Anders Berglunds rapport från Dakar 2015 i Malle Moto-klassen

Dag 1 Etapp 1Buenos Aires – Villa Carlos Paz

Liason 1 144 km, Special 175 km, Liason 2 519 km Totalt 838 km
Time Special 1:48 (109 på sträckan/109 totalt) Winner time Special 1:19 Total time on bike 12 hours

Oh shit it’s real, efter en lång resa är det äntligen dags att genomföra drömmen DAKAR. Väckning runt 3:30 packa det sista och lämna in väskan till receptionen med förhoppning att vara tillbaka om 14 dagar. Vi tog en taxi till Pargue Farme där vi startade strax efter 6. Enormt med folk på transporten ut Buenos Aires det stod folk vid varje bro eller viadukt och hejade på alla. Efter en relativ kort transport inkluderat tankstop så var vi framme vid första tidspecialen där det var ca 30 min till start. På vägen till specialen var jag lite orolig för min framskärm som låg och slog mot framdäcket, så det var bara att plocka fram lite verktyg och kapa skärmen 10cm det sista du vill är att vara orolig för att skärmen ska låsa framhjulet. Tror jag startade tillsammans med Mikael låg på rätt så bra till att börja med men försökte samtidigt hela tiden tänka på att ta det lugnt det är första dagen och du kommer inte i mål om du gör något skit misstag första dagen. Var lite orolig att körningen skulle kännas konstig eftersom jag inte suttit på en hoj sedan augusti men allt kändes otroligt bra och det vart några glädje tjut. Långa raka sträckor med en hel del 90 graders kurvor, navigeringen var inga problem det stod folk vid varje kuva eller annan svårighet. Efter en stund börjar du komma ifatt hojar eller quads som åker lite saktare eller du börjar bli omkörd av dom som är snabbare och det blir väldigt dammigt, nu har även den värsta adrenalin kicken avtagit och du lugnar ner dig lite. Insåg att quadarna kommer att bli en utmaning dammiga dagar,dom dammar något för jävligt samtidigt som dom alltid kör mitt i vägen. På slutet av sträckan väntade jag på att Calle skulle komma skrikande men det kom ingen Calle. Vid målgång var jag nöjd med första dagen kände att tempot fanns för att inte ligga helt sist i fältet och hojen fungerade bra. Väntade någon minut vid målgång och sedan kom Mikael med ett stort leende på läpparna och ”Yes we made first stage”. Fixade hans stöd som lossnat, tog några snacks och rullade ut på en lång transport. Strax efter sista tankningen kom vi i fatt Calle som panik fibblade med hojen eftersom det rann soppa runt motorn, vart fort liten folksamling runt oss inkluderat polisen som såg till att allt var ok, problemet var snabbt löst och vi rullade in i depån vid solnedgång.
Letade snabbt på Malle Moto området som var välplanerat min Rally låda var utplacerad och det var regeln i depån, där din låda står där ska du vara med din hoj och tält. En hel del att fixa med första kvällen, hämta däck hos Torgue Racing som fraktade teamets däck och min reservmotor, lämna däck och fälgar till Michelin så jag har ett set med hjul färdiga i Malle Moto lastbilen. Frågade när dom skulle vara klara och fick besked att du måste hämta dom senast vid midnatt för då packar vi och drar vidare. Gick till Total lastbilen och plockade ut motor och filterolja. Bytte olja och filter på hojen och lite allmänt små fix. Gick på breafingen om morgondagens sträcka, sedan mat och en dusch. Försökte skapa lite struktur i vad jag skulle ha i Rally lådan och i väskan, sedan genomgång av roadbook och mera mat somnade runt 3 tiden efter att ställt klockan på väckning 04:30.

 

Dag 2 Etapp 2 Villa Carlos Paz – San Juan

Liason 1 26 km, Special 522 km, Liason 2 81 km
Time Special 9:35 (93/93) Winner time Special 5:46 Total time on bike 14 hours
Altitude max 2000m

Upp 04:30 frukost och laddade Roadbook, kort transport till specialen som startade uppe i bergen, väldigt blåsigt och snirklande bergsvägar efter ca 120 km kom vi ner på slätten och det vart helt underbar körning på snabba sandvägar lite fesh fesh men överlag helt underbart och körningen kändes bra. Kom till CP1 efter 180 km tankade och drack mycket vatten det började bli varmt, väntade på Mikael och han kom in just som jag startade efter dom obligatoriska 15 minuterna som du har vid tankstopp. Den fortsatta körningen var en underbar blandning av snabba sandvägar och en hel del fesh fesh men det flöt på bra och jag kom ifatt en hel del förare som började bli trötta för det började bli riktigt varmt. Kom till CP3 fortfarande rätt så pigg efter 4.5 timmes racing. Första bilen kom när jag var vid CP3 och det var bara att inse att det skulle bli en jobbig fortsättning. Efter CP3 var det lite flatout racing i ca 15 km sedan kom den fesh feshen som varade i ca 40 km ramlade nog ett 10 tal gånger och när du ligger i ett dammoln av fesh fesh är det lätt att paniken kommer, eftersom du vet att bilarna inte har speciellt stor respekt för att det ska ligga en hoj i spåret, nu började det bli riktigt jobbigt det stog hojar överallt och sentinelen pep oavbrutet förare som crashat och bilar som kom farande i dammet, krigade vidare och trots allt rullade det på, provade att åka vid sidan av spåret så mycket som möjligt för att spara energi. Vid KM 421 stod det ett gäng åskådare och så här i efterhand så tror jag att det var min räddning för dagen, fick nog en halvliter kall fanta och en apelsin av dom helt underbart. Samtidigt som jag stod där och vilade kom Boldbaatar åkande och jag frågade vad han pysslat med eftersom han startade före mig, men tydligen var det en försovning som var boven i dramat. Rullade vidare och kom fram till KM 445 och WP12 och där blev jag stoppad av organisationen och dom meddelade att sträckan var avbruten pga för många olyckor och det började bli ont om helikoptrar. Det var redan en 5-6 förare där och dom ville att vi skulle vänta där tills det kom en bil som skulle guida oss ut till en asfalts väg. Det vart en lång väntan på 3 timmar och undertiden kom det in ett 10 tal förare vid det här laget mycket slitna men ingen Mikael så jag hoppades att han blivit stoppad tidigare på sträckan. Lite synd att vi inte fick fortsätta eftersom det bara var 70 km kvar till mål men förmodligen ett klokt beslut eftersom det var många förare som låg med drop pga uttorkning i fesh fesh området. Tillslut så kom bilen som tog oss ut till asfalten, där vart jag stoppad av nummer 107 en annan Malle Moto förare som hade problem med oljeläckage vid motorn och jag lovade att ligga bakom i fall han skulle få problem, men vi kom bara någon kilometer och det bolmade friskt från hans hoj eftersom oljan läckte ut på avgasröret, så det fick bli bogsering återstående 90 km till mål. En bogsering jag senare skulle ångra men vi kommer till det.

 

Kom till mål runt 9 tiden och möte Calle som meddelade att Mikael fortfarande var kvar där ute, men på rull mot målet, gick och åt direkt och sedan en dusch, gick förbi medicintältet på vägen tillbaka eftersom jag hade lite kramp känning och frågade om dom några magnesium tabletter men det skulle jag inte gjort dom plockade in mig och började ställa en hel del frågor om hur jag mådde etc, tillslut så fick jag OK på vägen ut träffade jag Ralf Molander som inte var alltför glad eftersom han brutit och satt med en trasig tumme. Tillbaka och började serva hojen, vid 11 tiden rullade Mikael in rejält sliten men i mål så vi gratulerade varandra, det visade sig att han till slut kommit fram till KM 445 där jag vart avplockad. Servade hojen och byte bakdäck och fixade så Michelin kunde byta det gamla däcket kom i säng vid 3 tiden även denna natt vet inte om det vart någon direkt sömn för det var fortfarande väldigt varm men jag slumrade nog till en timme.

Tuff dag 18 förare bröt.

 

Dag 3 Etapp 3 San Juan – Chilecito

Liason 1 282 km, Special 220 km, Liason 2 155 km
Time Special 5:14 (136/114) Winner time Special 2:34 Time on bike 11 hours
Altitude max 3200m

Väckning 4:30 Packning av tält och låda, rullade i Road book och sedan till matsalen för lite frukost. Rätt så lång transport som jag inte har något direkt minne av, märkte direkt vid start att jag inte var pigg och på hugget som dagen innan men jag försökte hålla ett skapligt tempo. Sträckan var rätt så stenig och allmänt jobbig och tuff för fälgarna, det hela rullade på och jag vart omkörd av en del förare men jag beslutade mig för att ha en skit dag och rulla på utan misstag.  Strax efter CP2 kommer Calle omkörande med ett vrål låter han dra vidare är helt enkelt inte på hugget för att race och sliten efter gårdagen. Men efter någon km så står Calle vid sidan av spåret med sadeln av och det verkar som om bränsle pumpen lagt av. Plockar av mig hjälmen och börjar hjälpa Calle att felsöka, hittar en trasig säkring och när vi byter den så går den nya så fort vi trycker på startknappen. Vi dividerar lite om vad vi ska göra skruva eller bogsera ca 60 km till mål men tuff terräng, vi beslutar oss för att prova bogsera och samtidigt kommer Mikael, vi är i en uttorkad flod botten och det lutar svagt uppåt, vi sliter som fan i en halvtimme men kommer bara någon km och ett antal avslitna bogserlinor. Efter en stund drar Mikael vidare och vi gör ett nytt försök att bogsera men det går sakta, Clayton Jacosen kommer förbi och efter en stund kommer han tillbaka och meddelar att det inte går att bogsera framåt pga terrängen, men samtidigt står det en organisations bil 500 meter framåt vi beslutar oss för att ta oss dit och Calle kan börja felsöka och samtidigt ha tillgång till vatten från bilen eftersom det var ca 40 grader varm. Jag lämnar Calle och är rätt så övertygad att Calle kommer att hitta felet och jag vet att han har dom delar som behövs det är bara en fråga om tid så är han på gång igen.

