En grusresa genom Lettland – Litauen – Ryssland – Polen

Text: PerDanielEdman

Bakgrunden var som följer

Förra året kom jag av en händelse i kontakt med Mange som visserligen finns registrerad här på SOE men som mestadels hänger på ett annat liknande mc-forum.

Då, förra året, halkade jag in på en reservplats på en liten tvådagarstur i Estland där vi körde Tallinn – Pärnu tur och retur, en resa som gav mersmak.

I år ville Mange Mangs köra de fyra länderna som rubriken ovan anger och på lika många dagar. Inbjudan kom ut i mars och eftersom det var så långt till juli var det lätt att skriva in sig utan att reflektera alltför mycket. Skönt att ha åtminstone en semestervecka bokad, minns jag att jag tänkte.

Annars är jag rätt kass på att boka semesteraktiviteter i förväg, men på det här viset fick jag mig i alla fall en semestervecka inbokad.

Mangis hade två polare klara och efter en mycket kort överläggning med den på ”SOE grus” inte helt okände xrvDaniel så skrev även han in sig i rullorna utan att blinka. Därmed var vi fem personer som förberedde oss med visum till Ryssland med mera. Det är bra att ha med sig diverse papper om man tänker sig att kunna passera gränser.

I ett snabbt övergående anfall av optimism stegade jag en dag hurtigt in på ryska ambassaden i april månad i akt och mening att skaffa ett visum och för att dessutom vara ute i god tid. Efter att ha blivit bryskt inföst av den ryske vakten som inte ville kännas vid något enda ord på annat än det ryska modersmålet, och ha funnit mig stående mitt i ett trist rum, överbefolkat av köande, alla synbart uppgivna, med obefintliga skyltar, icke existerande blanketter, trista låsta dörrar, en könummertavla som verkade ha drabbats av en allvarligare driftstörning och… ja, jag tror att läsare med fantasi kan föreställa sig hur den optimism jag hade anfäktats av försvann snabbt som nabbar ur ett spinnande crossbakdäck.

Jag gav upp rätt omgående, gick i stället raka vägen till den resebyrå som Mange föreslagit, pröjsade de 1400 spänn som ett visum kostade via den kanalen och var väldigt nöjd med det beslutet som sannolik inte bara sparade mig åtskilliga arbetstimmar, utan även ett nervsammanbrott över den ryska administrationens tröga och ovilliga kvarnhjul. Kvarnhjul som vi i sanning skulle tvingas stifta närmare bekantskap med under själva resan!

Förberedelser gjordes som inför vilken vanlig grustur som helst, fast lite mer tanke beträffande reservdelar och verktyg. En planeringskväll hemma hos mig under improviserad matlagning resulterade i allmän förbrödring inom gruppen samt stommen till en GPS-rutt. Lite senare, efter filande med kartor, satellitbilder, googlande på ”nationalparker” och inte minst med hjälp av Open Street Map, så kunde en relativt väl genomarbetad rutt distribueras till de fyra gruppdeltagarna som skulle köra med GPS:er. Fyra av fem i gruppen hade GPS:er, vilket skulle visa sig praktiskt, men det hade kunna vara en apparat även på den femte hojen men det får väl fixas till nästa gång.

Gruppen bestod för övrigt av de två veritabla datanördarna, xrvDaniel och Micki, därutöver av den rökade initiativtagaren Mange Mangs, hans aldrig bromsande kollega Jan Van och sist och minst fick även jag vara med på ett litet hörn, inalles fem personer.

Nu till själva resan..

Avresa och dag ett i Lettland

Avresedatum närmar sig och söndagen den 3:e juli ska färjan till Riga äntras i Värtahamnen. Jag möter upp hemma hos xrvDanne i god tid bara för att per omgående tvingas inse att jag har glömt ägarbeviset på hojen hemma och måste rejsa hem igen för att få med även den papperslappen.

01Tillbaka till xrvDanne bara för att tappa hojen på hans gårdsplan (en så kallad ”vältning”) varvid vänsterhandens skydd spricker och måste snabbmekas. Problemet löses med hjälp av Dannes avlagda skydd som ligger på hans garagegolv och skräpar. Vi hinner till färjan i tid, men jag är tusendelar från att lasras i en hastighetskontroll på Lidingövägen när jag smiter förbi ett vägarbete. Kommer i fel fil och ser inte polisen i tid, men å andra sidan ser inte heller han mig i så god tid att han hinner rikta om ”vapnet”. Mina och polismannens ögon möts för ett ögonblick och jag nickar ett litet ”tack” för att han inte hann rikta om skjutjärnet samtidigt som jag med mina fromma och oskuldsfulla blå ögon lovar honom att köra mycket vårdat under hela resten av mitt liv…

Några ord om rutten. Vi lade rutten med hjälp av Mapsource som vanligt, vi valde de vägar som såg krokigt lovande ut och det kom att visa sig bli väldigt bra. Även större ”småvägar” tenderar att ha grusbeläggning i stor omfattning i baltländerna, man kan säg att det i princip bara är de riktigt stora huvudvägarna som är asfalterade utanför städer och samhällen.

Men man ska vara klar över att det är stora variationer i verkligheten för de vägar som i Mapsource visas på samma vis, alltså med samma lilla streck. Ibland finner man sig på väldigt breda grusvägar där långtradare utan problem kan mötas utan att behöva sakta ned farten, och ibland står man inför en skog där man får leta ett tag innan man med svårighet kan ana och urskilja den öppning in på det som en gång har använts som väg. Och givetvis alla varianter mellan dessa ytterligheter.

På minst tre ställen kom vi ut på ängar med midjehögt gräs där vi endast med stor svårighet kunde ana var det kanske hade gått en traktor den senaste månaden, och bitvis var det djupa lerspår där man verkligen behöver cross- eller endurobestyckning på fälgarna för att slirande kunna ta sig fram överhuvud taget. Men vid sidan av dessa undantag fann vi oss sladda fram på de mest fantastiska små grusvägar, och allt detta med exakt samma markering i MapSource. Spännande är ordet, men inga större problem egentligen. Vill man köra runt dessa lerhål så finns det rika möjligheter till det, vägnätet där vi körde var rikligt utrustat med just vägar.

Dessa fina och inbjudande vägar var dessutom sandiga på ett sätt som begränsade däckslitaget högst noterbart. Till och med den storsladdande och konstant bakhjulsspinnande xrvDaniel hade ett knappt noterbart däckslitage. Innan jag insåg att det nog berodde på det skonsamma underlaget trodde jag att han hade gått och blivit gammal av sig på något vis.

