Tuareg Rallyt 2013 ur mitt ego-perspektiv -Tony Landh

Tuareg Rallyt 2013 ur mitt ego-perspektiv                        

 Ett år innan Tuareg 2013 blev jag biten av ”öken rally loppan”. Jag, mina söner och en polare var i Dubai en vecka för att leka med hojarna i öknen. Ledda av Tim Trenker blev vi skolade i hur man hanterar sand och därefter trodde jag att jag visste allt om sandkörning. ”-Ack hur fel jag hade.”

Inte långt efter hemkomsten från Dubai  googlades det hårt efter ett ökenäventyr och Tuareg Rallyt kom snabbt upp på topplistan. Dakar var ju för dyrt (några sponsorer som läser det här kanske)

Målet sattes till Tuareg och förberedelserna påbörjades. ”-Det var ju gott om tid”, så bråttom behövde man ju inte ha. ”-Ack så fel igen!”

Under våren fixade jag ledsynen till full synstyrka genom att operera båda ögonen. ”-Skönt, nu slapp jag linserna.”

Snart var kontakten tagen med Rally Raid Sweden och man tillhörde ett team. ”-Tack Anette. ”

Kändes proffsigt.

Som rookie fick man en fadder av teamet och i mitt fall blev det Per. Hans råd och erfarenhet visade sig ovärderliga. Men när han skickade över checklistan på ett TIOTAL A4 sidor på grejor som skulle medföras och utföras så undrade jag vilken diagnos han hade. Snabbt blev jag varse att diagnosen kallas för ” KOLL”. SUPERKOLL på läget.”- Tack Per.”

Hösten 2012 rullade på med inköp av utrustning. Koll av checklistan. Inköp av reservdelar. Koll av checklistan. Inköp av rallyutrustning. Koll av checklistan, osv. Vaccinationer stacks i kroppen men framförallt så mycket hojkörning och fysträning som kropp och tid medgav. Tusen frågor cirkulerade samtidigt innanför pannbenet. Hur skulle hojen byggas, hur packar man rallylådan, vilka verktyg har man med sig, vad äter man, klädsel, depåaktiviteter, hur funkar en roadbook, vad är upp och ner på en GPS, kan man lita på en kamel, osv.

Planen var att färdigställa hojen under julledigheten. Så blev det inte. Istället tillbringades hela jul och nyår på lasarettet med njursten.  ”-Shit med pommesfritt”, kan man säga. ”-Fortfarande gott om tid???? Feeeel”. Konsekvensen blev att jag bodde i garaget med hojen de sista månaderna före avresa till Tunisen och jag hann bara ”köra in den”, sk ”shake down” i två timmar före det var dags att skicka iväg den.  ”-Skulle det räcka?

Sjätte mars.

 ”-Mot Tunisien”. Strålade samman med resten av teamet på Charles DeGaulle i Paris. Gissa vad snacket handlade om? ”-Puh, vad många åsikter.”

En övernattning i Tunis och dagen efter, den 7 mars, drog vi i minibuss de femtio milen till Douz där starten var. Vid framkomsten väntade hojarna och resten av utrustningen. Mattias hade slitit hårt med avlastningen. ”-Tack ”Arvika”. Blev ett kärt återseende med Lejonet.

Nu började det stora ”Fipplet” och ”Letandet”.

”Fipplet” avsåg mestadels hojarna och de sista åtgärderna inför besiktningen dagen efter. En av de debatterade frågorna i teamet var däcksval inför Dag 1. Sanddäck eller desertdäck. Min logik var att sanddäck borde vara gjorda för sand mer än vad hårda desertdäck är. ”-Vad såg jag utanför hotellmuren?” Jo, sand, sand, sand och åter sand. Jag krängde på ett S12 bak och följde inte ökenrävarnas konsensus att köra på desertdäck.

”Letandet”, bestod av att hitta alla sina grejor. Med 99% säkerhet visste jag att alla prylar var medförda. Men var i rallylådan eller depåväskan låg de?

På fredag var det besiktning. Ingen oro alls. ”-Ack så fel igen.”  Hojen gick igenom klockrent. Men inte telefonen. Den dj… telefonen vägrade att koppla upp sig med en av de två obligatoriska Tunisiska operatörerna. Jag såg min inställda start komma. David löste problemet. Mitt microsimkort tejpat in i ett stort simkort och sen in i hans mobil, ”årsmodell 85”. Klart! ”-Tack David.”