 

Jag är nu sist i spåret men kommer efter en stund i fatt ett gäng quadar och vi snurrar runt en stund eftersom vi är lite vilse, jag vänder tillbaka i spåret tills jag vet var jag är och kommer till slut på rätt spår vilket givetvis är en hel del fesh fesh och nu är jag riktigt sliten, på slutet blir det lite grönare i dalen och jag är igen lite osäker på navigeringen men det visar sig att jag är på rätt spår. Kommer till målet och där sitter Mikael och några flera och pustar ut, verkar som om alla snurrat runt och haft lite navigations problem. Tappade kanske en timme tid på att hjälpa Calle men vad är det i det stora hela, jag är fortfarande med i racet. Äter lite snacks och dricker mycket vatten innan vi rullar vidare mot depån 155km bort dit vi kommer vid 6 tiden på kvällen.  Besöker massage tältet på kvällen har problem med smärta mellan skulderbladen annars det vanliga resa tält, mat, service av hojen och bytte framdäck.  Har inget minne av depån mer än att vi var grannar med Torque racing. Fick höra att Calle var ute och gick över till han men det finns inte mycket att säga i det här läget tungt att behöva bryta pga av ett elfel, slog upp en stadig wiskey åt Calle och gick därifrån. Vart ännu en sen kväll och bara två timmars sömn, fysiskt sliten men mentalt på topp.

 

Dag 4 Etapp 4 Chilecito – Copiapo

Liason 1 594 km, Special 315 km, Liason 2 155 km
Time Special 5:45 (102/102) Winner time Special 3:27 Time on bike 13 hours
Altitude max 4700/3000m

I vanlig ordning tidig väckning och start av transporten 05:30 Nu skulle vi prova på höghöjd eftersom vi skulle passera Anderna och vi var uppe på 4800 meter, kände inte av höjden med den klassiska huvudvärken men det var kallt riktigt kallt och fick värma gas handen på avgasröret och kopplings handen på kylaren, nu förstår jag även varför många har en gummisnodd vid gashandtaget, helt enkelt för att kunna gasa samtidigt som du värmer handen på avgasröret. Samtidigt fick jag problem med att jag konstant höll på att somna och fick verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna och nickade till några gånger på hojen. Ingen bra känsla när du ligger i 100 km. Fattade inte då att det berode på höjden utan trodde helt enkelt att jag var trött, men faktum var inser jag efteråt att hjärnan inte fick tillräckligt med syre och helt enkelt ville stänga ner kroppen. Men på nervägen vart det bättre och jag tänkte inte något mera på det. På vägen ner passerade vi även gränsen mellan Argentina och Chile och vi kom ner till Atacamaöknen. Race känslan var tillbaka och jag åkte riktigt fort i början på stäckan och passerade många förare, har inga direkta minnen avsträckan men jag borde ha passerat Mikael någon gång i början på sträckan och jag minns att det var riktigt kul och många glädje tjut. Vid CP 3 kommer Guillame ”Kermit” Martens fram till mig och säjer att han jagat mig hela dagen men inte riktigt kommit i fatt men säger att han tar mig i dynerna och mycket riktigt efter en stund kommer han och kör om mig. Själv sliter jag lite i början har inte kört dyner sedan 2011 och det tar lite tid innan du hittar rytmen och kan läsa dynerna och givetvis jävlas det som mest där det är publik, men jag tog det lugnt när jag vurpade eller körde fast, det är otroligt lätt att ta helt slut om du blir allt för ivrig. Kermit är en skön lirare och varför namnet ja han ser helt enkelt ut som Kermit han kör i en grön kropps kondom och pratar grodspråket och tydligen var jag inte den första att kalla han för Kermit. Tyvärr vart Kermit lite för ivrig i dynerna strax efter att han passerat mig och gick över ett krön för fort och slog runt med brutet nyckelben och hjärnskaning som följd och Dakar var över för hans del. Själv tyckte jag att det rullade på bra och rytmen kom och det vart en hel del glädje tjut och lite show för publiken, herregud har dom släpat sig ut i öknen för att titta på lilla mig får man bjuda tillbaka lite, tappade lite tid och placeringar med i stort gick det bra.

 

Tillslut kom jag fram till en av mitt livshöjd punkter som desert rider och det var när jag kom fram till krönet på den sista sanddynen och du ser depån på avstånd 500 meter nedanför och ett par km bort en klassisk DAKAR bild och tro mig då var inte tårarna långt borta, stannade och publiken tog lite bilder innan jag gled utför dynen och vrålade av glädje, minns att jag tänkte en tanke på Calle och slangade en liten bit för hans skull. Direkt efter mål ringde jag hem till Maria för att dela min glädje vet inte riktigt vad jag sa men lycklig var jag. Väntade en stund vid mål för att se om Mikeal kom men det började bli mörk så jag åkte till depån och tänkte att det blir tufft därute i natt, men Mikael gled in i depån strax efter mig och nu var han ensam kvar I team Torque Racing eftersom Chris skrotat och brutit handen. Väl i depån fick vi besked att Malle Moto lastbilen var försend och inte skulle komme in förrän vid 11 tiden, men dom fixade tält och sovsäck åt oss, åt mat och byte olja på hojen sedan sa kroppen ifrån och jag slocknade vid 11 tiden och sov i 5 timmar. Ännu en tuff dag och 11 förare bröt, det här är lite av organisationens strategi det ska vara riktigt tufft dom första 3-4 dagarna för att ta bort dom som inte är riktigt förbereda. Det här måste du mentalt vara förbered på och ha inställningen att dom ska fan inte knäcka mig, det är jävligt men underbart jävligt. Och idag var extra underbart jävligt. Lilla jag slangade i mål i Copiapo och det är stort inte många svenskar som gjort det och definitivt bara två rumpmasar.

 

Dag 5 Etapp 5 Copiapo – Antofagasta

Liason 1 174 km, Special 458 km, Liason 2 65 km
Time Special 9:10 (1 hr Penalty) (109/102) Winner time Special 4:36 Time on bike 13
Altitude max 3000m

Ännu en tidig morgon och en transport på ett par timmar till starten av specialen, eftersom jag slocknade i går kväll fanns det inte tid att fixa Roadbooken normalt går du igenom den dagen innan och markerar farligheter och annan viktigt information med en märkpenna nu rullade jag i en blank Roadbook. Man visste på förhand att det skulle bli en lång och tuff dag redan när man rullar i Roadbooken 46 mil special. Typisk Dakar stäcka mycket uttorkade flodbottnar och mycket fesh fesh men som tur var lite mera öppet landskap så du behövde inte fundera på att bli överkörd har inget minne av några bilar så det kan vara så att dom åkte en annan sträcka. Gick tidvis att åka väldigt fort men jag var sliten idag och någonstans på sträckan vart jag passerad av Mikael och när du kännar att du inte är i topp är det lika att inse att det är en ren överlevnads sträcka och du plockar helt enkelt fram pannbenet och rullar på. Gick igenom Roadbooken i dag och det var 34 varningar för fesh fesh och jag minns ett område som var riktigt jävligt ca 1 km med fesh fesh och samtidigt gropigt som en total sönderkörd sandcross bana, här biter man helt ihop och trots allt är det på något underligt sätt fortfarande helt underbart, man har väl någon genetisk störning som gör att man trots allt njuter av att plåga sig själv. Har för övrigt inga större minnen av dagen mer än att Mikael satt vid målgången och såg sliten men lycklig ut. Vid det här laget börjar du inse att håller bara hojen så kommer du att fixa det, visst är du sliten men samtidigt långt i från slut finns mycket pulver kvar i kroppen förare runt omkring dig är betydligt tröttare både mentalt och fysiskt.