Som sagt, vi tog färjan från Värtahamnen till Riga. Just vår färja avgick kl 17 och anlöpte till Riga kl 11 dagen efter (1 timme tidsförlust). En färjetur är ett trevligt sätt att påbörja en körning, man duschar, byter om, går upp i fina á la carterestaurangen, tar ett stort bord, beställer in en pava skumpa, god mat och ”skålar ihop sig” i gruppen. Sedan snackar man skit, dricker öl eller raggar damer tills det är dags att koja. Mig veterligen gjorde ingen av oss någon större succé bland båtens kvinnliga resenärer, men å andra sidan vet ju inte jag allt.

 

Måndag – dag ett – Lettland:

06Vi ankommer Riga kl 11 och det är lite sent. Första dagens distans borde ha anpassats därefter men vi hade några km för många i första dagens rutt, något som resulterar i en ganska sen kväll. Efter några mil i västlig riktning genom Rigas utkanter började vi komma ut i spenaten och cirka 10 meter senare befann vi oss på en lättare endurostig som slutade vid ett järnvägsspår några km och ett par vurpor senare.

Mange rökte en eftertankens cigarett och vi valde att inte forcera spåret utan att följa det i stället, ett beslut som resulterade i att vi kom att äntra en öde stationsperrong några km senare, och kort efter det kom tåget.

Vi körde vidare till Tukums där vi tankade och utfodrade oss själva. Servitrisen på just den restaurangen hade en uppenbar fabless för både kort och leopardmönstrat och vi spekulerade på snuskgubbars vis över vad som händer kring den kromade stången på kvällarna, alltså den grova och blanka stång som löpte mellan den 80-talsmörka bardisken och taket…

Efter bespisningen gasade vi vidare mot Saldus där första övernattningen skulle vara förbokad. Bokningen visade sig vara borta men rum för oss fanns ändå. Mitt i skogen ville Mange fika och av någon konstig anledning låg rutten just förbi ett lämpligt litet ”fik” just där, så vi slog på en tvärnit och drog i oss en java.

Diverse leriga övningar och en 180-gradersvältning föranledde oss att behöva tvätta speciellt en hoj. En ”180-gradersvältning” är en vältning där cykeln hamnar precis upp och ned, alltså med sadeln nedåt och hjulen pekande rakt upp, och jag kan garantera att om denna bedrift utförs med fullödig framgång mitt i ett vattenfyll traktorspår med decimeterdjup lera, då blir en större rengöring plötsligt av nöden. Tyvärr ingen bild på 180-gradaren, men det var här:

Micki lyckades lägga sin superenduro med dubbla packväskor ”på taket” just i ett sådant lerigt traktorspår och först efter att fyra man har baxat den på rätt köl igen, lyft upp den ur vatten och lera, släpat fram den till närmaste väg och sedan bogserat den i god fart över en ansenlig sträcka, först då började supermotorn att brumma och låta som vanligt igen. Det var så illa att man började tro att den aldrig skulle gå igång igen, aldrig någonsin.

Vi drog till en mack för att på bästa sätt försöka skölja bort det värsta lerkokorna, och på macken förbarmade sig en lokal gatåkare över vår belägenhet och tog med oss till några vänner i närheten vilka trollade fram en högtryckstvätt i trädgården. Vi tvättade tre hojar och våra kläder i strålen från den välsignade högtrycksapparaten, innan vi tackade på alla språk vi kunde komma att tänka på, vi bockade och bugade djupare än en japan på en engelsk bulterskola och vi sa: ”- Heder åt alla trevliga människor i de baltiska länderna!”

Efter denna helrenovering hinner vi precis hitta hotellet och även hinner vi med sekundmarginal beställa tre enorma familjepizzor på stadens enda ännu öppna restaurang. Ett stort antal kalla öl beställs också fram och sällan har pizza och kall öl smakat så gott. Måltiden avrundas med en konjak på en närbelägen bar och därmed känns den första dagen rätt fullbordad.

Hotellet är inte mycket att hurra för men duger å andra sidan gott åt 5 mer eller mindre skitiga hojåkare. Minns inte vad det kostade, var det en dryg hundring per person? Säng, handdukar och frukost inkluderat, klart prisvärt.

För den som inte varit i de baltiska länderna och sladdat hoj: – Åk dit! Det är bra på alla vis, inga förbudsskyltar, trevligt folk och du betalar med kort nästan över allt. Niemas problemas, jag smider redan nya baltplaner. Små illustrativa handsignaler som denna sågs ofta efter specialstäckorna.

Dag två – tisdag – Litauen:

21Dag två börjar med att vi vaknar (och vilket vore alternativet?), spisar frukost, går bakom hotellet och låser upp våra cyklar som varit ihopkedjade med en grov kätting som Micki släpar med sig i en av sina stora koffertar av aluminium. I den andra aluminiumlådan bland annat finns en mindre IT-central, men det har visst med filmningen att göra, typ att kunna tanka ur minneskort och ladda allsköns energislukande apparater om nätterna så att han kan fortsätta filma.

Med avklarade morgonritualer drar vi raskt mot gränsen till Litauen, som mellan länder ingående i den europeiska unionen visar sig bestå av en helt vanlig bro över ett vanligt vattendrag där en helt vanlig blå skylt med EU-stjärnor i en cirkel förkunnar att vi nu lämnar Lettland och att Litauen ligger framför oss. Ett stort tack till politiker som skapar enkla gränspassager.

Här i Litauen ska vi till Klaipeda vid kusten för den andra nattens övernattning på ännu ett förbokat hotell, och därför pekar rutten ditåt även om vägarna åt det hållet är lite mer raka till sin natur. Under första dagen i Lettland hade jag upplevt vägarna som rent fantastiska, medan det blev lite mer raksträckor mellan åkrar under dag två. Ni vet hur det kan vara, man kör 500 meter rakt, sedan en 90-graderskrök, 300 meter rakt följt av nästa 90-gradare… Inte helt fel det heller, men inte riktigt lika kul som kringel-i-krokvägarna.

Detta mönster med raka vägar mellan 90-gradare bröts dock helt när vi kom till den nationalpark som vi bara med stor tvekan hade lagt rutten rakt igenom. ”Rakt igenom” är förresten helt fel beskrivning, för i den parken kryllade det av vägar kors och tvärs och vi hade verkligen lagt rutten för att suga ur det gottaste ur parkens alla möjligheter, om man säger.

Parken har det stolta namnet Zemaitijos Nacionalinis Parkas och xrvDaniel som gärna målar fan på väggen hade för säkerhets skull lagt en alternativrutt förbi hela parken eftersom han utgått från att den skulle vaktas av militär med skarpladdade pansarbrytande vapen och med stora arresten redo för svenska off roadåkare som vågade komma i närheten, men den nationalparkspassagerutten (säg det ordet fort 20 gånger om du kan) skulle visa sig överflödig.

