Libya Rally 2016 av Tony Landh

Libya Rally 2016 ur mitt perspektiv
Hösten och våren ägnades åt förberedelser förberedelser förberedelser. Libya Rally visade sig vara ett ”besvärligt” rally ur administrativ synpunkt. Mycket blanketter, anmälningar och beställningar med tillkommande kostnader skulle göras; ERTFs GPS tillbehör skulle beställas liksom, SPOT, satellittelefon, hotell och sedan skulle ” hela ens liv” skrivas in i organisatörens webportal, den sk. Competitor Control. Därutöver de mer privata måsten såsom flygbiljetter, extremförsäkring, internationella körkort, grönt kort, utförselpapper, regbevis och långa packlistor. I mellanåt iordningsställdes även hojen, hmm.
De sju svenska förarna i teamet och de två transportörerna/mekanikerna konverserade vilt på upplagd Facebooktråd. Förutom en och annan ”häckling” så delades och rådfrågades det ständigt. Mer än 4200 inlägg gjordes i tråden under tiden före rallyt. Ska sägas direkt att bättre gäng att åka tillsammans med är nog svårt att hitta.

Dag 1
Den 15 april stod man på startlinjen i Agadir Marocko. Inte utan en del fjärilar i magen. Det var ett helt år sedan förra rallyt vilket dessutom slutade med en krasch. Målsättningen var klar; målgång gällde före ett bra resultat. Dagen började med 26 mil transportsträcka på asfalt. Ingen nöjesåking precis på en i grunden KTM 450 exc, endurohoj. De något större rallyhojarna är betydligt bekvämare på transportsträckorna. Snart nog stod man på startlinjen för första specialen. En underbar och helt platt strand på Atlantkusten. Roadbooken indikerade strandåkning i 25 km. Fyra och fyra åkare startade. Jag var i led nummer två….och stranden var PLATT. Absolut full gas i 25 km, sittandes på bakskärmen … och jag var plötsligt tvåa i rallyt. Jag njöt hejdlöst i kanske två minuter och sen kom verkligheten, som kallas för navigation, i kapp mig. Kunde inte hitta den allra första waypointen. Verkade som övriga förare hade samma problem, phuu. Något skumt med gps’en? ”-Lita alltid på GPSen, en en gammal lärdom som repeterades om och om igen i huvudet. Äsch, ingen regel utan undantag”. Konverserade snabbt med en annan förare och vi beslutade att hoppa över Waypoint 1, ta ev. tidsstraff, och dra vidare. Samma problem uppdagades vid Waypoint 2. ”-Vad är detta, tänkte jag? Har jag helt tappat navigationsförmågan?” Tog efter en stund samma beslut och skippade waypointen och drog vidare till trean. Samma visa där. Nu var jag övertygad om att något var galet med GPSen. Men oj vad tid som gått till spillo. Resten av specialen kördes i samma stil. Mitt i specialen började mitt hastighetslarm dessutom att tjuta. Det är också kopplat till GPSen. I sju mil tjöt det med 110 decibel. Halvdöv kom jag till slut i mål.
Det var på GPSen. Leverantören hade matat in koordinaterna från rallyorginisationen i fel format. Snacka om amatörmässighet. Hela sträckan ströks från tävlingsresultatet.

Dag 2
Tan-Tan till Akka. Tävlingens längsta dag. Över 60 mil varav ca 50 mil var specialsträcka. Nu gällde det att bita ihop. Startade bra och tyckte att det flöt på. Efter en knapp timma blev jag omkörd av Michael Lundberg (slutlig vinnare av loppet). Som alltid var omedelbara reaktionen att hänga på i hans fart. ”-Nja, tänkte jag efter en stund. Får nog slå av här lite. Jäkla snabb snubbe det där”….och så var han borta. Sedan började dagens verkliga utmaning. Utan förvarning, förvisso efter flera mils körning över en miljad stenar som fick lösgommen att lossna, så lossnade även navigationstornen på hojen. Hela roadbooken och tripparna hängde bara i kablarna. Båda bultarna till den sk. fågelpinnen hade gått helt av. Vibrerat av. Tog av lejonet och lämnade det där. Första reparationen gjorde jag med eltejp. Det funkade inte alls. Nytt stopp. Nu tog jag fram stora buntband och drog fast den med. Funkade bättre. Åtminstonde satt den nu fast hjälpligt även om den vibrerade under körning så att den var ömöjlig att läsa. Fick gå ned på mycket låg hastighet varje gång jag skulle läsa roadbooken. Men jag rullade. När det var femton mil kvar stod en fransman vid namn Oliver och reparerade sitt navigationstorn. Även det hade vibrerat loss. Jag stannade för att främst pissa och ev. hjälpa honom. Då kom en tävlandes Landrover och tvärnitade. Det var Olivers franska teamkamrater. Det reparerade hans navtorn på några sekunder med ett stort spännband. Sedan drog de. Oliver skrek till mig, ”- Let’s follow them. Good navigators”. Sagt och gjort. Jag hade fått nog av att försöka navigera med min vibrerande roadbook. Vi drog. Att följa en bil när det är relativt slätt är svårt. De kör väldigt fort. Det blev en häftig resa i 10 mil. Höga höga hastigheter och en massa damm. Plötsligt tvärbromsar Oliver framför mig och stannar. Hänger över styret och säger, ”-Jag är helt slut”. När en 25 åring säger det till en 56 åring så får faktiskt den senare, dvs jag, lite extra råg i ryggen. Såå trött var inte jag, typ väl? Vi tappade bilen och efter lite vila började vi följa den vibrerande roadbooken igen. Väldigt snart kommer två holländare och kör förbi oss i makligt tempo och vi tog risken att följa dem in i mål. Mycket trött efter 13 timmar i sadeln. Mikael och Henke hjälpte mig att bygga ett nytt navtorn. Evigt tacksam för detta.

