En tur till Istanbul -rapporten

Text: Höök

001Min första hojtur utomlands gick för många år sedan till Skottland. Jeans, moppehjälm, hela packningen i ett antal sopsäckar och jag var fast. Beroende av resan. Att sova i övergivna hus, i cykelstall eller på någons köksgolv. Att dygnet runt matas med nya intryck. Att förlita sig på motorcykeln, resesällskapet och någon okänds ”I help you my friend”. Beroende av den underbara ovissheten om hur dagen kommer att sluta. Beroende av sol, regn, värme, kyla, hunger, punkteringar, vilse, hitta ut ur skogen, lättnad, skratta och köra vilse igen. Att komma ifrån den sömniga tryggheten (för att senare komma hem till den sköna tryggheten). Nu var det dags igen och långt in i planerandet var det fortfarande åtta resesugna som skulle ut på äventyr men sen kom de traditionella avhoppen och kvar var Tingsborg, Gustav och jag. Vi har en planeringskväll hemma hos mig med grill, öl och ett gäng kartor. Vi siktar in oss på Krimhalvön och den smått mystiska landtunga som löper utmed Azovska Sjöns västra kust. Enligt kartan en ett par hundra meter bred och drygt tio mil lång sandbank. Och utmed hela sträckan en prickad väg utmärkt..

Resan växer fram; färja från Nynäshamn till Gdansk, ner genom Polen, in i Ukraina och sedan vidare bort till Krim. ”Hm.. det blir en bit” och ”Hur långt är det mellan mackarna” och liknande funderingar spånas när Gustav flikar in att ”Från Krim kan man nog ta färja till Istanbul”.. Istanbul, tröskeln till Asien, ja så får det bli.

Jag lyckas nå det ukrainska rederiet CruzShips som återkommer med datum för när färjan går från Sevastopol på Krim. 300 dollar inklusive hytt, måltider och 27 timmars kryssning över Svarta Havet till Istanbul, ok!

Samma dag vi ska åka kommer Tingsborg och Gustav över till mig för en ”sista måltid”. Jag som tjatat om fördelarna med lätt packning noterar ångestfyllt att dom bara har varsin mager packsäck surrad på hojarna. Jag har inte packat klart ännu men känner att jag redan passerat mini-light. Det blir inte bättre när jag stressat trycker ner det sista. Utan att räkna. Flieströjor. Tre stycken.

Nåväl, vi äter extrema mängder mat och med en dryg timme kvar till incheckning ska vi sedan precis starta för att ta oss ner till Nynäshamn när jag faderligt gör en snabbkoll att alla har med sig körkort, pass, färjebiljett, grönt kort, försäkringsbevis, visakort, regbevis.. ”Regbevis?” Gustav tittar upp. ”Ska det med?” ”..men morsan äger hojen”. Som en blixt försvinner han iväg hemåt. (Åker hem, vänder upp och ner på lägenheten, hittar inget, åker till mamma som ”aldrig sett något regbevis”, hittar det i ett oöppnat kuvert från Vägverket och ansluter sedan med Tingsborg och mig som sakta börjat rulla.) Spännande start.  En knapp timme senare rullar vi på Scandinavia, Polferries f.d gotlandsfärja som ska ta oss till Gdansk. Några öl i baren med skönt-att-vi-äntligen-är-iväg-prat och skratt åt Gustavs thrillerstart.

Senare i restaurangavdelningen är det återigen Gustav som står för underhållningen när han beställer kökets ”Fiskfestival” som visar sig bestå av grillad lax, hälleflundra, sjötunga, kräftor och – eh – bearnaisesås.. Resten av kvällen hänger vi i baren och tittar på blonderade polskor och packade truckers.  Sist vi åkte denna tur sov vi under trapporna i korridoren, denna gång slår vi på stort och lyxar med klaustrofobisk fönsterlös B-hytt.

Dag 1, Polen

Rullar iland och genom smidig tull strax efter lunch. Solen strålar från blå himmel och det är säkert 30 grader. En polsk harleyåkare guidar oss ut ur labyrinten Gdansk och efter det håller vi full fart söderut. Polsk trafik är helt hänsynslös så vi väljer snart mindre vägar som vi monotonkör i 44 mil innan vi hittar ett litet motell.
Drar igång bensinköket på bakgården och käkar frystorkad pasta innan vi trötta slocknar i det lilla rummet.