När vi väl kom till parken fanns inte ens minsta förbudsskylt inom synhåll, och det visade sig att det låg hus och gårdar inne i parken och att vägnätet följaktligen var öppet för trafik, så dessa farhågor från Marre Marells sida kom på skam. Vi sladdade oss igenom den där parken på sagolika sandvägar, ungefär som dopade kalvar utsläppta på vårbete bestående av genmodifierat godis och hade vi haft mer tid hade vi nog gärna kört ett varv till genom denna veritabla lustgård.

Här verkar det som vi saknar foton, och det kan vid närmare eftertanke stämma. I så fall har det en mycket enkel förklaring, och det beror på att vägarna var så underbart fantastiska att vi gick i trance och bara tokkörde… Ledsen att inte kunna visar på bild hur fint det faktiskt var!

Några av gruppens medlöpare befanns vara koffeinister, något som sänkte snittfarten rätt avsevärt. Här ett köpcentrum någonstans i Litauen, kanske i Plunge med några mil kvar till Klaipeda vid kusten.

För övrigt kan nämnas att vi under hela denna tur inte såg några förbudsskyltar som hade med motoriserade fordon att göra (lastbilar undantagna). Jag kan i skrivande stund faktiskt inte minnas en enda om vi undantar en räcka med obegripliga skyltar med kyrilliska bokstäver vid de ryska gränser vi senare skulle komma till.

Vid p-platserna där besökare till Litauens havsstränder på norra revet skulle parkera sina bilar, innan de promenerade de sista 100 metrarna ner till själva stranden, där fanns stora förbudsskyltar med illustrativa bilder över allt som inte fick utföras på stränderna, men hur vi än letade kunde vi inte utläsa några förbud relaterade till motorfordon. Däremot vad det förbjudet med luftmadrasser, bland annat.

En flodövergång bjöd på lite spänning, inte så mycket för vattnets skulle som för den branta och leriga flodstranden(rampen) upp på andra sidan. Man behövde lite fart genom vattnet och det kunde möjligen resultera i lite spektakulära vattenkaskader. Mange Mangs kom i gasen och körde fram och tillbaka några gånger.

I Klaipeda checkade vi något senare in på ett lyxhotell i stadens mitt där vi installerades på 17:e våningen med djupa heltäckande mattor, helkaklade badrum, AC, öppningsbara fönster (17 våningar är högt!) och en vidunderlig utsikt.

Eftersom vi ansåg att rummens heltäckande mattor inte riktigt harmonierade med allt detta ”naturens gods” som vidlådde våra stövlar, beslöt vi att parkera stövlar med tillhörande innerskor och strumpor ute i korridoren, något som senare på kvällen skulle sprida en ”hemtrevlig arom” i den något påkostade men aningen anonyma hotellkorridoren.

Efter tvagning av våra vackra kroppar gick vi ut i stadens utekvarter och åt och drack oss en stadig middag innan vi somnade, sov gott och drömde allsköns osammanhängande drömmar om Ryssland. Innan vi knoppade in hann vi dock notera att hotellet var så till den milda grad lyxigt att det höll sig med en helt egen strippklubb. Undrar om den inte hette Paradise, eller var det Eden? Men som jag minns det gick jag aldrig in…

Onsdag – dag tre – Ryssland:

42Även i Klaipeda började vi dagen med att vakna, och kort efter de vanliga morgonrutinerna tog vi en bilfärja över sundet, eller genom hamnen om man så vill, och befann oss därefter på den naturliga havsbarriär som vi valt att kalla ”det norra revet”. (Den som vill följa med bör ta fram en karta över området, Google maps är till exempel rätt bra.)

På detta rev, eller denna havsbarriär, löper en asfalterad väg söderut mot den ryska gränsen som ligger en bit söderut längs revet. Vid sidan om den stora vägen mitt på revet kan man köra längs en kraftledningsgata som vi roade oss med ett tag, och för den som vill reta upp folk och eventuellt skaffa sig böter, kan man köra på stranden (trots avsaknad av förbudsskyltar utgick vi från att det ändå var ytterst förbjudet att köra hoj på stranden, och dessutom var det en hel del folk där, typ badande och solande turister).

Det visade sig att en hel del turister sökt sig till detta område även för att cykla/vandra längs den asfalterade cykelväg som löper mellan stora bilvägen och stranden. Vi provade cykelvägen ett tag men insåg av flera skäl att det inte var vare sig omtyckt av andra eller speciellt roligt för oss. Vi hade dessutom roligare saker framför så vi valde att transportera oss på asfalten den största biten söderut mot gränsen.

Efter några mil söderut blir barriären bredare och efter att nogsamt ha studerat en orienteringstavla beslöt vi oss för en liten avstickare ditåt. Hur vi än studerade så kunde vi inte se något som tydde på att motorcykelåkning skulle vara förbjuden.

Att det inte var tillåtet att vandra i terrängen stod rätt klart även för oss, liksom att man inte fick köra bil där det växte två blommor…

Avstickaren var planerad och kul, vilket följande bilder troligen illustrerar, och den varade i 1-2 mil. Rolig terräng och sandigare än det ser ut på bilderna. Lekstugan höll på att sluta inne på en hustomt, men en 90-graders stoppsladd i sista stund tog oss tillbaka ut till den trista vägen igen.

Den sista biten mot den ryska gränsen spelade vi städade turister, vi puttrade fram, tankade, åt lite mat och rullade därefter andäktigt mot en till synes oändlig rad av röd-vita bommar utgörande EU:s yttre gräns och tillika gräns mot den ryska enklaven Kaliningrad.

Det visade sig vara rätt korkat att tanka här för soppan kostar hälften i Ryssland och dessutom fanns det en mack någon mil in på ryska sidan. (Jag tror att det är Google Maps som har bra bilder på denna gränsövergång man kan klicka på.)

Gränsen mot Ryssland består först i utcheckning från Litauen och därmed även från EU, och där ska pass och ägarhandlingar på hojen kontrolleras noga. Tre bommar senare ska samma procedur göras om av den ryska passkontrollen och även de har några egna bommar att leka med.

Fast det är först efter den ryska passkontrollen som pappersstrulandet börjar på allvar, och det är vid tullkontrollen. Den ryska!

