Rapport från Nordkap

Text: Micke Näräventyr Andersson

Ibland får man idéer snabbare än en gris blinkar. Så var det runt Jul för ett år sedan. Jag fick en tanke som jag inte blev av med. Jag ville åka till Nordkap i Norge. Resan skulle gå via Finland och hem över Norge. En lagom lång resa.

Jag insåg snart att jag var tvungen att göra den här resan, vet inte varför men vissa saker måste man bara göra. Så det var bara att berätta galenskaperna för min bättre hälft hemma. Inga problem! (Hon tyckte nog att det var skönt med lite lugn och ro.) Förberedelserna och planering är ju halva resan. Jag började läsa reseberättelser och kolla kartor och tänkte åka på min KTM 640 LC4 -05. Den behövde bara modifieras lite med 18l tank och mjukare sadel (sköönt), och lite annat. Nu kunde inget stoppa mig…

Om min pappa frågat mig när jag var 12 år om jag hade velat följa med honom på MC till Nordkap. Så hade svaret och äventyret varit givet. Ett minne för livet att dela på. Jag har två barn en tjej, Linnea som är 12 och en kille, Erik på 6 år. Självklart skulle Linnea få chansen att hänga på, Erik var ännu för liten. (8 år är nog lagom). När jag hörde med sambon, vad hon tyckte om mina planer så svarade hon att hon tänkt samma tanke. Kul med intelligenta och förstående kvinnor. Det gäller att förankra knasiga idéer. (Linnea och jag körde en vecka i Norge på en XR650 när hon var 9 år. Så hon har ju lite rutin. Rapport finns på forumet). Jag frågade Linnea om hon hade någon önskan om MC-destination. Hon tog fram kartboken och började peka på Baltikum. Spännande.  Vad tror du om en resa hit upp? Frågade jag och pekade på Nordkaps klippan. JAA! VA KUL! Svarade hon. Vet du hur långt det är dit? Frågade jag. Nej. Det är över 200 mil dit upp, förklarade jag. Det är väl inget, svarade hon och fortsatte, när åker vi…

Flera här på forumet hjälpte mig med bra grejer, tank och dyna köpte jag från ”saftig” på forumet. Ortlieb sadelväskor från ”jaws” och tankväska från ”Mipp”, allt här på SOE-annons. 18 l tanken var ett måste det längsta tankstoppet blev 32 mil. Den mjukare dynan var också en förutsättning. Vi (Linnea & jag) provkörde en helg i påskas tor till Skåne (totalt 118 mil) med originaldynan. Snacka om träsmak. Rena tortyren. Nu körde vi 45 mil om dagen utan större problem. Tankväskan var också viktig för att få med allt och för att fördela vikten. Lite jobbigt att stå upp och köra men annars kanon. Ortlieb sadelväskorna var riktigt bra, grym kvallitet, rymliga och stabila. Helt vattentäta! Jag fick konstruera en ram som höll väskorna stadigt och jämt placerade baktill med lagom avstånd från ljuddämparen. Konstruktionen var av en gammal spark med som jag krökte till och fixade i ordning. Snacka om recycling. Kortare turer med lättare packning går det säkert bra att bara hänga väskorna över dynan. Men eftersom vi hade tung packning och skulle köra så långt på dåliga vägar så ville jag att väskorna skulle hänga med så bra som möjligt (det funkade kanon).  Jag fäste två ”punka lagning” på burk med silvertape på ramen en bak och en fram. Två däckjärn, en på vardera framgaffel. En framslang på framskärmen och en bakslang i packväskan bak. Diverse skruvar och kedjelås i en burk som jag fäste på bakramen. Och givetvis förstaförband på styret. Mycket av grejerna sitter fortfarande kvar, kan ju vara bra att ha.

Linnea hade tre önskningar som hon ville göra på resan.
1. Besöka treriksröset
2. Hälsa på tomten i Rovaniemi.
3. Gå en hel dag i Helsingfors och titta i affärer.

Jag lyckades övertala henne om att glömma det där med affärerna i Helsingfors (hemska pappa inget roligt får man ha). Pust! Det var nära. Men det andra skulle vi försöka hinna med. Och lite till. Själv hade jag nog inga direkta önskningar, att vi skulle komma upp till Nordkap kändes självklart. Det var nog mitt mål, även om hela resan var målet, och att få vara tillsammans. Men hur vi skulle göra sedan efter Nordkapp viste vi inte. Vi hade planer på att köra kustvägen 17 ner genom Norge, men viste inte om vi skulle orka efter så många mil. Vi lämnade ganska mycket öppet för improvisation, trotts att vi hade en ”rutt” att utgå från. Man viste ju aldrig vad som skulle hända. Det är bättre att försöka och tvingas avbryta än att inte försöka alls. Ett misslyckande är inte att tvingas avbryta något utan att inte påbörja något. Hm det är ju samma sak. Nåväl.

Här är bild på ramen till sadelväskorna och vår ”rese rutt” som låg synlig i tankväskan.

En glasklar beskrivning över packningen (inte konstigt att det var lite svårt att hitta grejer ibland).

Bra att ha saker fastsatta med silvertape.

 

Första dagen

Solen sken det var 28° varmt onsdagen den 4:e juni kl: 13.30, när vi rullade hemmifrån. Eftersom packningen var så stram så hade jag bestämt att köra med underställ och fodret i jackan. Satan vad svettigt det blev. Vi stannade till vid Linneas skola och sa hejdå åt klasskompisarna. De fick provsitta, testa hjälmen och, fråga lite som: Ska ni åka på den där, det är ju en cross? Hur ska Linnea få plats? Ska ni tälta hela tiden? Hur snabbt går den Osv…

Vi klämde in oss mellan packningen och körde vidare mot Viking line terminalen i Stockholm. Pust vad varmt. Ingen grusväg, utan gamla E20 och vägen mellan Strängnäs, stallarholmen och Mariefred och vidare till Södertälje. I närheten av Mariefred stannade vi för att dricka lite. Linnea såg redan trött ut och jag funderade på hur det här skulle gå egentligen. Men vi drack vatten och åt lite nötter. Sen var det raka spåret till färjan. I kön träffade vi en finne som körde Ducati. Han hade varit nere på någon stor Ducati träff nere i Europa. Han tyckte det lät kul att åka till Nordkap. Men han sa att det är jävligt långt dit. Det skulle visa sig att han hade helt rätt.

Efter att vi baxat in packningen i hytten och jag duschat gick vi upp och käkade av buffén. Det här var den sista anständiga maten vi skulle komma att äta på nära två veckor. Så det gällde att passa på och njuta. I tax-free bunkrade vi upp med godis till Linneas stora förtjusning. Linnea skämdes för mig eftersom jag bara hade understället på mig (på överkroppen) och fleece tröjan var det stora hål i. Byxorna var nog inte heller så fina. Hade inte räknat med att vistas bland folk. Vi skulle ju ut på äventyr i obygden. Dagens skörd av vykort skrevs och skickades. När solen gick ned gjorde vi samma sak och hoppades på en god natts sömn. Men icke…

Mat för tio dagar packas…

Varma kläder

Hur ska hon få rum där?

Det gick

Vi sitter som gjutna

Annorlunda skolavslutning

Första stoppet, på väg mot färjan…

Ca +28°

Skrot i förgrunden och Ducati-Finnen

Linnea var lite ängslig i lastrummet.

Våran hytt var längst bort

Bunkragodisögon. – Får den här plats i packningen?

Pinsamma pappa!

Äventyret hägrar

Linnea gör solnedgången sällskap.

Resans första vykort

 

Fortsättningen…

Förstår inte vad Linnea menade med att jag ”snarkade” (läs repet i MC-Folket). Klockan ringde 06.00, ungefär samtidigt som byggarbetarna bredvid vår hytt slutade sitt nattskift. De höll nämligen på att bygga eller renovera precis intill vår hytt. Jag lovar det var inget vanligt fylleslag. Men det lät som ett. ”Tänkte” att det är skönt att slippa stressa.(därför gick vi upp 06.00). Då hinner man duscha äta frukost i lugn och ro. Sedan packa hojen. Vi kom upp till frukost stället, de öppnade 08.00 inte 07.00 som jag trodde. Hm, vad skulle vi göra då! Trötta och hungriga. Vi gick ner till hytten och packade lite, sedan gick vi en runda på båten, innan det äntligen var dags för frukost. Det kändes verkligen skönt att lämna båten och äntligen rulla i väg. Mot friheten.