 

Rullade in i depå lagom till den obligatoriska solnedgången, normalt står då Tomas Berglund där med färdig servad hoj och på väg att äta middag för att en timme senare krypa in i tältet tända läslampan och börjar läsa en bok medan en annan börjar serva hojen äta och duscha och nu börjar du få koll på läget men det hela tar 5-6 timmar.
Tomas är som sagt en väldigt bra förare och kommer oftast i mål 3-4 timmar före mig och samtidigt har han super koll på sina grejer i depån, medan det hos en annan är allmänt kaos och man spenderar nog 30 minuter varje kväll på att leta prylar. Tomas är kapten i det militära och myndigheterna ville en gång i tiden att jag skulle bli något liknande och placerade mig på Karolinen i Karlstad men det hela slutade med att jag brevutbärare och malaj på I13 i Falun.

 

Har under några kvällar börjat reta upp mig på en annan förare i Malle Moto gänget, poängen med Malle Moto är att det är du och bara du som ska fixa det, ingen hjälp utifrån och det är en hel del heder i det och alla servar sin hoj och tar inte hjälp av någon utifrån, inom Malle Moto får vi hjälpa varandra hur mycket som helst och alla är otroligt hjälpsamma om du behöver hjälp med något men samtidit väldigt upptagna med sin egen hoj, men en lirare som i övrigt var en glad och trevlig figur gav fullkomligt fan i detta och tog hjälp varje kväll och tillslut kunde jag inte hålla mig utan talade om vad jag tyckte och tänkte om det hela, men jag tror inte han reagerade nämnvärt på min åsikt. Om jag minns rätt vart det byte av bakdäck och allmän stor service på hojen och ännu en sen kväll slockande vid 2 tiden med Roadbooken på magen. Ännu en tuff dag 8 förare bröt uppe på 7 plats bland Malle Moto och depån börjar tom på folk vi var 17 som startade i Malle Moto klassen tror vi är 11 kvar.

 

Dag 6 Etapp 6 Antofagasta – Iquique

Liason 1 322 km, Special 69+227 km, Liason 2 48 km
Time Special 7:36 (101/106) Winner time Special 3:40 Time on bike 13

Altitude max 1000m

Vaknade ännu en gång till Rammstein och Sonne och med den väckningen spelar det ingen roll om man bara sovit ett par timmar man vaknar med ett leende för här kommer solen och ännu en underbar Dakar dag. Fick tydligen 1 timme penalty igår har inte en susning om varför får kolla upp det på vilodagen. Somnade tydligen ännu en gång med Roadbooken på magen, så bara att rulla i en omarkerad Roadbook ännu en gång. Dagen startade lugnt med en lång transport på 4 timmar. Tillbaka i racemode och var snabbt ifatt Mikael men kraschade hårt i ett Fesh Fesh område och fick börja om igen, och var snabbt ifatt igen. När jag väl var ifatt lugnade jag ner mig och vi åkte tillsammas stor del av sträckan. Riktigt rolig sträcka men tidvis rätt så tuff åt armar och axlar framför allt uttorkade saltsjöar som var riktigt ojämna. Om jag minns rätt så gled jag ifrån med några minuter på slutet av sträckan, kom fram till ett område där det var riktigt utmanande hill climbning och två förare höll på men kom inte upp och en kraschade och den andra rullade neråt för att prova igen. Det var riktigt brant och ca 5 cm med riktigt mjukt material, stannade och tittade för att leta på ett bra spår upp, sedan var det i princip bara att ligga på hojen för att inte slå runt eller tappa fästet bak. Kom upp bra men det var lika brant utför och en bil hade glidit ner i en ravin på ner vägen, och men fick glida ner med låst bakhjul och försiktigt hålla ner farten med frambromsen, man var lite skakig av anspänning när man väl kom ner.

På slutet av sträckan kom vi fram till sanddyner och det flöt på riktigt bra ända tills jag lyckades åka ner i en grop som var 15 meter djup och kanske 50 meter i omkrets med riktigt branta väggar, och har jag inte ramlat på nervägen har jag nog kommit upp utan problem, men nu vart jag stående. Provade några gånger med velodrom körning för att bygga fart men kom inte upp och nu började jag bli riktigt nervös. En åskådare kom ner till mig och jag började planera för att plocka av tankar för att bära upp hojen med hans hjälp alternativt släpa upp den med hans bil som stod på kanten till gropen. Efter att ha vilat en stund planerade vi ett sista försök med att bygga upp fart och efter ha snurrat runt några varv fick jag tillslut tillräckligt med fart för att komma upp. När jag väl kommer upp står Mikael där och filosoferar vid nästa dyn, åskådaren kommer fram till oss med kall dricka som smakade något helt underbart. Härifrån åkte vi tillsammans den sista biten bland dynerna och sträckan avslutades med en lång körning utför i en canyon som var riktigt rolig.  Sedan gled vi ner till Iquique där det var mycket folk och fest för att köra upp på podiet som markerar ett vi kommit halvvägs. Vi skakar hand på podiet och publiken jublar vi är inte lika fagra som vi var på start podiet i BA men nu börjar vi förstå att håller bara materialet och vi inte bryter några viktiga ben i kroppen så kommer vi att fixa det hela.

Väl i depå så vart det mat, dusch och massage för ryggen. Massören var inte allt för imponerad av min rygg och meddelade att jag måste komma tillbaka varje dag om jag kan. Körde utan nackskydd idag och det känns betydligt bättre i ryggen/nacken utan nackskydd och beslutade att köra utan nackskydd resten av tävlingen. Kvällen avslutades med mera mat och jag tror faktiskt jag slog till med en pilsner till maten, sedan vart det sova och det tog inte lång stund innan man slocknade efter 76 timmar på hojen under 6 dagar. När jag skriver detta kollar man tillbaka på FB och diverse and hemsidor för att få lite hjälp med minnet och det är inte utan att man blir lite tårögd av allt stöd från familj, vänner och andra som jag inte ens vet vilka dom är.

 

Dag 7 Vilodag

Vaknade utan Sonne, gick iväg och fick frukost, vet inte om det var idag eller igår jag pratade motorbyte med Maria men vi kom framtill att jag fortsätter med motorn som sitter i. Inga spår av metaller vid oljebyte och ingen påfyllning av kylarvatten inte ens efter dag två som var riktigt varm och det gick sakta i fesh feshen. Men jag planerade att kolla ventilerna och kollade med organisationen vad som gällde eftersom ventil kåpan var plombad, fick beskeded att bara jag anmäler innan var det inga problem. Så jag anmälde att jag tänkte öppna ventil kåpan. Gick och kollade varför jag fick 1 timme penalty dag 5 men ansvarig var på lunch så jag la ner ambitionen att ta reda på svaret fanns annat att lägga energi på. Fixade även en massage för ryggen. Även stor service på hojen tvätt, nytt drivpacket, ny släpa vid svingen, olja och filter, luftfilter, nya däck och omläggning på extra hjulen, riktade upp fram fälgen som fått en riktig bula mot ett lastbils flak och en slägga tur man varit gruvmek en gång i tiden. Fick en blåsning av lastbils chaffisen som var rädd att ledlamporna vart skadade av mitt bankande bad om ursäkt på en blandning av svenska och engelska och någon typ av spanskfranska. Fixade märkning av hjulen eftersom det var maraton sträcka dagen därpå och då får man inte byta däck.

Passade även på att tvätta lite kläder med högtrycks tvätten när jag ända tvättade hojen. Tiden gick och det började bli mörkt och bestämde mig för att skippa ventiljusteringen, hojen startar lätt och inget tickande meddelade organisationen och fibblade vidare med diverse justeringar. Åt middag och avslutade med lite mera fibbel och kom i säng runt midnatt efter att plockat fram lite varma kläder.

 

Dag 8 Etapp 7 Iquique – Uyuni Bolivia

Liason 1 392 km, Special 321 km, Liason 2 4 km
Time Special 6:40 (80/9 Winner time Special 3:40 Time on bike 12
Altitude 3700-3900 m

Mina tyska vänner väckte mig till ännu en underbar dag vid 4 tiden. Nu var det dags för årets första maratonsträcka och det är lite annorlunda för dom som åker med service, och det blir lite Malle Moto för dom och om det behövs måste dom skruva själva. Dagen börjar med en lång transport och vi ska ännu en gång upp över Anderna för att komma in i Bolivia och det blir en riktigt kall transport. Tyvärr vart jag under någon av dom första dagarna av med min regnjacka som lyckades trassla in sig i bakdrevet och nu saknade jag den pga kylan. Som substitute fick det bli en soppåse på överkroppen och även ett par påsar runt handtagen för att undvika vinden så mycket som möjligt eftersom det bara var ett par + grader när vi kom upp till Anderna. Passerade gränsen mellan Chile och Boliva och Bolivianerna gav oss ett varm mottagande men tyvärr frös jag så mycket att jag inte direkt kunde njuta av mottagandet. Startade specialen och det rullade på och man fick tillbaka lite värme i kroppen efter en stund, roligt spår och inte så dammigt på slutet fick jag till ett riktigt flyt och var vid den sista WP uppe på en 65 plats och 15 min före Mikael, men nu började det regna och vi var uppe på 3800 meter och det började bli riktigt kallt. Kom fram till en flod som började svämma över och ett 15 tal förare stod där och tittade. Jag förstod att här är det man eller mus som gäller eftersom vattnet steg hela tiden och det stod redan förare på andra sidan som tydligen dränkt hojarna.