Man ska fylla i ett tulldokument över det man tar med sig in, och i vårt fall var det primärt motorcyklarna. Ett dokument på ryska ska fyllas i, där chassinummer, registreringsnummer, värde, typ av import (temporär?) med mera ska deklareras vid sidan av namn, adress, passnummer, utfärdandeplats och datum, giltighetstid med mera.

När man har gjort detta får man på ryska klargjort för sig att något (eller hälften) av det man fyllt i har hamnat på fel rad, under eller över den rätta raden eftersom man inte förstår om avsikten var att skriva under eller över… Och då får man bryskt tillbaka pappret av den ovänlige och noll hjälpsamme tulltjänstemannen som inte kan, eller ens vill kunna, ett enda ord på något annat språk än det ryska. Man ser honom dessutom sitta och vända och vrida på ägardokumentet till hojen, samtidigt som han febrilt knappar på sin dator. Två timmar senare kan man vara genomsläppt… Behöver det tilläggas att det inte hålls med pennor där heller!

Nåväl, den ryska administrationen från anno dazumal lever kvar, och någon tankens flexibilitet inför fem leriga off roadhojars icke existerande värde på den svarta marknaden står inte att spåra i tullarens uppsyn. Men vi tråcklar oss igenom även detta byråkratins nålsöga och finner oss därefter kunna gasa in i Ryssland. Bara för att få stanna och betala vägtull någon km senare.

I sanning gasar vi inte för begränsningen är 60 km/h och vi har i vår livliga inre fantasi redan tvingats muta oss ur den ryska polisens klor efter att ha anklagats för diverse påhittade lagbrott. Nu hamnar vi varken hos rysk polis eller tvingas betala mutor, men man har ju hört vad som händer i Ryssland…

Efter några mil på det som måste vara världens tråkigaste väg, vet vi att vi är i höjd med en sandöken på vänster sida (den östra). Mange Storrökare, som är en älskare av sandöknar och som mer än gärna kör sanddynsturer i Marocko, tar täten genom tallskogen ut i det som ska visa sig vara en veritabel sandöken, om än i miniformat för den som till äventyrs har varit i Sahara eller Gobi.

66För mig som aldrig kört i liknande terräng eller på detta underlag, ter sig även denna ”lilla sandlåda” som jag inbillar mig att det måste vara i Sahara. Jag inser rätt snart att krön och kammar kan vara farliga eftersom det ofta är rätt brant utför bakom, samt att man lätt tappar referenser och blir sandblind när man kommer ut på större dyner och får upp farten. Hoppas bilderna ger någon rättvisa åt området. Jag lär mig snabbt att mitt slitna bakdäck utgör ett hinder, speciellt vid själva igångsättandet. Det är ordentligt svårt att komma igång efter varje stopp, och att stanna i annat än utförslut är inte att tänka på.

Vi hittar ingen väg ut från ökenområdet och kör därför i en stor lov tills vi möter våra egna spår och följer dessa för att säkert komma tillbaka ut på vägen igen. En kul övning var det i alla fall för den som är novis på detta med sand och dyner.

Vi körde vidare söderut ett tag innan vi letade oss ut på havsstranden mot det hav i väster som kallas Östersjön. En rolig episod är att tillfartsvägen till strandområdet är bomförsett och att bommen vaktades av en uniformerad vakt. Redan på håll när vi kommer öppnar han (en yngre manligt individ) bommen och sträcker upp sig i något som vi väljer att tolka som giv akt, han gör en honnör och vi känner oss synnerligen välkomna ut i nästa sandparadis.

Efter några mil på Stranden i en ständigt ökande fart, och med lätt slalomkörning bland de få badgästerna, blev det dags att vika inåt land för att nå staden Kaliningrad som ligger ganska mitt i enklaven Kaliningrad. Den intresserade kollar in kartan för att se vad jag yrar om.

När stranden till slut börjar bli smalare blir även kanten upp till skogen 10-talet meter brant så att vi tvingas vända och köra tillbaka en bit för att hitta oss en passage upp igen. Det ni ser på följande två bilder är uppkomsten efter en 3-4 meter hög, nästan vertikal, sista del av en ramp från stranden till grässlätten ovanför. Strandens bredd är precis vad som behövs för att man ska få fart nog att ta sig upp även om det på fotografierna ser nästan platt ut, men ni vet hur det brukar vara med foton.

För att hitta vägen till vägen in mot staden åker vi lite åker innan det blir reguljär landsväg och vanligt landsvägstrafik.

I Kaliningrad ledde oss GPS:erna rakt fram till det hotell som går under namnet Villa Glamour där vi börjar med en öl på verandan för att sedan parkera och låsa ihop cyklarna, installera oss på rummen och göra ren oss själva och delar av våra kläder.

Jag och min namne xrv delar på en dubbelsäng med ett gyllene överdrag.

Till middagen placeras vi hotellets inre VIP-rum för eget middagsbruk, ett pampigt rum där vi inbillar oss att gamla tiders ryska pampar höll hov, drack vodka och roade sig med små ryskor efteråt, med de så kallade ”vodkaflickorna”…

För att öppna den andra skumpaflaska koncentrerar jag mig.

Efter maten var några av oss trötta, medan andra hade bokat hotellet Spa i källaren för en midnattstvagning. Det Spa´t återfanns som sagt i hotellets källare bakom en icke skyltad och helt anonym dörr och det hade bland annat en i det helkaklade golvet nedsänkt rund pool. Vill minnas att det var mosaik överallt och det i väggen insprängda kärleksnästet var klätt i röd sammet.

Mange provlåg denna lilla ”kärleksalkov” och det nog ingen högoddsare att anta att hans tankar just då inte var helt fria från syndiga önskningar…

Alla dessa bekvämligheter till trots bestämde vi oss för en tidig uppstigning och för tidig avfärd dagen efter. Vi anande att kommande dag skulle kunna ha potential att bjuda på en eller annan överraskelse och möjligen även lite adrenalin.

Det skulle visa sig att vi hade rätt i dessa föraningar!

Dag 4 – torsdag – Tillbaka in i EU:

92Jag måste börja med en bekännelse. xrvDaniel mailade mig här på eftermiddagen och påpekade försynt att det heter Litauen och inget annat. Hela mitt unga liv har jag framlevt under den grava vanföreställningen att det skulle vara ett ”r” med i det landsnamnet – Litauern – men ack så fel jag har haft.

Jag sällar mig därmed till mina två kamrater som dels trodde att man ”övertrakasserar ett konto” och att en öppen utomhusteater heter ”amfibieteater”…

Idiot är alltså vad man är, en komplett och obildad jubelidiot men som nu dels har försökt redigera och rätta till felet och som härmed ber alla Litauer om ursäkt!