Vi gjorde ett hastigt stopp i Helsingfors vid tio tiden, för att ta en bild. Ducati killen från båten vinkade åt oss när han passerade. Vi hastade vidare ut ur stan och upp mot Jyväskylä. Det var tvåfilig motorväg och skyltat till 120 km/h. Vi låg och marschade i rekommenderad hastighet för att sluka mil. Ren transport. Vi stannade först några mil innan Jyväskylä för att tanka och äta. Det var varmt och skönt och den frystorkade maten smakade bra. Man blev lite dåsig på eftermiddagen. Vägarna var raka, platta och ganska tråkiga. Till slut var vi tvungna att stanna för att vila. En stor hög med grus fick duga. Jag somnade en liten stund, det var skönt. Efter ytterligare några mil tog vi lite mellis i skogen. Kaffe och blåbärssoppa. 20.15 på kvällen stannade vi för att tanka. Vi var då riktigt hungriga. Så vi bestämde oss för att köpa varsin hamburgare. Servitrisen kunde varken engelska eller svenska. Linnea pekade på en bild föreställande en smaskig hamburgare. Det visade sig att rätten var vegetarisk. Typiskt! Jag fick Linneas halva och hon blev inte vegetarian den dagen heller. Vi (eller jag) hade hoppats på att komma upp till Oulu första dagen. Men insåg snart att det började bli sent. Nu sökte vi ett tältställe. Var ute någonstans i blåbärsriset och kika men det var så jäkligt med knott att vi flydde stället. På en fin grusväg svängde vi av och följde den några km. Perfekt inga knott! Här slog vi upp tältet, bara 5 mil från Oulu. Jag fixade kvällsmaten, havregrynsgröt och kaffe/O´boy. I dagboken står bland annat ”klockan är 23.00 och solen skiner fortfarande” Det var varmt som tusan men vi sov gott. Vad Linnea än påstår; som att jag skulle snarka! Dagens etapp 56 mil.

Posering i Helsingfors

En snabb förmiddags paus

”Exakt” här åt vi lunch.

Första lunchen

Grusad sömn…

Rast redan? Vi gör ju inget annat än fikar o äter.

Blåbärssoppan blandas varsamt

Det här var inget bra tältställe. För mycket knott!

Då blev det kväller…

 

6/6 Fredag den 6 juni Sveriges nationaldag. Vi träffar Tomten och ser en skymt av stora kniven.

Efter en snabb frukost drog vi vidare upp till Oulu. Regnet hängde i luften och temperaturen låg på +15°. Vi stannade för att fika och ta på oss regnkläder, lite förebyggande och för värmen. Då kom det upp en biker och parkerade vid oss. Vi började snacka och han förklarade att den här delen av Finland är den absolut tråkigaste.

Ingen nyhet för oss. De tusen sjöarnas land? Vi hade bara sett skymten av två vattendrag, hittills. Vägarna var raka och landskapet platt. Nu hade vi bara 22 mil kvar till Rovaniemi och Tomten. Trotts att det är en turistfälla med stort T. Så tyckte vi att det var värt ett besök. Till själva Tomten var det kö. Någon japansk turist fotograferades med långskägg. Man fick inte ta bilder själv, det skötte de och det var ”gratis”. Men!
Att lösa ut bilderna däremot kostade. Frivilligt, visst. Men har man åkt hoj upp till Tomten eller rest från Japan, så vist f_n köper man bilderna då. Vi skrev några vykort och jag ville vidare, till naturen och friheten.

Klockan blev lite över fem innan vi kom iväg. Ganska hungriga var vi, men fast bestämda att hitta en camping eller liknande att tälta på så vi kunde duscha. Kartan vi använde genom Finland var i skala 1:500 000 så det var svårt att säga exakt var man var. Det fanns en symbol för camping framför oss. Jag svängde av vägen för att titta på kartan och för att sträcka på benen. Jag kände direkt att det var ett misstag. Där pågick någon form av svensexa. I ett grovhugget bord satt stora kniven och korven låg intill. ”Festligheterna” hade nog pågått sedan tidig förmiddag, av tomburkarna att döma. Skit samma tänkte jag. De kan inte vara så farliga den ena hade ju hjärtformade glasögon som satt på sned. Jag klev av hojen och gick fram för att fråga om de viste någon camping i närheten. Killen som jag pratade med (troligen den enda som var i stånd att tala) hade bott i Uddevalla och var givetvis hur trevlig som helst. Men någon camping kände han inte till. Efter att Linnea och jag poserat för ett foto med brudgummen, han med glasögonen, åkte vi vidare. Efter några mil såg vi skylten vi sökt ”Camping”. Vi var de enda gästerna så när som på några renar som passerade betandes. Det var skönt att duscha och vi kunde ladda mobiler och kameran. Var vi exakt var, vet jag inte men på natten var det frost.

Grötfrukost: Jag körde havregrynen i mixern hemma, sedan var det bara att hälla på varmt vatten så var gröten klar.

Linneas favoritmat på resan.

Jag lyckades förvånansvärt bra, eller?

Tråkigaste stället i hela Finland, enligt bikern.

Temperaturen sjönk hela tiden.

Polcirkeln, en turistfälla och för oss ett delmål

Tomte far höll vad han lovade, han kom till oss i Julas.

Bara 68 mil kvar…

Brandbil mot ren

De klarade sig

Äntligen…

Sveriges nationaldag firades med… frystorkat.

Det gäller att utnyttja solens sista strålar.

Campingen

Anslagstavlan…

 

Reflektion

Hela tiden innan resan intalade vi oss att: Om det händer något som gör att vi måste bryta resan, så är det inga större problem. Vi hade mat och tält så vi skulle klara oss bra innan hjälp anlände. Huvudsaken att vi var friska. Det är inget misslyckande att behöva ge upp en sådan här resa. Möjligen tråkigt. Med den tanken var det lätt att rulla vidare ut i obygden. Här någonstans kändes det påtagligt att vi var långt norrut. Kylan, renarna och de ljusa nätterna bidrog säkert. Det kändes skönt. Tiden blev mindre viktig. Vi kom in i en skön lunk och tog dagen som den kom. Kände oss nog ganska harmoniska. Bara den stundande kylan kändes lite problematisk. Och det faktum att vi behövde avverka drygt 40 mil om dagen. Men hur kallt det skulle bli eller övriga väderprognoser visste vi inget. Det var inte mycket vi kunde göra åt den saken i alla fall. Allt annat funkade också bra. Hojen ”spann” fint. Gasolköket funkade bra så länge det var varmt och inte blåsigt. Vi var mätta och varma, så långt.

Doften av snö… Dagen då vi kände doften av snö, och jag fylldes av fasa när vi kom ifrån varandra i fjällskogen.

När vi planerade resan viste jag inte hur tätt det var med mackar och hur vägarna skulle vara. Men vägarna var mycket ”bättre” än jag trodde, och bensin var det inga problem att få tag på. Trotts det blev dagens och resans längsta tankstopp ändå 29 mil. Det gav ett snitt på 0,44 l/mil. Ganska bra, med tanke på att vi var två och hade full packning. När man kör så här långt måste man sätta upp små mål. Det kan vara att: köra tills vi ska stanna för att äta, eller att avverka kommande 14 milen till nästa by, och så vidare. Det är när man tror eller inbillar sig att ”nu är vi nog snart framme” som man gör sig en stor otjänst. Det här var en sådan dag, då jag flera gånger missbedömde avstånd och tid. Kanske började jag bli trött. Eller så var det för dålig skala på kartan. Skogen blev också brunare och brunare, mindre utslagna björklöv och brunt gräs som precis tittat fram under snön.

Kändes som att resa tillbaka till vintern, en konstig känsla. Det blev inte mindre konstigt av att vi kände lukten av snö, men såg ingen snö. Flera mil avverkade vi med doften i näsborrarna. Mycket besynnerlig upplevelse, tills vi slutligen omgavs av vita vyer. Vägen mellan Kittilä/Sirkka och Inari började bra med kurvor i bästa Sörmlands stil för att efter några mil bli rak, rak och rak… Å andra sidan åkte vi genom en fantastisk vildmark med otroliga träd. Kors och tvärs sprang det renar över vägen. Vi hade uppehåll nästan hela dagen och solen sken på våra ryggar. I Inari kompletterade vi köket med en extra gasoltub, viste ju inte när vi skulle kunna handla nästa gång. Gasolen var ganska obra. Det tog en jäkla tid att koka vatten i kylan och om det blåste var det nästan tji. Nu hade det blivit eftermiddag och vi skulle köra sista etappen för dagen. Molnen hopade sig och landskapet förändrades till en kargare natur i grått. Efter några mil passerade vi en cyklist med texten ”NORDKAP” på ryggen. Vi tutade och vinkade, han gav tummen upp när vi körde om honom.
Ett vist samförstånd fanns mellan oss. Fast han gjorde en betydligt större prestation, men väder och vind var vi lika utsatta för. Det var nästan så att man vinkade när vi såg bilar också, det var så lite trafik. Senare på kvällen när vi slagit upp tältet och ätit, tänkte jag på cyklisten. Det var säkert 15 mil sedan vi passerade honom. Var tältade han i natt? Om han trampade 15 mil om dagen så skulle det ta honom 2-3 dagar att avverka en dags etapp för oss. Imponerande.