Dag 2, Ukraina och L´viv

KTM:ens vevhusventilation har spottat ur sig lite olja så jag tar ett morgonmek med telefonkonsultation med Ragnar på Lelles. Konstaterar lättat att jag troligtvis fyllt på för mycket olja före avfärden vilket hojen nu spottat ut. Puh.. ihop och iväg. Kommer fram till den ukrainska gränsstationen och jag imponeras så av alla stenhårda uniformerade gränsvakter och skyltar med kyrilliska bokstäver så att jag – gör inte detta – plockar fram kameran och tar en bild när Tingsborg och Gustav rullar in. En extremt irriterad gränsvakt begär att få se bilderna ”Just took one, sorry” försöker jag och befarar att kameran nu är historia. Vad är han rädd för? Han vaktar gränsen till ett land som i stort sett ingen vill till. Bitter? En äldre befälsliknande vakt kommer fram också, fan. ”Lets kiss” säger jag inte utan raderar lydigt bilden och får sedan stoppa ner kameran. Tack.
Efter att ha kontrollerat våra pass och hojhandlingar släpps vi sedan fram till tre vakter med varsin stämpel. Tre olika stämplar trycks på ett litet papper som vi sedan får lämna till en fjärde vakt. Humor på hög nivå. En bom öppnas och vi rullar in i landet. Någon timme senare kommer vi in i charmiga, slitna och fallfärdiga L´viv. Stor stökig och orenoverad stad med sekelskifteskaraktär. Bilar, spårvagnar och kullerstensgator i salig blandning. Tingsborg hittar några hojåkande polacker som precis blivit bustade av den lokala ordningsmakten. Att följa övrig trafik ner på en enkelriktad gata kostar dom 40 dollar i muta. Poliserna har makt, gott om tid och fria befogenheter. Bara att dega.

006Hur som helst – polackerna tipsar om ett äldre par som hyr ut rum i sin lägenhet. Passar oss utmärkt så vi slår följe och jag blir visad upp för ett mörkt trapphus och in i en sliten tvåa. Värdparet erbjuder oss sitt sovrum, polackerna tar vardagsrummet och vi förstår senare att det äldre paret själva ska sova i köket.
Hojarna lämnar vi på en bevakad parkeringsplats. Denna miljonstad har ett lätt eftersatt vatten- och avloppsledningssystem som gör att det bara finns vatten i kranarna två timmar varje morgon och kväll. Detta gäller inte bara huset vi bor i utan hela staden.

Vi tar varsin kort dusch och går sedan ut tillsammans med polackerna för att äta och ”ta en öl”. Minnesanteckningarna är sedan något diffusa men jag minns att vi uthungrade äter tre gånger på olika restauranger under natten. En överentusiastisk tjej, som har sin pojkvän i släptåg, följer också med oss från ställe till ställe. Dom har vandrat ute på någon led under dagen och jag fattar inte att dom orkar. Den stackars pojkvännen är visserligen inte alls på g men följer ändå lydigt med då han kanske tycker att det inte vore något genidrag att lämna tjejen ensam.

 Dag 3, Laserpolisen

Sol och skoningslöst hett, både ute och i huvudet. Kommer iväg först efter lunch och tråcklar oss ut ur L´viv. Utan GPS hade vi troligtvis fortfarande snurrat runt i virrvarret av skyltlösa vägar, gator, hundar, katter, motorvägar och av- och påfarter. Motorvägen vi tar de första milen är full med potthål, trasig asfalt och svårlästa vägskyltar.  Kör genom en mindre stad och där, bakom en böj, står polisen med laserpistol och stora dollartecken i ögonen. Laserpistolen har en liten display som det med röda siffror (som dom första digitalklockorna) står 76 på. Polisen flinar brett. ”Problema, problema” Han halar fram ett litet häfte, pekar på vägen och sedan på en 40-skylt i häftet, pekar sedan på mig och slutligen på displayen med 76. Och sedan flinar han igen. Riktigt brett.

007Vi blir av med passen och Tingsborg blir ombedd att sätta sig i bilen. Trots att sadeln på en XR av många beskrivs som en tortyrbänk så syns det tydligt att han längtar tillbaka dit. Polisen i bilen skriver 100 Euro på ett cigarettpaket som sedan Tingsborg skriver 10 Euro på och returnerar. Fem minuter och 50 Euro senare rullar vi vidare.  Vi är nu ute på landsbyggden där det i nästan varje by finns tomma och fönsterlösa industri- och myndighetsbyggnader. Dåliga vägar, övergivna affärer och fallfärdiga hus. Lätt att föreställa sig det högre tempo som måste existerat här fram till 90-talet och det är heller inte så svårt att förstå att många saknar tiden när alla hade jobb, mat och likadana bilar. Sen kom arbetslöshet, McDonalds och en osäker framtid. Vinstlott för en del, fasa för andra. Överallt ser vi bevarade kommunist-inspirerade statyer och på ett par ställen till och med Lenin himself, förevigad i brons.

När vi passerar genom byarna upphör oftast all verksamhet och nästan alla tittar med stora ögon på oss. De flesta har antagligen aldrig sett andra tvåhjulingar än puttrande Dnepr och liknande. Vi vinkar och får oftast någon hälsning tillbaka, särskilt av de yngre. I en liten sliten by, Hukiv, stannar vi vid en mataffär för att fylla kamelryggarna och stöter på en amerikansk volontärarbetare. Hon tipsar om ett bra hotell några kvarter bort. Jag tar tipset med en nypa salt men snart har vi hittat dit och det är verkligen fint. Nästan surrealistiskt ligger det bakom några fallfärdiga hus, helt oskyltat och dolt i en sänka.

