporsaken till… en sten… och sen körde vi vidare. Jag först igen. Vet att jag därefter kollade på milantalet och klockan. Vi hade kört 7 mil och det hade gått tre timmar. Det skulle bli en låååång dag.

Jag fick dra Enochsson resten av dagen då han var rätt vimmelkantig och kunde inte fokusera på en not. Det gick bra och dagen flöt på. Så småningom, strax innan lunch hittade vi en Magnusson som stod vid en not och pekade bestämt åt att vi skulle köra höger. Det skulle vi ju inte alls, så han fick hänga på han med, in till lunch. Lunchstopp: äta macka, pissa, tanka och byta roadbookrulle, minimum 20 minuter.

Enoch och jag rullade vidare och lite senare på dagen kom vi ikapp Chris Cork. Han hade ju startat långt innan oss så han hade nog irrat lite på den afrikanska kontinenten. Han är mycket snabbare än vad vi är så jag släppte förbi honom. Några gånger. Till slut stod han vid en korsning och låtsades (?) fippla med roadbooken. Jag svängde höger, för det var ju dit vi skulle, och han la sig längst bak i kön och stannade där. Han var väl trött på att irra på den afrikanska kontinenten? Vi körde vidare, nu hade jag två bakom mig!

Efter ett tag körde vi någon mil eller två på en stor, bred grusväg. Det är oftast hastighetsbegränsningar på större vägar eller genom byar, så sentinelen tjuter och håller oss på mattan. Ganska segt att ligga och köra max 85 (den börjar blippa 5 km innan utsatt gräns) för sen tjuter det så jävla illa att man inte står ut. Nåväl. Dags att åka av den stora grusvägen, jag stannar för jag körde några meter långt. Chris kör förbi (han hade hamnat mellan mig och Enoch) och fortsätter förvirrat ensam några hundra meter. Jag och Enoch kör av och stannar, Enoch behövde pissa. Långt omsider kommer Chris tillbaka och fram till oss. Stannar och frågar: would you like something to eat? Han fick ”???” till svar och njae, vi drar nu!

Många mil senare, läser jag i roadbooken: t-korsning – vänster – mål. T-korsning- vänster – mål. T-korsning – vänster MÅL??? MÅL!!!! Fyfan, har väl aldrig varit så glad för en jävla t-korsning! Kommer ihåg sista biten in dit: savann-aktigt, hela mil med svepande vägar utan not att svänga, snabbkört och… ”afrikanskt”. Sen var det ju bara 9 mil transport på asfalt, skönt för hjärnan men tråkigt för arslet. Vi rullade in i bivacken i en sandstorm, och det var fortfarande ljust ute. Jag har inte räknat efter, men en 12-13 timmar i sadeln blev det nog. Inne bivacken hade ingen Polytimi kommit in än…?? Flera timmar senare dök hon upp, när det hade mörknat helt och hållet. Hon hade navigerat totalt åt helvete och då var jag väldigt nöjd över att jag inte var i hennes sits…

Sen var tricket att hitta en plats och fylla tältet med grejer så det inte skulle blåsa all världens väg. Jag hittade en hörna, och när natten kom var det grymt skönt att krypa in i sitt lilla tält, plugga in öronploppar och somna in. Ännu en tidig morgon (såklart) och många mil (såklart), väntade!

Dag 3 Icht till Mhamid. Kommer inte exakt ihåg hur lång den var i mil, men runt 40? Den var definitivt fylld med saker att minnas som räcker för ett rally i sig. I dag hade Enochsson hämtat sig från gårdagens vurpa och tog täten. Och som han tog täten! Bara att hålla i hatten och hänga på så gott det gick! På nåt sätt sjabblade jag bort min egen navigering, och fick inget till att stämma. Men det var liksom inte tid för det, det var bara att gasa som fan och följa dammolnet framför så gått det gick. Bitvis blev jag avhängd i dammet, men eftersom man ser plymerna på långt håll var det inga problem att följa, trots att min roadbook inte stämde. Det tog 13 mil (!!) innan jag hade fått koll på trip och noter. Jag hade legat 1 km fel i trippen och det tog som sagt lite tid innan jag 1. upptäckte det, 2. kunde trycka fram trippen utan att riskera en flygtur på nån sten.

