Bottenviken runt, 400 mil på sju dagar

Skribent: Fredrik Höök

Fick för en dryg månad sedan ett sms från Arno med texten ”Vad sägs om att köra Bottenviken runt, jag har rekat grus- och skogsväg hela varvet, 50 mil om dagen?” ”Eh.. jo visst, men jag har ju ingen hoj…?” Hårdsynade Blocket och tog bussen ner till Kalmar och köpte en 950SE. Tryckte på 30-literstankar, nya däck och några klistermärken. Nu så!

Eftermiddagen fredagen den 10 juli rullar vi på Silja-Lines eftermiddagsfärja från Stadsgårdskajen med destination Helsingfors. Surrar hojarna på bildäck bland ett gäng touringhojar vars ägare tittar storögt på våra desertdäck och smala sadlar. ”Runt Bottenviken på dom där, lycka till” ser dom ut att tänka, eller är det kanske ”Fan vad mycket roligare det där ser ut”? Hur som helst, efter att ha dumpat våra pinaler i en hytt under bildäck kastar vi oss över buffén. bottenviken(4)

Efter den matorgien, som leder till att jag får vila i hytten någon timme, tar vi oss i alla fall upp till tangobaren där ett bulgariskt gäng spelar flöjt och sjunger några dängor. Vi sippar på varsin läsk och filosoferar runt livet på båten och sen startar något som jag först hoppas är ett trollerinummer, en siljaline-kvinna rullar ut ett bord med drinkar på dansgolvet som hon börjar sälja med ”very cheap, only 4 euros (ord 5.50), come and buy” ut i högtalarna och folk strömmar faktiskt till. Det blir till och med kö. Ungefär här smyger vi tillbaka till hytten och slaggar. Eller, jag somnar snabbt, Arno drabbades av ”nu måste jag sova, jag behöver vara utvilad imorgon, vi ska köra långt, hmm nu har det gått en timme, jag kan inte somna, fan vad man hör motorn här nere under bildäck, shit vad mycket Höken åt av buffén, hoppas det blir fint väder imorgon, nä nu måste jag somna” osv större delen av natten och när båten lägger till i Helsingfors har han bara sovit i två timmar.

Dag 1, Helsingfors till Onkamo, 530 km.

Direkt ut på motorvägen och vidare österut. Mörka moln runt om men inget regn på oss. Efter ett antal mil på motorvägen rullar vi ut på de första grusvägarna, underbart och det blir gruspremiär för hojen, bara kört in den på asfalt dagarna före resan. Känns helt ok!

Ganska snart hamnar vi dock i en T-korsning där vägen är avstängd för rallytävling. Arno som gjort en detaljerad rutt för hela resan frågar en funktionär hur vi ska köra för att komma runt varpå funktionären bara lyfter på avspärrningen och nickar åt oss att köra in.. öhh, spännande.

Vi kör i alla fall in och förlitar oss på att tävlingen är över. Vägarna är extremt sönderkörda, i varje kurva leder innerspåret djupt ner i diket så det blir skapligt svårkört. I en skog står en rallybil bottenviken(2) fastkilad mellan några tallar och vi ber till högre makter att dom som satt i den klarat sig, bilen har fällt två stora träd och är bara skrot. Ambulans har varit där och en överförfriskad åskådare slår sig i slang med Arno och vill ha med oss till fler rallysträckor. Läskigt men bra att ibland bli påmind om hur det kan gå om man missar i höga farter. Huh.. vi fortsätter och har snart lämnat tävlingsområdet bakom oss.

Rullar in på en mack och tankar. När vi ska fylla på vatten står ett äldre romskt par och fyller på vatten i stora behållare dom har i sin vwbuss. När dom ser att jag bara ska fylla camelbaken tecknar dom att jag kan gå mellan. Jag tar då slangen och viker den för att stoppa flödet varpå slangen går av och sprutar ner kvinnan.. tack för hjälpen liksom.