Dag 4, 60 mil till Berezivka

017Solen lyser från den molnfria himlen och vi kommer iväg tidigt. Fortsätter vår väg österut och stannar vid lunch och lagar mat. Sitter i en dunge med utsikt över ett fält och myser med tallrikarna fulla av spagetti och Bullens pilsnerkorv. Äter oss som vanligt mätta till bristningsgränsen och rullar sedan vidare. Suget efter grusvägar tilltar och jag smiter ibland ut på småstigar som löper utmed vägarna – skönt att få hoppa och sladda lite som omväxling till slalomkörningen på de dåligt asfalterade potthållsvägarna. I Kryzopl blir jag utan att märka det förföljd av polisen. Dom viker dock snabbt av och sätter istället tänderna i snutmagneten Tingsborg. Denna gång är det dock inga korrupta konstaplar så efter ett kortare förhör och tummen upp så rullar han vidare och kommer ifatt. Tankar på en av alla mackar och bensinen luktar diesel och fotogen. Vi hittar dock alltid 95 oktan och hojarna tuffar på utan problem. Finns oftast 76, 92 och 95 oktan för runt 6 kronor litern. Någon Shellmack säljer V-Power också men det är fortfarande bara 95 oktan.

Det börjar bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någonstans att sova. Nu åker vi genom ett vackert landskap med solnedgång, kullar och böljande fält och vi stannar vid vägkanten och pustar ut. Snickers och kisspaus. Vi konstaterar att här hade det varit perfekt med sovsäck och liggunderlag men i vår ambition att ha så lite packning som möjligt har såna lyxartiklar fått stanna hemma. Vi kör vidare och kommer snart in i Berezivka, norr om Odessa. Det är lördagkväll och gott om folk ute i den lilla staden. 015Det existerar ingen gatbelysning så vi anar bara hur allt ser ut i ljuskäglorna från hojarna och de passerande bilarna. Jag frågar en kille efter ”komnata”, rum. Han pekar och beskriver en väg mot andra delen av staden. Vi åker dit men ser inget alls. Frågar en annan lätt vodkainspirerad kille som ritar en karta i min anteckningsbok. Tack och iväg men inte där heller. ZZzzZZ. Frågar en kvinna som halar upp en mobiltelefon och ringer ett samtal. ”Moment, moment”. Snart kommer sonen knattrande på en riktigt skön Dnepr-chopper. Keps och jympadojor. ”Follow” och vi blir lotsade några kvarter bort till ett gammalt vandrarhemsliknande hus. Vi utbyter lite teknisk information om varandras hojar, lastar av, tackar chopperkillen, duschar och ger oss ut i den berezivkaska natten. Vilket för oss innebär köpa bröd och öl i en nattöppen mataffär och sätta oss utanför på trottoaren och kolla in folklivet. De flesta promenerar runt, några dricker öl och några låtsasslåss. En troligtvis jävulskt trimmad Trabant sladdar in i en korsning och gör en rejäl burnout iväg, som i vilken normal svensk småstad som helst. Dagen har varit bra med 60 mils körning på någorlunda varierande underlag och snart ekar snarkningarna i vårt slitna rum.

 Dag 5, Azovska Sjön och djuret

018Förmiddagen kör vi uteslutande på olika raksträckor. Låånga raksträckor. Känns i timmar som att styret är helt överflödigt. Vi är nu snart framme vid Krim och tuffar på i drygt hundra men det känns som mopedfart på dessa oändliga rakor. Plötsligt smäller det till och vi blir omkörda av en ny svart Porsche 911 Carrera tätt följd av en lika ny BMW 645. Som porschefrälst gör jag ett stilla korstecken över bröstet vid tanken på vad den bilen får utstå på Ukrainas vägar med alla hål och ojämnheter. Mitt ute i ingenstans stannar XR:en oförklarligt. Sen startar den utan vidare. Hm, dom där japanska maskinerna är sannerligen inte att lita på.. Vi passerar fält med svedjebränning som mer liknar vilda skogsbränder med meterhöga lågor och flera hundra meter höga och breda rökmoln. Sen, drygt 200 mil från Sverige, efter en kulle, helt magiskt – Azovska Sjön. Vi stannar till och tittar ut över vattnet. Några kvinnor mjölkar kor vid strandkanten och det känns som vi har nått ett av målen för resan. Härifrån löper nu den tio mil långa sandbanken vi nyfiket spekulerat om före och under resan. Vi stannar vid stadens sista hus som skyltar om lediga rum och här väntar ett par riktigt delikata överraskningar. Husets infart och gård är omgärdad av ett plåtförsett järnstaket. Jag kliver in och får kontakt med herren i huset som nickar jakande när jag frågar om rum. Han drar in mig på gården och där får jag se den absolut mest fasansfulla hundbest jag någonsin sett. I en bur med tjockt galler huserar detta monster med huggtänder, fradga och skall som får håret att resa sig på armarna. Jag passerar med skräck samtidigt som djuret kastar sig mot gallret i sina försök att komma ut och slita mig i stycken. Väl inomhus blir jag visad två rum som är helt ok, en trappa upp på behörigt avstånd från hunden. Vi accepterar och rullar in hojarna i familjens fiskebod.