Nåväl, nog med detta anfall av självkritik, tillbaka till resans sista dag och utcheckningen från Ryssland.

Kvällen innan hade vi spikat avfärd till 08:15 och exakt på den minuten sparkar vi igång mopederna och kör ut genom Kaliningrad medan vi intresserat spanar på den stad som uppenbarligen håller på att byggas upp till något som liknar en modern stad. Dock lär det nog inte bli helt klart under innevarande år…

Vi tar den närmaste och asfaltigaste vägen mot den stad som vi hela tiden har kallat Baltitysk, men som nog egentligen heter Baltiysk eller någonting däråt (Baltijsk). Här måste ni återigen följa med på kartan för att hänga med i det jag försöker återge, för denna stad ligger vid det enda sundet i det vi valt att kalla ”det södra revet”.

Alldeles innan vi når Baltiysks utkanter kommer turens första regn. Det duggar med så pass intensitet att vi drar på oss överdragskläder på en mack.

Det norra revet som vi kom in via, det har som sagt väg och gränsstation medan det södra varken har det ena eller det andra, det har vi med all önskvärd tydlighet sett på satellitbilder med mera. Däremot har det södra revet en oherrans lång sandstrand som fortsätter rakt in i Polen och det är ju till Polen vi ska för att ta kvällsfärjan från Gdansk tillbaka till Nynäshamn.

Som den intresserade läsaren redan tör ha förstått så är det inte bara Polen och färjan hem som lockar, det är inte minst den 4 mil långa sandstranden på den Ryska delen av revet, en spännande och oviss gränspassage mitt på detsamma, och därefter eventuell möjlighet till fortsatt strand- och sandsprättning på den polska sidan av gränsen.

Med hjälp av dessa satelliter har vi sett att en bilfärja betjänar sundet i Baltitysk och vi har därav dragit slutsatsen att det rent tekniskt borde gå att ta sig över till den norra, ryska delen av det södra revet. Sedan visste vi ju inte hur gammal satellitbilden var, om färjeförbindelsen fanns kvar eller om den var till endast för ryssar, så det vilade lite osäkerhet över hela upplägget.

Utan GPS-rutten hade det dessutom varit svårt att leta sig ned till denna lilla bilfärja och dess färjeläger, men nu kom vi rakt på. Inga skyltar upplyser om någonting, men eftersom det står två bilar och väntar så anar vi att färjan kan komma att avgå inom en inte alltför oöverskådlig framtid. En halvtimme senare, och efter att för ett antal rubel ha köpt den nödvändiga tur- och returbiljetten, finner vi oss stående längst fram på bilfärjan som tar oss över sundet. Framför oss står bara en lokal hund, en raggig sak som verkar van att ta färjan över sundet för han står som en självutnämnd galjonsfigur längst fram på den högt hissade avkörningsrampen.

994För att verkligen ge sken av att inte ha något fuffens i tankarna frågar jag biljettförsäljerskan modell babushka om biljetten verkligen avsåg resa tur och retur över sundet. Hon förstår mitt teckenspråk och bekräftar att vi får åka fram och tillbaka på samma biljett. Vi hoppas innerligt att vi inte ska behöva begagna oss av returdelen.

Den norra del av revet utgjordes tidigare av en rysk flygbas och var då sannolikt ett förbjudet område för civilister i allmänhet och för utländska civilister i synnerhet. Men nu är vi alltså där och vi köra av färjan (vad annars?) och rullar sakta efter den östra stranden genom det som gissningsvis fram till Glasnostperioden var en ytterst hemlig flygbas.

Nu var den före detta hemliga flygbasen ytterst övergiven och naturen höll med all kraft på att återta det som den en gång hade blivit fråntagen. Vi hade redan utifrån satellitbilderna sett att anläggningen var i stort förfall, men det blev naturligtvis än mer uppenbart på ort och ställe.

Inte en människa i sikte och vi rullade sakta via någon före detta taxbana söderut. Vi ansåg oss ha lite bråttom för färjan tillbaka över sundet skulle gå två timmar senare och då ville vi ha kommit till en punkt där vi hade beslutat oss för att köra eller för att vända…

Hade vi vänt och hunnit tillbaka via bilfärjan i Baltitysk hade vi kunnat gasa asfalt runt hela innanhavet och möjligen hunnit färjan i Gdansk om bara inte gränspassagen hade sinkat oss för mycket. 2-3 timmar i en gränskontroll hade vi fått räkna med, men det hade kunnat gå vägen.

Men nu rullade vi som sagt söderut på resterna av en gammal och topphemlig flygbas som NATO redan då med säkerhet visste det mesta om, i alla fall sådant som var värt för NATO att veta. När spåren efter basen började ebba ut ansåg vi att det var dags att leta strand och vi vek västerut för att redan efter något hundratal meter kunna slira ned på en sandstrand som, när vi väl kom ned på den, inte verkade ha något slut.

Vi hade under hela resan haft kalasväder, men just nu var himlen blytung och det hade som sagt duggregnat lite från det att vi kom till Baltitysk. Regnet hade upphört, men molnbasen var så låg att man var glad att man hade hjälm på sig.

När vi kom ned på stranden stannade vi och begrundade läget en smula. Vågornas dån var sådant att det inte blev speciellt mycket tystare av att vi släckte våra motorer. Jag minns att jag tänkte att om man bara står så pass långt in på land, uppe på gräset, att man inte skulle se oss, då skulle man heller inte höra när vi dammade förbi, så högt var dånet från vågorna.

Hela inramningen upplevdes rätt hotfull, och möjligen förstärktes den bara av den totalt öde sandstranden som sträckte ut sig framför oss, sträckte sig rakt in i evigheten i riktning söderut och i fjärran smälte ihop med den blygrå himlen och det grå dånande havet.

Någon av oss skickade in ettan, fick fart på hojen, och de andra var tvungna att göra likadant. Stranden var inte överdrivet bred och vågorna hade gröpt ur den del som de nådde så att en ibland halvmeter hög sandkant skilde torr sand från den fuktiga sanden där vågorna sköljde upp. Att köra på det blöta kändes lite vanskligt, just för att vågorna sköljde upp där och för att den höga kanten upp mot det torra var svårforcerad på sina ställen. Man ville verkligen inte bli fast där nere så jag tror vi körde på den torra sanden till 99%.

Det var svårt att komma igång, först fick man paddla lite med ben och fötter men när man fick upp fötterna på pinnarna och kunde peta i 2:an kändes det att man var på gång. Med 3:an i ingrepp gick det ännu bättre att surfa fram och läraktig som man är fick man snart i 4:an också…

Mellan mod och övermod kan det vara en hårfin gräns, men efter att 5:an gått i ingrepp och ett bra pådrag på rullen flöt i alla fall jag fram rätt problemfritt. Med det växande modet började jag surfa fram mellan all den uppspolade bråten och de stenar som belamrade stranden. Det var lite som att surfa snow board i pudersnö – något jag i och för sig inte är någon direkt fena på.