Flodpasseringar får du mycket erfarenhet av i Mongoliet och du letar reda på där den är som bredast och du ser att det strömmar bra då vet du att här är vattnet som lägst men samtidigt är det som mest strömt. Hittade en bra plats och chansade helt enkelt på att det skulle gå bra, vart lite djupt på slutet men Husan svek mig inte när jag gav full gas och vi kom över utan problem upp med näven och ett YES vrål men nu var jag helt genomblöt och det fortsatte att regna.  Efter ca 10 minuter gav kroppen upp och jag drabbades av en nerkylning och började skaka kraftigt men körde vidare många av dom som stod och tittade på floden kom ifatt mig och på slutet även Mikael och vi kom i mål tillsammans tappade 15 minuter på 30 minuters körning. Fanns inget att göra mer än att försöka ta sig till depån så fort det bara gick.
Väl framme i depån som var en militär anläggning parkerade jag hojen och organisationen lede in mig till ett omklädningsrum där det fanns duschar och här kommer det fram en Bolivian och säger hej Anders jag ska ta hand om dig på svenska. Han hade bott några år i Sverige och pratade skaplig pizza svenska han var otroligt hjälpsam och hjälpte mig att få av kläderna och petade in mig i en dusch som tyvärr bara var ljummen och rätt så fort gav jag upp och insåg att jag inte skulle få upp någon värme och skakningarna bara ökade. Ut och torkade och på med kläder från organisationen, fick en typ av långkallingar i ull som var i storlek medium och satt som knickers, strumpor, t-shirt och fleece jacka och det hela avslutades med en klassisk poncho.

Vart guidad till en säng av Mikael och min nya svensk bolivianska vän och jag kröp ner i sängen tillsammans med lite filtar fortfarande skakande och slocknade nog rätt så omgående. Efter att ha sovit någon timme kommer Mikael och väcker mig för att det var matdags, har nu fått upp värmen skapligt och jag går och äter och dricker flera koppar varmt te. Tillbaka till sängen för att se om det går att torka kläderna någorlunda och Mikael bär iväg kläderna till ett torkrum. Tillbaka i matsalen för lite mera te och Roadbook preparation, Clayton och någon mera är vid samma bord och jag fäller någon kommentar om att idag skulle det passa bra med en quad, Clayton tittar på mig och frågar om jag vet det värsta med att åka quad är, nej säger jag och ser lite frågande ut jo säger Clayton det är att tala om för din far att du är gay, här bröt vi ihop och vek ihop oss av skratt runt bordet hoppas att det inte var några quad åkare som hörde oss. Förlåt mig mina vänner som har den läggningen och inget ont i det, poängen var att man åker hoj och inget annat.

Var ut en sväng och tittade till hojen men allt verkade ok så den fick ingen service idag utan jag kröp tillbaka under filtarna och slocknade. Mikael fick lov att byta olja eftersom den sugit i sig vatten vid flodpassagen. Trots allt en bra dag resultat mässigt och helt klart ett minne för livet.

 

Dag 9 Etapp 8 Uyuni – Iquique

Liason 1 24 km, Special 320+38 km
Time Special ?? (?/??) Winner time Special 2:56 Time on bike 12 hours
Altitude 3700-4400 m

Ja hur beskriver man egentligen följande två dygn? Vaknade i till Sonne som även väckte övriga som låg på logementet, morgonen började lite rörig allmän oklarhet om vilken tidzon vi var i Boliviansk eller Argentinsk eller Racetid var vi sena till start eller tidiga ? Till slut kom jag fram till att jag var lite sen till start. Utanför var det regn och några plusgrader och kläderna som varit på tork var fortfarande blöta men nu var det bara att gilla läget eftersom vi fått torra kläder av organisation fick dom vara kvar på och kompletterades med en sopsäck per ben och även i stövlarna och det hela avslutades med en sopsäck på överkroppen inte direkt snyggt men praktiskt.

På väg ut till starten kolla jag lite i publiken om det fanns någon med ett par vinterhandskar och jag hittade en person med ett par, bytte till mig dom mot mina Klim handskar nu var dom lite små så jag fick skära upp dom så tummarna fick plats. Kom till starten och jag var i sista grupp, Mikael startade 15 minuter innan, vi vart avvinkade av Bolivianska Presidenten. Inte direkt svår navigerat Roadbooken sa 61,3 km bäring 280 grader fullgas till en klippa i saltsjö och sedan 24,9 km 305 grader följt av 47 km i 299 grader och sedan kom en klass 3 varning för damm med andra ord 13 mil fullgas körning. Nu vart det inte så eftersom det efter 20 km låg 5-10 cm saltvatten på resterande del av sjön och lätt regn. Väldigt surrealistisk känsla av att inte ha något riktmärke alls eftersom sikten var väldigt begränsad pga regnet och samtidigt åka på vatten. Bestämde mig tidigt att jag ska inte plåga livet ur hojen utan låg runt 100 km. Trots att alla körde mot samma WP vart fältet väldigt utspritt och redan efter några km i saltvattnet började du höra att alla hojar började misstända och rätt så snart stod det hojar efter spåret, kom fram till första WP efter 61 km utan problem och en förare vinkade på mig stannade och det var en förtvivlad Bolivian # 81 som inte fick gång på hojen och ville ha hjälp, och vad gör man hjälper eller drar vidare, jag valde att hjälpa för det var vad jag skulle vilja i samma situation så vi börjar bogsera i 60 km i timmen.

Kan inte ha varit någon höjdare att ligga bakom i saltsprutet, men efter en stund börjar Husan protestera och misstända för att till slut stanna helt, fick igång den igen men den gick bara några hundra meter och bara på fullgas och tillslut stöp Bolivian bakom mig. Droppade Bolivianen för att fixa mina egna problem och kom någon km till sedan dog Husan definitivt, kom fram till att problemet berodde på vattensprutet från framhjulet, lösningen vart helt enkelt att jag sprättade upp en plastpåse och klädde in hojen från kylarna och ner till hasplåten. När jag stod där och fibblade kom Mikael tuffande med en Bolivian på släpp och mycket riktigt samma # 81 som jag nyss dumpat. Dom åker vidare eftersom jag var övertygad om att jag kommer att komma vidare utan hjälp. Får igång hojen och den misständer på låga varv men går skapligt på höga varv så jag åker på 3an och i princip fullgas. Åker snart om Mikael och Bolivianen och ser ett 15 tal hojar stående men nu är det slut på hjälp från min sida utan fokus på att komma av sjön. Kommer till slutet på sjön som nu är torr och där står en förtvivlad Fransman och vill ha hjälp, tänkte ändå vänta på Mikael för att vara säker på att vi båda kommer av sjön.

Hjälper froggyn med felsökning och han har inte en susning om vad det är för fel eller vad han ska kolla utan säger bara le motor puff puff. Så fort jag tar i hojen så får jag en stöt så problemet är rätt så tydligt, sliter i sär alla kontakter och mycket riktigt en grön sörja i alla kontakter. Sköljer alla kontaket med vatten men vi skulle behöva lite fett eller olja att smörja in dom med, men varken jag eller froggyn har något. Nu börjar vi få lite publik. Anuar min Mongolska tränings kompis kommer bogserad och frågar om vi har någon motorolja hans oljelampa lyser. Det kommer även en bil från organisationen men även dom är utan olja eller fett. Vilken froggy åker till Dakar utan olivolja ? Jag frågar om dom har olivolja och då lyser en upp och plockar fram ett picknick kit och mycket riktigt dom har en flaska med balsamvinäger och olivolja. Slår på olivolja på alla kontakter och vipps så går KTM igen. Har under tiden hållit koll på om Mikael kommer bogserande på Bolivianen men dom kommer inte och jag åker tillbaka en bit. Tillslut inser jag att jag kanske missat dom helt.

Nu börjar jag bli sist av dom som är kvar i spåret. Kommer in på land och där står kanske 5 hojar, alla med problem bla. far och son Pavey tipsar dom om froggyns problem och åker vidare någon km för att träffa på min Husa kompis Henno Van Bergeijk som tror att bränslepumpen lagt av. Ger han min reservpump och åker vidare, tror mig även se #81 Bolivianen vid en bil. Kommer till slut fram till CP 2 där det är tankning och kontrollanten konfirmerar att Mikael passerat 40 min tidigare, bra då är vi båda med men jag har tappat onödigt med tid på att leta. Sköljer av det värsta av saltet på kylarna och sliter av mig plasten på benen för nu börjar det bli lite värme igen men behåller den på överkroppen. Rullar vidare och froggyn från sjön tar rygg på mig blir efter någon mil irriterad på han att han ligger väldigt nära och jag vinkar förbi han men han kommer upp bredvid mig och pekar på GPS’ en och säger nöö guud. Vi kommer fram till slutet av första specialen och jag börjar inse att nu blir det tajt att komma i mål innan det blir mörkt och vi har 30 mil transport innan vi har sista delen av specialen med 40 km sanddynor, innan ännu en klassisk DAKAR målgång.