022Duschar gör vi på gården i ett enkelt skjul som saknar dörr. Att stå naken och duscha framför frun som står intill och hänger tvätt och mannen som mekar med cykeldelar tänker jag inte så mycket på då alla mina sinnen är fokuserade kring hundburen som är belägen en knapp meter från mig där jag står i bara mässingen. Aldrig tidigare har jag funderat så intensivt över rostiga stålgallers hållfasthet. När även Tingsborg och Gustav duschat så sätter vi oss vid ett bord utanför gården och kopplar av med chips och varsin öl. Solen är på väg ner och allt känns kanon. Vi ser bron som leder ut till den efterlängtade sandbanken och imorgon kommer vi att rulla ut på den, känns helt underbart och välbefinnandet är verkligen på topp.. då kommer mannen och bryter magin med att daska upp varsin orensad och soltorkad hel fisk framför oss.. Han gör gester om att han inte vill ha betalt för fisken, att han bjuder. Snällt av honom men en mardröm för oss. ”Uhh.. vitfisk, inte mat, det här agnar man med till gädda” säger Tingsborg som fiskar en del. Han stirrar rakt fram som i trans. Herregud, hjärnan kokar, vad ska vi göra? Alternativet att säga nej till gåvan känns utesluten. Mannen går in igen och vi sitter en lång stund och tittar oroligt på fiskarna. ”Ska vi inte gå en promenad? Så kan vi äta fisken på vägen?” Tingsborg och Gustav är inte svårövertalade och fiskarna får snabbt men diskret nya hem grannens buskar.

Men dagen är inte slut ännu. Det är som om vi så här nära delmålet med sandbanken utsätts för tester. Som för att av någon högre makt godkännas innan vi släpps ut på det i våra offroadsinnen förmodade heliga landstycket. Vi går en vända och hamnar lite överraskande i en biljardhall. Småpratar om resan, roliga filmer, hunden på gården och hojar i allmänhet. Olyckligtvis dricker vi en ansenlig mängd öl och återvänder sedan inte ont anande tillbaka till vårt hus. In på gården, passerar den vrålande besten och upp till rummen. Frun i huset knackar strax i trappan och kommer upp. Hon tecknar varnande att hon nu släpper ut hunden på gården. Som vakt för natten. Vi stelnar till ”men om vi behöver kissa, dasset ligger ju ute på gården”. Frun skakar ursäktande på huvudet och försvinner med ett ”No possible”. Jag lägger mig i sängen och huvudet hinner inte ens träffa kudden förrän jag känner hur kissnödig jag är. Försöker somna ifrån denna knipa men det går inte. Tänker på torra öknar och skatteblanketter. Fungerar inte. Det går någon timme sen går jag upp för att hitta på någon lösning. Möter Tingsborg som går omkring som ett X med ett plågat ansiktsuttryck. ”Vad ska vi göra?” ”Petflaska!” Vi hittar varsin liten petflaska och är snart befriade. Somnar gott.

Dag 6, sandbanken och Krim

025Körningarnas körning. Inte ofta man befinner sig i en situation där man känner att ”det här kommer jag alltid att minnas”. Men så är det nu, vi har kört genom några byar och kommit ut på en sandväg som slingrar sig fram genom gräset. Landremsan är ett par hundra meter bred och sträcker ut sig tio mil framför oss. Solen strålar från den evigt blåa himlen och hojarna går perfekt. Vägen grenar ibland upp sig så man kan välja andra spår för att senare komma tillbaka till ursprungsspåret. På båda sidor kornblått hav till horisonten och framför oss väg och gräs till horisonten. Magiskt. Vi kör som i trans och viker efter ett antal mil av och fram till stranden. Azovska Sjön breder ut sig och storleksmässigt känns det mer som att stå vid Atlantkusten. Stranden, som är helt tom på mänskligt liv, försvinner åt båda håll i den dallrande luften, en helt fantastisk syn. Badar, tvättar kläder och sen fram med bensinköket och det blir favoriten pasta med tonfisk, vitlök och olivolja. Efter mat och vila kör vi vidare på stranden i några kilometer innan vi svänger tillbaka upp på sandvägen.

Fortsätter i mil efter mil tills vi kommer fram till befolkade områden igen. Några mil senare når vi Svarta Havskusten och det är ett bergigt och mycket naturskönt landskap som breder ut sig. Jag ringer som överenskommet färjebolaget för att bekräfta att vi kommit ner och ska med färjan om två dagar. Denna dag är det dock ingen engelsspråkig på kontoret. En kvinna svarar något jag inte hinner uppfatta. ”CruzShips?” ”Da, bla bla bla CruzShip bla bla bla Sevastopol” Har jag ringt rätt eller talar hon om för mig att för att nå CruzShips måste jag ringa till Sevastopol? Jag prövar att smyga in ett engelskt ord. ”You CruzShip, da?” (da = ja) ”Da! bla bla bla bla bla” ”Tri swedsky, Sevastopol Istanbul, da!” försöker jag. ”Bla bla bla bla swedsky bla bla bla bla Istanbul.” ”Ehh.. da.” Har jag bekräftat nu? Plöstligt försvinner solskenet och vi tittar upp, ett litet moln. Känns märkligt när det kraftiga ljuset avtar på dagtid för första gången på en vecka! Vi kör vidare och noterar att Krim även bjuder på en helt ny typ av miljö då det är badturister överallt. Mest ukrainska, bulgariska och moldaviska semesterfirare som med bilar, tält, badbollar och hela familjer är tätt tätt sammanpackade på de nedskräpade sandstränderna. Hur den familj som är parkerad närmast vattnet gör om dom vill åka därifrån är en gåta.