De tre första övernattningarna var på hotell Sahara Douz. Delade rum med Calle. En yngre själsfrände till 75% med prispallambitioner. De övriga 25% min motsats. Perfekt parkompis. Snarka kunde han och tyvärr började hans vecka med en förkylning. ”-Tack för alla goda råd Calle. Även de jag inte följde.”

Lördag den 9 mars. Dag 1. Lost Places

Fjärilar i kistan. Mest pga. av hur navigationen skulle fungera. Hade ju aldrig kört efter roadbook förut. På pappret en lätt sträcka. Le Mans start och sen två rundor i sanddynorna  a´ ca 6 mil styck. Tankning däremellan. Hela dagen specialsträcka. Mest GPS och bara lite roadbooknavigering. En uppvärmningsdag alltså? ”-Ack så fel.”

Sanden och dynorna var lösa. Sedan lösare och till slut sååå lösa. Körde fast med framhjulet fyra gånger och voltade framåt. Kände att låren sakta färgades blårandiga av kontakten med styret. Lite smärta tar bort tröttheten resonerade jag. Tuggade dock på i sanden.  Kände att; ”-Oao, det här funkar ju”!  Plockade GPS-punkt efter GPS punkt. Trippen lade av mot slutet av första varvet. Strömkabeln avsliten vid en framlänges volt med skruv. Fick använda orginaltrippen. Kom in till varvningen bland de första i teamet. ”-Hmmm, inte så illa kanske?” David fixade snabbt trippen med flinka fingrar medan jag tuggade i mig energi och drack. På´t igen. Solen stod nu högt och det var ljummet. Nils Magnus termometer registrerade 38 grader C någonstans ute i sanden. Körde fast mot slutet och fick gräva loss hojen. Målgång. Sköööönt.

En jobbig men helt förväntat dag. En rookies åsikt visade det sig.

De erfarna Tuaregryttarna var av annan åsikt. Med illa dold chock anlände de depån. Ingen sa det direkt öppet men mellan raderna tolkade jag det som att rallyt aldrig öppnat med en så tuff sträcka. Hela finska laget reggade om sig från proffs- till amatörklassen. Finsk sisu?????

Sov dåligt på natten. Såg sand och åter sand passera revy.

Dag 2. Från Douz till Gafsa. 310 km

Två croissant, två ägg, lite flingor, juice, kaffe, en treo och en resorb till frukost. Start ordning enligt gårdagens resultat. Jag startade således i de främre leden. ”-Cooolt.”  Dags för roadbooknavigering= pirr i magen.

Scuba Pass

Drog hårt de första kilometrarna genom små sanddynor som blåst över vägen. Sedan ut på en lång och rak grusväg. Roadbooken varnade för flera ”washouts”. ”-Visst, jag är ju inte blind. Bara att bromsa när de kommer. Joho du?”  Tog första eller andra washouten med full speed. ”-Donk, där gick trippen igen.”  Tvingades att stanna och köra igång ”back upen”, dvs. orginaltrippen. Då drar Morgan och Mattias förbi. Nollar trippen snabbt och kör i kapp dem. Vi håller samma tempo och följs åt. Klarar första bergspasset, Scuba Pass, med andan i halsen. Jag kör först och plötsligt finns där ingen stig längre. Bara en avgrund. Broms och stopp och baxa hojen 20 meter baklänges i uppförsbacke. Hade inte gått att göra själv. ”-Tack Mattias E”

Nästa häftiga passage var Chott El Fejij. Platt torr sjöbotten med hög hastighet. Låg bakom Morgan och smakade på många ”goa” stenskott i ansikte och mage. ”-Tack Morgan”

Så kom då Thomas Garden. En ca 300 m lång bergsravin med stenar typ Erzberg. Morgan som är extremåkare åkte först av oss. Han slank igenom ravinen lika lätt som en snaps åker ner på midsommar. Hans vägval lindrade pinan något för oss andra tre. Calle som kommit ikapp oss och åkte med feber och infektion var så tagen efteråt att han kramade en kall sten i 20 minuter för att kyla ner sig. Mattias E på den ”gröna faran” var också något medtagen.

Efter ravinen var det mest snabba partier till Gafsa.