Eftersom både Polytimi och vår egen Tony navigerat bort sig på gårdagen, startade dom efter oss, men dom var ikapp och förbi efter några mil. Polytimi hade bitit märke i ryggen på Tony och låg bakom honom som ett plåster, när dom dammade förbi i ett moln. Vi rullade vidare, Enochsson var on fire och vi gled in till lunchen, den sedvanliga 20 minutarn med macka, pisspaus och roadbookbyte. Nu kändes det att vi kommit in i landet, vi var nära Algeriet och den afrikanska värmen slog emot en. Allt var toppen om det inte vore för den där jäveln som blåste damm hårt i ansiktet på en med en het hårfön! Hursom. Tony kom överraskande in efter oss, men ingen Polytimi…. Dom hade kört fel med henne i spetsen och hon hade fortsatt när de andra vänt om. Hon kom dock in när vi satt och tryckte i oss powerbar och kämpade med att inte slappna av alltför mycket.

Jackan åkte av vid lunchen, och jag tog navigeringspasset, tror jag. Tempot drogs ner lite, värme och trötthet tar ut sin rätt. Vi passerade militärfält, där dom stod med listor vid infarten och listor vid utfarten. Sen kommer jag inte ihåg så mycket, förrän på slutet. Vi körde över en stor, öppen yta, kanske en uttorkad sjö. Hjulspår med fesh-fesh och svårkört. Strax dyker sandöknen upp, första kontakten med sanddyner var på gång! Det är alltid lite nervöst och vi började bli trötta. Vi stämplade in på checkpointen, tog ett djupt andetag och sa: let’s do this! Körde över första sanddynen. Jag kommer ihåg att jag tänkte: första dynen, den är rund, det är lugnt. Borta var alla: skär ALLTID ALLA dyner tvärs. För hög fart upp, över och upptäcker att det inte finns någon baksida. Ser Enochsson i ögonvrån flyga, tänker att det går noooooooooog: saltomortal och SMACK i backen. Pang, från fart till tvärstilla.

Jag tänker inget alls, får ingen luft, kan inte röra mig. Hör någon komma springande, får fortfarande ingen luft. Hör ljud från mig själv när kroppen kämpar med att få upp krampen som slagit ur luften ur bröstkorgen. Får ingen luft, kan inte röra mig, personen som sprungit fram är framme hos mig och frågar en massa konstiga saker om vad jag vill ha: om jag vill ha läkarvård, vatten och gudvetallt. Får till slut i mig luft, kan svara på frågan: what do you want? med ett framväst ”aaaaair”. Enochsson kommer fram och jag försöker ge ifrån mig livstecken, viktiga saker som: ”res upp hojen” kommer ur mig. Han leder ner hojen till botten på grytan och jag har inget minne av det men jag måste ha gått efter och satt mig vid bakhjulet, i skuggan. Nu är jag ironisk, för så jävla mycket skugga är det inte på en hoj när solen står rakt upp. Det var, hörde jag sen, 38 grader varmt den här dagen, men det är faktiskt inget jag led av eller minns.

Hursom. Jag sitter där, det flimrar framför ögonen och jag är jäääävligt irriterad på det otroligt klantiga misstaget att köra för fort, rakt över en dyn. Jävligt irriterad. Och det är jag fortfarande. Vet inte hur lång tid det gått, men till slut ställer jag mig upp och tycker nu får det fan vara nog, nu vill jag åka vidare. Men jag mår inget vidare men tänker att godis säkert löser den saken, så jag frågar Enoch (med tom och borta blick berättade han sen): har du godis? Det hade han inte, bara en gel. Grejt, den kommer att bli asbra. Jag suger i mig den och väntar på att känna mig pigg. Jag går nog och sätter mig igen, och nu domnar hela min vänsterarm bort. Den försvinner helt, och det är en jättekonstig känsla att ta vänsterarmen med höger hand och inte känna trycket. Så vi bestämmer oss för att dra helikoptern för säkerhets skull. Enoch trycker på ”I need medical help”på SPOTEN och försöker ringa på satellittelefonen. Han får ingen kontakt och inget händer. Jag tycker det går lång tid och det känns rättså obehagligt allting. Efter en bra stund hör jag honom prata och efter ytterligare en stund cirklar helikoptern ovanför oss och landar på en dynvägg. Läkarn kommer ut och börjar undersöka mig. Jag har tydligen hög puls och är varm som fan, men tro fan det. Hon hittar inget fel, armen tror hon kommer sig av en luxation (vilket inte hände, jag tror på svullnad någonstans invärtes som stoppade blodflödet). Hursom. Hon tycker jag ska avbryta men lagom vid denna tid har personal från checkpointen vaknat och kommit fram med sin bil. Vi kommer fram till den briljanta kompromissen att Enochsson skulle fortsätta genom dynerna och jag skulle köra runt öknen mha chekpointsnubben som ändå skulle till andra sidan med vatten. Sagt och gjort. Jag rullar, det tar kanske 30 min?, och får guidning runt och sätter mig och väntar en kort stund vid checkpoint 2, innan Enoch dyker upp. Här tror jag klockan är 1430 någonstans. Vi hade nog lagt 1-1,5 timme på mitt idiotiska misstag?