Efter kvällsmaten skulle vi diska och utforska omgivningen. Vi tog med oss disken och gick genom skogen mot bruset av en fors. Först följde vi en traktorstig, sedan en stig och sist gick vi rakt ut bland fjällbjörkarna, mot det dominerande bruset från forsen. Små snöflingor kom dalandes och kylan gjorde sig påmind. Det var då hon försvann.
Vi var på väg tillbaka när vi stannade en kort stund, Linnea lånade kameran, jag vände ryggen till ett kort  ögonblick och hon var borta. Jag försökte se efter henne men sikten var bara 15-20 meter bland fjällbjörkarna.

Ingen panik tänkte jag (för att lugna mig själv). ”LINNEA” ropade jag, men inget svar. Forsen dånade för högt och jag insåg att hon omöjligt skulle höra mig. Jag sprang i riktning där hon varit, men såg inget. Var fan tog hon vägen? Ilskan och oron tog överhand. Jag skrek hennes namn så mycket jag kunde, samtidigt som jag viste att hon inte skulle höra. Jag försökte orientera mig för att springa i större och större cirklar. Inget resultat. Den plats jag för bara någon minut sedan tyckte var så fin, hade nu förändrats till ett ställe som hindrade mig att finna mitt barn. Fan! Hur många varv jag sprang vet jag inte, men tillslut lyckades jag få en skymt av henne när hon satt bakom en tuva och fotograferade. Hon var naturligtvis helt ovetande om mitt panikartade sökande. Jag var otroligt glad att få krama om henne samtidigt som jag ”förklarade” för henne att aldrig gå ifrån mig så där. Slut på äventyr för idag tyckte jag. Vi letade oss tillbaka till tältet för att sova. I morgon hade vi en lång och kall resa framför oss mot Nordkap.

Lätt att somna på rakorna

Mellis!

Handskvärmare

Stengeten

Flera rakor 16 mil till Inari

Tidig vår i juni

Här någonstans tältade vi.

Vad blir det för mat?

Mot disken

Diskmaskinen. Fin diskho!

Först traktorstig sedan ko-stig sedan vilse

Det var inte lätt att se henne i skogen, fast det där är ju jag.

Äntligen hittad! Nu släpper jag dig inte.

Ska vi ända hit upp i morgon?

Nordkapp!

 

Möte med Ishavet

Söndag morgon 8/6-08. Dagen vi mötte ishavet med full kraft! Vaknade tidigt, det hade inte riktigt blivit ljust ute. Det blev det inte på hela förmiddagen heller för den delen. Men det haglade intensivt på tältduken. Haglena kom som i skyar. Annars var det knäpptyst, en bedövande tystnad faktiskt. Jag ville inte bli kvar på Mageröja kommande natt, (där själva Nordkaps-klippan finns) det skulle troligen bli för kalt. Därför ville jag i vanlig ordning (enligt Linnea) komma iväg tidigt. Jag gick ut och fixade frukost. Värmde vatten till gröt eller mysli och kaffe/choklad. Efter det värmde jag alltid vatten till termosen, så det gick snabbt att fika på förmiddagen. Jag gjorde samma sak på lunchen, de rutinerna funkade jättebra. På natten hade jag funderat på hur vi skulle klara fingrarna, det började bli riktigt kallt. Skulle det sen snöa eller regna också… En lösning jag kom på var att köpa gummerade arbets-handskar på nästa mack. Om de nu hade sådana, annars blev det plan B. (plan B-bestod i att fundera ut en ny plan). Efter en kall morgon stod vi färdigpackade och redo för Nordkap. Tanken slog mig när jag skulle starta hojen: tänk om den börjar tjura i kylan. Men den hoppade i gång fint. Linnea längtade till Norge och nu hade vi inte många mil kvar till gränsen. Det var ödsligt och kargt, men framför allt kallt. Det hade börjat falla både hagel och lite fjunig snö. Haglen var inte som hemma, de var mer som en sorts snö kulor. Efter några mil i blygrått landskap närmade vi oss sakta gränsen. Vi hoppades att något skulle vara öppet så vi skulle kunna värma oss, men allt var stängt.  Men nu var vi i alla fall i Norge!

Genast blev naturen grönare, mer kuperad och trevligare. Fortfarande var allt stängt och öde, inte en människa syntes till. I och för sig hade jag ingen aning om vad klockan var. Tiden kändes inte så viktig här. Förutom om man ville komma in och värma sig någon stans. Läget började bli akut, till och med Linnea huttrade. Men det fans inget att göra, det var bara att köra vidare. Vi stannade flera gånger för att ruska om varandra för att få upp värmen. Det hjälpte väl lite. Den här dagen blev det +6° som varmast. Efter ett tag blev den typiska Norska naturen mer utslätad och mer lik den Finska igen. Regnet tilltog och vi körde över vita fjäll under grå himmel. Nu hade vi drygt 7 mil kvar till Lakselv vid Ishavet, jag hoppades det skulle finnas handskar där och  någonstans att värma oss.

Något hade ändrats i luften, det började lukta hav. Nog för att det regnade och vi började på att bli lite små blöta. Men det luktade faktiskt saltmättat hav. Då visste vi att det inte var långt kvar. Mycket riktigt efter ett krön på fjället, såg vi Ishavet. Visserligen bara en vik, men det var en mäktig syn. Samtidigt lite skrämmande… Det blev inte mycket bilder tagna på grund av kylan och regnet, men jag ska lägga ut några av de vi tog den här dagen. Fortsättning från dagen följer med fler bilder också…

Kyligt

Tuffingen stel som en pinne!

 

Fortsättning på dagen…

Ni som körde 100% Offroad -08 vet hur vi kände oss. Det blev 47 mil i 100% aprilväder för oss den här dagen. En otrolig lättnad spred sig i våra frusna kroppar när vi svängde in på macken och såg att den var öppen. Det var en modern mack med varmkorv och allt annat som en frusen hojåkare behöver. Framför allt hade de  gummerade arbetshandskar. Vi gick in och drog av oss ytterkläderna för att släppa in den välbehövliga värmen. Jag tog en stor kaffe, Linnea käkade en stripps och drack en varm choklad. Vi gjorde oss ingen brådska. Inne i ett hörn stod den lokala fiske-föreningens dator, färdig att användas av kunder och annat löst folk. Vi uppfyllde båda kriterierna. Jag gick in på SOE och skickade en hälsning (det är det första inlägget i den här rapporten). Kändes skönt. Som att komma hem lite. Tjejen i kassan skrattade lite medlidande när jag frågade om avstånd och väder upp till Nordkap. Hon svarade att det nog skulle ta minst ett par timmar upp dit och vädret kunde man aldrig lita på. Det hade i alla fall regnat tidigare på morgonen. (som om vi inte hade märkt det). Det gick faktiskt att kränga på gummi handskarna över de vanliga. Ibland kan det vara bra med små skrivbordshänder. Jag hade stoppat fötterna i plastpåsar och Linnea hade påsar över kängorna. Allt för att bevara värmen och hålla fukten borta. Tanken var fylld och vi var laddade när vi drog iväg från macken. Nu skulle inget stoppa oss. Tänk så fel man kan ha och hur lätt det är att allt får ett hastigt slut. I samma stund som jag fått upp bra fart och kände en viss iver att beta av mil, kliver en ren upp mitt på vägen. Den var bakom ett krön, jag såg den för sent. Med klumpiga fingrar, typ PVC-slang, lyckas jag bromsa så mycket det gick. Hojen ställde sig på tvären på den blöta asfalten. Det kändes som att tvärnita ett lok med all packning. På något vis missade vi den. Förmodligen tack vare renen som tog ett kliv åt sidan. Det var nära ögat och en hel ren för den delen. Efter det tog vi det lugnt, som ni förstår. Det skulle visa sig att det fanns massor med renar här så 70 km/h blev max hastigheten.

Vägen slingrade sig på bergskanten som störtade brant ned i Ishavet. Vi såg de första trä ställningarna med ”klippfisk” och stannade för att ta några bilder. Det var inte lätt med korvfingrar. Jag tror det är saltad/torkad Torsk, men även annan fisk och att den kallas ”klippfisk” för att den förr i tiden torkades på varma klippor. Den exporteras till japan och södra Europa, vi äter den till jul som lutfisk. Naturen kändes ogästvänlig och vi kände oss bräckliga i den här karga och storslagna miljön. Det var mycket säreget berg, typ skiffer med dramatiska former. När Ishavet med full kraft höll på att kasta oss av vägen, kände vi oss verkligen små.

