Tuareg 2012 ”Livet på en soptipp” eller ”Det är lätt att vara kaxig hemma i soffan” eller ”Ett ökenrallyliv”!

Två marockorallyn och en norrman senare så är Mattsson stolt ägare av Bilden. Skribent: Mattsson

Alltså, ett ökenrally är ingen lek. Det nöter ner en, sakta men säkert, en dag i taget. För att få en uppfattning så kan man tänka sig GGN 8 dagar i rad, där man inte hittar på varje varv utan måste höghastighetsnavigera mha roadbook och GPS. Sen när man gått i mål åker man till Visbys soptipp och övernattar på platta skumgummimadrasser under smutsiga filtar och lakan, fulla med loppor eller vad det nu är som bits. Man vaknar på natten antingen av att det är svinkallt och man fryser arslet av sig eller att det regnar genom tältduken så att det stänker på ansiktet. Sen vinglar man upp vid 6-rycket på morgonen och försöker komma på hur man tänkte som ville köra ett rally. Där någonstans dricker man en resorb och en treo och livet börjar återvända mirakulöst, minnet av sängen hemma tonar bort och man sätter fart med dagens förberedelser. Huxflux är fokus åter inställt på att köra hoj! Självklart upplever alla det här olika, men att det är en ganska jobbig historia bitvis är nog alla överens om.

I år hade vi alltså lite otur med vädret, det var svalt, regnigt och dimmigt några dagar. Vi fick flera fina dagar också, men alltsomallt var det nog ganska risigt och kallt vilket alltså ytterligare plussar på späkningskontot.

Ändå sitter jag här med ett flin. Hur är det möjligt? Jo för det är så förbannat kul att köra hoj (framförallt i en sandöken), att uppleva ett äventyr, att se ett annat land från en annan sida än den turistiga, att upptäcka att man orkar mer än vad tror och att känna att man verkligen, verkligen lever! Lägger man därtill trevligt folk som orkar skämta vilken tid på dygnet som helst, trots att leran klibbar under fötterna och kroppen gör ont, så kan det inte bli annat än en fantastisk upplevelse som präglar ens liv och gör en beroende. Men nu känns det som om jag går händelserna i förväg, bättre att ta det lite mer i ordning!

I årets svenska Rally Raid Sweden-team blev vi till slut 14 förare, efter lite på-och avhopp av diverse löst folk. Hans J blev teamchef och resten fick uppgifter att lösa av varierande sort, tex som att boka hotell och taxi, ordna med gemensam gruppförsäkring, bli ansvarig för sposorer eller uppdatera SOE. Årets SOE-tråd innehöll mer träningsjidder än någonsin. Alla låg i som tusan och huxflux uppstod en plankan-tävling med moroten att vi skulle ha en IRL vid målgång. Fokus från hojbyggena flyttades en smula, och personligen tror jag att det är bra att alla blir varse om hur jobbigt fysiskt sett en sådan här grej är, men något som egentligen är ännu jobbigare är den mentala biten, och har man inte pannben nog så funkar det inte.

Årets förare och serviceteam SOS (plus maskot):

rrstuareg2012

Hans Jiredal (teamchef)

Jonas Thörn (försäkringar)

Mikael Berglund (hotell, taxi)

Anders Berglund (sponsorchef)

Anette Östelius (media, SOE, Fejan)

Björn Magnusson

Björn Jansson

Magnus Johansson

Joakim Hultqvist

Mattias Talonen (ny)

Anders Norell (ny)

Peter Niklasson (ny)

Per Enochsson (ny) (kolla upp flyg)

Tony Landhall (ny) (verktyg)

SOS

Mattias Karlsson

Peter Hellekant

Det var nästan 50/50 rutinerade/rookiesar med och alla nya fick varsin fadder i sann RRS-anda. Jag som känner Per Enochsson sedan barnsben blev hans fadder och vi bestämde oss i princip direkt för att vi skulle försöka köra ihop när det gick, dvs framförallt de två första dagarna på rallyt, sen fick vi se. Hela vintern ägnades åt hojbyggen, träning och nervöst snack. Det skulle bli sjukt spännande att se hur allt fungerade: hojen, kroppen, navigeringen (med nytt nav-fäste), körningen och vänskapen med Per….

Å så här gick det.