Jag mår okej och vi kör vidare. Feshfesh-vägar men det rullar på. Dock har min roadbook-remote gått sönder i vurpan så jag har svårt med navigeringen, men det funkar manuellt. Enoch kör först och vi båda är trötta. Så vi kör givetvis fel. Ganska långt också. Men vi var inte ensamma, det var hojar och bilar, damm och svårkört, och sinande bensintankar…. Till slut pratar vi med några som fått direktiv, vart vi skulle svänga för att komma rätt. Så vi vinglar dit, men allt är dammigt och oklart och vi är högst osäkra på vart vi är och om vi är rätt. Det var vi inte, och jag vet inte riktigt hur det gick till, men huxflux kör vi ute i djupaste feshfesh och vi hamnar på varsin sida en liten kulle. Min hoj dör, Enochs är tyst. Jag står stilla. Jag hör hojar kör nedanför mig och ser några åka det jag tror är rätt. Jag blir osäker, var Per med där? Står han kvar på andra sidan kullen? Det är tyst därifrån. Jag ropar, skriker, visslar. Jag vågar inte åka dit och leta, för det är längre in i feshfeshen och bensinen är på väg att ta slut. Vad ska jag göra? Jag bestämmer mig för att åka ner till vägen och vänta där, Per borde vara på väg dit han med. Åker dit. Ingen där, och allt färre hojar och bilar ses och hörs. Jag ser dammoln längre fram, och tänker att han nog åkt och väntar längre fram. Så jag åker en bit, stannar, ser ingen. Gör så några gånger när jag inser att jag tappat bort honom. Knappt bensin kvar, kan inte åka och leta och vad är bäst: två vilsna i öknen eller en? Jag åker vidare, hela tiden med hopp om att han ska dyka upp framför mig, men nej. Svårnavigerat, alla har kört överallt och det är svårt att veta vad som var ”väg” från början. Allt är sand och feshfesh. Hittar snart nästa waypoint och får sen soppatorsk. Lägger ner hojen så bensin rinner över till vänstra vingen. Har inte långt kvar, nån mil på sin höjd, eller drygt så det kan gå.

Åker vidare, kommer ikapp en ”Raid bil”, dvs dom som kör turistklassen. Stoppar honom och frågar efter bensin. Dom har inget kärl och vi enas om att jag kör vidare och dom ligger bakom, så får vi lösa det när soppan tar slut. 1 km innan mål, jag ser staden och flaggorna på håll, får jag soppatorsk igen. Bilen hinner komma, och vi hinner bara öppna huven när Muhammed kommer på sin moppe. Jag pekar, han tar fram en halvliter tom colaflaska, häller i bensin ur sin moppe, jag tankar, säger chukran och pröjsar priset för en halvliter bensin framkörd i öknen på en rallytävling, nämligen 100 Dirhams (100 spänn). Lätt värt. Jag rullar i mål med lätt panik och samma ångest jag känt sedan vi tappade bort varandra. Lämnar man en kompis i öknen? Var är Enochsson? Lägger tid på att leta arrangör och hittar Gert som är oförstående för han har inte hört nåt. Inser tillslut att jag åker till bivacken och fortsätter leta där, och där står han! PHEW!!! Han har sin egen historia som han själv får dra, men hej vad skönt att se honom!