Man var otroligt utsatt för de krafter som vinden från Ishavet kunde bjuda på. Vi pendlade flera gånger över hela vägen. Det fanns inget att sätta emot. Då gällde det att inte köra för fort. Vinden kom plötsligt och med full kraft. Helt utan varning. Som sagt här vill jag inte övernatta. Fortsättning på dagen följer…

Dramatiskt möte med Ishavet

Korvfingrar försöker hitta knappen

Första klippfisken

Vädret växlade snabbt. Aprilväder.

 

Den lååånga dagen…

Efter nästan 5 mil kom vi fram till Olderfjord, en vägkorsning mitt ute i ödemarken. Förmodligen en gammal fiskeby. Nu märktes det att det var turism man satsade på. Flera bussar stod parkerade. De kom från Kirkenes fulla med väl betalande Hurtigruts resenärer som skulle till Nordkap. Tack och lov slapp vi trängas med dem på vägen. Vi stannade till vid ett matställe, jag tänkte att vi skulle käka där för att samtidigt värma oss. Men vi var för tidiga, de hade precis öppnat. En våffla till Linnea skulle de fixa. Jag tog kaffe. Det var många tankar som snurrade. Vi var frusna, trötta, lite slitna, och samtidigt förväntansfulla inför den sista biten upp. Men sen skulle vi tillbaka också, och var skulle vi tälta då? Inte här i alla fall.

Nu kommer lite skryt: (ni som inte vill läsa kan hoppa över det här stycket). Linnea hade imponerat på mig hittills under resan. Hon hade inte gnällt någonting inte ett ord.Ganska fascinerande faktiskt. Hon var snarare upprymd och positiv, och såg inga som helst problem i någonting (möjligen knotten i början). Det gjorde hela resan mycket lättare. Kanske var det till och med en förutsättning för hela den här ”expeditionen” tillsammans.Tack Linnea för din positiva inställning och avspända stil, och tack för att du ville följa med. Mig har du total impat på. Men det viste du redan. Slut på skrytet.

Det fanns fler vindpinade själar på fiket. En skinntorr cykelgubbe från södra Europa, han satt och skrev dagbok såg det ut som. Han gav intryck av att vilja vara i fred. Kanske skrev han så här i sin bok: Fick tre punkteringar i går, avverkade tio mil i hård motvind, när vinden vände insåg jag att jag cyklat åt fel håll… Det var mycket Italienare, Holländare och Tyskar här. Bussarna var oftast fulla med Japaner. Och så vi. Snacka om en brokig skara.

Nästa mål var den beryktade Nordkapptunneln, 6870 m och 212 m under havet. Resan dit gick bra. I nedförsbacken i tunneln (ca 3km) mötte vi en farbror som ledde cykeln uppför. Det kändes inte så brant, men när vi nått botten och mötte stigningen upp. Då märkte vi hur brant det var. Efter tunneln stannade vi till i Honningsvåg för att försöka få lite mat. Vi hittade en pressbyrå liknande affär där de hade hamburgare. Perfekt! Jag slukade min i ett nafs. Jag tyckte det gick för sakta just nu, för många stopp. Vi kom ingen stans. Det kändes som vi hade jätte långt kvar, men aldrig kom fram. Det var nog kombinationen av blåsten från havet, renar som dök upp på vägen hela tiden och en viss trötthet. Och vissheten om att vi skulle tillbaka samma väg innan kvällen. Jag blev lite tjatig på stackars Linnea som knappt fick äta ifred. När jag ville komma iväg. Fy på mig så orättvis jag var. Det var en lång dag, fortsättning kommer…

Laddar med våffla och kaffe

Ishav och berg

Den låååånga tunneln

Tunneln var ren

Konstigt ställe…

 

Toppen men inte målet

Vägen förde oss från kusten, upp på snö fyllda fjäll och ner igen via kurviga små vägar. Så gick resan när vi närmade oss Nordkaps klippan. Och tillslut stod vi där framför en vägtullsliknande bom med tillhörande kur. Sista hindret. Det var bara att langa upp stora pluskan och betala. Bommen gick upp. Vi körde in på parkeringen och vidare ett hundratal meter för att parkera vid stängslet, drygt 300 meter ovanför Ishavets dånande vågor. Vist hade vi nu nått toppen på vår resa, men långt ifrån målet. En smula kommersiellt var det här stället. Men vad ska man göra. Den skönaste känslan var att stå vid staketet, vänd norrut och veta att du har hela Europa bakom dig och det kalla Ishavet med Nordpolen framför dig. Här kunde man se vädrets skådespel. Snöbyarna avlöste varandra där ute på havet. Vädret var extremt skiftande. Ena stunden såg man inte havet nästa sekund sken solen osv. Vi gick in och köpte vykort (såklart) de som satt i kassan var svenskar.

Vilket udda sommarjobb, att sitta i kassan i en butik på Nordkap. Vi stannade inte länge, för jag kände en viss oro som gnagde i kroppen. Var skulle vi bo i natt? Det var bra långt att åka för att slippa snön och den värsta kylan. Så det var lika bra att ge sig av. Under de sista dagarna när vi träffade resenärer på mackar och så, så var mångas mål Nordkap. Det blev tillslut så att man pekade med handen, norrut eller söderut för att fråga eller visa om man var på väg upp till Nordkap eller hade varit där. Nu kändes det skönt att vända söderut. Peka med hela handen. Det var lite som en toppbestigning av ett berg, från ett basläger. Nu var vi på väg ner. Vi kom in i andra andningen, en ny fas på resan. Och hela tiden mötte vi nya besökare på väg upp. Ganska många hojar såg vi faktiskt, av varierande fabrikat och sort. Tyskarna körde: GS 1200 Adventure med kylskåp, satellit Tv och alla andra bra att ha saker på. Italienarna körde Guzzi med oljiga händer. Och så var det förvånansvärt många HD eller liknande crome-lok som letat sig upp. Vilka som körde dessa blev jag aldrig klok på. Känns som det kvittar. Nu var det bara att stå på söder ut till Olderfjord där vi skulle ta väg E6 mot Alta. Mot baslägret…

Toppen att nå ett av målen

Fin eller ful?

Välkänd vy

De fanns de med riktigt god smak

Som en liten fluga…

Ser ni den?

Tur att vi inte skulle bada, för det snöar där ute.

Liten är stark

Mörkt

Två solar

Resans hjälte

Nu sticker vi…

Mat rast

Stengeten letar skiffer

Krösamaja, nöjd med dagen.

 

Mot baslägret

Det var när vi stannade för att äta lite mellan mål som jag insåg det. Vi skulle bli kvar här ute i natt. Klockan var redan kvart i sex och vi hade långt kvar. Fan! Vi var fast här ute vid Ishavets skoningslösa vindar. Hur skulle vi lösa det här? Jag sa aldrig något åt Linnea, jag ville inte visa henne min stegrande oro. Vist, vi skulle nog inte frysa ihjäl här ute, men det kändes sårbart. Det kunde bli en halvmeter snö nästa dag och då satt vi verkligen i skiten. Eller strålande sol. Vi viste inget, och jag ville inte chansa. Om vi bara kommer till ”baslägret” Olderfjord så skulle det nog lösa sig. Vi drog vidare med lite extra fin skiffer i packningen. Mil efter mil betades av. Det blev väldigt klumpigt att köra med gummi handskarna. Lite kärvt kan man säga. Händerna började krampa och det var hög tid att slå läger. Strax efter att vi vinkat år ett gäng hojar på väg norrut, svängde vi in på parkeringen vid Olderfjord. Skönt. Skönt som fan! Under de sista timmarna på hojen hade jag utarbetat en belöningsplan. Den gick ut på att: Om vi kommer fram till Olderfjord, om de har ett rum ledigt och om restaurangen fortfarande är öppen. Så ska vi ha rubbet, allt! Vi fick allt! Ett rum och mat precis innan allt stängde. Ibland har man tur.

Snacka om att vi firade, där vi satt inne i värmen och åt var sin gigantisk hamburgare med civiliserade tillbehör, medan flaggorna piskade ute i den kalla vinden.  Mätta och oerhört belåtna gick vi tillbaka till rummet som vi hade förvandlat till ett torkskåp. Nu skulle det bli skönt med en varm dusch, det var… hm… länge sedan vi duschade. Linnea var snabbast in, men snart hördes ett skrik som fick trumhinnorna att åldras i förtid. -Pappa det är iskallt, det finns inget varmvatten! Vi var tvungna att tvätta oss i det iskalla vattnet. Det var en riktig pers! Linnea skrev resedagbok och vykort och vi passade på att ringa till alla nära och kära. Därefter satte vi all elektronik på laddning och somnade. Det blev 47 mil den här lååånga dagen. Nästa mål var Treriksröset.

Gigantisk burgare

Sann glädje!

Sann… dårskap

Skönheten och…

Odjuret.

Torkskåpet

Skrivardags

Frukostsnack.