Dag 3
Akka- Mhamid. 415 km. Feshfesh och de första sandynerna utlovade. Lite händelselös sträcka förutom den dagliga navigeringsmissen. Körde också igenom de första sanddynerna. Tog det mycket mycket försiktigt. Höll knappt på att komma uppför den första dynen som också visade sig vara kanske den största. Här fick jag reda på senare att både Anette och Polymiki vurpat. Tog dock inte lång tid förrän jag var ok med sanddyner igen.

Dag 4
Mhamid – Mhamid, 200 km. Kortaste och kanske sandigaste dagen. Satte på ett Michelin S12 bakdäck för bättre fäste i sanden. Helt rätt beslut. Först kom en hel del feshfesh, sedan stenslätterna och sist sandynorna. Som vanligt gjorde jag ett större navigationsmisstag och tappade kanske 20 min. Dessutom en lågfartsvurpa när jag tittade ned i roadbooken vilket tog luften ur mig. Nicholas från GB hjälpte mig upp. ”- Tack Nick.” Feshfeshkörningen och dynerna kändes mycket bra. Klart nöjd med dagen. Vid målgång kom infon att Pers hoj dragit in sand i motorn och stannat. Tragikomiskt nog så skadade sig Per (blödning baksida lår) i bivacken på kvällen när han bogserades på hojen.

Dag 5
Mhamid – Merzouga, 350 km. Nu närmade vi oss de klassiska sanddynerna vid Merzouga. Inga drama under sträckan förutom kass navigering. Avslutade som sagt dagen i dynerna utanför Merzouga. Normalt sett ska de här sandhögarna vara lätta men med närmare 30 mil i benen gjorde sig tröttheten påmind och sanden blev jobbigare än den skulle vara. På kvällen hade jag bestämt mig för att få massage i skuggan under några träd. Just när jag lagt mig på britsen började det blåsa. En regelrätt sandstorm. Massageoljan blamdades snabbt med fin sand så jag fick peeling och massage samtidigt, ha ha. Sen blåste det småspik hela natten. Dålig sömn i tältet.

Dag 6
Merzouga- Matarka, 500 km. Nu hade kroppen acklimatiserat sig och fysiken känndes på topp. Här skulle rejsas. Sträckan startade med 25 km sanddyner. Den första kilometern blev helkass. Hade ”dynnoja” och hittade inte den nödvändiga balansen. Plötsligt vände spåret dessutom upp mot den uppåtgående solen och i motljuset såg man ingenting. Inte förrän jag tog av mig glasögonen. Då lossnade det. Surfade ”gött” igenom de resterande 20 km av dyner och passerade en hel bunt med förare. Hm, kände mig lite stark?? Kom ut på den hårda ökenslätten och plötsligt slutar roadbooken att fungera. Desutom hör jag ett tydligt skrammel innifrån den. Utan roadbook är man ”såld”. Som tur var kom Henrik, vilken jag hade kört förbi i sanden, förbi mig i ”full speed”. ”-Dags att käka damm igen, tänkte jag och hängde på”. Så blev resten av dagen. Fullgas för att hänga med Henrik och en massa damm. Mitt på dagen var det ett obligatoriskt transport/stopp på 3h och 50 min vilket gav tillfälle för lite återhämtning. Sedan full fart igen. ”-Tack henrik för god draghjälp”. Per hjälpte mig att fixa min roadbook. Hela den elektriska motorn och drevpaketet hade vibrerat loss.

Dag 7
Matarka – Saidia, 340 km varav de sista 140 km var transport på motorvägen. Kände mig stark på morgonen. Såg fram emot etappen. Den började som vanligt med en hård lite stenig ökenslätt men övergick som i ett trollslag till bördiga dalar då vi närmade oss Medelhavet. Körde delvis på underbara jordiga markvägar och genom små byar. Sträckan var belagd med många hastihetsbegränsningar. Navigeringen var enkel men jag funlade naturligtvis till det ändå och tappade 10 min. Dock bättre än någon annan dag. Tog det oerhört försiktigt de sista kilometrarna för att vara säker på att komma i mål. Dessutom var jag orolig för att hojen läckte rejält med olja bakom främre drevet. MEN, plöstligt var man i mål och Rally Libya 2016 var avklarat. En fantastisk skön känsla.
Min placering blev 17 av 39 startande och det är jag väldigt nöjd med. Färre mekaniska problem och mer navigationsträning borde innebär en topp tio nästa gång, typ kanske, ni vet. Nu ska kroppen få återhämta sig en vecka. Ciao.