Kvällen ägnas åt smärtlindring och funderingar på start i morgon eller ej. Jag bestämmer mig för att starta, jag hade som mål att köra alla dagar. Jag kollar startlistan för att få starttid men finns inte med så jag letar reda på Alain som är chef över starter, eller nåt sånt. Han frågar förvånad: ska du starta i morgon? Får du det? Och läkarn hade gett mig klartecken att köra redan ute i sanddynen så ja. Men han ville inte det. Han pratade med Gert och dom bad mig att inte starta, om jag inte var 100% OK. Och det var jag ju inte. Dagen skulle bestå av 20 mil i sand, feshfesh och sanddyner och med en komprimerad bröstkorg med revben som mått bättre, så vågade jag helt enkelt inte till slut utan följde rekommendationerna. Man måste kunna välta upp hojen eller gräva fram den om det behövs, och att svimma pga smärta under en sån övning var ingen risk jag ville ta. Deppigt värre! Men, det fanns dom som hade det värre, så det var faktiskt en tröst. Polytimi hade vurpat på exakt samma dyn, och brutit nyckelbenet! Hon var ur tävlingen helt och hållet, och det var ju faktiskt inte jag. Som sagt, en tröst i eländet! Det visade sig att även vinnaren Lundberg gjort en flygtur på samma ställe. Lite dumt att dom drar in hela loppet på en jävligt vass och dum dyn det första dom gör, kan jag tycka….

Sov förvånansvärt bra, men frampå småtimmarna hade jag ont i hela överkroppen och kunde inte sova. Ofrivillig vilodag väntade ju ändå, så det var väl lugnt trots allt.

Dag 4 Ofrivillig vilodag var det ja. De övriga skulle alltså köra ca 20 mil på sandvägar, i feshfesh och i dyner. Jag klev upp samtidigt som de andra (försök att sova när aggregaten drar i gång och väckarklockor blippar till höger och vänster…). Gick med ut till starten och sa hej tjena till en jycke som låg i bivacken. Jycken reste sig upp och följde med oss. Han skulle sen följa oss hela resten av dagen och fick namnet Jean-Pierre av Badini. Han stal för övrigt allas våra hjärtan och vi var minst 4 som ville plocka med oss honom hem, efter att han sanerats såklart. Såg när han rullade sig i nåt gammalt djurkadaver, tex och han hade bett och säkert en och en annan fripassagerare i pälsen.

Vi såg starterna och Mirjam Pol drog på alla växlar så långt det gick att följa henne. Hon kan köra hoj hon! Vi gick ut en sväng längs spåret och stod och kollade in alla coola lastbilar när dom flyttade sanddyner framför sig. Alltså, fyfan, vilka jävla monster och satanihelvete vad dom kör! Att bli omkörd (och det blev jag många gånger) av en lastbil är som att bli omkörd av en vägg med tillhörande damm och grus som sprutar åt alla håll! Sjukt imponerande och jag ska bli lastbilsrallyförare när jag blir stor!!

Dagen gick. Det var för hett att göra nåt annat än att sitta och dricka nåt och äta nötter/oliver i baren. Alltså, det var för hett för att göra nåt i bivacken men att dra på sig alla hojkläder och köra hoj går tydligen bra! Hur är man funtad?

Vi fick ganska snart info om att Enochsson begärt teknisk assistans, 29 km från start. Bra att han var så nära om han skulle bli bärgad, trist att han skulle bli bärgad! Vi hittar honom i depån, i full färd med att felsöka. Hojen gick aldrig igång och jag skulle få köra resten av de tre återstående dagarna helt solo. Nu släppte deppigheten och nervositeten dök upp. Nästa dag skulle ta oss från Mhamid till Merzouga, via Erg Ouzina och en bit i Erg Chebbi (Erg = öken). Dags att möta ännu mer sand under dag med en bra sträcka på 50 mil, med ett innanmäte som blivit tillplattat och lite revben som kanske hade lite skador. Jaja, bara att svälja nervositet och bita ihop: klart det skulle gå bra, bara att ta det lugnt helt enkelt!