Det var skönt att vakna utsövd efter att ha ”snarkat ut” ordentligt. Vi tog det lugnt på morgonen.  Frukost ingick i de 750 Nkr som rummet kostade och den smakade förträffligt om än enkel. Stötte på en annan skinntorr cyklist som satt och slurpa kaffe. Jag tror han hade pekat norrut, om jag frågat. Men han var lika inåtvänd som den vi såg tidigare, vi lät honom vara. Man kanske blir sådan. Fokuserad och sluten. Själv känner jag att allt blir enkelt här ute. Jag menar ”Back to basic”. Det primära är: håll dig och Linnea varm, ät, drick och vila samt sug i dig alla intryck och njut. Även om det framstår i berättelsen att det var problematiskt med kyla och så. För det var det. Men problemen var basala. Alltså ganska enkla att hantera. Och jag kände att mitt sinne skärptes i kyla och motgångar, jag fick sådan energi.

När vi satt mitt emot varandra vid frukosten, frågade jag Linnea på skoj, om vi skulle åka upp till Nordkap i dag igen. Hon blev tyst… Hennes ansikte förändrades i takt med att frågan smälte in. Samtidigt ångrade jag mig.
Hon kanske blir knäckt. Det var ju en ganska tuff dag i går och vi har kört en jävla massa mil de senaste dagarna. Jag skulle precis förklara att det var ett dåligt skämt, när hon avbröt mig med. -JA! Det gör vi. Vi åker upp dit i dag också! I ett mycket förvånat tillstånd försökte jag nästan förgäves förklara för henne att det bara var ett skämt. Hon fortsätter att förvåna mig, den där Linnea.

Mot Alta

I dag var det dags för stor service på hojen. Vi smörjde kedjan och kollade så allt satt fast. Allt var ok! Skönt då var den servicen klar ;) Faktum var att vi smörjde kedjan varje dag, men det var också det enda vi behövde göra på 458 mil. På med tankväskan och övrig packning. I tankväskan lade jag dagsransonen av mat varje dag. Lätt att komma åt, enkelt och smidigt.

Vi stånkade förbi de nyanlända turistbussarna med en behaglig känsla av att ha solen i ansiktet.
Vad som nu väntade viste vi inget. Treriksröset i Kilpisjärvi var vårt nästa mål, och förhoppningsvis skulle vi tälta där redan i natt. För att nästkommande dag ta båten över sjön och vandra de tre km till röset. Det var vår plan.

Vi svängde västerut på E6 mot Alta, solen sken och det var riktigt fint väder hela dagen. I Skaidi stannade vi för att tanka. Jag satt och drömde när vi sedan körde vidare, vaknade när vi nästan var vid Hammerfest. Sex mil extra och en stor godispåse till Linnea, blev följderna för misstaget. Vi skulle köra långt idag så det kändes verkligen onödigt.

När vi kom ner till Alta och fjorden, kom vi även tillbaka till sommaren. Här var det säkert 15-20° varmt eller varmare, med svetten rinnande längs ryggen fick vi tvärstanna för att slita av oss regn/vindställen. Vilken temperaturskillnad. Hällristningarna lockade oss, och det passade bra med en längre rast. Det var väl värt ett besök. Tänk att människor ristade dessa figurer för upp till 8000 år sedan. Strax efter istiden, fantastiskt. Inne på museet hade de en stor karta över norden, med de stora handels städerna markerade under den här tiden, fans Björkö i Mälaren markerad. Det var inte många städer på kartan men Birka, den lilla ön. Vilken stor handelsplatts det var på den tiden.

När vi nu drog vidare följde vi kusten. Skönt att det var varmt och grönt. En otrolig natur. Emellanåt gick vägen upp till kylan och vintern på fjället, för att snart återvända mot kusten och Golfströmmen. På ett ställe stannade vi för en bensträckare. Det var en fantastisk utsikt. Bland nyutslagna björkar kunde vi se höga snöklädda berg som påminde lite om Dolomiterna i Italien där de reste sig brant på andra sidan fjorden. Nästan en overklig syn. Vägen gick vidare mot dessa berg. Efter en stund började vägen stiga. Jag insåg när jag växlade ner att vi faktiskt var på väg upp och över bergsmassivet. Det var mycket spännande och hissnande. Åter till vintern. Det blev många tunnlar och fjordar, de kommande milen. Den största och längsta fjorden var vid Birtavarre. 2,5 mil in i fjorden och lika långt tillbaka.

Vi såg bilar på andra sidan, endast några få km fågelvägen rakt över. Eftermiddagssolen sken när vi åkte in och när vi vände utåt ur fjorden hamnade vi i total skugga bakom de 1200m höga bergen. Det hade varit en lång dag, det kändes i kroppen.  Jag viste att det inte skulle vara så många mil kvar (ca10 mil) till Kilpisjärvi, efter den gigantiska fjorden vi nyss passerade. Nu ville vi bara komma fram.

Dagens första bild

Norr i ryggen

Härlig natur och solen i ansiktet

Naturskönt

En dag så kör hon nog själv

Fina vägar

Se och njut…

Där över bergen gick vägen, helt otroligt!

Fiskaren och björnen, Linneas favorit.

Mycket att fotografera

Min favorit ”Tangentbordet” eller vad det föreställer.

Utsikt från hällristningarna

Krösa…

Jag bad Linnea att slicka av skeden efter sig när hon ätit, så det inte blev så mycket att diska för mig.
– Vist det ska jag göra, lovade hon.
Gissa vilken sked hon ätit med…

Vi skulle bara över till andra sidan

Mås

Frysta planer…

Vid Skibotn svängde vi österut. Jag gjorde en hastig beräkning av soppan, den skulle nog räcka fram och tillbaka.I en canyon liknande natur strävade vägen uppåt, och bakom oss lämnade vi det grönblå havet och värmen. Naturen var fantastisk!  Tyvärr var vi för trötta för att ta tillvara på det, vi ville bara komma fram.  Vår plan var att: Nästa morgon ta båten över sjön, för att vandra till röset. Därför skulle det bli så bra att tälta på platts i Kilpisjärvi. Det blev fem långa mil upp dit.Klockan var sent på kvällen när vi passerade gränsen in till Finland. Det hade blivit molnigt, kalt och snön hängde i luften, och jag började räkna litrarna i tanken. Skulle de verkligen räcka. När vi kom fram insåg jag att det inte skulle bli något Treriksröse den här gången. Här var det vinter och isen låg tjock på sjön. Vi svängde av vid den första campinginrättningen, men allt var stängt. Inte en kotte syntes till!

Det var inte mycket att göra än att slå upp tältet på den frusna marken för att övernatta. Nu var det riktigt kallt.

Vi var trötta efter 51,4 mil och läget kändes inte helt bra. Avsaknaden av människor och insikten att isen låg tjock, samt oron om bensinen skulle räcka tillbaka. Det spädde på olustkänslan i kylan. Vi hade bara billiga sommarsovsäckar med oss, inte alls avsedda för sådana här miljöer. Men det skulle nog gå bra. Bara att gilla läget! Det var nästan omöjligt att få ner tältpinnarna i den tjälade marken, men det var tvunget. Inne i tältet kokade vi vatten till kvällsgröten. Samtidigt kokade vi även vatten och hällde i termosen för att få en snabb frukost nästa dag. Fullt påklädda med underställ, microfleece, Mc-ställ, huva och Buff kröp vi ner i våra sovsäckar. Endast hjälm och stövlar fick stanna utanför säcken. Det blev trotts allt en behaglig temperatur i säckarna och vi somnade tvärt. Sista tanken som for genom mitt sömniga huvud var: kommer verkligen bensinen räcka de fem milen tillbaka?
Matrast på vägen, sen eftermiddag

Hur ska det här gå?

Bakom oss ligger isen tjock, så den här gången kom vi inte till Treriksröset.

Humöret på topp!

Ny dag nya äventyr…

Vi hade sovit gott hela natten och frukosten gick snabbt att fixa. Varmvatten från termosen blandades med mysligröt och O´boy/kaffe. Tips! Ett bra sätt att hålla värmen i sovsäcken på natten och samtidigt få något varmt att dricka på morgonen är att:  På kvällen innan man kryper ner i sovsäcken fyller man en Nalgene flaska (isolerad med liggunderlag) med blåbär/nyponsoppa. Sedan lägger man den varma flaskan mellan benen (under pungen eller vad man har). På morgonen kan man snabbt och enkelt få i sig varm dryck med snabb energi. Det kändes lite overkligt att vakna här ute i ödemarken, men samtidigt väldigt stilla, skönt och tyst. Vi kom iväg skapligt och efter någon km var vi åter i Norge, skönt att veta att vi körde mot värmen. Nu gällde det bara att bensinen skulle räcka. Det var lite grått och mulet i början men när vi närmade oss kusten sken solen varmt.