Dag 1: Nador – Missour

På dag 1 vaknar man ombord på färjan från Spanien vid 5-rycket då väckningssignalen går. Man vacklar av skorven och sätter sig utanför färjeterminalen och äter frystorkad frukost och väntar på att servicebilen ska få komma i land och lasta av allt. När man clearat papprena och fått lite mer stämplar och fått på sig alla kläder är det bara att åka ut ur tullen och sätta sig vid samlingspunkten och invänta att alla bilar, hojar, servicebilar, folk, fä, förare och servicepersonal kommit ut. Sen delas tidkorten ut och då kan man starta. En 40 mil lång sträcka som går över Atlasbergen och innehåller två specialprov ska klaras av prickfritt. Dagen innehåller svårigheter som ska skilja agnar från vetet och få dom som anmält sig i fel klass att byta.

Nyhet för i år var Virgin Forest. En liten skitskog på en sluttning, med lös, porös jord varvat med lösa och vassa stenar. GPS-pilen pekade uppåt och Per drog upp och försvann bland träden. Jag stod länge kvar och tvekade, väntandes på att Enoch skulle ge ifrån sig ett livstecken, men när inget kom så var det bara att gasa iväg. Nästan uppe vid checkpointen hittade jag Per med hojen liggandes i backen. Jag tappade fart och vinglade lagom till ett träd så jag kunde kliva av och gå till den hemliga CPn. Första klar, gött!

Vi fortsatte och snart var vi vid den berömda serpentinbacken. Orutinerat lät jag några åka före och när jag åkte så var det folk i backen. Jag kom av mig och det blev ett vält. och sen ett baxande. Onödigt!! Per fick också problem, helt i onödan, backen är inte svår för man har bra fäste om man bara vågar lita på det. Vi tog den hemliga CPn efter backen och vi var på rulle igen. Resten av dagen flyter på, de svåraste passagerna är över. Specialprov 2 för dagen klaras av hyfsat, men vi ser att Björn Jansson blir bärgad ur en djup washout och blir oroliga, men han verkar okej så vi åker vidare.Mannen, myten, legenden: Rassle

I Missour möts vi av det synnerligen tråkiga beskedet att Anders B kraschat illa, också han i en washout, när han och Mikael kommit ur navigeringen. Det är otroligt lätt hänt, man blir stressad och gasar på, men terrängen är okänd och döljer allt från washouts till sten, klippor, Broder gjorde en stoppie i washouten. Det var dumt.. ojämnheter och annat som man upptäcker för sent. Det är just det som är svårt, att hålla sig kall och att hålla fokus, timme ut och timme in!

I år hann inte servicebilen sno bästa platsen framför hotellet utan vi fick förmånen att ha depån på baksidan, lika fint och trivsamt som på en soptipp. Marockanerna har helt enkelt andra preferenser när det gäller renhållning än vad vi har. Å andra sidan kämpar de flesta i de trakterna för sin överlevnad och mot fattigdomen, det är ett hårt liv för både människor och djur, så prioriteringen är kanske inte så konstig egentligen. Man ser mycket misär längs vägarna, barn och vuxna i smutsiga och trasiga kläder, och vi ska vara mycket tacksamma för att vi kan leka i deras land med utrustning som vida övergår många marockaners fantasi.

Vi pratade löst på kvällarna om att vi skulle vilja köra en välgörenhetsgrej nästa gång, samla in pengar eller kläder och skänka till behövande. Jag önskar jag kunde dela ut kläder till barnen under rallyts gång, kläder som ingen här hemma vill ha, men som är rena drömmen där nere. Lite svårt logistiskt sett, men något borde vi kunna göra!

 

Svenska placeringar dag 1:

Joakim H 14

Hans J 16

Mattias T 18

Jonas T 20

Mikael B 35

Anette Ö 43

Per E 43

Magnus J 57

Björn M 84

Tony L 85

Anders N 86

Peter N 86

Björn J 96

Anders B 96 (brutit)

 Dag 2: Missour – Merzouga

Dag två innehåller också två specialprov, men inga direkta tekniska svårigheter. Däremot är den sista specialen precis innan man kommer till öknen Erg Chebbi klurig och vi navigerade bort oss fullständigt. Vi hade kommit ikapp Peter som slog följe med oss så vi tre förvirrade irrade fram och tillbaka. Jag var stressad, trött och irriterad på min egen usla navigering och det blir ju inte bättre av det… Men vi var inte ensamma att irra runt och till slut hittade vi en bil som vi tog följe på och då kom vi äntligen ut på rätt sträcka! När vi väl kom dit var det förstås ganska mycket enklare att navigera och vi hittade den hemliga checkpointen. Efter CP började det bli lite ökensandigt och vi stannar för att vi är lite osäkra om på det är rätt. Jag nyper till i stoppet och lägger mig i sanden.