Vid framkomsten nåddes vi av beskedet att en medtävlande omkommit i en högfartscrash. Minst sagt en tung stämning i depån därefter och stor oro hemma i Trollhättan. Plötsligt kändes åkningen inte lika viktig längre.

Förutom vanlig service så bytte jag också sensor till trippen under eftermiddagen. ”-Tack Hans för att ha reservdelar och David för hjälp med monteringen.”

På kvällen tog tävlingsledningen beslutet att dag tre skulle genomföras utom tävlan och vi åkare fick välja att åka landsväg eller tävlingssträckan till Nefta. Jag beslutade genast att köra tävlingssträckan. Behövde verkligen alla möjligheter till navigationsträning.

Två dagar körda och min placering var 11. Kroppen kändes bra. Lite blåa lår och öm gashandled men i stort sett fräschare än en vanlig söndagkväll.

Dag 3. Gafsa till Nefta. 200km

Nästa morgon hade beslutet mognat till att också försöka hålla tävlingstempo och navigera helt självständigt. ”-Det gick som dans.” Trots att tripsensorn åter gav upp efter några timmar. Bestående minnet från dagen var ”schotten”  (torr sjöbotten) i början på sträckan. Inbjöd till hög men kontrollerad hastighet med undersköna långa, invallade kurvor. ”Manna från himlen” för en ”off roddare”

I Nefta skulle vi stanna i två nätter.

Dag 4 Nefta, Star Wars. 320 km

Dag fyra var det dags för ”The Star Wars stage”. Sträckan gick genom ett ökenområde där delar av Star Wars-filmerna spelades in. Hela dagen var en enda lång specialsträcka. Samma rundbana på tio mil skulle köras tre gånger. Underlaget var stora sanddynor i början, mycket off road med kamel-gräs och långa raka småvägar med lös sand. Långa innebär här fyra fem kilometer åt gången. Åkningen blev således av karaktären långcross. Snabbt och påfrestande för kroppen.

Fick hjärnblödning på första varvet och visade hur en rookie navigerar. Körde 180 grader åt fel håll vid en CP och tappade en massa tid. Skulle sen naturligtvis försöka ta igen den tappade tiden och drog hårt. Resultatet blev bara trötthet och de sista 10 milen fick jag sansa mig och återgå till ”normalt” tempo. Helt klart den jobbigaste dagen hittills för mig. Naturligtvis gick trippen hädan även denna dag. Sensorhaveri igen. Åt fanders med RNS sensorn. Monterade nu en ICO sensor och den höll resten av rallyt. ”-Tack igen Hans.”

Felnavigeringen gjorde att jag tappade i resultatlistan. Nu 13 platsen.

Mattias E’s Kawa gav upp. Slutåkt? Synd.

Dag 5. Nefta till Douz. 370 km

Rallyts längsta sträcka. 37 mil skulle avverkas mellan Nefta och Douz. Tibro-Stefan hade kört jättebra dagen innan och vi startade nu nästan samtidigt. Körde ”socialt” hela dagen och umgicks styrända till styrända. ”- Dock lite svårt att konversera i hastigheter över 120 km/h, hmmm ”. Nils-Magnus var tidvis också med och drog. I mellan specialsträckorna var det lite långa och tråkiga transporter.

MEN, så kom då Silles Pass. På förarmötet kvällen innan hade det beskrivits som: ”-När ni först ser passet tror ni inte att det går att passera”. ”-Men si ,det gjorde det, även om det krävdes en pulshöjning.”  Både pga. av lutningen uppåt, alla lösa stenar och stupet på din vänstra sida. Extra hårt slog pulsen när jag såg hur Stefan tvingades ut några centimeter från stupkanten och var tvungen att kliva av. Obekvämt nära ett fall. En irländare hade inte samma tur. Han och hojen föll. Morgan fångade fallet på sin GoPro.”- Hoppas få se det på YouTube, Morgan.” Som ett under klarade sig killen med skrapsår.

På kvällen när teamet samlades visade det sig att vi (Stefan, Calle, Morgan, Nils-Magnus och jag) hade tagit en onödigt svår väg genom Silles Pass. Resten av teamet hade läst roadbooken bättre och hittat en betydligt lättare väg upp. ”-Föööörsmädligt, var ordet”. ”-Ja ja, vad gör man inte för att härdas”, fick man ju dra till med.