Med hackande motor rullade vi in på macken. Det var i grevens tid! På pumpen satt en liten lapp av den typ man inte vill se i sådana här lägen. På lappen stod: Pumpen stängd. Hm… Jag gick och frågade personer i närheten som såg mitt bryderi.
-Fortsätt några hundra meter bakom kurvan där, så kommer ni fram till en mack, förklarade de hjälpsamt. Jag lutade på hojen för att få fram några droppar till. Vi satte oss på, startade och drog iväg. Mycket riktigt macken låg bakom kurvan och vi hade klarat oss från soppatorsk den här gången också.

Några mil efter Storfjord svängde vi österut på väg 87. Det var en underlig känsla att komma in i dalen som vägen följde.
Här var det sommar och dalen låg isolerad mellan höga berg med en fantastisk natur. Norge är förtrollande! Efter dalen passerade vi ett stenmuseum som tyvärr var stängt. Men vid PolarZoo i Salangsdalen tog vi en lång rast. Med varsin glass gick vi in och kollade på de nordiska djuren. Linnea höll på att tappa sin glass när en järv kom springandes mot henne när hon fotograferade. (ni ser bilden här nedan)  Kändes tryggt med staketet då. Jag blev dyngsvettig att gå i den kuperade djurparken, men Linnea sken som en sol. (just nu 2/3-09 gör hon sin PRAO på en bondgård helt överlycklig) Efter en skön paus var det dags att köra vidare. Nu hade vi inte så långt kvar till Lofoten…

Nyvaken

Frukost

Skotork

Linnea ringer hem och för att berätta att vi lever efter en kall natt i Kilpiskärvi.

Lunch i den förtrollade dalen

Många stenar är det…

Lite läskigt var det när järven kom i full fart…

…men den var nog inte så farlig!

och den här behöver nog byta kamouflage

Man kom djuren nära

Härlig omgivning

Härligt vatten…

 

Lofoten

I Bjerkvik svängde vi västerut mot Lofoten.
Vi hade Inga förväntningar och det enda som vi egentligen ville se var ”Borg”
http://www.lofotr.no/
Till en början kändes det lite ”B” att köra ut mot Lofoten.
Naturen påminde om att köra i närheten av Gränna vid Vättern.
Vi var ju vana och lite bortskämda med dramatisk natur med skiftande karaktär.
Jag suckade lite uppgivet i hjälmen och konstaterade att ”då var det slut med den fina naturen och de höga snöklädda bergen”
Men så fel vi hade!
Efter några mil började bergen växa, fjordarna blev djupare, vattnet blev grön/blåare och allt blev bara så mycket.
Vi satt på hojen med gapande munnar och bara Åååh! :ade.
Lofoten är som ett koncentrat av allt det vackra naturen har att bjuda på.I Lödingen stannade vi för natten.
Vi hittade ett otroligt fint ställe att tälta på.
Resans bästa ställe.
Det låg ute på en pir i hopbyggt med en ö.
Vi duschade i gästhamnens servicehus, det var behövligt och skönt, några dagar sedan sist.
Det började blåsa ganska kraftigt och vi var tvungna att söka lä i tältet för att laga mat.
Medan jag gick för att hämta vatten hade Linnea fullt upp med att hindra stora trutar och fiskmåsar från att tjuva vår mat.
När vi satt och åt i tältet kom en dam som bodde i en stor husbil, och upplyste oss om att vår tvätt höll på att blåsa iväg.
Vi hade nämligen passat på och tvättat lite kläder och sedan hängt upp dem på tork.
Nu låg hälften av kläderna utspridda över hela gästhamnen.På kvällen efter maten tog vi en upptäcks-promenad i området, skönt att röra på benen.
Det fanns mycket att titta på men ögonen drog sig hela tiden ut över det turkosgröna havet, med de snöklädda bergen som bakgrund.
Vilken känsla.
På natten höll tältet på att blåsa sönder.
Tältduken trycktes ner mot våra kroppar och vinden slet och ryckte i allt löst så det dånade som åska.
Vi kunde inte somna och jag trodde aldrig att tältet skulle hålla, men vid midnatt avtog vinden plötsligt och vi somnade äntligen.Tillbaka till sommaren
Nära till stranden från tältet, vad tror ni hon går och letar efter?
Ser ni vårat läger ner till höger i bild
Linneas bild, en av många
Fina vyer…
Teskedsgummans bror?
Havet…
Mattjuvar
Nejdå vi ska inte ta er mat, vi står bara här och tittar lite…
Bästa utsikten… men inte mycket lä när det blåser!

Väckt av solen

Är vi i Norge eller på Hawaii?  Vaknade tidigt i ett solvarmt tält. Linnea sov som en stock och jag försökte att somna om. Men det var för varmt. Såg ut att kunna bli en bra dag idag. Att vi var långt ovanför polcirkeln var svårt att förstå. Här var det sommar och varmt. Idag skulle vi försöka leta reda på ”Borg” vikingamuseet. Hur vi skulle åka för att komma dit viste vi inte, vi prioriterade småvägar.
Problemet var att de flesta småvägar blev återvändsvägar, men vi hittade några som löpte efter havet i vår riktning.
Smala och fina. Visserligen asfalt men ändock. Vi körde genom små fiskehamnar och byar som var så pittoreska att det kändes overkligt. Svårt att beskriva. Vi kom fram till någon form av Havsmuseum med akvarium. Där stannade vi en stund. Det var i ärlighetens namn inte så mycket att se (tyckte jag) Linnea däremot hon stortrivdes. Det var i alla fall skönt med en bensträckare.

Idag skulle vi försöka komma till Moskenes längst ut på Lofoten för att ta färja till Bodö. Vi viste inte exakt om och när färjorna gick, men det skulle nog lösa sig. Vi körde vidare på småvägar. Stannade många gånger, bara för att titta eller glo. Vid en vit strand (det fanns hur många som helst) stannade vi för att fotografera. Linnea gick på stranden och, ja ni vet, letade sten. Jag bara njöt. Det var så fint, mina jämförelser gick till Hawaii (jag har aldrig varit där, men ändå) När Linnea kom tillbaka med fickorna fulla, satte vi oss på en sten och bara suckade.
-Det här skulle Mamma och Erik se, sa hon. Och fortsatte, det är bara palmerna och värmen som fattas annars är det som på Hawaii.
Jag kunde bara hålla med. Efter lite micklande med kameran för att föreviga oss på hojen, så for vi vidare. I Leknes tankade vi. Passade på att fråga om vägen till Borg. Det visade sig att vi behövde köra tillbaka 1,5 mil på stora vägen för att komma dit. Efter en kort överläggning med Linnea, kom vi fram till att vi inte skulle köra dit den här gången. Tre mil totalt låter inte mycket men när man kör 48 mil om dagen så är det inte självklart att köra de extra milen.

Vi var inte särskilt nedslagna av det. Nu fanns det ännu en anledning att återkomma hit. Förhoppningsvis med hela familjen.Härliga dalar…

Följande 4 bilder har Linnea tagit under färd, där bakpå.

Jag undrade vad hon fotograferade, nu vet jag.
Hon ser inte missnöjd ut.

Snacka om blå himmel.

Där skulle man bo!

Gröna berg…

Vädret växlade ganska snabbt här med.
Men vi klarade oss från regn. Den här dagen var faktiskt den finaste sedan först och andra resdagen.

Linnea trivdes som fisken i vatten

Somliga är födda med naturlig utstrålning, tyvärr inte alla.

Sälskap

Linnea är som ni ser en duktig fotograf. Helskön bild!

Då ska vi se! Här, nej… här är vi.. eller…

…är vi verkligen i Norge?

Ingen trängsel på stranden

Tänk vad mycket man hinner på 30 sekunder…

 

Äntligen tillbaka!

Nu är jag tillbaka i cyberrymden med fortsättningen på vår resa. Vägen snirklade sig ut mot Moskenes och vi med den. Lofoten är verkligen ett naturens under. På eftermiddagen kom vi fram till hamnen där färjan skulle ta oss till Bodö. Det visade sig att färjan gick 21.30 på kvällen. Vi fick med andra ord lite tid att utforska området och fylla väskorna med ytterligare stenar. Jag fick möjlighet att fotografera klippfiskar på nära håll och ”tvingade” Linnea att posera vid dem. Med nöd och näppe ställde hon sig under torkställningen med fisk och jag fick de bilder jag ville. När det var kaffedags visa det sig till min fasa att kaffet var slut, det räckte bara till en halv kopp. En bit bort hade fem italienare parkerat sina motorcyklar i väntan på samma båt som vi. Jag gick bort till dem för att tigga kaffe. Jag är dålig på engelska, de kunde inte ett ord. Så det blev teckenspråk. De hade naturligtvis en riktig espressobryggare med sig som de fyllde med kaffe och lånade ut till mig. Vilken lycka!
Det ända vi hade att bjuda dem på som tack var några nötter, men de lät sig väl smaka. När de förstod att Linnea var min dotter och att hon hängde med på mitt galna äventyr tyckte de att det var riktigt kul.  Genast hade de både choklad och godis att bjuda henne på, till Linneas stora förtjusning. De hade också varit på Nordkap för att fira en av dem som fyllde 50 år. Synd att språkförbistringen gjorde det svårt ett kommunicera med dem. Färjan kom och vi hjälptes åt att surra fast våra hojar. Det var en Guzzi en Honda transalp och våran Lc4 samt tre andra oidentifierade hojar. Resan över tog tre timmar. Vi passade på att ladda mobiler och kameran. Linnea somnade en stund innan vi var framme i Bodö då var klockan 00.30. Transalpen (inte Guzzin) fick skjutas i gång och vi vinkade farväl åt varandra och önskade en trevlig resa. De skulle raka vägen hem till Italien och värmen, vi hade planer på att följa ”Kysvej17” söderut. Men nu var det sent och vi behövde hitta en tältplats för att sova. Tre mil utanför Bodö slog vi nattläger. I väntan på färjan
Stora sjöodjuret!