Senare börjar vi leta sovplats men vi är fortfarande i civiliserade trakter och det är stugor vid varje sjö. När jag förklarar för en stugägare att vi letar efter någonstans att sova (med baktanken att han ska säga att ”visst, inga problem, ni kan tälta på min gräsmatta”) tipsar han om ett hotell i närmaste stad. ”Men vi vill sova ute” säger jag i en sista förhoppning. ”Lots of bears here this time of year” svarar han och då kapitulerar vi och drar vidare. Kommer lite senare in på en övergiven plantodling och hittar en släpvagn som får bli vårt första finska hem. Täcker det öppna släpet med tältduken och myggnätet. Jag lagar till en pasta och somnar sedan omgående medan Arno återigen glider in i ett ”måste sova nu..”.

 Dag 2, Onkamo till Nurmes, 430 km.   

Vid 04.00 vaknar jag och kan inte somna om. Arno, som lyckats sova tre timmar, är direkt med på min idé att käka frukost och dra vidare så vi tänder en brasa och lagar gröt, riktigt skönt i det tidiga solskenet. Någon timme senare sitter vi på hojarna och är iväg.

bottenviken(7) Dagen kvalar in på Topp3 över bästa kördagar någonsin, vi är nu inne i Karelen i obefolkade djupa skogar intill ryska gränsen och vi får ett massivt hopkok av sammanlänkade sandvägar, skogs- och traktorstigar, grusvägar i olika skepnader, mil efter mil, som ett oändligt stort nöjesfält.  Vid en av få felkörningar, vi kommer fram till en enslig stuga och börjar vända runt när en lilahårig kvinna hoppar ut från stugan med ett förväntansfullt uttryck, vändprocessen accelererar och vi är snart på väg vidare. Vad gjorde hon där? Vem var hon? Vad gör hon hela dagarna? Hur får hon mat? Tankarna grumlas snart av nya fantastiska sträckor och vi koncentrerar oss återigen på kurvtagning, det perfekta stället, lyckorus och hahaha vilken sjukt bra körning. bottenviken(9)

Mitt ute i ingenstans, långt in i skogarna, kör vi långt senare plötsligt rakt in i ett område med ett fallfärdigt hus, skrot överallt och känslan av galen jävla dåre som en blöt filt över hela stället. Men ingen levande varelse synlig. Pundarställe säger Arno, freak med inlåsta människor i källaren säger jag. Vi gasar vidare och är återigen snabbt uppfyllda av alla fantastiska vägar. Vid dagens slut konstaterar vi nöjda att vi fått en helt underbar kördag som får oss att önska att det var morgon så vi kunde fortsätta köra. Nirvana! Vi hittar en jägarstuga med stor eldstad som blir vårt hem för natten. Käkar och somnar tidigt. bottenviken(19)

Dag 3, Nurmes till Pudasjärvi, 440 km.

Vaknar, går ut och pinkar och njuter av den fina soluppgången, underbart. När jag kommer tillbaka in i stugan har Arno vaknat och samtidigt som jag berättar om ”soluppgång och klarblå himmel” ser jag att klockan är 23.30.. Vi blir sittande klarvakna och snopna och tröstar oss med varsin nattmacka. Vi vill ut och köra! Tillbaka ner i sovsäckarna och vaknar igen vid 04.00. Grått och kallt ute så vi slår på brasa, gröt och kaffe och kommer iväg tidigt tidigt. bottenviken(34)

Vid 7-tiden kör vi in i Nurmes i norra Karelen och letar efter bensinstation. Jag försöker ta hjälp av en sliten, militärklädd liten fyllgubbe men det är svårt. Han strosar runt lite utmed gatan och sätter sig på en bänk. Jag sitter på hojen fyra meter från honom, viftar, säger ”excuse me sir” och liknande som han kanske aldrig tidigare hört. Sen får jag ett skrovligt hostanfall och då lystrar han och tittar på mig. Han har skägg i precis hela ansiktet och har kanske inte tvättat sig sen finska vinterkriget. Jag blir nyfiken på vad som rör sig i hans tankar där på bänken. Klockan 7 på morgonen. I norraste Karelen.