Dag 5 Mahmid – Merzouga, ca 35 mil, ett tillplattat innandöme och två käkar som skulle bitas ihop. Dagen började värdelöst. Fick problem i en stenig backe, pga klena nerver. *suck* Totalt jävla onödig waste av energi. Fortsätter med felläsning på en not. Skulle visst svänga höger efter en mur, men noten var så fullkladdad med info så jag körde rakt fram. Tog ett tag, okej inte jättelänge men det kändes så, innan jag knäckte koden varför det var så få spår där jag var. Jobbigt när man själv irrar och bygger spår, så man inte längre vet om det är ens egna eller andras. Spår kan alltid vara en ledtråd, om än med misstänksamhet. Sen måste det rulla på, för nästa minne jag har är när jag närmar mig Erg Ouzina. Sanden kommer successivt, där är den väldigt orange och coolt landskap med ”riktiga” små berg under en del av sanden. Jag, några bilar och lastbilar snurrade runt lite innan vi hittade porten in. Grymt coolt landskap med en bred sandväg (öken), upp mellan bergen med sand på. Svårt att förklara, men det var som ett gatt man skulle upp och emellan. Där uppe stod helikoptern. Jävligt coolt och man visste att man var nära en checkpoint, lunch och rast.

Bakom sandgattet låg så lunchstället. Där hittade jag Björn i vanlig ordning. Pissa, tanka, äta, vila, men inte för mycket. 20 min och sen iväg. Björn verkade redan lite vilse, så jag åkte. Åkte förbi oasen där vi brukar stanna med Motoaventures. Kom från ett helt annat håll! Intressant, jag måste kolla kartan någon gång. Hursomhelst. Har inga fler minnesbilder, så det måste flutit på bra. Nästa minne är när jag kommer fram till Merzouga och välkänd mark. Vi kör in i kanten på Erg Chebbi, och det börjar bli trickigt med navigeringen eftersom sandvägar är svårlästa när man ligger långt bak i fältet. Här fick jag briljera lite när det var jag som fick visa vägen in bakom öknen för tre-fyra bilar som for runt och irrade.

Åker alltså på östra sidan öknen norrut och jag vet att vi ska igenom till västra sidan. Hittar checkpointen innan man ger sig in i dynerna. Där är ett franskt par som står och stämplar. Som vanligt får man fantastisk uppmärksamhet och jag erbjuds skalade apelsinklyftor, vatten och vattendusch. Tackar ja till duschen, det är varmt som fan men det blåser. I checkpointen sitter även en berb. Han har tagit dit (hur?) en tagine med mat plus deras klassiska sallad med hackade tomater och grönsaker. Han och jag kommunicerar på lite franska och de få arabiska ord jag snappat upp. Det franska paret erbjuder mig mat och berben frågar vad jag tycker om Marocko och tackar mig för att jag är där! Han visar tacksamhet och glädje och ger mig tumme upp flera gånger. Coolt.

Jag bestämmer mig för att ta tjuren vid hornen och åka genom öknen. Det är drygt en mil och jag vet att dynerna är snälla just där vi är. Så jag surfar igenom, allt flyter på och jag ploppar ut på andra sidan via en dyn som ser ut precis som den som gjorde att A Berglund fick Michelinränder på ryggen, för några år sedan, och gav ÅkerSkog kallsvett eftersom halva Berglund blev nedtryckt i sand och inget stack upp som tydde på livstecken, till att börja med…. Tog det lugnt denna gång, helvete nån gång ska man väl lära sig?

Kör in i depån och tutar glatt av lättnad! Det gick! Hittar mina teamkompisar, dock ingen Björn än. Han dyker upp strax efter. Serviceteamet har precis anlänt och bygger bivack. Det blåser upp mer och mer, och snart är luften disig av sand. Tälten slås upp på grusplanen framför bivacken och efter sedvanlig uppdatering och märkning av roadbook intas horisontalläge. Dagen efter skulle bjuda på 3 mil genom hela öknen innan fortsättning med 47 mil norrut (och min jobbigaste dag på rallyt rent mentalt, men det visste jag ju inte då….) så det var dags för nervositet lagom till sovdags, igen!