Efter Silles Pass passerade vi  ”the Valley of the 100 curves”. Att vägen där svängde några gånger är en underdrift. Dessutom var det rullgrus. ”-Svårkört.”  ”Tibro” och jag körde i bredd för att ingen skulle behöva tugga damm bakom den andre. ”-Mycket fränt”

Dagen blev lång men inte så fysisk. Navigationen gick bra. Formen fortsatt god. Förbättrade placeringen till 10e plats inför dag sex. ”-Häftigt race alltså!!!”

Mindre häftigt blev det för Freddy som marksynade och bröt några revben.” Den enes ”död” den andres bröd”. Mattias E tog över Freddys Husa och var med i racet igen.

Dag 6 Douz Matmata Douz. 260 km.

Sträckan dag 6 beskrevs som mördande på förarmötet kvällen innan. Alla förvarnades att få skulle klara hela sträckan. ”-Ok, tänkte jag. Här gäller det att ligga på utan att bränna ut sig”. Tog också ett medvetet beslut att anstränga mig för helt självständig navigering. Inte hänga på någon. Skulle hitta mina egna vägar. Förhoppningsvis bättre och snabbare vägar. Således drog jag mig från, exempelvis Calle och Tibro-Stefan när jag stötte på dem vid en kamel-gräs-tuva och i den långa ”queden” (torr flodbädd). Några småmissar gjorde jag men i stort plockade jag alla GPS-punkter ok. Under den korta stund som jag drog med Calle och Stefan så kom racets första vurpa på hårt underlag. I ett kattskalle-parti fick jag ett kast och gick omkull. Fick lite ont i pungen och armbågen och magen men inget att ”åjja” sig över. Vred styret snett och fick kämpa en stund med att vrida det rätt. Inga övriga skador.

Någon ”mördande” sträcka blev det aldrig. Förvisso var det många förare som blev avplockade pga. av tidsbrist men jag upplevde att jag sparat för mycket på krutet. Kunde ha dragit betydligt hårdare i de mjuka sandpartierna och i den långa, långa ”queden.” ”-Ja, ja, inget att hänga läpp för.”  Låg nu på nionde plats i totalen inför sista dagen. ”-Göööötttttt.”

Dag 7. Game over. 60 km

Veckans kortaste sträcka. Borde ”va” att ”bara” köra igenom och nionde platsen är min. ”-Ack sååå fel igen.”

De 60 km bestod av veckans högsta sanddyn, vilken var lätt att komma upp på, lite grus och sandvägar samt en vattenövergång där vi hade råtts att kolla vattendjupet innan vi körde över. Ingetdera visade sig djupt eller svårkört.

Trots det fick jag veckans andra hjärnsläpp vid sista CP och körde åt fel håll. Tappade 26 min. ”-Aj aj, där rök en topp tio placering”, tänkte jag.

Efter fyra timmars vila var det så dags för sista momentet i rallyt. Ett crosslopp på ca 3 km runt två GPS-punkter i sanddynerna . Det enda som räknades in i totaltävlingen från detta crosslopp var att delta. Detta glömdes bort ca 10 millisekunder efter start. Vi svenskar drog allt vi kunde. ”-Det var ju race”. Morgan kom först av oss, följd av Calle, mig, Mattias E och ”Tibro”. Tror att vi var fem svenskar bland de tio första i mål. ”-Respekt”, eller hur?

Efter Teamfotografering  och en sista lek-körning bland dynorna drog vi till hotellet för ”Winnerparty”. Möts tidigt av fotografer utanför hotellet. En gör tecken att jag ska bränna bakdäcket. Aldrig gjort förut, men bränner på som en värsta påskbrasa. Åker tio meter till och nästa fotograf vill också se bakdäcket ryka.

Kommer sen fram till massan av hojar och folk och inser snabbt att där finns en speciellt riggad plats med träplanka på vilken man ska bränna bakdäcket. ”-Sicket fusk”. ”- I did the real thing. Burned rubber on the tarmac”

Fick min mål-gångs-öl. ”-Livet va gött”

När slutresultatet kom upp framemot kvällen visade det sig att fler än jag måste ha ”stämplat ut” under sista dagen för jag hade bara tappat en placering på min navigationsmiss.

Placering 10 var min.

Vi ses nästa år…….kanske

Tony, #85