Rapport från 5 dagars hojåka på Island!

Det domnar och det sticker i armarna, framför allt i underarmarna och i händerna, och detta har jag dragits med i sisådär 6-7 dagar och nätter nu. Det kommer så snart jag slappnar av och har därmed varit ett mer eller mindre permanent tillstånd under hemresans två dagar och nu när jag väl är hemkommen och ligger i soffan och fingererar på datormaskinens tangentbord så är det verkligen ett permanent tillstånd. Dessutom, axlarna tokvärker ända upp i öronen och ljumskarna gör sig tydligt påminda samtidigt som vaderna krampar om jag får för mig att försöka spänna eventuella muskler där nere. Det är precis som det ska vara efter en bättre semestervecka alltså.

Fem dagars hojåkning tvärs genom Islands inland stod alltså på veckoschemat och tillsammans med 17 andra gubbar och blivande sådana gjorde vi det. Det skulle visa sig att vi i princip körde rakt över den där islandsön i nordlig riktning, mitt mellan alla de där glaciärerna man skulle kunna rabbla namnen på i forna tiders skola. Ni vet, i den där skolan där man var tvungen att sitta stilla, inte fick tugga tuggummi och absolut inte kallade lärarinnan för ”jävla kärring” eller något annat likaledes kraftfullt och osande. Man kunde rent av få en örondragning ut i korridoren och en lapp hem till föräldrarna på den tiden, så visst var det var tider på den tiden. Och folk blev det ju av oss också!

 

En stor drös goa gubbar mötte upp på bussterminalen i Reykjavik och alla kändes lätt igen på de mycket överdimensionerade trunkarna som i princip alla drog en dubbel uppsättning av. Själv hade jag anlänt rätt tidigt på dagen och i ett mindre lyckorus efter att ha blivit serverad gratis sprattelvatten på SAS-kärran över det stora vatten som skiljer Island från resten av Europa.
Även denna gång deltog ett gäng sköna Göteborgssnubbar som redan från första sekund satte nivån för veckan, denna gång med korte Morgan i centrum. Så kort var han förresten inte, men det var han själv som lanserade korthetskonceptet och hans inbillade korthet blev därmed veckans lösen.

Från bussterminalen bussades vi under 2 timmar snabbt rakt ut i ödemarken och där asfalten slutade, en drös kilometer sydväst om Vattnajökul, där inkvarterades vi i ett hotelliknande barackbygge och fick i alla fall riktiga sängar, toaletter och elektriskt ljus. Annat skulle det bli kommande tre nätter, men det hade i alla fall jag inte fullt grepp om just då. En god och näringsrik middag intogs och förbrödringen vidtog under ”korte Morgans” ambitiösa ledning.

Bertil ”Berra” Marcusson heter initiativtagaren (www.mcraft.se), ledaren och den drivande kraften bakom eventföretaget. Berra är en dubbel Dakaråkare och kör hoj på ett briljant sätt vare sig det är snabbt grus eller ren stökenduro. Det var först på denna resa jag insåg hur duktig han egentligen är. Tillsammans med honom fanns en svensk ”sweeper biker” samt två isländska guider och med dessa fyra ledstjärnor kunde det formeras två körgrupper, en snabbare och en grupp som benämndes Gentlemen.
Det ska nog påpekas att de lokala förmågorna inte direkt imponerade, vare sig när alla växlarna hade lagts i eller när det var stökigt framför hjulen. Fast snälla var de och de pratade mycket bra engelska. Berra alternerade lite snyggt som ledare mellan de båda grupperna men när det verkligen var fina sladdvägar eller rå enduro så såg han till att leda den grupp som inte kallades Gentlemen, och då ledde han med den äran.

Jag kan lova att det gick undan på de underbart kurviga grusvägarna med sandliknande underlag. Jag hängde med men fick allt ta i på allvar för att få vara med. Kapten Haddock – en stor svartmuskig gotlänning med det engelskklingande namnet Timmy Skinner – han hade också rejäl fart på sin Husqvarna 450 och vi tre formerade oftast tre gruskvastar i täten när det gick undan på det snabba underlaget. Jag tror faktiskt att mitt vanliga grusnings-busningsgäng hade blivit imponerade av vår framfart.

När det gällde endurosträckorna var det bara att blotta struphuvudet och erkänna sig besegrad. Tre gotlänningar (som tränar tillsammans med Mats Åkerblom, tvåfaldig 6:a på GGN) och en Kåsaåkare var mig övermäktiga. De var snabbare, mer tekniska och de var uthålligare, antar att en stor del av det senare var att de kunde köra avslappnat medan jag spände mig från topp och till tå (och följaktligen har lider av domningar nu). Det var/är dock inga som helst problem för mig att bli avhängd av dem och inte heller att erkänna det, så ska det vara när man som överårig börjar med något så pass tekniskt och krävande som enduro så jag klagar inte över det.