Dag 6 Dags att ta sig an näst sista dagen, Merzouga till Matarka. Den skulle innebära totalt 500km med dagen uppdelad på två specialprov: SS1 190km och SS2 165 km med 140km transport däremellan, och en obligatorisk paus på 3 h och 50 min….. Så jävla idiotiskt. Men hursomhelst. Dagen började som vanligt i motljus eftersom vi körde österut och startade tidigt som fan varje dag. 30 km genom hela Erg Chebbi, mestadels i motljus. Läskigt, och jag fick dyn-frossa. Försökte köra lugnt, metodisk och lagom försiktigt men med dynfrossa är det svårt. Dom hade dragit banan genom väldigt knasiga dyner men det rullade väl på hyfsat och jag kom tom ikapp några, som hade det jobbigare än jag. Men jag gjorde några klantigheter och fick välta upp hojen några tillfällen. Satte mig aldrig fast så jag slapp iaf att gräva. Men de där uppvältningarna var inget som mina invärtes skador gillade och jag kände hur nåt snäppte till bak i ryggen, trots smärtstillande. Jag kom igenom till slut, och lagom jag stämplar in på checkpointen vid slutet av Erg Chebbi kommer första lastbilen dundrande. Hur faaan bär dom sig åt???

Nåväl. Full galopp norrut och navigeringen flöt på. Gjorde sällskap bitvis med två snubbar som körde ihop och som jag sett till och från samtidigt som mig under rallyt. ”Bitvis sällskap” betyder att dom är snabbare än vad jag är så dom kommer i kapp och jag släpper förbi. Men sämre på att navigera så det där upprepas vid några tillfällen….

Vi körde en lång, jävligt knölig väg, med mycket washouts, dvs avbrott och vägen knixar sig runt det som spolas bort, och ibland är det djupa raviner man är nere i och ibland inte så djupa. Slingrigt, dammigt och inte en vettig not, dvs sväng, på flera mil. På den sträckan fanns en checkpoint och där stannade mitt ”sällskap” och bytte roadbook och sen såg jag dom inte mer den dagen förrän många timmar senare när det var dags för start på specialprov 2 på em.

Den där slingriga och svårkörda vägen krävde sitt offer. En buggy hade missat att svänga uppe på ett krön och kört rakt fram. Den låg helt platt nedanför, med hjul vikta åt alla håll, men de stod upp oskadda bredvid och var omgivna av andra bilar och hur i helvete dom klarat sig är en gåta…. Man kör inte kaxigare efter att ha sett en sån sak, men det var bara att rulla på.

Innan lunchstoppet var det dags för en lång och sandig qued, dvs uttorkad flodfåra. Tung att köra i och jag tror vi körde en mil i den….? På slutet ser jag helikoptern som precis lyft i en kille. Hojen står parkerad och jag får för mig att det var Björns. Gulp! Kommer in till lunch, men där står tack och lov Björn, oskadd. Det var en Britt som kört ner i en grävd brunn och ”bara” brutit nyckelbenet sol tur var.

Nu var det dags för transport och jag och Björn gör sällskap. Zzzzzzznark. Vi tankar och tar en kaffe såsmåningom, sitter i solen och har det bra, men rullar sen vidare till start för sista specialprov.

Där visar det sig att transporttiden förlängts till 3 jävla timmar och 50 skitminuter. Sover en stund på parkeringen mellan brummande bilar och lastbilar, och mina teamkompisar åker iväg, en efter en. Jag ska avverka 165 km, och får starta tidigast 1530. 165 km tar inte 1,5 timme direkt, så jag bävade lite redan innan start.

Jag får starta, och vet att detta kommer att ta tid så jag bestämmer mig för att gasa på ordentligt så länge jag bara orkar. Det går ganska bra och navigeringen flyter. Blir omkörd av femtielva bilar och lastbilar, med tillhörande dammoln, men som sagt, det flyter. Gör två missar där navigeringen var svår, men behåller lugnet och hittar rätt efter några intressanta upplevelser, som att köra ner i en spricka-hinna tänka ”helvete” – men håller tillräckligt hög fart för att mirakulöst studsa över, eller den där” fan-är-jag-rätt??-vinglingen” i en qued full med lösa kattskallar med tillhörande vurpa. Jag tror jag fick rallyts största blåmärke på armbågen där, men osäker. Full fokus på framåt gällde!

Vidare alltså. Meter för meter. Fattade det inte då, men det gick sakta uppåt. Och kallare och kallare. Och just det ja, klockan gick så solen började dala. Och det mulnade på med låg molnhöjd. Så. För det första började jag frysa som fan. Hade väst och tröja och jag var sjuuukt tacksam att jag inte kastat västen vid checkpointen som jag funderade på ett tag eftersom det var så varmt där. Sen var det det där med lyse. Jag har ju inget så skulle det hinna bli mörkt skulle jag inte kunna köra mer. Kom ikapp och förbi en medtävlare, han fick bli min nödlösning om mörkret kom. Jag kunde kanske följa honom.