038Serpentinvägar som aldrig tycks ta slut leder oss från kustort till kustort och vi brummar på, tittar på den vackra naturen och glömmer hålla koll på bensinen som vi plötsligt inser att vi har ont om, i stort sett tomt och minst ett par mil bergsväg till närmsta mack. Problemet får en snabb lösning när ett gäng polacker på gathojar dyker upp. Strålande glad Renata bjuder på några liter bensin, vägrar ta betalt och vi kan snart rulla vidare. Mot slutet av dagen når vi slutligen Jalta och lika underbar som den öde stranden var vid Azovska Sjön tidigare under dagen, lika mycket mardröm är Jalta. Feta svarta bilar, tät trafik och rika turister överallt. Ett ukrainskt Monaco. Vi snurrar runt i jakten på hotell och precis som i alla andra städer vi kört genom så löser vi hela tiden ut billarmen på de parkerade bilar vi passerar. Rörelsedetektorerna är inte kalibrerade för grushojar med öppna system. Det hinner bli mörkt innan vi trötta och hungriga hittar ett hotell som ligger en bit utanför infernot Jalta. Ganska lyxigt hotell som dock sett sina bästa dagar. Vi äter ensamma i restaurangen, inga andra gäster, vilket inte hindrar två trubadurer med synt att med falska stämmor plågsamt skrika ut några covers. En lätt ångestfylld inramning av middagen.

Dag 7, Sevastopol

Ett par timmars lugn körning och vi kommer in i Sevastopol på Krimhalvöns sydvästra hörn. Här finns Ukrainas största flottbas och staden var under hela sovjettiden och fram till 1996 ”den stängda staden” då inga turister tilläts komma hit. Fortfarande märks rysslands närvaro då dom hyr in sig i hamnen och har sin svartahavsflotta här. Trots att det nu finns hur många moderna bilar, restauranger, banker, lyxiga båtar osv som helst så väcker vi fortfarande uppmärksamhet när vi kommer. För tredje gången under resan blir vi, vid ett rödlyse, fotograferade av förbipasserande. Känns lite märkligt. Kör ner i ett enormt hamnområde för att försöka hitta till den terminal varifrån vi ska ta färjan till Istanbul. Det är stekhet förmiddag och vi ser framför oss en heldag i sadlarna, irrandes runt i den täta trafiken efter suddiga tips från hjälpsamma sevastopolbor. Men så blir det inte, första tjejen jag frågar vänder sig om och pekar på en byggnad hundra meter bort. Där. I en stad som är jag vet inte hur stor har vi stannat precis intill CruzShips hamnkontor!

Vi rullar dit och intill kontoret ligger ett stort och extremt lyxigt kryssningsfartyg förtöjt. Skinande nytt och med infälld balkong till varje hytt.. OK, inte riktigt vad jag räknat med men visst, kan ju vara roligt avbrott i en i övrigt spartansk hojsemester. Lyxkryssning med paraplydrinkar vid swimmingpoolen. Det är ju bara ett drygt dygn, det blir skönt tänker jag och stegar in på CruzShips kontor som inte på långa vägar håller samma klass som kryssningsfartyget utanför. Mer som ett avdankat biljettkontoret till en sovjetisk busstation. Möter kvinnan jag ”pratat” med dagen innan och vi skrattar båda åt att vi inte förstår ett dyft av varandra. ”Istanbul ship?” säger jag och pekar ut mot lyxkryssaren. ”Njet njet njet” (nej) hon skakar förläget på huvudet och tillägger ”Istanbul ship small ship” och tecknar sen att vi ska vänta ute på parkeringen. Någon halvtimme senare dyker en kille upp som presenterar sig som fixare för rederiet och att han ska hjälpa oss med utdeklareringen av oss och hojarna ur den ukrainska tullen. Han ber att få se pass och tulldokumentet för att vi hade med oss hojarna in i landet. Nä? Något sådant har vi inte och han plockar fram ett tomt dokument och visar hur det ska se ut. Han ser riktigt bekymrad ut när vi försäkrar honom om att vi aldrig sett detta dokument tidigare. Han tar mitt pass och regbevis och försvinner iväg med ett ”back in 30 minutes”. Vi står kvar på parkeringen och summerar läget.

042Kommer vi inte med båten nu? Blir vi tvingade att köra runt Svarta havet? Uhhhh.. och killen vi pratade med nyss, var han representant för färjebolaget eller lurade han bara av mig passet..? Efter ganska exakt 30 minuter är han tillbaka efter att ha pratat med tullen – allt är ok, vi kommer med båten imorgon. Vi pustar ut och jag säger till honom att det var skönt att höra och att vi precis börjat fundera på hur vi annars skulle komma härifrån. ”I´ve been thinking of that for the last twenty years” svarar han och tar ett bloss på cigaretten. Vi bestämmer att vi följande morgon ska träffa honom 07.20 här på parkeringen så ska han guida oss bort till båten som ligger i en annan del av hamnen. Sen visar han oss till ett stort kritvitt hotell som utan konkurrens är det finaste vi bott på hittills. Två rum, badrum med badkar och en stor balkong som snabbt blir belamrad med alla våra skitiga kläder. Vi duschar, byter om och går en vända ner mot vattnet och in ett turistifierat område med resterna av gamla byggnader. Romerskt, medeltida eller 1800-tal får vi aldrig veta för alla informationsskyltar är på ryska. Tar sen en taxi in till stan för mat och några öl. Som inte helt överraskande leder till fler öl, barer, rosa champagne, fler öl, fler barer och disco. Sent på natten sitter vi och pratar med några ryssar och jag märker inte att Tingsborg och Gustav är borta förrän dom kommer tillbaka till bordet, blöta och med tovigt hår. ”Vi gick ner i hamnen, man kan ju inte ha varit här vid Svarta Havet utan att bada!”