I stället passade jag på att pumpa dessa enduroexperter på råd och fick en hel del matnyttigt att tänka på. Inte minst om position på cykeln och om vikten av att verkligen attackera underlaget när det är riktigt stökigt, alltså djup sand och kilometerlånga stenrös som skulle tas i god fart. Vid sidan om alla vyer och synintryck var körtipsen veckans stora behållning. Samt alla garv som dessa göteborgska ”goa gubbar” framkallade!

Vi körde i alla fall 97,1 mil under de fem kördagarna och den sträckan kan grovt uppdelas som att cirka 10 mil utgjordes av transport medan resten tidsmässigt kan delas 50/50 mellan enduro och maffiga rejsvägar (där Husan sjöng segersång för fullt avgasrör).
Enduron bestod av allt från snirklande milslånga ”single tracks” genom lågväxt ljung och runt lavastensformationer, via djup lavasand över berg och genom långa bergsdalar till veritabla stenrösen. Även dessa senare stenrösen kunde vara milslånga. Dessa stenrös har nog en stor del i de domningar och stickningar i armar och händer jag dras med nu, tror jag.

För den som tror att det är stenigt i Marocko säger jag bara; – Glöm det!
I Marocko är det lite sand med ett fåtal stenar i, medan det på Island är sten och mer sten utan minsta spår av ett enda sandkorn i närheten. Det är STEN kort och gott! STEN!!
Stora stenar, kattskallestenar, fyrkantiga stenar och större kantiga stenar samt slutligen riktigt stora stenar med eller utan kanter som alla måste tas med fart och attack. Ett fåtal stenar är så stora att hälsan och överlevnaden mår bra av att man hinner undvika dem, men det är också allt man hinner med i dessa partier, att undvika ett fåtal ohälsosamt stora stenar alltså. I övrigt gäller det att försöka hålla sig kvar ovanför den över stenar hoppande och skramlande hojen så gott det går och att samtidigt fullkomligt skita i att man blir frånåkt av ett gäng synbart muntra enduroåkare som verkar ha koll på allt och dessutom trivas. Under en stenig eftermiddag hade vi 6 punkteringar i gruppen, och då skulle vi bara korsa ett enda berg. Bara så att ni är med.

Den Isländska sanden var speciell och tarvar en liten utveckling. Normal sand består av små och kantiga korn som greppar tag i varandra men det som Island erbjuder i form av svart lavasand består av små kulor i varierande storlekar från uppskattningsvis 2-7 mm diameter. All sand rör sig och liksom rullar mot allt, det blev väldigt knöligt i låg fart och redan att gå och stå kändes annorlunda mot normal sand. Det hela skulle verkligen attackeras för att kunna hanteras och det är nog först nu när jag kommit hem som jag inser hur mycket attack man verkligen skulle ha haft. Och jag hade nog inte tillräckligt i alla lägen även om jag inte stod på lurarna någon enda gång. I alla fall inte i sanden.

Jag blev som jag tidigare antytt rätt sliten, och det redan dag två. Somnade som en stock på fyllecellsmadrassen utan kudde på kvällen men trots att jag sov mycket djupt drömde jag en dröm som var minst lika konstig som det var stökigt i musklerna i hela min kropp. På något vis hade jag i drömmen som en av två överlevt ett större skeppsbrott där en färja gått till botten med man och allt. På kuppen hade jag förlorat båda händerna och båda fötterna, och inte nog med det, själva kroppen hade dessutom skurits av på mitten och jag befann mig i två delar och funderade på var själen satt, om det var i övre halvan eller i den undre.
Min kollega på (det riktiga) jobbet, turbinexperten Daniel Sjöberg, dök plötsligt upp i drömmen för att omedelbart dyka ned i det kalla havsvattnet och konstaterade att orsaken till skeppsbrottet var att ”propellern hade gått av”. Dock, det goda i hela skeppsbrottet var att jag fick en lång och varm kram av en i röd bikini klädda ung dam som liksom jag hade överlevt fartygets undergång, och inte nog med att jag fick en kram, hon tyckte vi skulle bli ett par också så hon friade på stående fot, men hur det gick sedan får vi inte veta för då vaknade jag…
Vet inte om det bara var en kaotisk dröm eller om det var någon sorts omen. Kanske ska det till att offra både händer och fötter, samt att klyvas på mitten, för att få åtnjuta en varm kram av en dam i röd bikini? Jag är nog inte helt övertygad om att det priset skulle vara värt att betala så jag lämnar den lilla utvikningen för nu.