Det hördes på motorljudet att Stånken – min XR-Honda alltså – fick jobba på rätt bra i det där underlaget, men det är ju en välbyggd pjäs så jag var inte orolig för det. En bra marschfart visade sig vara 80-100 blås på GPS:en, och toppnoteringen på stranden visade 104 km/h.

Bland all skit på stranden noterade jag en sak som oroade mig inuti hjälmen, jag såg halvfärska hjulspår längs med hela stranden och den enda rimliga förklaringen var att stranden trots allt hade någon form av övervakning. Precis det vi utgått från att den inte skulle ha, i alla fall inte från den ryska sidan, men att oroa sig tjänade inget till.

Ett större militärfartyg låg för ankar någon sjömil ut och det framkom senare på kvällen att fler än en av oss hade spekulerat i om de utgjorde gränsbevakning i havet och om de även hade radarövervakning över stranden. Ni vet, man kan inbilla sig mycket ibland… och sanningen i den frågan lär vi aldrig få veta.

996

Långt i fjärran ser vi något på stranden som ser ut som en bunker, eller i alla fall någon form av installation. När vi kommit närmare ser vi att det är ett upprostat båtskrov och vi stannar för att ta en bild. (En bild som jag i skrivande stund inte har tillgång till, kanske hade molnbasen gått så lågt att den täckte kameralinsen just där?)

Vid båtskrovet väntar vi in Jan Van, som i det läget inte riktigt har fått in 5:ans växel än. Den skulle han dock få in senare, fast först då han hade en gränspolis i hälarna…

När man badar må en sandstrand upplevas som jämn och fin, men i 100 blås så fick fjädringarna jobba över långa sugande ”dyningar” som ömsom komprimerade fjädrarna och ömsom drog ut dem nästan i sin fulla längd. Det blev roligare och roligare att köra sandstrand ju högre fart man vågade sig på, det lärde jag mig rätt snabbt, liksom att hålla en hälsosam liten bakvikt på ekipaget.

I skrivande stund minns jag inte exakt vad som sedan mötte oss först, det kan ha varit någon varningsskylt på en stolpe, men den passerade vi i full fart så även om det inte hade varit kyrilliska bokstäver så hade vi inte kunnat tyda den. Givetvis hade vi ju kunnat gissa oss till skyltens innebörd, men vi kan ju inte hänge oss åt spekulation, vi måste veta med säkerhet, resonerar vi.

Nästa hinder, ett taggtrådsstaketet bestående av rullad taggtråd mellan stålstaketsegment var däremot svårt att misstolka. Vi ansåg oss förstå dess fulla mening och vi stannade och samlade oss. Det var på tok för sent att köra tillbaka och ta bilfärjan för att sedan helt legalt köra runt det stora innanhavet och köa i en trist gränskontroll.

Vi hade också passerat två vakttorn som visserligen var tomma men där någon av oss hade sett siluetter av dubbla vakter, sannolikt skurna ur träskivor och uppställda för att ge ett hotfullt intryck. Redan tomma vakttorn på en strand i Ryssland känns rätt hotfulla, det kan jag lova.

Vi hade nu även en strålkastare modell jättestörre bredvid oss och den var riktad norrut, längs stranden mot vår körriktning. Taggtråden gick ut i havet och en bit ut i vattnet löpte den parallellt med stranden, så att passera utanför bedömdes som vanskligt med tanke på att man inte såg botten och med tanke på våghöjden som var lite halvbrysk just då och där.

Undertecknad tar befälet över taggtråden, förbereder och genomför grupputcheckning.

997Det var precis som på vintern när man står med en grupp långfärdsskridskoåkare framför en råk. Vill man över så duger det inte att stå och titta, man måste ta ett beslut och hitta en väg. Just här gjorde jag bådadera, jag tog ett beslut och minsann hittade jag inte den allra enklaste av enkla vägar också, den rakt fram!

Jag trampade ned taggtråden och hjälpte över en hoj i taget innan jag som siste man fick motsvarande hjälp. Så var vi av med det här hindret.

Nu framgår av våra samlade bilder att det inte finns någon fotodokumentation över den närmaste sträckan, och det återspeglar nog bara att fokus låg på något helt annat än att ta fina bilder att visa upp om vi eventuellt kom hem någon gång, vi ville till varje pris ta oss in i Polen och EU, och det den rakaste och snabbaste vägen.

Här stod vi alltså i ett ingenmansland mellan Ryssland och Polen, med ett rullat taggtrådsstängsel bakom oss och en massa skyltar som vi inte ägnade en sekund åt att försöka tolka. Sannolikt var vi fortfarande på rysk mark, men vi antog att vi hade äntrat en zon fram till den egentliga gränsen, en zon som var förbjuden att beträda.

Hade solen skinit från en klarblå himmel och havet legat lugnt och blått med fina små vita vågtoppar, då kanske situationen hade känts angenämare. Nu kändes allting bara hotfullt, vi kände oss övervakade av icke synliga ögon uppifrån skogen, GRU hade förmodligen pejlat oss från gränsbevakningsfartyget, skickat en larmrapport till den tungt beväpnade gränspolisen som nu var på väg med attackhelikoptrar för att sy in oss och deportationståget med gamla godsvagnar från andra världskriget dammades säkert av och klarerades för en enkelresa till Golagarkipelagen… Den typen av hallucinatoriska tankar låg rätt nära.

Senare på kvällen skulle alla erkänna ett rejält adrenalinpåslag, och återigen, därav inga foton. Jag är ledsen att vi uppvisade påtaglig nervklenhet just där.

Återigen ingen mening att stå och titta. In med en polett, full gas och in med nästa kaka…

I det här läget ville ingen vara sist och det blev ett veritabelt rejs framåt. Jag kör om Mange och Mange kör om mig. Luften fylls av sandpartiklar bakom en hoj och att bli omkörd är som att hamna i en blästerkammare, inte helt skönt men å andra sidan sket vi fullkomligt i det just då.

Även nu när jag plitar ihop de här raderna här hemma, liggande på rygg i den trygga TV-soffan, kan jag återuppleva det adrenalinpåslag som infann sig där ute i ingenmanslandet. Det var ju inte så att vi riskerade att bli arkebuserade på Röda Torget men allt strul och alla förseningar innan man skulle slippa ut ur landet om man skulle bli tagen av ryssar här, det ville man inte ens tänka på. Och så hade vi ju en färja i Gdansk att passa!