Vi brakar i alla fall vidare och hamnar riktigt långt in i skogen, på klassiskt vis när vägarna blir mindre och mindre och övergår till ”kanske före detta skogsavverkningsväg”. Vi kör fast, drar, sliter och svettas. Blött och djupt men till slut blir vägen fastare och vi pustar ut, garvar och dricker vatten. När vi ska vidare försöker Arno sätta i öronpropparna med hjälmen på.

Senare kommer vi körandes på en ödslig sandväg när vi passerar två elva-tolvåringar på varsin gammal moppe. Dom är upptagna av vad dom nu gör och blir överraskade av oss som dyker upp i god fart. Vi saktar ner, passerar och försvinner vidare i breda 50-metersställ i en lång följd av kurvor. Vet inte vad dom tänkte men jag vet att om det varit jag själv i den åldern, ståendes på landet med min skitmoppe, så hade jag svimmat av åsynen.

Hamnar i ytterligare skogsspår och gyttjehål och drar och sliter men till slut vänder vi och hamnar istället inne på en bondgård, allt ser 300 år gammalt ut och två gamla bondgubbar gömmer sig bakom husen. Vägen tar liksom slut och vi kollar om den faktiskt inte går rakt genom ladan, det gör den inte men vi hittar till slut fortsättningen och kommer snart ner till en flod med en lång hemsnickrad pontonbro. Jag går ut på den och blir kallsvettig av att den är så vinglig. Dock finns inga alternativ så vi drar hojarna, en i taget, en balansakt över knakande oljefat och gamla plank.

På eftermiddagen hamnar vi på en skogsväg som är som ett bergodalbanespår. Extremt kuperad sandväg med vallar. Hysteriskt roligt förutom att min hoj dör flera gånger. Noterat detta några gånger tidigare dagar men tänkt att det varit användarfel, nu känner jag att det är något som inte stämmer. Kör vidare men felet återkommer, först i kraftiga gupp men senare lite överallt. Försöker dra mig till minnes allt jag läst i SE-tråden plus att Arno ringer Sandström som gissar på vatten i förgasaren. Burr, låter som mek till kvällen men sen slår det mig, stödet som dippar ner såklart, drar dit den lilla gummistroppen och problemet är löst! Kör vidare och vid varje stop bara skrattar vi åt hur maxat roliga sträckorna är. bottenviken(8)

Fint väder större delen av dagen men mot kvällen blir det regn så vi hyr en stuga på en camping i Pudasjärvi. En finne i grannstugan skryter, med all rätt, om hur han tidigare kört med sin Unimog i norra Sibirien. Sen blir det tonfiskpasta och vitlöksbröd på Primusköket.

Friar till Arno för att han skapat denna underbara tur, hemma vid köksbordet, utan rekning. Nobelprisläge. Somnar i samma sekund jag lägger mig.

Dag 4, Pudasjärvi till Storforsen, 780 km.

Vaknar vid halvåtta, drar i oss gröt, kaffe och är iväg vid nio. Sträckorna blir hårdare och rakare men har fortfarande inslag av skogs- och sandvägar. Arno har kört genom en ödslig gård, jag ligger 15 sekunder efter och när jag kör över gårdsplanen öppnas plötsligt dörren till huvudbyggnaden och sonen springer ut mot mig. Han är 17-18 år och något har gått lite fel – han är kraftig över axlarna, har insjunkna ögon och enorma händer. Påminner lite om en blandning av Hulken och Pippi Långstrump. (Här kan sanningshalten svikta en aning men minnesbilden är att han springer mot mig på alla fyra över gårdsplanen.)

Skulle jag chansa och smita förbi, nej, försent, vore katastrofalt om han försökte fånga mig. Jag stannar och stänger till och med av motorn. Tänker att möter man en björn spelar man död. Han lufsar fram till mig. Alldeles alldeles för nära. Känns som jag sitter i famnen på honom när han grymtar något på finska till mig. ”Sorry, english?” säger jag och försöker att inte se ut som mat. ”Where?” svarar han. ”I dont know, I just follow Arno..” säger jag trevande och pekar uppåt skogen. Ögonbrynen sänks ytterligare när plötsligt dörren slås upp igen och en medelålders kvinna kommer ut som en gök ur ett gökur och skriker i falsett med finsk brytning ”MOTOBIKE OKEY, MOTOBIKE OKEY”. Hulken vänder sig om och jag startar, petar i växeln och är iväg med ett halvkvävt ”Kitos” (tack).