Jag ska försöka beskriva vårt fältboende lite också. Det var ju så att de tre nätterna då vi korsade öjävulen så bodde vi i baracker som uppenbarligen står där och finns till för vandrare och annat löst folk som liksom vi förirrar oss ut i ödemarken.
Det gick till så här. Vi anlände framåt 6-draget om eftermiddagarna till ett av dessa barackläger. Vi krånglade oss av våra järnhästar, tankade, kollade olja, spände och smorde kedjor och de som körde KTM drog åt skruvar, fyllde olja och ersatte de skruvar de glömt att dra åt vid tidigare stopp.
Efter det identifierade man sina väskor som terrängbilen transporterat, släpade in dessa i boendet, annekterade en lämplig galonklädd madrass och började packa upp. Av med de blöta och lortiga körkläder, ut med sovsäcken och fram med wiskeypavan.
Nu hör det till saken att det var typs 20 gubbar som gjorde samma sak. Samtidigt. Och i samma lilla barack. Och detta i en barack som kunde vara så liten att det var två vångar med 90 cm breda slafar bredvid varandra. På ett ställe låg slafarna på koncertrationslägersvis, alltså vinkelrätt mot gången mellan de båda raderna av sovplatser. Det blev snabbt en rätt speciell odör där inne, om man säger.

Några av er kan ju föreställa er hur det blev när man senare och mitt i natten vaknade upp mellan den grovsnarkande Kapten Haddock och den minst lika hårdsnarkande korte Morgan. Klockan var då typ 03, det var beckmörkt och som arketypen för en gubbe skulle man då ut och kissa, eller kasta vatten som äldre män benämner aktiviteten.
På med pannlampan av LED-modell som man lite listigt hade lagt på ett lätthittat ställe nära den huvudkudde man ändå inte hade, sedan smyga-smyga ut för att inte råka väcka någon av storsnarkarna (vilket inte ens ett snälltåg rakt genom baracken skulle ha lyckats med) och så ut i den mörka Islandsnatten för en stunds avkoppling.

Klockan 07 serverades frukost lagad av tungteamets tvenne herrar, Erik och Truls. Dessa herrar körde terrängbilen och lagade all mat på de medhavda gasolköken av megamodell. Även Erik och Truls var rätt goa herrar med ett gott lynne och alltid ett vänligt bemötande närhelst man bad om något. Middagarna om kvällarna blev alltid trerätters på något konstigt vis, och trots att vi ibland satt i mer eller mindre mörker och spisade där i barackerna. Klart gemytligt var det i alla fall.

Jag måste få orda lite om Islands mest kända specialitet, badningen i de varma källorna. Utanför två av barackerna badade vi i naturliga varma källor och vid ett tillfälle hamnade vi i en mycket tillrättalagd badinrättning baserad på en varm källa sprungen direkt ur backen.
I all fall, när man efter en lååång kördag med många vad och rätt blött i stövlarna får slita av sig paltorna och springa ut till en lagun som fylls på av två naturliga bäckar, den ena typ 80 grader varm och den andra lite lagom naturligt kall, då är det rätt gott att leva. I den där 60-70 cm djupa lagunen var det bara att kravla sig fram till en punkt där vattentemperaturen kändes lagom varm, samt att samtidigt se till att hålla den kära och kalla ölen ovanför vattenytan så att den inte skulle råka värms och ta skada.
Sjutton så trevligt det var, och ni ska veta att det fanns en väldigt väldefinierade punkt i lagunen där man definitivt inte tog rörde sig längre i riktning mot den varma bäcken! En liten parentes är att Kapten Haddock blev sittande inte mindre än 4 timmar i den där lagunen. Dock inte med samma ölburk, rapporterades det…

Näst sista dagen vankades det en enduropassage rekommenderad av de lokala enduroåkarna men som ingen i gänget tidigare hade kört, inte ens de isländska guiderna.
Sten, sten, sten, förbannad sten och ännu mer förbannad sten. Sten som ligger i vägen för framhjulet och stenar som inte direkt ligger i vägen men som på något konstigt vis ändå kommer i vägen för båda hjulen när man väl hunnit fram till dem.
Sten, sten och mer sten. Vassa stenar, rullande stenar, kantiga stenar och stenar i högar. Stenhögar som ligger stilla och stenhögar som rör sig… ..behöver jag säga mer (om sten). En sak till, det var rätt stenigt, ifall det inte skulle ha nått ända fram!
Jag tror vi var tio personer i gruppen, bergspassagen kan ha varit 10-12 kilometer och antalet punkteringar registrerades till sex stycken. En liten kuriosa är att guiden Berra fick sin andra punka när han var på väg tillbaka för att ta reda på var delar av gruppen tagit vägen. Som då stod stilla för att någon fått en punka!

Dags att avsluta den här resumén. Kort sagt var det hela sandigt, stenigt, snabbt, krävande och en förbenat kul semestervecka. Och skönt var att höra att även de som normalt landar topp 50 på GGN och de som kör Kåsan år efter år också var lite slitna efteråt.

Efter sista kördagen på öns norra sida tog oss en chartrad buss tillbaka mot Reykjavik och väl där gick vi ut och dinerade kungligt innan jag knoppade in på ett väl valt hotell och flög hem dagen efter.

/Edman