GPS-noteringarna visar att vi körde cirka 4 km efter taggtråden innan vi kom till nästa stängsel, det vi antog vara den egentliga gränsen, och det var ett riktigt stängsel det. Under dessa 4 km vill jag minnas att jag såg ytterligare en skylt mitt på stranden, men jag ska erkänna att mina minnesbilder inte är helt klara över alla sådana obetydligheter.

Det stora staketet som vi nu hade framför oss hade vi sett på satellitbilder och vi hade nog trott att vi skulle kunna forcera det. Jag stannade 15 meter ifrån, dödade hojen och gick för att känna på nätet. Uppe på land såg vi att det var ett bastant stålstaket, säkert minst 1,5 meter högt, medan det på stranden var ett mycket högre staket av ståltrådsnät med cirka 15 cm stora rutor.

Staketet hölls på plats av trästolpar och det gick rätt långt ut i havet. Tillräckligt långt för att man hade behövt simma för att ta sig runt den yttersta stolpen. Som tur var, och det hade vi anat från bilderna på nätet, så hade havets vågor spolat bort sand och gröp ur underlaget så att det under staketet en bit ut i havet var en knapp meter frigång och vi insåg att det var det som var vår chans. xrvDaniel var först med sin superenduro, som inför denna resa begåvats med ytterligare en ”TV” på styret och nu hade två GPS:er och en massa annat skit som gjorde den hög som ett höghus där fram. Danne formligen satt i vattnet med maskinen över sig när han baxade den under staketet och det var inte långt borta att han tappat den helt och hållet. Vill minnas att han fick assistans och plötsligt var han under och klar.

Mange kör fram och lirkar sig under staketet och i det här läget ser jag en gränsvakt komma nedspringande på stranden några hundra meter bakom oss. Jag hojtar att ”det kommer någon” och Micki kör i pur upphetsning sin superenduro på utsidan av någon annans hoj i vattnet och att hans hoj inte drunknar och tvärstannar där under staketet är ett smärre mirakel.

Jan Van glider under staketet som en oljad blixt medan jag tvingas springa tillbaka till min cykel som är den sista som ska under. Jag springer alltså mot vakten och han springer mot mig. Visserligen är han påtagligt nära men jag koncentrerar mig på mitt. Det är nog tur att sanden är så lös att det inte går fortare för honom, men jag når cykeln och har ca 100 meter till godo på den springande och fäktande gränspolisen.

Min hoj står nedkörd i sanden och dessutom ligger ettan i. Det är bättre att ha den i friläge när man ska kicka, men jag har inte tid med att peta växelspak nu, hojen startar ändå på första kicken och med en herrejössesgasning understödd av en rejäl dos adrenalin i högerhanden så tar jag mig loss och när Marell håller upp staketet de där avgörande centimetrarna kan även jag, liggande på sadeln, köra under utan att fastna med ryggan.

Jag känner inte hur långt upp jag blir blöt av havsvattnet och det spelar för övrigt ingen som helst roll så länge jag har kommit under och motorn fortfarande går.

Väl på andra sidan ser jag över axeln till att xrvMarell får igång sin rova och då ser jag samtidigt att vakten bakom oss har gett upp sina försök att hinna ta oss, han står cirka 100 meter bort och fäktar med armarna och det slår mig att jag inte ens tänkt tanken att han kunde vara beväpnad och ha instruktioner om att med direkt verkanseld stoppa alla eventuella västerländska huliganer som besmittar hans moderjord…

Vi drar igång och kör utav bara helvitte, men får omgående ett kvitto på att vi i någon mening är i frihet i och med att turister som sett och förstått vad som pågår, höjer armarna och med knutna nävar i luften hejar på oss. Även vi knyter nävarna och hejar tillbaka i kraftfulla segergester.

Det är nu vi hör det där ljudet vi inte ville höra, det välkända ljudet av polissiréner! De två som ligger sist i gruppen ser i ögonvrån hur en polisjeep kommer sladdande ner på stranden och det är den som ger ifrån sig det ilskna tut-tut-ljudet. Oavbrutet dessutom.

Vi kör vidare med polisjeepen efter oss, är inte helt säkra på vilka vi har att göra med och så har vi ju fått upp farten igen. Längre fram ser vi en drös badvakter och en större mängd badande turister så vi antar att vi bör ha kommet så långt in i Polen och EU och att en omedelbar återlämning över gränsstaketet inte skulle vara aktuell. Så vi saktar in och stannar några meter framför badvakterna.

Den unge gränsvakten tvärnitar polisjeepen i sanden med lätt snedställda framhjul och bilen gräver ned sig rätt duktigt. Ut ur bilen hoppar den unge och säkert hyfsat adrenalinstinne polisaspiranten som äntligen fått sig ett skarpt läge, han vrålar ”STOOOOOP” och drar sitt tjänstevapen eftersom någon av oss fortfarande håller på att slira runt i sanden.

För mig som kommit 30 meter längre än de andra och därför ser det hela på lite avstånd, ser det lite halvkomiskt ut. Den unge polisen har inte bara ställt sig lågt hopkrupen i någon Ramboliknande ställning med benen brett isär, han håller även sin lilla ärtbössa i horisontell fattning precis så som han säkert sett på otaliga amerikanska gangsterfilmer.

Skulle inte förvåna mig om han smygövat framför sin spegel där hemma i hallen också, men nu får han i alla fall ett skarpt läge att praktisera sina talanger, oaktat om det är inövade eller spontana.

999Jag ser Jan Van och Micki sträcka upp sina händer i luften, något som sprider ytterligare komik över hela situationen. Vet inte om de tycker att det är så komiskt just då, men från min position ser det rätt kul ut.

Nåväl, mindre än en minut senare är vi polare med den unge gränsvakten som visar sig kunna lite engelska. Han har via radio ropat in sina kollegor och han muttrar något om ”big trouble”. Vi garvar, Mange bjuder honom på en cigg och därefter idkar de fredsröka tillsammans.

”- My boss not happy”, förklarar den unge medan han samtidigt berättar att även han kör tvåhjuligt när han inte vaktar EU-gränser.

Hans boss med polskt stora mustascher kommer och försöker se riktigt polskt bossbister ur. Det försöket håller i mindre än en minut för när de fått klart för sig att vi är svenskar som har bonnat ut från Ryssland rycker det kraftigt både i mungipor och i muschen.