Reser upp hojen och ser att kopplingen hoppat ur läget. Inte direkt bra tajming på det, kan man väl säga. Men det är inget annat att göra än att börja skruva och efter en liten stund är kopplingen på plats igen. Efter det en titt på klockan och ajaj, den var lite för mycket, så jag sa till Per: nu har vi brådis. Jag var som sagt, trött och stressad men Per som varit trött och stressad, piggnade till och tog täten. Nu visade han att han visste var rullen satt även på en hård ökenväg och vi fick upp ett fint tempo. Vi hade 45 minuter på oss att ta den sista biten inklusive ökensnutten in till CP Finish och vi körde som de stressade idioter vi var. När vi nådde Erg Chebbi var det bara att kasta sig in i dynerna och gasa. Vi tappade Peter där någonstans, men Per bet sig fast i min rygg och vi nådde sista CP med 15 minuter till godo! Det trodde jag aldrig! Men nu kunde vi pusta ut och det blev en glädjekram. Man ska aldrig ge upp!

Torgrim älskar att byta luftfilter på Honda

Skönt att åka in till bivacken och känna att nu är man framme, nu är man vid öknen! Det som man tänkt på och längtat efter ett helt år…. Vi fick inte lika fina beduintält att sova i som förra året, men jaja, det är ju tak över huvudet i alla fall. Nästan. Första natten frös jag som en hund, det var sämre väder i år och ganska svala temperaturer, runt nollan på natten. Jag vaknade på morgonen sedan bara för att se att Pers filt låg oanvänd bredvid honom…. typiskt….

 

Resultat dag2/total:

Joakim 13/8

Mikael 36/28

Mattias 42/29

Jonas 44/31

Hans 46/32

Björn J 49/89

Magnus 56/60

Björn M 71/68

Anette 72/44

Per 73/45

Anders 74/69

Peter 77/74

Tony 86/88

 

Dag 3: Roundtour Merzouga

Nervöst uppvaknande. Förra året körde jag fast så många gånger att jag bara kom 1/3 av den totala sträckan för dagen. Hur skulle det gå i år? Detta är första ökendagen och man kör i tre olika öknar, den ena med lösare sand än den andra. Nytt för i år var dock att vi startade på ett annat ställe än normalt och första biten var ganska lättkörd. Däremot kom man in i en labyrint av sönderspolade små flodådror och det var lite spännande att köra runt bland alla sprickor. Det gick dock bra och snart var det dags för Erg Chebbi. Det flöt på där också och snart var jag ute på andra sidan och satte fart mot nästa öken. Jag visste att sträckan var lång, allt flöt på bra och navigeringen stämde när jag långt bort fick slå på reservsoppan…. Ajaj.

Jag visste att vår servicebil skulle stå på CP 4 men skulle jag klara mig dit? Eftersom jag var osäker på avståndet och hur långt jag skulle komma slog jag mig ihop med två andra förare som var lite osäkra på navigeringen. Jag var också det och efter ett tag kände jag att vi var fel ute, men jag kunde inte lämna dom pga soppan, så det var bara att glatt fortsätta och hoppas på det bästa. Vi har ju kompass att gå på och så länge pilen pekar rätt och den räknar ner sträckan så är man inte helt åt helvete. Förutom det att ibland är offroad-terrängen helt okörbar och det är inte alls säkert att man kan komma fram öht. När vi var ute på en vidsträckt stäpp som verkade lovande körbar stannade min hoj: dags för tankning. Min följeslagare, britten Vince gjorde glatt (eh, nåja) om sin reservvattenflaska till bensinflaska och försedde mig med någon liter soppa eller två. Vi fortsatte sen och kunde till vår lättnad upptäcka att vi hamnade rätt till slut, när min hoj hostar till och dör, igen. Soppatorsk nr två. *suck*. Dags för Vince att håva fram vattenflaskan igen.

Sen var det bara att surfa in de sista 100-talet metrarna och hitta moderskeppet och få full tank och sen ge sig iväg på vidare äventyr. En ny öken väntade. Med väldigt lös sand. och nu började krafterna tryta lite. Men det gick ganska bra framåt och jag hinner lovvorda allt jag lärde mig förra året när jag står på näsan och min kära katt-tuta ryker. Fokus var det ja, det borde jag lärt mig förra året… När jag väl är ute på andra sidan den öken dyker den käre Vince upp! Låten Guardian Angel spelades inne i mitt huvud och vi gjorde sällskap hela vägen till sista CP. Jag hann med 4 minuter till godo, Vince hann inte och fick 2 timmars straff för att han ödat tid på att hjälpa mig. Stackaren! Jag hade dåligt samvete men han bedyrade att han hellre hjälpte mig i nöd och offrade två timmar, än att ha lämnat mig där på den där ökenstäppen…. Hur tacksam för det var inte jag? Många fick soppatorsk den här dagen, och jag hörde rykten om att det stått 15-20 hojar kvar ute på samma sträcka som jag fick problem på. Sista sträckan var struken så det blev en ganska kort dag ändå. Jag var kluven, men med tanke på vädret var det lika bra. Det blåste ganska hårt och sikten blir snabbt dålig i öknen så ORGA valde helt rätt beslut.En bild säger mer än 1000 ord