Vi ligger nu på max under transporten men jag måste stanna en gång för min oljekylare har lossnat men det tar bara 10 minuter att fixa. Kommer fram till starten av sista specialen och får frågan av organisationen om jag kan guida froggyn genom specialen eftersom hans GPS slutat fungera. Jag jublar inte direkt åt frågan men vad gör man ? jag säger OK tyvärr kommer det att bli ett beslut jag ångrar senare. Vid starten på sista special som bara är 38 km börjar solen gå ner bakom bergen men jag tror att vi fixar det på 30-40 minuter relativt lätt åkt första biten och lite dyner på slutet och det går riktigt bra till km 767 där det är lite oklart runt en järnvägs övergång. Nu börjar det bli mörkt och jag tänder lyset men det blir inget lyse skruvar isär ljuskontakten och kollar säkringarna men hittar inget fel och bestämmer mig för att fortsätta eftersom det fortfarande är så pass ljust att man ser skapligt. Samtidigt har vi åkt ifatt några flera hojar och en quad och det verkar på dom andra som att det bara är jag som har GPS och Roadbook för det är ett väldigt snurrande. Blir irriterad på quaden och froggy som ena sekunden ligger bakom för att köra om och sedan vänta på vilken väg vi tar för att köra om igen och jag får problem med synen på grund av allt dam och mörkret som tilltar så det blir att köra utan glasögon. Vid km 769.4 gör jag en miss i Roadbooken för att quaden helt enkelt står och väntar där jag skulle åkt rakt och jag svänger vänster där jag skulle åkt rakt. Åker någon km till och inser att jag är fel och nu är jag stressad även dom som följer mig stannar eftersom dom helt enkelt inte har en susning om var vi är konfererar lite med dom andra så det en salig blandning, en franskman, en chilenare, tror quaden var tysk men ingen har koll, bestämmer mig då för att åka tillbaka till km 767 där jag vet var vi är i Roadbooken så jag kan nolla trippen och börja om igen.

Froggyn har hela tiden åsikter var vi borde åka hit och dit och när du frågar varför rycker han bara på axlarna och då får han höra vad jag tycker om hans jävla fladdrande fram och tillbaka ska du ha hjälp får du fxx i mig ligga bakom. Vill nu bara bli av med alla så jag kan koncentrera mig på att navigera men samtidigt behöver jag dom för nu är det mörkt och jag ser inget och min pannlampa är för dålig för att kunna använda till lyse. Chilenaren plockar upp en telefon och börjar ringa och snart kommer det en pickup och dom andra hänger på pickupen men nu hänger jag inte med för jag ser inget och snart är dom borta även froggy ok tack för hjälpen. Men efter en stund kommer han faktiskt tillbaka och jag ber han åka några meter framför mig men det fungerar helt enkelt inte utan han ligger 25-50 framför utan jag stannar och meddelar froggy att det här fungerar inte utan jag har beslutar mig för att försöka hitta felet på lyset och om det nu inte skulle fungera sova där ute och vänta på gryningen och köra sista biten för vi är bara 11 km från mål. Eftersom det är bara sanddyner kvar är det omöjligt utan lyse eftersom du måste åka fort för att komma fram.  Fransmannen försöker övertyga mig om att fortsätt men nu är jag så irriterad på han att jag vänligen men bestämt ber han fortsätta själv men han vill inte, jag skiter i han och börjar skruva på hojen. Då ringer organisationen till froggy och meddelar att efter 500 meter ska vi svänga till höger och där kommer dom att visa oss hur vi åker vidare, jag ber dom repetera på engelska och jag frågar om vi kommer att missa några WP om vi gör det eftersom det är 5 WP dom sista 8 km som återstår och om vi blir diskade om vi gör det men dom svarar no problem.

Det har tydligen sina fördelar att vara froggy i Dakar inte alla som får telefon guidning i Dakar, är fortfarande väldigt tveksam till att åka vidare men om jag får några timmar straff för att missa WP gör egentligen inget eftersom jag ända blir kvar i dynerna och inte kommer i mål så jag kommer fram till att det är värt att prova för att se om vi kommer i mål. Så vi åker vidare och svänger höger efter 500 meter nu är det riktigt mjuk och svårkört och jag ramlar ett par gånger, froggy försöker lysa åt mig och jag kommer 50 meter stannar han åker 50 stannar lyser åt mig och så vidare tillslut kommer vi fram till någon som säger ni ska ner bakom den dynen och lyser med en ficklampa och jag ska hjälpa er hoppa över några WP i GPS’en så har börjar knappa på GPS’en och vi får fram den sista WP’n som är på krönet till den stora avslutande dynen men det är fortfarande någon km dit. Men nu är beslutet taget och det är bara att chansa och köra i blindo och nu var jag riktigt riktigt rädd eftersom jag inte visste var jag var eller hur det såg ut framför mig men ända måste du hålla fart, ramlade en 4-5 gånger och nu började krafterna ta slut. Såg i Roadbooken att vid krönet var det en klass 3 varning så när jag kom fram dit fick det inte gå för fort. Men till slut såg jag vad jag trodde var krönet eftersom vi var väldigt nära enligt GPS’en. Kom fram till krönet och såg depån 500 meter nedanför och två km bort skön känsla men samtidigt otroligt besviken på mig själv för att jag klantat bort en klassisk målgång som Iquique är och som jag verkligen velat gjort i dagsljus. Nu tyckte tydligen froggy att han hjälp mig tillräckligt så han drog. Själv såg jag depån där nere men visste inte vad som var framför så ut med benen och jag plogade mig ner för den sista dynen som är 2 km och riktigt brant. Kom tillslut i mål och några tappra själar stog där och applåderade, froggy kom fram och tyckte tydligen att vi varit duktiga och jag bara tittade på han och jag hoppas inte att jag sa vad jag tänkte. Fick skriva på ett papper att jag missat 4 WP och 4 timmar strafftid men eftersom jag fick Roadbook för nästa dag så tänkte jag att jag är nog fortfarande med i matchen men jag ville heller inte fråga. Givetvis fick inte froggy någon straff tid hans GPS fungerade ju inte !!! Men man får säga som Tony R ja e int bitter ja int. Är man snäll och menlös får man stå för sina beslut och leva med dom.

Nu var jag riktigt sliten och benen skakade av den sista färden utför men nu av trötthet. Klockan var nu 10:30 men nu var det bara att bita ihop och fixa hojen, drog direkt till tvättplattan för att bli av med allt salt, när jag står där och tvättar kommer Annie Seel fram och ger mig en kram hon såg tydligen när jag gick i mål. Tvättar klart och ska starta hojen är den helt död försöker få gång på den en stund men den vill inte så det blir att knuffa den tillbaka till Malle Moto som ligger 1 km bort och givetvis är det svagt uppför hela vägen men ska det jävlas så ska det jävlas. Det är bara att plocka fram pannbenet och dom som stod i vägen under den här km fick höra ett och annat, tillslut kom det någon barmhärtig person och hjälpte mig sista biten.

Parkerade hojen klädde av mig för nu var det riktigt varm igen drog några redbull för psyket och gick för att få lite pasta, spelar inte roll på dygnet det finns alltid pasta att få av organisationen. Tillbaka till hojen och nu är det felsökning som gäller med prioritet på att få gång på liket igen och efter någon timme skruvande och smörjande av alla kontakter inkluderat byte av tändhatt och tändstift så hoppade Husan igång igen runt 2 på morgonen. Min italienska kompis i Malle Moto den där klassen ni vet där du inte får ta hjälp med att skruva kröp in i tältet för att sova eftersom han var trött. Konstigt nog var det två vålnader där och skruvade på hans hoj men nu orkade jag inte bry mig. Nästa projekt var lyset bara att riva ner och plocka bort allt på tornet för att komma åt all el och alla + kablar hade lossnat från sina stift pga korrosion från saltet så alla original kontakter som inte var helt slutna var skrot även om jag smörjt in allt väldigt noga med vaselin innan. Bara att plocka fram avbitaren och kabelskor och en kabelsko tång och byta ut alla original kontakter mot vanliga kabelskor och klockan 5 på morgonen var även lyset tillbaka på husan. Nu var det ingen ide att sova så det vart även olja och filterbyte och klockan 6 var Husan ready for race. Gick nog åt ett 10 dricka under natten och det hela avslutades med en frukost innan det var dags att rulla ut till start igen.