Dag 8, Svarta Havet

Båten skall avgå kl 08.00 och vi ska träffa rederiets fixare 07.20 och det är en rysare om man som vi kommit hem halv fem på morgonen. 07.10 vaknar jag av väckarklockan som stått på i 40 minuter. ”Uhh,, vakna, klockan är tio över sju. Vi ska vara där om tio minuter!” Gustav är den enda som reagerar med ”roligt skämt, försök inte.” Jag lyckas dock övertyga honom och sen till och med få liv i Tingsborg. Gustav hittar inte hojnyckeln men det löser sig när vi kommer ner till parkeringen, nyckeln har suttit i hojen hela natten.. Efter något som liknar en brandkårsutryckning (med tre mycket yra brandmän) hoppar vi upp på hojarna som snabbt tar oss genom morgontrafiken och vi möter den väntande fixaren som lotsar oss sista biten ner till båten. Och vilken båt! Som hämtad ur ett Tintin-album, ett sovjetiskt forskningsfartyg från 60-talet. Jag blir helt lyrisk. Hamnområdet är ganska rufft och båten känns majestätisk där den ligger förtöjd. Vi blir visade till ett kontor där vi ska betala. Biljettpriset på 300 dollar har av någon anledning sänkts till 280 och jag halar upp pengarna. Tingsborg och Gustav drar fram sina Visakort vilket skapar ny dramatik ”No no, only cash!”. En annan fixare (jag tror den första gett upp) kör iväg med Tingsborg till en bankomat för att ta ut kontanter.

047En dryg halvtimme senare är dom tillbaka, Tingsborg betalar och hojarna börjar lastas ombord med lyftkran. Vi blir visade till vår hytt som är relativt rymlig med tre sängar och ett eget duschutrymme. Jag går en tur för att bekanta mig med båten och jag bär hela tiden känslan av att när som helst kunna stöta ihop med Tintin eller Kapten Haddock. Besättningen håller på med sina bestyr och morsar glatt när man möts. Övriga passagerare är ett tjugotal ukrainare samt ett gäng holländare som varit i Rumänien och skänkt en bil och några rullstolar till ett mentalsjukhus. Passerar köket där jag hälsar på matmor och ber om ett glas vatten.

Gårdagen spränger i huvudet och den äldre damen i köket kanske ser mitt läge för hon ger mig en hel flaska. Jag sätter mig på fördäck bland containrar, tampar och annat bråte och tittar bak över båten, kajen och hela hamnen. Havsluften sveper in, några måsar skriker och jag känner en väldigt stark närvaro mitt i det äventyr jag alltid längtar efter. Båten lägger ut, några timmar försenad, och masar sig ut ur den enorma hamnen. Vi passerar en mängd fartyg, de flesta lastfartyg men när vi kommer till hamnens utlopp även ett par missilbestyckade ryska krigsfartyg. Solen steker, det är helt vindstilla och vi stävar sakta ut på nästan spegelblanka Svarta Havet, mot Istanbul. Som extra ingrediens på denna redan förtrollande stund kommer det dessutom några delfiner som leker och dyker intill stäven på båten innan dom försvinner vidare i djupet. Jag lägger mig på däck, slår på iPoden och njuter. Senare på kvällen ligger vi alla tre på fördäck, småpratar och kollar på stjärnor.

Dag 9, Istanbul

062Vaknar skönt utvilade, har med alla tupplurar på däck och hyttslagg sovit nästan femton timmar under resan. Nya krafter vi snart kommer att behöva för nu lämnar vi Svarta Havet och kommer in i Bosporen, den nästan tre mil långa och kilometerbreda kanal som delar Istanbul. Vänster sida Asien, höger Europa. Vi passerar enorma lyxpalats, fallfärdiga hus, moskéer, slott och kilometer efter kilometer av stadsdelar och inser att Istanbul är många gånger större än vad vi trott. När vi närmar oss slutet av Bosporen girar vi och går in mot en kaj. Vi är ivriga på att snabbt få komma iland, att hitta den lokala hojaffären Fan Motor och inte minst att få äta turkisk mat. Men så lätt ska vi inte komma undan.. När vi lagt till kommer en ny fixare fram till oss ”I will help you through customs, you cant do that by yourself”. Nähe ”and who are you?” undrar jag. ”I´m a partner of this ship” Jaha. Eftersom vi fick reko hjälp av den förra fixaren så lämnar vi över pass och alla handlingar till mannen. Han försvinner iväg till tullhuset och kommer tillbaka efter en bra stund och berättar att det blir 80 dollar per motorcykel. Liten turkisk skojare alltså. Efter ett par timmars lång väntan och dividerande fram och tillbaka där jag förklarat att vi inte betalar en spänn tröttnar jag riktigt och säger att problemet är deras för nu ringer jag ambassaden och då blir det helt plötsligt ”no problem” och ”no money” att passera in.