Den här natten vaknade jag inte av köld, utan av att det plaskade i ansiktet. Ah, regn! Javisstja, tältduken var lika bra som juteväv, med stora hål i. Topp! Vad ska man göra nu? Ingenstans att ta vägen, liksom. Bara att gilla det bisarra läget och somna om med regnstänk i ansiktet och tänka på alla grejer som blir blöta… Moralhöjande!

 

Resultat dag3/total:

Hans 23/21

Mattias 24/20

Magnus 26/56

Joakim 28/15

Jonas 30/25

Per 33/30

Anette 37/36

Björn J 47/79

Anders 51/64

Björn M 60/66

Mikael 77/75

Tony 77/98

Peter 77/95

 

Dag 4: Kingsstage, den tuffaste av dom tuffa ökendagarna… Le mansstart, Kingsstage

Vaknar av att kroppen skriker och hatar mig. Träningsvärken känns minst sagt, framförallt i ryggen. Härligt, dagen som kommer är ju knappt jobbig alls! *ironi* Kingstage är en mytisk dag. Max 20 förare klarar de 4 olika långa varven i Erg Chebbi som man ska ta under en viss tid, och gör du det är du per automatik topp 20 i resultatlistan på rallyt, så mycket är dagen värd. Förra året kom jag 1,5 varv, knappt. Nu när jag tänker efter var det nog snarare 1 och 1/3-dels varv. Hursom. Mitt mål i år var att ta minst två varv. I år började vi i den lösa ökendelen som vi startade den första ökendagen med förra året, den öken där jag satte mig hårt 100 m efter start förra året…

Dagens race börjar alltid med en Le Mans-start. Helt onödigt egentligen, men det är väl för att spara tid. Dagen börjar mycket tidigare än annars också, all tid behövs verkligen. Bilarna startade före oss och vi räknade till 9 som satte sig 100 m in i öknen och som vi alltså fortfarande kunde se. Solen sken i dag, så man visste att detta kommer att bli en varm och jobbig (när man satte sig fast) dag! Starten gick och vi började köra. Till min stora förvåning flöt det på jättebra och jag kom ikapp en massa folk! Härligt! Precis när jag nästan var igenom den första öknen så tänkte jag tanken ”det här går ju galant”, och då körde jag ner framhjulet i lös sand och FLOFF så slog jag den berömda ökenvolten över styret. Allt gick bra men onödiga krafter gick åt. Man ska aldrig tänka att något går bra, fokus_måste_vara framåt, men som sagt, det är det som är den riktiga utmaningen!

Precis efter jag kommit loss såg jag Per och körde dit där han stod. Han kastade sig av hojen, slängde den ner och började ösa sand. Fan, tänkte jag, jag måste skrämt honom ordentligt, men det visade sig att hojen brann (!!) så det var därför. Jag lämnade honom åt sitt öde (enligt vår överenskommelse) och körde vidare. Och vidare och vidare och vidare runt i Erg Chebbi. Jag nådde depån i hyfsad tid och fortsatte ut på nästa varv. Nu blev det jobbigt! Vid vissa lägen i öknen och vissa tider på dagen står solen fel så man blir helt sandblind. Jag tappade lite fokus igen och körde fast, när jag ser ett bekant ekipage komma exakt i min väg. Supersnälla Mikael Berglund hjälpte mig att gräva loss hojen och jag är förbannad på mig själv, för det var jävligt onödig tid och kraft som gick där för båda!

Vi tuffar vidare och det visar sig att jag lite senare hittar Mikael igen på en dyn, så jag åkte fram och kollade läget. Jodå, allt var bra. Ska köra därifrån och jag var visst tröttare än jag trodde för jag körde fast igen och stackars Mikael fick åter göra en insats. *skäms*. På vägen till CP’n ser jag Björn Jansson sitta vid sin hoj och se trött ut. Jag stannar ett 20-tal meter bort och ropar: är du okej? Björn nickar och jag åker vidare. Jag ropade fel fråga, för Mikael åker senare fram till Björn och kollar läget och då behöver Björn hjälp. Han måste trott att jag frågade: behöver du hjälp? Han nickar och jag drar….. Nästa gång ska jag använda *tumme upp* respektive *tumme ner*…..