 

Dag 10 Etapp 9 Iquique – Calama

Liason 1 51 km, Special 450 km liason 2 37 km
Time Special 10:56 (84/83) Winner time Special 5:06 Time on bike 13 hours
Altitude max 3200 m

Som sagt ingen väckning till Sonne denna morgon, pratade med Jurgen van der Goorberg på morgonen och han trodde att jag var diskad för att jag missat mer än två WP igår han vart diskad året innan när han körde lastbil och dom missat 3 WP. Blir givetvis lite nervös och jag finns inte på någon start eller målgångs lista men samtidigt har jag fått Roadbooken för nästa dag så jag är rätt så säker på start och åker fram till starten och ingen säger något och jag blir framplockad till starten YES. Kände mig trots allt pigg men det skulle bli en lång dag som började med en kort transport fram till starten av specialen som var på samma ställe som starten av sista sträckan i går kväll men nu var det ljust. Ingen sömn är medicinen körde som en gud i sanddynerna och var snart i fatt Mikeal och kom in på 54 plats vid WP1 förmodligen var det lite adrenalin från gårdagen som kom ut. Åkte tillsammans med Mikael till CP 2 och det var en typisk Dakar sträcka med en blandning av terräng och som vanligt underbar du åker och småflinar lite hela dagen, tyvärr orkar jag inte hålla morgonens tempo och till slut släpper jag Mikael och nu börjar jag bli riktigt sliten och vid CP ligger jag 15 minuter efter Mikael.

Nu är det bara målgång som gäller, kommer ut på en stor ökenslätt och missar en svag vänster sväng i Roadbooken och snart är jag ifatt Mikeal igen och nu är det riktigt rörigt efterson dom flesta missat samma vänster sväng, det far bilar, quadar och hojar fram och tillbaka hela tiden. Vi var nu en 4-5 hojar som försökte få koll på läget och nu var froggy tillbaka. Har hela tiden en känsla av att vi borde hålla mera vänster men var lite för sliten för att riktigt orka övertyga dom andra och för dåligt med självförtroende för att dra iväg själv, vi tror att vi åker åt rätt håll och nu kommer dom ledande lastbilarna som följs av en helikopter och dom ligger lite mera till vänster på slätten. Vi åker mot dom och snart är vi på rätt väg och lite senare kommer WP markeringen upp på GPS’en och nu var vi med i Roadbooken igen. Dom sista 100 km var otroligt jobbiga vi åkte i canyon med mycket stenar och slag, tog det lugnt en stund och åkte med Mikael en av turkarna och jag tror att även froggy var med till slut tröttnade jag och drog upp ett bättre tempo helt enkelt för att komma i mål någon gång och turken hakade på till slut kom vi till målet och nu var jag helt slut i händer, rygg och axlar. Var nog en av dom fysiskt jobbigaste dagarna.

Väntade på Mikael vid målgång och till slut kom han in nu riktigt sliten framför allt i händer och handleder, men båda i mål på ännu en Dakar sträcka. Vi åkte tillsammans till depån och nu var det lite kyligt igen men det var en kort transport. Som vanligt kommer jag in bland dom sista till Malle moto depån och gick direkt till matsalen för käk och fixade sedan massage för ryggen. Sedan tillbaka till hojen och nu fanns det lite att göra, började med att byta avgasrör och ljuddämparen den gamla var helt slut i nitarna, byte även hjul och fixade nya däck till fälgarna olja och filter och allmänt pyssel allt tog sin tid och jag slocknande runt 3 tiden ännu en gång utan att fixat Roadbooken.

 

Dag 11 Etapp 10 Calama – Cachi

Liason 1 385 km, Special 371 km liason 2 135 km
Time Special 7:04 (74/70) Winner time Special 4:07 Time on bike 15 hours
Altitude max 4400/4970 m

Nu funkade inte Sonne som klocka längre minns inte om jag glömde att ställa in klockan eller om jag helt enkelt inte hörde väckningen. Men jag vart väckt av Malle Moto killarna som förstod att jag försovit mig. Snabb påklädning och hopplockning av tältet fanns ingen tid för frukost utan i med Roadbooken och av någon anledning gick pappret sönder för liasonen och jag fick åka till starten för att fixa en ny Roadbook, då märkte vi även att Irritracken var död och under felsökningen så tappade vi säkringen. Tillbaka i depån för att leta på en ny säkring och sedan tillbaka för att få en ny irritrack monterad.I med ny Roadbook och jag kunde till slut starta nu en 30 minuter sen men det är en lång transport på 38 mil så det ska inte vara några problem att köra in tiden. Eftersom vi nu skulle passera Anderna igen var det åter riktigt kallt men med ett par plaståsar över handtagen och en lånad jacka av Ralf Molander så det gick det skapligt. Passerade tullen mellan Chile och Argentina. Nu började jag känna mig konstig och se konstiga saker, asfalten var blöt och såg randig ut. En bil från organisationen kom upp bredvid mig och frågade om jag var ok och jag svarade med tummen upp. Körde vidare och det vart bara värre och jag nickade till ett par gånger på hojen och nu började jag bli orolig. Efter en stund stod det en läkarbil vid sidan av vägen och jag stannade och sa att jag ville ha syrgas och dom satte mig i en bil, ställde lite frågor och gav mig en syrgastub, efter en stund började jag känna mig normal igen. Trimmade syrgas justeringen lite och efter en 5-10 minuter kom läkaren tillbaka och kollade syre nivån i blodet och jag fick klartecken att köra vidare och nu fungerade både hjärnan och synen igen.

Kom fram till starten och var 30 minuter sen och givetvis helt sist i fältet tillsammans med en annan hoj åkare men vi startade och det rullade på skapligt men rätt så tidigt började bilarna komma ifatt och då dammar det riktigt bra. Kommer fram till en WP vid 217 km och då visar GPS att jag missat föregående WP som låg 17 km tillbaka på väg ner för ett berg. Ser att många andra har haft samma problem eftersom det är mycket spår på platsen. Väljer att prova att åka tillbaka men det är en riktigt smal bergväg och tillslut inser jag att det inte kommer att gå eftersom det kommer mer och mer bilar och det är inte säkert att åka mot dom. Vänder och åker vidare fick ingen penalty för den missade WP så förmodligen låg den helt enkelt fel. Blir lite osäker på navigeringen strax innan CP1 men det reder ut sig och jag kommer fram ca 45 minuter efter Mikael. Rätt som det är står Nani Roma vid sidan av vägen och visar att jag ska sakta ner och mycket riktigt dom har kört ner i en washout och slagit runt, står även en hoj där minns inte om det var en dålig markering eller inte. Rullar vidare men nu börjar det bli jobbigt eftersom lastbilarna börjar komma i kapp och dom flesta är bra och håller igen tills dom ser att man kan åka åt sidan och släppa förbi dom. Men vissa visar inte samma hänsyn, normalt varnar Irritracken att det kommer något bakifrån och du har en 10-15 sekunder på dig att hålla åt siden innan dom kommer och dom kommer fort dom som ligger i täten.
En Hino är stressad och kör om mig och knuffar till mig, lyckas klara mig från att krascha men blir givetvis irriterad och ännu mera rädd när det kommer flera lastbilar.

Du tappar otroligt med tid av att släppa förbi bilar och lastbilar och hittills har jag klarat mig skapligt från att bli i fatt åkt av lastbilar men idag blir det riktigt jävligt dels för att det är riktigt svårt att komma av vägen men även otroligt dammigt när dom har åkt om. Tillslut kommer jag fram till målet och nu börjar det bli kallt igen eftersom vi är uppe på 4000 meter och riktigt blåsigt och regn i luften. Får rådet att klä på mig mera kläder eftersom vi ska upp på 5000 meter under transporten. Drar vidare eftersom det börjar bli ont om tid om jag ska slippa köra i mörker. Har under dagen kört om kanske 6-7 förare så det är inte många bakom som kan hjälpa dig om du skulle få problem sista biten, eftersom bilar och lastbilar åkte till en annan depå och vi skulle ha våran andra Maraton sträcka. Kom kanske 30 km på transporten och hojen dör helt plötsligt. Det är slut på bensin i tanken som har pumpen, samtidigt är den andra tanken full. Skruvar av hasplåten och hittar felet, en av snabbkopplingarna har släppt. Samtidigt kommer två hojar och en quad och en av förarna är Holländare som stannar tills han är säker på att min hoj startar. Vi åker vidare och börjar klättra upp för en smal bergsväg och samtidigt kommer mörkret men vi hinner upp innan det blir helt mörkt och vi kör om quaden som tar det försiktigt på den smala vägen. Resten av sträckan går sakta i mörkret men tillslut kommer vi fram till depån och jag börjar med att äta mat och går sedan ut och tittar till hojen men den ser bra ut så den får klara sig utan service idag. Hos Honda teamet är det nu full aktivitet med minst två motorbyten och hojar i delar överallt. Såg inte KTM teamet skruva på något så dom låg nog redan och sov. Såg inte till Mikael men hans hoj stog i depån så det var lugnt.

Vi var i en gammal sporthall och vi fick en filt och ett lakan att ligga på. Hörde några hojar komma in efter mig men jag slocknade rätt så snart efter att jag fixat Roadbooken runt midnatt. Hade tagit med mig en Cola och en chokladkaka till min sovplats, och under natten vaknade jag av att det sved och kliade på benen och jag tänkte att det var loppor i filten och somnade om. Vaknade igen och tog en klunk ur Colan och det sved till på läpparna nu började hjärnan vakna och jag tände pannlampan och mycket riktigt jag var invaderad av pissmyror. Flyttade bort chokladkakan och Colan och somnade om, orkade inte göra något åt mina sängkamrater.

Ännu en tuff dag och 10 förare bröt.