Lofoten…

-Skynda dig att ta bilden, så jag kan gå här ifrån.

Det läskigaste man kan se, enligt Linnea.

Jag tyckte det var kul att fotografera i alla fall!

Italienarna räddade dagen för mig med riktig espresso!

Hamnvakterna…

Där är båten vi ska åka med!

Hojarna är fastsurrade..

Vi lämnar Lofoten med flaggan i topp.

 

Rävben

Tidigt nästa dag väcktes jag av kråkor och skator som förde ett jäkla liv utanför tältet.  Jag stack ut näsan i den morgongrå luften och fick se en stor räv som gick och nosade på packväskorna. Luften såg riktigt regntung ut och jag bestämde mig för att bryta upp natt lägret.Jag försökte väcka Linnea för att visa henne räven, men då försvann den som en avlöning. Vi bestämde oss för att dra vidare innan regnet kom. Kystvej 17 gick mot och över Saltströmmen som har världens starkaste tidvattenström. Där stannade vi för att ta några bilder. Jag lovar Linnea var inte imponerad! Men jag är lättroad (gillar att fotografera torkad fisk) och tyckte det var fascinerande att se den kraftiga strömmen. Under natten och timmarna hit hade jag funderat lite på vår kommande resväg. Planen var att följa Kystvej 17 ner till Trondheim. Det skulle innebära fem överfarter med färja och säkert en extra resdag. Vädret såg inte bra ut, regnet tilltog så vi valde väg 812 österut mot E6. Nu hade vi två saker att återkomma till, Treriksröset och Kystvej 17. Det skulle visa sig bli en kall, blöt och lång resdag.
Linnea gillade inte att vi skulle ”vända hemåt” hon var helt inställd på att köra ner till Jotunheimen och Lom. Det blev till att köpslå.
Priset för att ta en närmre väg hem blev att vi skulle besöka staden Trondheim. Väg 812 gick stadigt uppför och snart var vi uppe på fjället.
Här var det snöblandat regn och jag tänkte att ”nu blir vi nog insnöade här uppe”. Det var svårt på kartan att se vad som var fjäll och så. Det kom som en överraskning. I Milsvaer stannade vi vid en liten mysig mack. De sålde skotrar, det fanns post, apotek, och allt annat bra och ha. Här köpte vi varsin varm macka, snacka om att den smakade gott! Med nya krafter körde vi vidare. Om vi hade vetat vad som väntade hade vi kanske stannat kvar på macken.

Saltströmmen

Regndroppar fanns det gott om att fotografera.

 

Kroppen får lida för allt dumt man gör

Vägen slingrade sig bestämt uppåt.Tillslut befann vi os mitt uppe på fjället (igen), och ett riktigt ruskväder rådde (igen).Mina fötter var sedan länge kalla och blöta (igen). Kylan började kännas i hela kroppen och jag hade ingen aning om hur länge vägen skulle gå här uppe på fjället.  Efter några mil anade jag att Linnea också skulle krokna, det här var inte bra. Mycket riktigt efter 6 mil knackade hon mig på axeln men i samma stund passerade vi en skylt med texten ”Polcirkeln 2km”. Perfekt, tänkte jag samtidigt som jag blev lite förvånad eftersom vi kört tre dagar söderut och först nu passerar Polcirkeln (igen). Nåväl, vi hoppades bara att det skulle finnas någonstans att värma oss. Jodå! Mitt ute i ingenstans fanns en stor parkering och intill en turistbutik.
Japanska turister sprang in och ut ur bussarna för att låta sig fotograferas vid något  monument. Vi gick raka vägen in i värmen. Nu fick linnea gå och titta på hela sortimentet, allt för att få upp värmen. Men hon sa att hon inte frös, hon ville bara stanna för att sträcka på benen.
Konstigt? Jag frågade snällt efter ett par plastpåsar till mina blöta fötter och vips så fick jag två fina. Jag hade även accepterat fula påsar i det här läget.
Det var skönt att känna värmen sprida sig sakta i kroppen, men riktigt varma blev vi aldrig, inte jag i alla fall. Det kändes motigt att gå ut till hojen igen men det var inte mycket att välja på. Ute på parkeringen träffade vi ett par på mc. De hade kört från Holland och hade för avsikt att köra upp till Nordkap, men vädret tvingade dem att ge upp. Jag frågade dem hur långt det var till nästa mack, där man kunde värma sig eftersom de kom söder ifrån.
8 mil till Mo I Rana, svarade de. Precis vad man ville höra när vi skulle kliva upp på hojen. Ibland får kroppen lida för att huvudet styr.
Det blev några lååååånga mil på fjället och vi hittade en mack redan efter 6 mil. Vi värmde oss med varm choklad och kaffe. Nu var vädrets makter verkligen mot oss. Vi pinade på i ovädret, glasögonen immade igen och jag skulle gärna betalat en slant för ”automatiska vindrutetorkare”. Det var hopplöst att se. Vi stannade vid en jättefin fjällsjö och vilade lite under ett vindskydd. Vi drack varm dryck från termosen men vi hade svårt att njuta av den fina utsikten. Det var för kalt och blött.
Det hade blivit eftermiddag och det var snart dags att slå läger. I natt fick det bli en ”hytte” om/när vi hittar en. Färden gick vidare.
Det var längtan efter tak och värme som drev oss vidare. Vi hittade en liten stuguthyrning och slog på en tvärnit. Inte en meter till tänkte vi.
Men jag hade dåligt med kontanter och de tog naturligtvis inte kort. Bara att köra vidare. När vi passerade ett mindre samhälle letade jag upp en bankomat och fyllde på. Eftersom vi kört några mil sedan stugbyn valde vi att fortsätta istället för att återvända. I utkanten av byn låg ett hotel/vandrarhem men där var det fullt.
Bara att fortsätta. Efter fem mil såg vi en liten skyllt och svängde av. Nej, här var det också fullt (det var något stor evenemang som slukat alla sängplatser) om ni inte kan tänka er den där lilla stugan? Frågade ägaren och pekade mot en lekstugeliknande stuga som alla ratat hittills. Finns det värme?
Ja. Vi tar den! Det var skönt att få på sig torra kläder och ni vill inte veta hur mina fötter såg ut efter dagens 49,5 mil.
Vi ringde hem, laddade batterierna och Linnea skrev dagen skörd av vykort. Sedan somnade vi nog. Det där med värmen i stugan var nog en överdrift för på natten fick jag dra upp blixtlåset på sovsäcken för att kunna sova vidare.

Polcirkeln

Linneas snygga påse

Humöret på topp

Svårt att njuta av det fina

Trassel

Dripp dropp…

Det var mysigt i stugan

Muuuu!

MUUU! Det var det ljud vi väcktes av. En flock kor/köttdjur närmade sig stugan med höga brööl.Inget att hänga upp sig på tänkte jag.Men när det brölade precis utanför stugknuten så rutorna skallrade var jag tvungen att titta ut. Där står den största tjur jag någonsin sett och kliar sig mot framskärmen på hojen.
Skärmen vek sig som inget och hela hojen gungade oroväckande. Vad fan skulle jag göra? Han kan väl inte stå där och nöta omkull min hoj. Där går gränsen. Nu hade han skitit i det blå skåpet. Jag fick tag på en trädgårdsstol och for ut i bara kalsongerna och förde ett jäkla liv, med avsedd effekt.
Tjuren tog några förvånande steg åt sidan till min förvåning och lättnad. Om tjurar kunde skratta garantera jag att det var det han gjorde när han gick i väg.
Med lite skakiga ben hämtade jag kameran för att på behörigt avstånd föreviga monstret. Naturligtvis så ser han inte alls sådär stor och otäck ut på bilden som jag tyckte. Det var ett jäkla uppvaknande! Lika bra att packa och köra vidare.