Vi kör en sträcka som är så stenig att vi inte ser något av omgivningarna, all koncentration är riktad på den besvärliga vägen. I fyra mil. Grusvägarna fortsätter sedan i stort sett hela vägen fram till den svenska gränsen. Vi lämnar Finland medvetna om att vi aldrig kommer att glömma den underbara körning vi haft. Tack – vi kommer tillbaka! bottenviken(38)

I Övertorneå ser vi något ovanligt, människor ute i trädgården till ett hus, så vi stannar för att be om vatten. Att stanna motorcykeln och ta av sig hjälmen fungerar som ett gaslarm, dom piper iväg åt olika håll och är försvunna på några sekunder.. vad är detta? När träffade vi på vanliga människor senast? Eller är det vi som är konstiga? Barnen som lekte med en fyrhjuling kommer efter en stunds vinkande i alla fall tillbaka, men stannar på behörigt avstånd till dom skitiga främlingarna. ”Kan vi få lite vatten?” Ja det är inga problem så vi trampar in på tomten och får hjälp med trädgårdsslangen. Dom är artiga men svarar bara kort på våra försök till samtal och när vi åker vidare slås jag av hur främmande allt fortfarande känns trots att vi är tillbaka i Sverige. Någonstans känner jag mig ändå tilltalad av det karga och rejäla som återspeglas i allt från människorna och byggnaderna till naturen och omgivningarna (som är mer kuperade och vackrare än i Finland).

Plötsligt på en sträcka dyker det upp två offroadare i full fart. Fiskespöna spretar i luften och dom är troligtvis på väg ut till någon sjö. Dom plågar 600:orna, en XL och en DR, och vi känner oss utmanade och är inte mognare än att vi tar upp jakten. Efter några kilometer är kampen över, till KTMs favör. Guldet går till Arno som skapat ett avstånd motsvarande halva Norrland mellan sig själv och dom ylande 600:orna. Vi har tagit vårt ansvar och kan fortsätta söderut!

bottenviken(48) Jaha, vad står på tur nu då tänker jag när vi på kvällen svänger in på en gammal bensinmack som andas skön outbackkänsla. Vi kör fram till pumparna och ett original kommer ut från macken med ett ”Nä int nå bensin int.” Ajdå. Arno går fram till butiken för att i alla fall köpa något att äta men ”Nä int nå mat int, stängt” Okej. När vi slutligen frågar om vi kan ta lite vatten får vi ett ”Jo det är lit T-röd kvar i tanken, men ta ni”. Vi blir bara tysta, sätter oss i kvällssolen och glor i kartan och bjuder mackägaren på finsk lakris. Han tipsar om att det finns bensin i Gunnarsby, ”och där tar de kort, dä ä ju 2009”. Japp, vi rullar vidare.

Sen blir det ordentligt kallt och efter tankning i Gunnarsbyn kör vi ända ner till Storforsens Hotell för att få någonstans att sova, det är för kallt att sova ute. När vi stelfrusna rullar in på parkeringen vid ett på natten slås vi av att det är fullt med bilar, husvagnar och människor i rörelse runt hotellet. Det får inte vara fullt. Det får inte vara fullt. Det får inte vara fullt. Vi kliver krampaktigt av hojarna och går in i receptionen som två skitiga frankensteins. Det är fullt. Det är Diggilo med Brolle och det är tjo och tjim och uppkavlade kavajärmar. ”Finns det ingen möjlighet för oss att sova någonstans, vi har kört nästan 80 mil och fryser en del” men nej det är helt fullt, varken rum eller stugor lediga säger receptionsfröken. Utan minsta beklagan i rösten.