Jag når CP och drar i mig en liter vatten och en powerbar, och häller en halv flaska vatten innanför tröjan. Vilar. Startar och kör in i en buske och fastnar. CP’n är en gemensam ”mitten-CP” och används av alla fordon så det är galet uppkört där så man måste ha fart. Jag ilsknar till och gasar loss och kör vidare till nästa CP. Nu dyker Talonen upp och vi gör sällskap till nästkommande CPn och sen tillbaka ut till mitten av öknen. Han vurpar men verkar okej så jag puttrar vidare ända tills hjärnan börjar fungera. Tiden har runnit ut för att nå sista CP på andra varvet och vad gör jag i mitten av öken? Jag borde klivit av vid förra CP men det är så dags att vara klok nu. Tänk positivt: jag får extra träning och njuta mer av sanden, trallalala!

Vänder tillbaka och hittar en trött Talonen som vinglar runt. Gör time-out-tecknet till honom och han kommer fram. Jag förklarar att tiden är ute och vi kan vända och får ett glädjetjut tillbaka. Han var…. trött. Vi kör en bit när han, eh, välter nedför en dyn och rullar flera varv innan han stannar. Sen blir det en lång paus med powerbar innan vi tuffar ur öknen och åker och lämnar in våra tidkort.

Jag är ganska nöjd med dagen, trots att jag inte uppnådde målet om två varv. Körningen flöt hyfsat och resultatmässigt slog jag många andra den här dagen, det är en svår och lång dag och det sållar de riktigt duktiga från oss andra och oss från…resten.

 

Placeringar dag4/total:

Joakim 8/9

Hans 22/21

Mattias 33/27

Anette 34/30

Mikael 35/58

Per 38/39

Jonas 39/35

Björn J 42/70

Björn M 45/59

Magnus 48/52

Anders 56/67

Tony 76/91

Peter 78/98

 

Dag 5: Dunerace Hausdune

Vilodag! Bara 8 mil i öken fördelat på fyra likadana varv och tre-fyra timmars körning. Som ett GGN, fast i sand då och i princip bara med navigering första varvet. I dag var målet att ta alla fyra varv innan respittidens utgång och komma upp på Hausdune med hojen. Jag klarade det sistnämnda förra året men la för mycket tid på just det, så jag fick 2 timmars straff då. Men inte i år! Det gick som hejsan och jag hade sällskap av Mikael och Talonen nästan hela de två första varven. Kändes kanon! På tredje varvet tappade jag fokus (bekant?) vid ett tillfälle och stöp i backen precis när jag var på väg ut på högfartssträckan. Slog i revbenen och tappade luften och fick mig en påminnelse om vad jag höll på med.

Klassisk checkpoint i öknen Efter det höll jag mig i skinnet och klarade fjärde varvet utan missöden. Jag fick 8 minuter på mig att klara Hausdune med hojen och lämna in tidskortet. Gjorde ett dåligt försök och konstaterade att det var mycket svårare i år, sanden var mycket lösare. Gjorde ett försök till och kom ca 10-20 m från toppen, sen kröp jag jag upp och lämnade in tidskortet i tid. Fyfan vad jobbigt, och då var det inte alls så lång sträcka som många andra var tvungna att ta. Men eftersom jag var första dam uppe på toppen glömde jag strax hur pulsen slog, jag visste att min konkurrent skulle få två timmars tidsstraff, mouhahahaha! ;)

Efter det gjorde jag flera försök att komma upp (inklusive soppatorsk och tiggandes av soppa från en snäll bilförare som satt och tittade på spektaklet) varav ett lyckades. Nästan. På vägen upp korsades mitt spår av en sandsprutande fontän (en annan hoj alltså, som misslyckats och håller på att vända), och jag slog av en tiondels sekund. Det räckte bara till att framhjulet skulle komma upp på toppen, men det fick duga. Nöjd kunde jag vända hemåt bivacken och njuta av att ha flera timmar till godo för att meka handbroms som i princip inte existerat under hela rallyt. Vi hade provat att fixa den kvällen innan, men utan resultat. Förmodligen luft i slangen, men det gick tamejtusan inte att få ut skiten, så vi började misstänka att packningarna i cylindern gett sig.

Saknar man reservdelar själv, är det bara att traska runt i lägret och fråga de andra teamen. Jag fick napp på att låna ett bromssystem från team Desert Rose och efter ett jäkla luftande av den nya bromsen så hade jag sent på kvällen en handbroms. Skönt!