Då har även en gänglig mc-buren polis kommit och han har stora svårigheter i sanden. Vi rekommenderar dem att skaffa riktiga däck till KTM-apparaten och kanske inser de sitt handikapp när vi senare samfällt ska slira oss därifrån.

Det kommer fler polska gränspoliser och med omhändertagna pass kör vi i kolonn upp från stranden till närmaste parkeringsplats. Som grädde på moset kommer nu hela den närbelägna polisstationens personal ut för att kika på oss, en fullsatt polisbil landar och ut kliver en massa nyfikna polska gränspoliser.

En av dem pratar engelska rätt bra, han förklarar att vi ska till polisstationen, att vi kommer att bli bötfällda och att det ska skrivas rapport. Vi skrattar och han förklarar om igen att vi kommer att bli bötfällda, och vi svarar roat att det kostar på att ha skoj samt att vi gärna betalar motsvarande 1200:- per person i böter bara för upplevelsen att ha fått planka ut ur Ryssland och för att få bli insydda av den Polska gränspolisen.

Förklaringen godtas och därefter blir det poliseskort till stationen som inte ligger långt bort. Vi förklarar att vi måste till en bankomat för att klara av att betala denna lagens nöjesparksavgift och poliserna verkar smått upprymda över att få hjälpa till med en biten.

Möjligen är det den unge polisen som stoppade oss, han med pickadollen i gangsterfattning, som inte är helt nöjd med allting, för han frågar med en lite sorgsen klang i stämman:

”-Varför stannade ni för badvakterna men inte för mig?”

Senare, i samband med att det skrivs fem ganska omfattande rapporter, en per person, framkommer det att vi är de första motorcyklister de någonsin har haffat. De har haft vinglande fylletrattar, kärlekspar som förirrat sig över gränsen och tydligen även någon ryttare till häst som varit över på fel sida, men vi är de första hojåkarna och vi har dessutom kommit hela vägen från Ryssland, inte bara varit på och över gränsen och vinglat. Det var nog så att vårt tilltag gav dem lika mycket spänning och action som deras agerande gav oss adrenalinpåslag.

Under förhöret och rapportskrivandet bjuder poliserna på gott turkiskt kaffe, hjälper oss som sagt att ta ut pengar, räknar dessa pengar noga och flera gånger och skriver därefter kvitton långa som ryska romaner.

Sedan rekommenderar de oss den bästa restaurangen i närheten och slutligen upplyses vi om att det kostar motsvarande 6000:- i böter för att köra på en sandstrand i Polen.

Gränspoliserna frågar sedan om vi har tänkt oss att köra mer på stranden och vi nekar, helt sanningsenligt.

Länge leve för övrigt den polska gränspolisen! Vi får en e-adress till en av konstaplarna och lovar att skicka några salta bilder.

Just i den stunden är vi rätt övertygade om att vi kommer att ha en del maffiga bilder att plocka fram när vi väl kommer hem eftersom Micki har haft sin hjälmkamera på i ur och skur. Vid en snabbkoll på färjan senare på kvällen ska det dock visa sig att han lyckats fibbla av den där kameran vid speciellt två tillfällen, dels då supercykeln hamnar upp och ned i leran och dels när gränspolisen drar sin Smith & Wesson och skriker STOOOOOP.

Insikten att vi missat att fotodokumentera dessa guldkorn, den insikten känns smärtsam. Det hade varit obetalbart att ha det fångat detta på film eller foto, men nu verkar det som adrenalin och stress fått kameran att stanna just när den hade behövts som allra mest.

Skit samma, vi som var där vi fick uppleva det, och i realtid dessutom.

Det tar tre timmar hos gränspolisen och vi kör därefter raka vägen till den restaurang vi fått oss rekommenderad. Det visar sig att vi är mitt i något som verkar vara en turistort och det rekommenderade stället är bra, vi är hungriga och vi inser att vi har så gott om tid att hinna färjan att vi lugnt kan fokusera på lite förplägnad.

Resten av resan in till Gdansk får något av triumfatorisk eriksgata över sig. Vi hade ju gjort det hoppades kunna göra men inte riktigt visste om det var möjligt, och dessutom hade det visat sig att vi var verkliga pionjärer. Vi var de första motorcyklisterna någonsin.

Turen hade bjudit på det mesta. Underbara sladdvägar i Lettland och Litauen, lerhål, aktiv navigering, sandstrand och sandöken i solsken och ett äventyr i duggregn på havsstrand ut ur den ryska enklaven Kaliningrad. Och närkontakt med den polska gränspolisen som grädde på moset.

Att man osedd skulle kunna ta sig över gränsen mellan Ryssland och Polen på det södra revet, det är bara att glömma. De polska poliserna illustrerade med ivriga gester och med många fingrar i luften exakt hur många kameror det fanns i området och förklarade att de hade sett oss redan innan vi var i närheten av det stora stängslet, men eftersom de inte hade beredskap för att hinna upp rymlingar i 100 blås så hann de inte ut snabbare än de gjorde.

(Zooma in gränsen på Google Maps så finns det en massa fotografier från området att kika på. Det är därifrån jag har snott några bilder.)

Vi hinner till färjan trots ett rejält trafikkaos i Gdansk, men vi kan ju smita emellan. Marells hoj har börjar visa kokningstendenser i trafikkaoset men det är fläkten som inte funkar längre så vi tar oss till färjan precis en timme innan avgång, exakt som vi hade planerat.

Den mer gods- och lastbilsanpassade färjan från Gdansk visar sig bjuda på mycket bättre och rymligare hytter än vi haft på resan till Riga, och det är där och med en lånad dator som vi tvingas konstatera att vi inte hade filmdokumentation på gränspassagen när det hettade till lite. Dock har vi film från passagen genom ingenmanslandet och tillsammans med alla andra timmar film vi har ska det bli ett sant nöje att träffas igen senare i höst och återuppleva alltsammans. Som vi kommer att minnas då, både det som faktiskt skedde och det som bara utspelades inuti våra hjälmar…

Båten från Gdansk anlände Nynäshamn kl 13 på dagen och det var ingen av oss som hade minsta lust att köra den grusvägsrutt upp till Stockholm som jag hade rekat bara för att ha till hands om vi hade fått för lite av det goda under resan i övrigt.

Så nu får vi se om det finns några copy-cats, några som ska göra om bedriften. Frågar ni mig så skulle jag inte göra om det men jag har å andra sidan just gjort det.

– Been there, done that, you know…

Men vill någon optimist här på forumet prova lyckan så låt inte mig komma med negativ input. Kör bara, missa inte sandöknen och sandstränderna är långa och underhållande, men se till att köra duktigt fort i den avgörande stunden, det kan lyckas!

Allt gott / Daniel