Sen kom duggregnet och jag försökte tänka bort hur jävla kallt det var och fokusera på navigeringen. Inget fick gå fel, jag kunde inte förlora en minut till. Som tur var följde vi en grusväg som Piste Principal, så metrarna rullade på. På tok för långsamt. Hur jävla segt kan dom ticka ner egentligen…?

När jag började ana bebyggelse och lite större väg så tänkte jag ”YES, nu jävlar är det nära!” Men så kommer noten ”sväng typ tillbaka”. Följt av noterna ”sväng runt lite här i skymningen, vi drar ut på sträckan lite”. Jag tänkte Don’t. Give. Me. This. Shit, ansträngde mig som faan för att inte börja slarva för nu var tiden verkligen inte inne för att bli vilse!! Började bli svårläst i skymningen, duggregnet föll och jag frös som en liten hund, men jag tog not för not med längtan till den varma duschen som var nära. Snart, snart!

Kommer uppför ett krön, sen målflaggen och orkar knappt tänka ”äntligen”!!! Tittar mig omkring och ser att hela bivacken är uppställd på en blåsig grusplan….. Vi är 1500 möh, det blåser, skymmer, duggregnar, är 10 grader ”varmt” och vi ska tälta på en grusplan. Utan tillgång till ett varmt hotell att gå in och duscha i. Skämtade dom??

Jag rullar in i depån till mitt team, där de flesta tagit på sig vinterkläder. Jag är arg som ett bi, stel som en pinne och noterar inte riktigt glädjen hos Enochsson och Co! Dom hade nämligen räknat med att jag skulle komma ännu senare, eftersom dom snabbaste rullat in bara någon/några timmar innan. I efterhand fattar jag att det var rätt av mig att gasa på allt vad jag kunde hela tiden så mycket jag orkade, och att jag gjort en ganska bra sträcka trots allt.

Jag kliver av hojen och byter om. Tar på så mycket kläder jag kan och står sen och skakar och är helt oförmögen att bestämma mig för vad jag skulle göra. Äta, klä på mig mer, fixa hojen…? Alt var så svårt. Tror att Per fixade varm mat och jag har ingen kronologisk ordning i minnet, men jag blir också beordrad att sätta mig i Enochssons sovsäck. Tinar så småningom, men har energibrist och tänker fortfarande inte klart. Äter lite till och äntligen börjar det kännas tänkbart igen. Har bett om hjälp med byte till nytt framhjul eftersom prognosen lovade regn. Inget oljebyte behövdes och jag glömde byta luftfilter. (Dom hade faktiskt sett förvånansvärt bra ut under rallyt, trots allt damm, så ingen större skada skedd). Däremot måste roadboken justeras med rättningar och märkas ut så att den blir läsbar för mig och underlättar min navigering, så timmen blir sen ändå.

Bestämmer mig för att skippa duschen, som alltså var utomhus i tält. Aldrig i helvetet att jag klädde av mig! Och en natt hit eller dit utan dusch, det var ju sista dagen i morgon. Hade packat varma sovkläder och hade varm sovsäck, så jag sov helt okej. Vaknade till i gryningen som vanligt. Fortfarande mörkt och för tidigt, men revbenen bestämde när det var dags att gå upp. Måste varit runt 0 grader på natten Lundberg pratade om is på sitt tält. Men som sagt, nu var det bara en dags körning kvar…

Dag 7 Så var det då dags för sista dagen. 35 mil, varav 20 specialprov och resten transport ”hem” till hotellet. Väderprognosen hade flaggat för 6 grader och regn, men morgonen hade strålande sol om än svalt. Som vanligt start med solen rätt i plytet. Nu såg man att grusplanen hade lite vidde och utsikt, men det var liksom inget man njöt av på gårdagen direkt.

Nu var vi såpass långt norrut, så terrängen var kuperad och allt mer grön. Vi körde förbi blommande, frodiga, gröna odlingar och trädgårdar. Men såklart det vanliga gruset och dammet. Passerade kuperade områden där rosmarinsbuskarna stod i blom och doftade fantastiskt. Körde också en sträcka asfalt över berg klädda med skog och med fantastisk utsikt över en damm. Hamnade med ett par quadar som inte kunde navigera. Dom körde ikapp mig men så fort jag släppt förbi slutade tydligen gashanden att fungera för jag fick ligga och äta damm. Körde om, och dom hängde på. Jag släppte förbi = sniglar. Grymt irriterande. Hamnade dessutom på nåt vis i ofas med en lastbil. I bergen är man snabbare med en hoj, men så fort det blir det minsta slätt kommer en vägg med damm farande och ska om.