 

Resultat dag5/total:

Hans 18/21

Mikael 19/47

Jonas 20/30

Magnus 21/41

Anette 24/28

Per 40/42

Joakim 41/17

Mattias 42/39

Anders 48/61

Björn M 63/72

Tony 65/92

Björn J 71/80

Peter 71/97

 

Dag 6: Merzouga – Missour

En mulen dag i öknen Morgonen var grå och fuktig. Minnet från förra året satt kvar. Det här var den längsta och mest mentalt men på ett sätt, också mest fysiska krävande dagen. Till skillnad från Kingsstage så måste man ju köra hela sträckan och komma fram till Missour, det finns inga alternativ. 10 timmar i sadeln, om man tar det lite lugnt.

Vi börjar med en special ut ur öknen och vidare norrut. Jag fipplar med min väska på bakskärmen som sitter fast (eller borde göra) tillsammans med min regnjacka. Jag har inte fått till det utan måste pausa på första hemliga CPn och dra om och dra åt. Fortsätter att köra och blir snart omblåst av Rassle. Perfekt, en rygg att hänga på! Jag gasar på och det känns kanon. Kör så en stund tills jag anar oråd, kastar en blick bakåt och ser att jag offrat regnjackan till ökengudarna. Stannar och drar åt verktygsväskan och är glad för att den är kvar!

Jagar vidare men jag får inget flyt i navigeringen och rätt som det är, är Per ikapp mig. Vi gör sällskap och har navigeringsproblem ihop. Ser många som genar (och chansar) medan vi tar den rätta vägen till slut. Hursomhelst, så hittar vi fram till CPn som är slutet på specialen. En kort paus och vi åker vidare, när vi ser Talonens hoj stå vid ambulansen och Talonen som ligger på backen med stödkrage. Magnus är med honom och vinkar bort oss, så vi åker vidare, men man får ju svårt med koncentrationen efter en sån sak. Senare visar det sig att han ”bara” brutit benet och allt är förhållandevis ok, men som sagt, innan man vet det så hinner man tänka många gånger på vilken allvarsam lek detta är!

Dags för Boilerpass, detta korta men intensiva stenhelvete på jorden. Helt värdelös passage, endast till för att jävlas. På vägen upp passerar vi en hemlig CP, sen väntar bara sten. Vassa, lösa och stora stenar. Längst upp finns en liten ”stentrappa” som ska passeras, egentligen ganska lugn men det blir kö och man står och blir irriterad och bara vill köra vidare. När det väl är vår tur väljer jag spåret längst till vänster, är lite ofokuserad (måste vara ordet för det här rallyt) och jag lyfter framhjulet över stenen men får inte farten så jag smackar hojen rakt ner i stenen. Känner direkt att det där var inget bra: ”hoppas hasplåten tog smällen”, tittar ner och ser -olja. Fan! Kommer upp med Pers hjälp och ställer hojen åt sidan, sliter av mig alla skydd på överkroppen för det är varmt och jag är förbannad, blir inställd på att bli bärgad. Plockar bort hasplåten och torkar torrt på olja för att spåra läckan, och se på fan, det kommer från en av skruvarna till motorkåpan på höger sida! Smällen måste ha tagit där, för man ser att packningen är paj och skruven sitter lös. Jag drar åt den lite fint, torkar, väntar -och hoppas. Och jo, den håller tätt! Jippi!! På med hasplåt och alla grejer och vi kan köra vidare. Vi tar det lugnt, lite väl lugnt: jag kollar oljan, Per pissar och jag missar CP3 med 1 (!!!) minut. En ynka skitminut, och jag får två strafftimmar. Piss!!! Men, jag är med i racet, hojen håller tätt och det är förstås viktigast av allt! Vi kör vidare, det är bara att gilla läget, men nu måste vi köra in lite marginal så vi höjer farten. Hata Boilerpass

Många quedar skall passeras under dag 6, dvs man kör nere i uttorkade flodfåror. Rallyt är verkligen en utmaning som helhet och ingen dag är till för vila, utan sträckorna har lagts med en tanke. Dagen brukar också bestå av två specialprov, men ett ströks för dagen då det regnat mycket på sistone och räddningsvägarna till området vi kör på inte var farbara för ORGA. En sträcka var därmed struken/ändrad, och jag tror vi skippade några km qued helt enkelt. Däremot så fick vi köra i ”Ravinen utan namn” som tyskarna kallar den, fast på tyska då. En lång sträcka som man kör i typ singelsten och kattskallar. I år var den väldigt fin och hårt tillplattad och jämfört med förra året kände jag mig pigg vilket gav nya krafter. Jag slog på ”Race Mode ON” och satte fart. Jävligt kul att få köra om folk som likt mig förra året, knappt orkade ha styrfart. =)