Holländarna vi träffat på båten släpps också igenom medan de ukrainska turisterna betalar femton dollar var för att få sina visum. Holländarna har bokat ett hotell i förväg och eftersom vi inte orkar börja leta eget åker vi efter dom och det visar sig bli ett riktigt lyckokast. Inne i staden är det liv, rörelse, matdofter och färger överallt. Tät trafik och mycket köer. Jag köper en flaska vatten av en kille som rullar omkring bland alla bilar i sin rullstol. Hårda bud. Efter någon halvtimme rullar vi upp framför Pera Palas, ett legendariskt hotell uppfört 1892 för Orientexpressens passagerare. Nu med originalinredningen bevarad men i ett nergånget och charmigt skick. Portieren möter mig vid entrén, skärskådar min skitiga uppenbarelse från topp till tå och frågar ”Can I help you sir?” ”Any room for us?” Han ber mig följa med och jag kliver in i en helt sagolik miljö. Fyra-fem meter i tak, mässingsdetaljer, äkta mattor, stora salar och det känns som att ha klivit rakt in i en film. Jag är orolig att han ska neka oss rum för att vi ser ut som vi gör så jag ursäktar oss med ”we have other clothes in our bagage” och då spricker han upp i världens garv. Berättar för sina kollegor vad jag sagt och alla skrattar. ”Of course you are welcome!” ”For one room, if you pay with Visa 200 Euro, if you pay cash 100 Euro”.

064Jag går lättad ut till Tingsborg och Gustav som väntar på hojarna och portieren följer med och innan jag hinner säga något tittar han på T&G, lägger huvudet lite på sned och ”Sorry, we cant have guests looking like you do” Jag håller masken och nickar medhållande, ”förjävligt, såna jävla snobbar” fyller jag i och Tingsborg stammar fram det jag sagt innan ”But we have other clothes with us!” Portiern asgarvar igen och klämmer fram ”welcome, welcome!”. Vi garvar allihopa och jag berättar ivrigt om hur coolt hotellet är. Pera Palas är också med i boken ”1000 places to see before you die”. Vi kör ner hojarna till en intilliggande bevakad parkering och går sedan upp till vårt rum. Vi passerar fler rum med skyltar som berättar om vilka som tidigare bott där, Ernest Hemingway, Agatha Christie och Greta Garbo är några av dom. (Ser dock ingen skylt med Linda Rosings namn.) Kommer upp till vårt rum som har en skylt som förkunnar att Zsa Zsa Gabor bott där, rymligt hörnrum med tre stora fönster, ekparkett, handknutna mattor och badrum med badkar.

Vi duschar snabbt och ger oss ut för nästa överraskning. Vi är grymt hungriga efter resan och tullstrulet och det visar sig att Pera Palas är beläget strax intill restaurangkvarteren. Klockan är runt åtta på kvällen, restaurangerna ligger vägg i vägg och överallt är bord och stolar utställda i de trafikfria kvarteren. Vi går runt bland alla människor, maträtter och dofter och är som förvirrade av hungern och alla nya intryck. Var ska vi sätta oss, vartenda hak ser ju helt underbart ut? Vi passerar ett ställe där två servitörer precis kommer ut med ett stort fat med mezzes, skålar med olika smårätter, för att visa några som precis satt sig. Jaaa, vi rasar ner i stolarna och beställer ivrigt från fatet. Vi får fram öl och snart kommer all mat och vi äter som vansinniga. Det är så gott så jag blir tårögd och vi pratar nästan inget bara ”såå gott”, ”kolla här då”, ”ahh” och liknande ljud. Att efter 250 mils körning, en veckas vistelse i Ukraina, ett dygn på ett lastfartyg, och några långa timmars enerverande väntan i den turkiska tullen bli serverad denna mat känns som en av mitt livs absoluta kulinariska höjdpunkter. Efteråt tar vi en barrunda, röker lite vattenpipa och promenerar runt innan vi belåtna somnar intill Zsa Zsa Gabors ande.

Dag 10, stryk i Hamam

Eftersom vi är mer än nöjda med Istanbul och hotellet så vi beslutar oss nu för att stanna ytterligare en dag. Tar en promenad med siktet inställt på basarerna och kanske till och med ett besök i ett hamam, turkiskt badhus. Vi går genom några riktigt fattiga kvarter med säkert hundra år gamla trähus. Solen gassar som vanligt och vi strosar bort till basarerna. Basarerna sträcker sig genom flera kvarter och innehåller mest krimskrams så här behöver man nog en guidebok för att hitta rätt om man är ute efter något genuint. Vi går vidare ner till kryddbasarerna som är lite roligare, små öppna marknadsstånd överfyllda med färgrika kryddor. Vi köper på oss knallröd chili och turkarnas grillkrydda, köftekryddan. Vidare runt i kvarteren, äter ok kebab och går sen upp mot badhuset. Jag har tidigare hört berättelser om hur det går till och att det kan vara hyfsat hårdhänt men hade jag vetat vad vi nu skulle få uppleva hade jag inte ens närmat mig denna tortyrkammare. En feminin kille tar emot oss vid entrén och informerar lite om vad som gäller.