Det där är bara en kalv

Där är han.. vist ser han farlig ut.. eller?

 

Trondheim nästa!

Vädret såg ut att bli ungefär som gårdagens (regn alltså), men det hade ju funkat så det skulle nog gå bra i dag också.På Lofoten hade Linnea hittat två stora fiskekrokar som hon satt fast fram på hojen. Nu fanns det bara en kvar den andra satt troligen på tjuren någonstans. Eftersom vi ändrat våra planer och skippade väg 17 så hade Linnea förhandlat sig fram till att vi skulle åka till Trondheim. Sagt och gjort, dagens mål var Trondheim. När vi närmade oss civilisationen tätnade trafiken oroväckande, det blev köer och stora tvåfiliga motorvägar. Inget vidare kul. Väl inne i Trondheim var det som vilken större stad som helst. Vi parkerade hojen och gick raka vägen till ett stort hamburgerhak för att frossa.Utanför på gatan var det någon stackare som hade gettupp. Ambulanspersonalen gjorde så gott de kunde för att rädda livet på honom.
Så är det i stan tänkte jag, ”att folk rusar runt på jakt efter något annat hela tiden och fyller på energin med samma skit som vi satt och åt.
Hela tiden överösta med reklam och ljud”. Nej fan! Nu ville jag här ifrån. Linnea såg frågande på mig när jag började skruva på mig och snacka om att dra vidare.
”Vi har ju nyss kommit?” Blev hennes givna svar. Och hon hade alldeles rätt, klart vi skulle kika runt i stan lite. Efter några butiker började det krypa i kroppen igen. Och när vi var på väg in i någon klädaffär som såg ut som rosa sockervadd, sa jag stopp. Nu orkar jag inte mer! Linnea blev förstås besviken och det är jag ledsen för, hon var verkligen värd att få gå och titta. Men jag stod inte ut helt enkelt. ”Det är bättre med mamma för hon gillar att gå i affärer” mumlade Linnea besviket. Jag vet.
Nu skulle vi försöka komma tillbaka till verkligheten alltså till naturen. Men det var fruktansvärda bilköer. Över en timme tog det att komma ur stan, helt otroligt!
Efter ytterligare några mil i dåligt väder med tät trafik och många lastbilar som vi körde om, bankade Linnea mig frenetiskt på axeln och pekade och sa att vi tappat något.
Jag fick göra ett hastigt stopp på närmsta ställe. Vi stod där på parkeringen och hon förklarade för mig att hennes påse på foten blåst bort, samtidigt som alla lastbilar som jag tidigare kört om passerade. Typiskt! Vi fixade en ny påse och körde vidare, vi svängde av huvudvägen till en mindre och genast blev allt lite roligare.

Kvisthål i golvet

Det är skönt att kasta ankar…

…i Trondheim

 

Tanken var att komma så nära Tysil som möjligt. Därifrån skulle vi sedan kunna köra hela vägen hem. Vi stannade och köpte lite bröd, ost och mjölk, mm i Tynset. Sedan for vi vidare.
På kartan hade vi sett en liten by, Tolga som skulle kunna passa oss bra. I affären sade kassörskan att det bara var två mil dit till byn. Kanon.
Väl framme i Tolga hittade vi en ”hytte” som vi hyrde. Skönt att komma under tak. Eftersom vi släpat med fiskeprylar på hela resan så var vi tvungna att använda dem någon gång och det här var sista natten. Så nu var det dags. Vi frågade gubben som vi hyrde av och han förklarade vägen till en älv och med våran utrustning behövde vi inte lösa fiskekort.
Hm, undrar vad han menade med det? Skönt att göra någonting annat än att sitta på hojen. Kvällssolen värmde lite i den annars ganska svala och regnfyllda luften.
Fördelen med att inte få fisk är bland annat att man slipper rensa och hålla på. Så egentligen var det bra att vi inte fick något. Eller hur?
Som Linnea skrev i sin dagbok ”det enda vi fick var fårskit under skona”. Men det var som sagt skönt att bara vara, där vid strandkanten.
På kvällen skulle vi försöka torka alla kläder, och då menar jag alla blöta kläder över ett litet element. Vi satte termostaten på max. Hängde upp allt i allt möjligt. På det viset kanske vi kunde få lite torra kläder till hemresan nästa dag. Vi fick även fart på en liten svart vit tv, till Linneas stora glädje. Bildröret eller något annat var inte som det skulle, så gubbarna på bilden blev lite sneda.
Vi förstod inte mycket av vad som sades (det var Norsk tv) men Linnea skrattade så hon höll på att ramla av soffan. Vi var nog ganska trötta för hennes skratt smittade och snart vred vi oss båda av skratt. Natten blev olidlig. Elementet satt nära det lilla sovrummet och där blev det bastuvarmt.

Får och fiskespaning

Människospaning

Ett…

..tu…

…tre

Ser ut som en gul blomma

Vi var inga storfiskare

Det blev bara fårskit under skona

”Vi kommer hem i morgon”…

Ser ni det lilla elementet?

Skrattframkallande när man är trött

Eller så är vi ovanligt lättroade

Sista dagen

Till slut fick jag nog av värmen och klev upp för att packa. Kläderna var naturligtvis inte torra, det hade man ju kunna räknat ut.
Himlen var mörk och blygrå när vi styrde mot Trysil och det regnade naturligtvis ihärdigt redan från start. Linnea var lite missnöjd över att vi redan skulle köra hem, själv var jag tämligen nöjd.
Nu längtade jag efter min bättre hälft och Erik samt en varm dusch och den egna sängen Vädrets makter visade sig riktigt på styva linan, det formligen öste ner, som att köra genom en dusch.
Vi hade kläder som höll det våta från kroppen ganska bra men det var svårt att se och den bara huden på ansiktet torterades flitigt av de stora dropparna.
Avståndet till Trysil var längre än vi trodde, det kändes som vi aldrig kom fram. Väl där tankade vi, tog lite fika och fyllde vattendunken med färskt vatten.
Ingen rast ingen ro bara att köra vidare. Nästa paus blev på Trollbacken på Hundfjället i Sälen. Här kände Linnea igen sig från tidigare vintersemestrar.
– Nu är vi snart hemma jublade hon. Och vist var det sant. Färden gick vidare och hungern drog upp tempot. Nere i Malungsbo (eller vad det heter där de säljer skinn) stannade vi för att äta.
De tog inte betalkort och jag hade bara Norska pengar kvar, lagom för en portion. Den fick Linnea.

Efter en kort lunch gasade vi vidare. Nästa stopp var i Malung där vi tankade, då var klockan mitt på dagen. Hela macken var full med skinnvästar men vi fick plats.
Jag hade inte fått i många liter för än det kom fram några och frågade om vi kört långt? Njaa.. idag har vi bara hunnit med 25-30 mil, men vi ska hem till Eskilstuna innan kvällen, svarade jag.
Men annars så har vi varit upp till Nordkap en sväng, till lade jag. -Varför frågar du det och vart ska ni själva, frågade jag tillbaka.
-Det syns på packningen svarade västen och vi ska tre mil till en träff fortsatte han. Lycka till! Svarade jag samtidigt som jag gick in för att betala.
Tänk vad olika vi är och vilken tur att det är så. Amen!

Framme vid Malingarna var det dags för mig att få lite mat. Vi hade någon portion frystorkat som vi ratat under hela resan.
Men nu var jag så hungrig att allt gick ner. Malingarna är ett slags sjösystem i en härlig natur väl värd en paus. Vädret skiftade nu över mot mer regn än sol. Skurarna var dramatiska och piskade ansiktet rött. Mellan Kedjebo och Färna stannade vi för att pilla bort det ena dubbelglaset på brillorna. Det hade samlats så mycket vatten mellan glasen att det gick vågor på vägen.
Efter modifieringen gick det mycket bättre att se var vi var. Sista milen innan Eskilstuna somnade Linnea bakpå. Jag var också trött när vi kom hem efter dagens 62 mil (totalt 458mil) i blandat väder. Vilken njutning att duscha varmt och länge. Härligt att vara hemma. Nästa dag skulle vi åka 52 mil och hämta lillebror Erik i Skåne, men då tog vi bilen.

Vi tog en sväng upp i trollbacken för att hälsa på korparna

Vattenpaus… snart är vi hemma!

Lite dåligt med snö kvar

Skönt att duscha och sätta på sig torra kläder…

Äntligen hemma.
Trotts allt är det alltid skönt att komma hem.

Det här var vårt äventyr i tio dagar och över 458 mil. Linnea och jag talar ofta om händelser från resan som vi mins tillsammans med stor glädje.
Det var helt fantastiskt trots vädret. Jag ser fram mot att göra en liknande resa med Erik när han blir lite större.
Ska även försöka göra en sammanställning över resan och utrustningen.

Tack för att ni hängt med i berättelsen!