Magnus äter qued På slutet är det asfalt och sen en 4 mil lång navigeringssträcka in till Missour. I år var himlen svart av regnmoln, men vi fick inte så mycket regn på oss. Men det hade regnat. Det är nämligen så att när det regnar i Marocko så rinner inte vattnet undan, utan det samlas i hjulspåren och rinner i små bäckar. Och sen blir det fruktansvärt halt… Vi stod på så gott det gick sista milen. Jag låg efter Per och fick skylla mig själv för att jag låg nära, jag blev helt nerstänkt av röd lera. Bitivs var det väldigt svårkört, halt a la Stångebro och spårigt, för all del. Per bytte spår och körde utanför vägen och brakar ner i en washout. Det kunde slutat illa, men det gjorde det inte, som tur var. Vi puttrar sista biten in till staden och till depån vid, eh soptippen.

Leran kladdar överallt, och särskilt under skorna. Allt är geggigt och fuktigt. Vi bor vid en soptipp. Toaletterna är långt ifrån rena och duscharna är inte bättre. Folk röker som troll inne i hotellet och loppbetten kliar. Allt tar på krafterna, men man har liksom inget val, bara att bita ihop: två dagar kvar….

Resultat dag6/total:

Joakim 10/16

Mikael 14/45

Hans 21/21

Magnus 21/40

Björn M 27/65

Jonas 29/29

Anders 55/61

Per 61/41

Björn J 63/81

Anette 66/31

Tony 74/91

Mattias 83/55

Peter 83/97

 

Dag 7: Missour – Nador

En lång dag kvar. Nu är man nervös bara för att det är näst sista dagen och psyket får ingen vila. Allt flöt på under dagen, jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer än att det är lite för mycket asfalt och det var lite för kallt för det. Jo, vi klantar oss lite Per och jag, när vi kör ut ur El Hay utan att tanka vid det utsatta tankstoppet. Det är lång kö där och vi läser i roadbooken att ett nytt ställe finns i El Hay om 1,5 km, så vi kör vidare. Men vi missförstod noten och efter någon mil inser jag misstaget. Jag svär för mig själv och tänker att det _måste_komma en mack, vägen är ju en stor väg. Men det kommer_ingen_mack. Reservplan utarbetas i hjärnan: vid nästa CP brukar det stå servicebilar och dom lär ha soppa, men innan vi når CP passerar vi en större…. by? Jag ser röda flaggor som vajar där inne = någon form av polis = det kanske finns en mack? Vi vänder in i byn och hittar nåt som liknar affärer, åker fram och pekar på tanken. Vi blir genast omdirigerade och efter ett litet tag åker vi fram till ett plank. Ut kommer en kille som läst våra tankar, för han frågar bara om hur mycket vi vill ha. Vi får fem liter var för 100 spänn. Han kunde lika gärna tagit 1000, vi hade ju inget val direkt…. Vi kör specialen efter det och den flyter väl på hyfsat. Typisk marockansk vy

Sen blir det asfalt och en hemlig CP innan det sista bergspassagen avverkas. Sista bitens navigering uppe i bergen var inte direkt skön när diset låg tät och glasögonen blev oanvändbara. Men vi nådde Nador och hamnen till slut och det var det viktigaste. Vid inlämning av tidkort såg jag Rassle sitta med räddningspersonal och jag kände bara åhnej, inte en till, men jo. Komplicerade benbrott i foten.

Vi hjälptes åt att bära Rassle respektive hans grejer och såsmåningom var allt lastat på färjan. Färjan visade sig vara värsta lyxfärjan jämfört med skorven Wisteria! Det var fräscht och vi hade egen dusch!! Helt, helt fantastiskt, och den duschen på kvällen är kanske mitt livs bästa dusch. Varmt, helt, rent, raka linjer: underbart!!

 

Placering dag7/total:

Mikael 19/44

Jonas 39/27

Hans 43/18

Björn M 45/65

Anette 48/30

Magnus 50/38

Per 52/42

Anders 69/61

Tony 70/90

Björn J 79/81

Joakim 82/22

Mattias 62

Peter 98

 

Dag 8: defilering från Almeria till Mojacar

Avsparkad från båten i gryningen i vanlig ordning. Köra Rassle på en bagagekärra och sitta på en parkeringsplats och vänta. Allt lastades av för en sista gång och när tidkorten delats ut kunde vi starta. Jag och Per gjorde en klassiker, dvs vi såg svenskgänget med Mikael i täten och jag hängde på. Upp i stan. Det visade sig att dom skulle ta ut pengar och det skulle inte vi. Ner tillbaka till strandvägen, och jag visste ju att vi skulle ut mot Murcia så jag brydde mig inte så mycket om roadbooken. Vi tankade och fyllde på vatten och drog mot Murcia. Men var det rätt väg? Kände inte igen mig och frågade en local. Vi fortsatte och nääee, det här är ju ingen motorväg och efter en mil av idiotförklarande av mig själv så vände vi till slut. Bara att börja om: gör om, gör rätt! Men då såg vi en påfart till motorväg mot Murcia och jag såg den röda lastbilen och hojar susa fram där uppe så då var det bara att haka på! Att man aldrig lär sig!