Sträckan gick bra som helhet, nån miss här och där men inget allvarligt.

Huxflux kom målet. Jag kan aldrig vänja mig. Folk som står och väntar i målet är glada och förväntar sig att man ska vara svinglad å ba ”YES” som om man intefanvetjag, vunnit nåt? Själv är jag mest: vaffan? Är det slut nu? Jaha. Jaha mendåså. Jaha, osv. Hursom, efter målgång åkte jag runt lite och kollade om vårt team var kvar men självklart inte. De flesta andra teamen var där och firade. Vårt team hade dragit mot poolen och ölen, så det var bara att dra efter. 14 mil asfalt – woho! Medan jag stod där och svor över att jag var pissenödig men att det inte fanns det minsta att gömma sig bakom så dök Björn upp. Vi kramade och grattade varandra. Dags att åka, Björn frågar om jag behöver tanka. Jag vet inte, men på nåt sätt måste jag blivit helt dum i huvudet för jag kollade vart soppan var, sa neeeejdå och sen åkte. Ut på motorvägen, fan, 14 mil motorväg….. Svischade förbi en mack efter några mil och några mil till så dog hojen. Ut i vägrenen på en bro och välta uppochner på hojen för att få över soppan i andra vingen och fundera på ens mentala tillstånd. Jag hade alltså kört 20 mil specialprov och trodde inte att jag skulle behöva tanka….?

Säger inget mer om det. Vi ser i roadboken att vi ska snart passera någonslags rastplats så vi bestämmer oss för att rulla dit. Bättre att stå där och slanga soppa än på en bro på en motorväg. Rastplatsen var en vägtull och vi var på väg in i en stad. Kanon, där finns det soppa! Åker in, ser mack på andra sidan vägen, kör runt i en rondell där det står en polis, som vanligt i rondeller i Marocko, och till macken. Ingen bensin. Så funkar det i Marocko. Bara för att det är en mack är det inte säkert att det finns soppa, den kan vara slut. Vi rullar tillbaka till samma rondell. Polisen stoppar oss mitt i rondellen på vägen. Han undrar om vi kör ett rally och var vi ska avsluta någonstans, om det är i hans stad eller inte. Jag berättar, jajjemän men vi ska till Saidia. Jaha säger han och släpper oss vidare.

Vi anländer såsmåningom (evighetslänge senare) till hotellet och kan duscha, äta och sen lasta innan prismiddagen och prisceremonin. Allt går som vanligt för fort och huxflux är det dags att sova. Taxin kommer 0430 dagen efter och vi sprids för vinden över halva Europa igen, för att ta oss hem.

Nu har det gått flera veckor sedan vi kom hem. Jag är inte hel men jag har mindre och mindre besvär och kan tom nysa, under smärta förvisso, men det går! Svårt att summera nåt vettigt, jag får nog återkomma till det, men en sak kan man enkelt säga att bättre team kan man inte göra en sån här grej med! Badini och Henrik som skötte transport och service gjorde det helt enkelt perfekt! Enda de missade var att kaffepulvret och brake clean tog slut. Det kan man uppenbarligen inte ha för mycket med sig.

Jag tror jag kommer att minnas det här rallyt mycket pga gänget som var med. Det och sandstormarna. Och alla… Allt. Jag vet inte vad jag ska säga, men Libya rallyt har allt man kan begära från ett ökenrally. Men det var några snäpp tuffare än Tuareg och inget man ska börja med som nybörjare. Berglund som kört Dakar säger att den längsta dagen på rallyt var jobbigare än vilken annan dag som helst på Dakar (men jag har svårt att tro honom…). Vi får väl se vad som händer, men vi började prata om nästa rally nästan direkt. Jag gissar att nästa år har vi svenskar med i ännu fler rallyn. Har man väl börjat är det svårt att sluta!? Jag kanske återkommer med fler funderingar och summeringar av Libya, det kommer att ta lite tid att smälta allt!