 

Dag 12 Etapp 11 Cachi – Termas de Rio Hondo

Liason 1 24 km, Special1 157 km liason 2 59 km Special 2 141 km Liason 3 142 km
Time Special 5:38 (76/75) Winner time Special 3:26 Time on bike 9 hours
Altitude max 3800 m

Vaknade tidigt tillsammans med proffsen som har lite tidigare starttid, tog en kall morgondusch för att skölja av mina nattkamrater som nu lämnat lite spår på hela kroppen. Sedan frukost och ready for race. Åker den korta transport till start tillsammans med Mikael och när vi kommer fram märker jag att jag glömt Camelbaken vid depån, det är då själva fan att man kan vara så jävla klantigt. Funderar någon minut om jag ska skippa Camelbaken men beslutar till slut att åka tillbaka och hämta den, vill inte drabbas av uttorkning när vi snart är i mål och vad gör det om man tappar 30 minuter man ligger ju inte direkt och slås i täten. Drar ända tillbaka som en skållad råtta och möter dom som ska starta sist på vägen tillbaka. Kommer till depån och hittar ingen Camelbak, frågar organisationen om dom sett någon och dom börjar ropa på någon och tillslut får jag besked att dom skickade den med en annan förare, snällt men varför i helvete visade inte den föraren att han har min Camelbak när jag mötte han. Drar tillbaka och börjar fundera på när stänger dom starten jag var nu 30 minuter efter sist startande, gasade lite extra så start personalen skulle höra att jag var på väg.

Kommer till starten och dom är kvar och väntar på mig och jag får min Camelbak, drar ut på sträckan och nu är jag helt sist och nu gäller det att åka lite förståndigt så jag inte blir stående och inte kan få någon hjälp. Nu är vi tillbaka i Argentina och det märks på publiken som är helt fantastisk och överallt står det folk och hejar på oss även mig som ligger tok sist och ibland blir dom lite överraskade när jag kommer 30 minuter efter alla andra. På slutet av sträckan kommer jag i fatt Anuar min Mongolska vän som stupat i ett fesh fesh område, men han får hjälp av några lokala förmågor att starta hojen, så jag åker vidare och passerar snart några till hojar och några quadar som bogserade och givetvis måste dom ligga på varsin sida av vägen och damma så mycket som möjligt. Kom tillslut om dom och i ren protest släpade jag båda fötterna i backen och åkte så brett det bara gick på vägen. Vid målgång av första delen av sträckan meddelade jag vänligen vad jag tyckte om deras idioti och jag tror dom förstod budskapet. Vi var nu nere i Salta vindistrikt och det var vingårdar så långt ögat når och hit måste jag ta med mig Maria någon gång och köra en annan typ av Rally.

Nu var det återigen riktigt varmt och jag var tacksam för att jag vände och hämtade Camelbaken, kom fram till starten av sista delen av specialen och där sålde dom grillade korvar och kött, hade inga lokala pengar men Anuar som kom i mål strax efter mig bjöd på en köttbit. Pratade lite med en Fransman som såg till att vi fick i oss vatten och han sa att jag skulle se upp för elefanter i spåret, jag frågade om han verkligen menade elefanter och han nickade, tror nog han druckit för lite vatten eller kanske provat på den lokala braja odlingen. Jag såg iallafall inga elefanter i spåret. Startade sista delen av specialen och nu skulle vi över ett bergspass på 3800 meter och starten låg på 2000 meter. Låg på bra uppför på en snirklande bergsstig, men helt plötsligt möter jag några lirare på crosshojar och det vart lite trångt svor och skrek åt dom men tror inte att dom riktigt förstod men förhoppningsvis skulle dom som kom efter mig inte drabbas av samma dårar. Tog det lite lugnare efter detta och mötte faktiskt ett par till lite senare. Kom upp på toppen och givetvis ska det börja regna igen och snart öppnade sig himmelen totalt och på väg ner från bergspasset vart det mera att köra i bäckfåror som skapades av allt regn än att åka på väg, fick hålla igen lite för att regnet gjorde ont i ögonen. Men tillslut kom jag ner och nu var det grönt och fint och regnet upphörde. Passerade bara en hoj på sista sträckan och när jag kom till målet stod Erik Klomp där och var lycklig.
Erik en av dom som upplever sin livsdröm och har bara som mål att just komma i mål.

Transporten till depån gick bra och jag vinkade till publiken så mycket jag orkade, skickade även en och annan slängkyss till damerna och då vart den normalt jubel, nu får du inte bli svartsjuk Maria jag stannade aldrig. Kom fram till depån och det var fortfarande ljust och otroligt varmt, parkerade och klädde av mig och tog en dusch och nästa önskemål var massage för ryggen som nu var på riktigt dåligt humör. Tittade till Mikael när jag hämtade däck hos Torque men han tog en liten före maten napp. Sedan var det dags för service av hojen efter att jag lånat ihop lite verktyg eftersom min verktygs väska gått sönder och jag spridit ut alla verktyg på sträckan. Nytt bakdäck och den vanliga servicen med olja och filterbyten. Byte till mig en Dakar t-shirt hos Total mot lite posering och foton.
Passar även på att tvätta upp lite kläder så man kan lukta lite gott i Buenos Aires för nu är det faktiskt väldigt nära. I dag fick jag faktiskt gå och äta mat tillsammans med alla andra och det var några dygn sedan jag kunde göra det.

Mikael åkte bra idag och tog sin bästa Dakar placering.

Dag 13 Etapp 12 Termas de Rio Hondo – Rosario

Liason 1 248 km, Special 298 km Liason 2 478 km
Time Special 4:24 (61/75) Winner time Special 3:19 Time on bike 13 hours
Altitude max 1000 m

Sent ska syndaren vakna. Vaknade åter till mina vänner Sonne tidigt för nu skulle vi ut på rallyts längsta dag i km räknat, 102 mil. Det var en varm natt på asfalten i depån men snart kommer solen och lite fartvind. Den obligatoriska morgon ritualen plocka ihop tältet, väskan och rallylådan. Sedan i med roadbook och om tid finns frukost, i dag fanns det tid för frukost. Rullade sedan ut till starten på transporten och det var fortfarande mörkt. Lång transport på 250 km men nu var det varmt och livet blir lite enklare. Efter 3 timmar var vi framme vid starten. Strax efter starten på transporten står en Malle Moto förare och är helt bedrövad, han har helt enkelt glömt att fylla på motor olja vid servicen kvällen innan. Här kanske minnet spelar ett spratt med mig kan ha varit igår. Ungefär 1 timmes väntan vid starten och nu kan du se att dom flesta är slitna, många som sitter och sover innan start. Har en bra bild på Mikael där han tar en före starten napp. Nu var det race tempo i kroppen igen och jag låg på bra hela sträckan och låg runt 60 plats vid alla WP. Kommer inte ihåg vart jag passerade Mikael men jag har ett svagt minne av att vi träffades vid CP 1. Rolig sträcka med mycket fullgas partier och snabba inbromsningar klarade mig bra och var bara ut i terrängen ett par gånger, det var även otroligt många fartzoner och mycket publik som vanligt. På slutet var det 10 km fullgas sträcka, ni vet en sådan där sträcka där adrenalinet bara forsar in i blodet och ger dig en kick som bara 160 km på gropig grusväg kan ge dig och du vill bara köra fortare om hojen kunde.
Nerverna är på helspänn och du är ett med hoj och underlag. Samtidigt som varje förståndig hjärncell säger sakta ner för helvete din idiot, går du omkull nu är det slut. Det är en helt enorm upplevelse och du kan säkert få samma upplevelse på syntetisk väg har aldrig provat och så länge jag kan uppleva den på en hoj så finns det heller inget behov. Visst fullkomligt idiotiskt att plåga hoj och utsätta dig själv för sådan risk näst sista dagen i Dakar men kicken gör att du helt enkelt inte kan låta bli och det gick bra även denna gång, sedan blir inte kicken mindre av att det står en fanatiskt publik vid sidan av spåret och bara vrålar rakt ut. Gick i mål, och för en gång skull är det fullt av Redbull babes där och delar ut Redbull. Fotografer och fullt media pådrag fränt tycker jag och undrar varför? kan ju inte bero på att sliten Svensk som ligger bland dom sista i fältet. Svaret kom rätt så omgående när Nassir går över mållinjen strax efter mig och strax efter kommer även Mikael i mål. Vi fick iallafall ett par Redbull av en babe och vi var nu otroligt lyckliga att vi även fixat denna dag och nu skulle vi bara fixa det. Nu var det en transport på 48 mil kvar till Rosario och i går kväll fick vi reda på att man inte behövde köra den om man inte ville och kunde ordna transport för dig själv och hojen.