Vi tar varsin kaffe och te i foajen och funderar över situationen. Arno föreslår att vi ska gömma oss inne på hotellet, sova bakom någon soffa eller så. Ja, det kanske är möjligt, men då kommer plötsligt receptionisten ut till oss och frågar om vi vill hyra konferensrummet. Vi är båda två riktigt sugna på konferens så vi tar det rakt av. Stapplar upp för en brandtrappa och slocknar sedan snabbt på heltäckningsmattan under whiteboarden.

Dag 5, Storforsen till Sör-Hedvattensjön, 670 km.

Efter frukostbuffé kommer vi iväg först vid 11, vädret är fint och vi rullar ut på fina snabba grusvägar. Skönt att avverka mil efter mil, det har blivit ett begär, som en drog. Sen kommer svarta moln och ösregn men vi avverkar ändå de första 30 milen i ett svep. Tankar och äter en hamburgare i Malå.

I byn Lillöga stannar vi till vid ett hus för att be om salt då förpackningen gått upp och spridit sitt innehåll i packningen. En vänlig man med glest mellan tänderna tittar ut och återkommer snabbt med salt. Det visar sig vara ett gäng rumäner som är där för att sätta skog. Rumänienvän man är så pratar vi lite och dom känner till Enduromania. Innan vi åker vidare får vi den klassiska frågan man ofta får i Rumänien ”How much does it cost?” riktat mot motorcykeln. Åker vidare glatt fylld av rumänienvibbar.

Fortsätter söderut på snabba vägar men snart blir det riktigt kallt igen och sista milen kan jag inte köra snabbare än 50-60 på grund av kylan. Huttrande rullar vi efter 67 mil fram till ett kärt återseende – den mysiga fiskarstugan som ligger på en udde vid Sör-Hedvattensjön. Arno fixar ved och varm brasa och jag lagar till en stark chili över elden. Äter, njuter och pratar igenom allt vi upplevt. Hittar klotter från vårt besök 2005 (se annan norrlandsrapport) och uppdaterar gästboken. Slocknar mätta och varma. bottenviken(28)

Dag 6, Sör-Hedvattensjön till Ljusdal, 610 km.

Vaknar av regnsmatter och åska. Får liv i brasan och äter frukost. Efter någon timme avtar regnet och vi fortsätter vår färd. I Stugun käkar vi rödspätta på en öde uteservering och det inträffar inget annat än att ett däck exploderar på en timmersläp som nyss passerat. Låter som en bomb och vi är glada att det inte hände tio sekunder tidigare.  Kör vidare och på en av alla skogssträckor får Arno släpp på snorhal lera och går omkull. bottenviken(21) Lite trasiga kläder men hel Arno och hel hoj – vi fortsätter. I ett område ligger det hagel i drivor lite överallt, ser ut som snödrivor på vårkanten. Jag stannar och känner på dom nästan centimeterstora iskulorna, skönt att vi inte var här när dom kom! Sent på kvällen rullar vi in i Ljusdal, äter nödmiddag på Statoil och hyr en stuga på campingen vid Växnans strand. Fullt hallå i baren men vi slocknar omgående.

 Dag 7, Ljusdal till Stockholm, 530 km.

Vidare på grus- och skogsvägar men jag är för trött att registrera något. Hjärnan har domnat och jag rullar mest igenom dagen. Arno har fortfarande lite sisu kvar och får vänta in mig med jämna mellanrum. I Hagfors äter vi lunch på Shang-Hai, kinarestaurangen vi varit på tidigare. Vi får varsin lunch på nåder för dom ska precis stänga för att själva gå på lunch.. ”Så ni äter inte här då?” undrar jag men nej nej nej, ”vi går ner till Centrum eller hem och äter”. Låter kanon.  Sista åtta milen blir det motorväg och sen kör vi genom stan och det är varmt, fullt med folk och kvällsol och på Centralbron slår trippen över till 4000 km. Söder om stan stannar vi och tackar varandra för en oförglömlig resa med all underbar körning, vackra landskap och roliga möten. En vända jag definitivt vill göra om! bottenviken(24)