Efter 5 mil i motovägsfart och starka vindar, så svänger man av och slingriga bergsvägar tar vid. Asfaltsvägar och grusvägar, 360-gradare med branta stup. En trött hjärna har fullt sjå med att köra och inte åka rakt fram i kurvorna så mycket till att njuta av utsikten blir det inte. Fast några pissestopp blev det och då ser man oändligt långt över bergen!

När man passerat över bergen åker man nedåt och kommer till en liten y-korsning som heter Stopalmo. Dom har ett väldigt fint fik där, med kvalitetskaffe och bocadillos. Men eftersom dom förmodligen har max tre besökare per dag resten av året så blir anstomrningen av rallyåkare en överaskning varje gång. Fruktansvärt oorganiserade och långsamma är dom, men man ska ändå bara sitta och vänta in sin tid, antingen där eller nere på stranden så det är bara att ta det lugnt och softa.

När tiden är mogen åker man sen ner i queden för att köra sista specialprovet. Ett lattjolajbanprov på 2,5 minut ca som inte har något med tävlingen att göra annat än en skojjig grej. …fast fråga bilen som körde rakt in i bergväggen på näst sista svängen, och förlorade vinsten på det…. Förra året släppte jag Johan framför mig, något jag ångrat sen dess, så i år skulle det bli rejsa av hade jag bestämt mig för. Jag drog hyfsat på rullen och fick avsluta med race mode ON. Kom på delad 13:e plats och jag spöade konkurrenten fett. Alltid nåt!

Därefter ska alla bilar och hojar ställas upp för paradåkning. Vinnarna får helt rättmätigt åka först. Sen åker man de sista milen till Mojacar till alla andras, som befinner sig på eller vid vägen, förvåning och kanske irritation (man tar ju upp några 100 m vägsträcka). Framme vid hotellet kan den som vill börna planka och dom som hellre vill det kan ta sig en öl eller en läsk.

RRS ställer upp för den vanliga fotograferingen och för det ovanliga slutet: plankantävling, en tävling som Jonas vinner då alla tycks tycka att Anders fuskat med positionen. Annars blev det oavgjort.

 Placering dag8/total:

Jonas 6/25

Mikael 6/43

Björn J 8/81

Hans 8/18

Anette 13/29

Magnus 13/38

Anders 22/60

Peter 23/97

Per 35/42

Björn M 36/63

Tony 50/90

Joakim 51/26

Mattias 51/65

Anders 51/100

Slutplaceringar team RRS

Hans 18

Jonas 25

Joakim 26

Anette 29

Mikael 43

Magnus 38

Per 42

Anders 60

Björn M 63

Björn J 81

Tony 90

Peter 97

Anders 100

Rallyt är över och allt smutsigt utom en själv ska packas in i servicebilen. Hotellet är fint och allt känns overkligt. På kvällen är det gemensam middag och fest i en bar som ligger vid hotellet, inklusive en otidsenlig strippa som ORGA envisas med att ha… Glädje och lättnad överskuggas av en tomhetsskänsla och nästa checkpoint hägrar: telefonen som väcker en kl 0430 för att man ska hinna med att åka till flyget och ta ett plan som ska ta en hem till verkligheten och återanpassning till Ett Vanligt Liv. Det är svårare än man kan tro, rallyloppan biter hårt och den ska man passa sig för!

Tack alla i Team RRS Tuareg! Särskilt stort tack till teamchefen Hans J (som dragit ett stort lass före tävlingen) och grattis till den fina och välförtjänta 18:e placeringen! Vi i teamet känner egentligen inte varandra, ändå kan vi åka ihop och leva ihop under jobbiga förhållanden! Alla gör så gott dom kan, man är sig själv närmast men om tiden finns hjälper man till där det behövs så gott det går och stämningen är förvånansvärt ofta god. Galghumorn med bisarra skämt vilken tid på dygnet som helst hjälper förstås till. Vi ses in shallah nästa år i Tunisien!

The End.