Organisationen hävdade att det var av säkerhets skäl, personligen tror jag att det är ren bullshit, skulle det vara av säkerhers skäl skulle dom fixat transport till dom som av säkerhet skäl verkligen behövt det typ jag själv som borde vara en större säkerhets risk pga utmattning än proffsen. Var nog helt enkelt att fabriks teamen inte ville riskera haverier under transporten och topp förarna inte såg fram mot att köra en 50 mil transport på slutet av Dakar. Själv behövde jag inte fundera på det hela och vi har säker kunna köpa oss en transport lokalt som en del andra gjorde, men jag har inte betalt 350 000 sek för att sitta i en trång pick-up jag var där för att köra hoj. Sedan har du en annan aspekt av det hela och det är publiken dom har inte kommit ut för att titta på ett antal hojar bak på en pick-up tycker att dom förtjänar mera respekt än så. Så jag och Mikael drog iväg på transporten stannade och tankade och tog en kaffe efter 15 mil innan vi klämde dom sista 34 milen. Fullkomligt kaos sista milen av all publik men tillslut rullade vi in depån, just som det vart mörkt. Drog direkt iväg för att tvätta av hojen, minns inte riktigt varför om den var skitig eller om det skulle se bra ut inför sista dagen, sedan till Malle moto depån och det vanliga resning av tält, mat och dusch följt av massage. Sedan dag för sista servicen av hojen i årets Dakar, vet inte riktigt vad som gjorde att det tog tid men det vart ännu en tidig morgon innan jag slocknade i tältet.

Skulle även vilja passa på och tacka Marie Hessel och Annie Seel som nästan varje kväll kom dom till Malle Moto depån för att titta till mig och ge en kram och lite uppmuntran att kämpa vidare. Även Tomas Berglund var ett bra stöd i depån även om vi inte var riktigt synkade i målgång men om du behövde något eller undrade om något så hjälpte Tomas till.

Day 14 Stage 13 Rosario – Buenos Aires

Liaison 1 77 km, Special 174 (101) km Liaison 2 142 km
Time Special 1:46 (70/74) Winner Time Special 00:52 Time on bike 5
Altitude 100 m max

Nu började jag nog bli lite sliten ännu en morgon där Sonne inte fungerade och Tomas Berglund var lite orolig att jag skulle försova mig på Dagen D så han skickade in en av Malle Moto att ruska om mig i tältet. Det vanliga packa tält väska och Rallylåda nästa gång jag skulle se prylarna var vid målgång i Buenos Aires. Kort transport till starten och det skulle vara samma sträcka som vi körde Dag 1 och den gillade jag, tycker om när det går fort och nu var det omvänd startordning och jag skulle starta som nummer 5. Fick en liten jag möte Lassie upplevelse när vi alla stod och väntade, snurrade mycket helikoptrar i luften och en från Franska TV5 landar och ut kommer en kille jag tyckte mig känna igen. Han kommer fram till mig och börjar prata med mig på svenska och han vet att jag kör i Malle Moto och är en av dom få kvar i klassen, gratulerar mig innan han går vidare. Efter en stund kopplade cellerna och jag kom på att det var Luc Alphand störtloppsåkaren och jag har för mig att han har en svensk fru. Det är sista dagen och den enda målsättningen borde vara att ta det lugnt och njuta. Men när du står där så innan start så vaknar tävlingsdjävulen till liv och du inser att du har chansen att ligga först på en Dakar sträcka och inte vilken sträcka som helst. Jag tar det ”mogna” beslutet att det får bära eller brista och beslutar mig för att jag ska köra i fatt och om Anuar min Mongolska tränings kompis som startade som nummer 2 och 3 minuter före mig. Anuar är inte en typisk Dakar hojförare som drömt om att starta i Dakar hela sitt liv. En jävel på att köra bil har bland annat vunnit Rally Mongolia i bil klassen. Han började köra hoj för 2 år sedan när han insåg att han inte har tillräckligt med pengar för att starta i bilklassen, han har bara startat i ett Rally på hoj och det var Rally Mongolia i fjol som han fick bryta efter några dagar.

Han kontaktade mig i höstas och frågade om vi kunde träna ihop, visst sa jag alltid skoj att träna med någon så man kan ta ut det lilla extra. Så vi började att hika uppför Bogd Mountain strax utanför Ulaanbaatar 2-3 gånder i veckan sträckan är kanske 3 km men 600 meters höjskillnad och det tar 30 till 45 minuter upp. Anuar började alltid optimistiskt och i bra tempo och halvvägs upp så tyckte han att det gick för sakta och ökade lite och drog i från med några meter. Men efter några 100 meter var jag i kapp och nu var Anuar trött och flåsade som en lungsjuk sumobrottare. Jag uppmuntrade han att hänga på men det gick inte och han kom upp 5-10 minuter efter mig. Så där höll vi på i några veckor tills Anuar insåg att det inte är ett crossrace vi tränar för utan en uthållighets tävling. Han kom aldrig i kapp men han kom närmare på slutet av December. Han är en av mina hjältar från Dakar 2015. Ni kanske tycker att jag har haft det jobbigt men jag har kommit i mål varje dag om än sent. Anuar vart kvar där ute på sträckan 5 eller 6 nätter och fick lov att sova där ute innan han kunde åka i mål på morgonen. Få ny roadbook och åka ut till start igen, det finns en underbar film på tuben där dom filmat honom en av nätterna.

Dags för start. Fuktig sandjord väg efter regnet på natten men uppehåll, drog på bra i början och tog mig om några quadar och tänkte det här går bra passerade även någon hoj och livet lekte. Kom ikapp en till quad och en hoj och nu var det lite smalt och lerigt kom förbi hojen och just som jag åkte om quaden så fick jag en lersprut och vart blind. Av med glasögenen och drog vidare och tänkte att det här går bra. Men så började det regna och det var inget lätt duggregn utan det regnade småspik. Vad göra stanna och fixa glasögonen eller prova att köra vidare med småspik i ögonen? Fick tillslut inse att jag måste stanna och vipps kom alla som jag nyss kört om och nu försvann tävlingsdjävulen stod där och fipplade med glassögonen och fick lite papper av publiken rullade ut igen samtidigt som Mikael kom halkande i leran. Hängde på och snart upphörde regnet och nu vart det att damma igen och nu vart vi riktigt skitiga eftersom allt damm fastnade på kläderna men efter någon mil så kom det ett nytt regn och nu var det ett riktigt skyfall. Nu vart leran riktigt hal och alla fick mer eller mindre problem att köra, jaja visst fanns det dom som kunde köra fort även i leran, Laila Sainz körde om mig som om hon åkte på asfalt. Själv försökte jag att åka ute i gräset. Albert Syd Afrikanen som körde med mig i Malle Moto gillade inte underlaget, och som han uttryckte det på kraftig Afrikans dialekt I have never driven in slippery fucking mud in my hole life.

Strax innan CP 2 kommer kliver en skitig Etienne ut framför Mikael i spåret och meddelar att dom bryter sträckan vid CP 2. Vi halkade vidare till CP2 och det hela vart något av ett anticlimax men visst var vi glada vi var i mål i Dakar 2015. Nu återstod en transport in till Buenos Aires och återigen var det mycket folk på transporten in till Buenos Aires och på något sätt kom vi ifrån varandra på transporten och halvvägs stannade jag för att skaka av mig dom värsta lerkakorna för nu började kläderna torka igen och då kom Mikeal ikapp mig igen och vi fortsatte tillsammans till Technopolis som var både start och målområde.

 

Resan började för 442 dagar sedan och sen den dagen har målsättningen varit att jag skulle fixa målgången i Dakar, och när Mikael fixade dag två visste jag att han skulle fixa resten. Men att vi faktiskt lyckas göra det tillsammans hela vägen till målgång är faktiskt rätt så fantastiskt och rörande. Vi kom in på Technopolis området och här var det nu fullt av folk och vi fick åka till en tvätt platta där dom tvättade bort det värsta så sponsor dekalerna kom fram. Sedan var det dags för målgångs podiet och nu var inte tårarna långt borta, vi åker upp på podiet och jag ser en rörd Maria för första gången på 3 veckor och jag har förstått av våra telefonsamtal att det varit tuff att följa Dakar pga all osäkerhet men nu var jag i mål och då släppte det. Även Christina, Calle & Anna kom upp på podiet delar av Torque/Memo racing team kom fram och gratulerade. Mycket kramar, känslor, tårar av lycka, flaggor och skumpa innan vi fick våra FINISHER MEDALS Dakar 2015.

Enkel summering av Dakar 2015:
Fysiskt och mentalt lättare än vad jag trodde det skulle vara, lite besviken på mina egna misstag och hemläxan är att vara mera egoistisk. Men visst är jag stolt över att ha fixat det. Men jag är minst lika stolt över min familj min hustru Maria, Carl och Jennifer och övrig släkt, som har stöttat mig hela vägen när jag i princip bara haft Dakar i hjärnan i ett år. Dom har säkert tvekat och tvivlat men aldrig nämnt det. Vet inte om det är ett tecken från Dakarguden eller inte men idag släppte dom den nya websidan för Dakar 2016 som kommer att gå genom Peru, Bolivia & Argentina. Dakar 2015 är över men som tur är finns det lite nya drömmar och man är ju inte äldre än sina drömmar och för att för att citera Fabricio Meoni ”For those who sit at home and dream – let them”

/Anders