073Det är nästan tomt och till min lättnad ser jag inga anabolgödda monster som jobbar där, det här kommer att vara helt lugnt tänker jag naivt. Vi byter om till virad handduk och blir sedan visade in i badhuset. Har föreställt mig att ett badhus ska ha om inte pool så åtminstone badkar men inget sånt finns i detta 500 år gamla hamam. Ljusinsläpp genom små glas i takkupolerna, vattenångor och det råder en tyst och nästan andlig stämning. Vi sköljer av oss med vatten från dom rinnande kranarna och lägger oss sedan på ett stort hett marmorpodie i mitten av salen. Någonstans under oss eldas det för att hålla hela salen och marmorn het. Ligger så i någon halvtimme tills tre massörer dyker upp, också klädda i virade handdukar. Dom är allt annat än stora och jag känner mig nu helt säker på att detta blir nog bara bra för min motorcykelstela rygg, dessutom blir det den minsta av massörerna som får mig på sin lott. Jag visas in i ett öppet bås, lägger mig på en mindre marmorbänk och sedan börjar en tortyr fullt jämställd med vad som i en svensk rättssal skulle räknas som grov misshandel. Eller mordförsök. Med armbågen går han loss på mig så hårt att jag först tror att den lilla jävulen halkat och av misstag slagit till mig.

Men det fortsätter och det varvas sedan med att han med en handduk helt behagligt sveper in mig i badskum. Men det finns ingen tid för njutning för en nanosekund senare kommer armbågen igen men jag ger mig fan på att inte skrika. Han sköljer vatten över sig själv med jämna mellanrum, som för att svalka av sin tillfredställelse över att plåga mig. Ajajajajaj jag ska inte skrika. Jag ska inte. Jag är stor. Jag är stark. Jag tål det här. Jag tål det här. Jag tål det här.. AAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! jag vrålar rätt ut vilket får honom ur balans en kort sekund innan han helt obekymrat fortsätter. Jag anar högljudda jämmer även från Tingsborgs och Gustavs bås men jag är för upptagen av min egen smärta för att registrera helt. När han kommer till mitt högra ben sätter jag mig upp och visar ärren och tecknar att jag har skruvar och titanskenor där och att dom vill jag inte ha buckliga. Han accepterar och allt är över. Jag är fri att gå (om jag kan) så jag stapplar ut på skakiga ben och möter T&G som ser helt medtagna ut även dom. Tingsborg berättar att hans massör blivit tvungen att lägga sig och vila under sessionen, så mycket hade han tagit i. Vi garvar åt allt, blir serverade té och pustar ut. Senare visar Tingsborg upp långa röda blodbristningar över ryggen och en lårkaka som täcker halva låret.

Själv kan jag inte spänna ena vadmuskeln. Hamam någon? På kvällen haltar vi ut igen och äter. Det är torsdagskväll och gatorna i våra restaurangkvarter är fyllda av människor, vattenpipor, mat och backgammonspel. Eftersom vi blivit smått immuna mot öl så går vi på rakin, turkisk sprit man spär ut med lite vatten. Fungerar. Rinner omkring mellan olika barer i denna underbara stad och när Gustav sent kapitulerar tar Tingsborg och jag en taxi till det som ska vara Istanbuls bästa kebab, Köfte Villa. På grund av rakin kan dock ingen av oss på ett tillförlitligt sätt recensera denna kebab och måltiden innehåller dessutom andra distraherande moment då T under taxiresan hem upprepade gånger försöker träffa mig i ansiktet med sin kebab (vilket visserligen slutar lyckligt då jag lyckas äta upp den för honom). Hick.

Dag 11, nya däck

078Kliver ur sängen med svåra smärtor på grund av gårdagens livsfarliga kombination av hamam och raki. Men kärleken till Istanbul består och vi stannar ännu en dag! Vi ger oss av ut till Fan Motor och vägen dit löper utmed Bosporen med alla pampiga hus, båtar och restauranger. Klar kontrast till den äldre bebyggelse vi hittills vistats i. I hojaffären, som bytt namn till Sülyman Motor eller något sånt, blir vi välkomnade med té och det dessvärre lite tråkiga faktum att dom bara säljer däck från Mitas. Våra Bridgestone crossframdäck har klarat sig förvånansvärt bra de 250 milen hit ner men är såklart ändå ganska sargade. Med tanke på att vi har nästan 350 mil hem byter vi till nya Mitas med offroadmönster. Bak är MT21:orna fortfarande ok. Hade det funnits nya hade vi bytt direkt men att sätta på ett Mitas med offroadmönster känns inte som ett alternativ. Gustav har dock inget kvar av sitt T63 så han byter till ett nytt tjeckdäck även bak. När vi står där dyker det upp en turk på en Boss-Hog, amerikansk hoj med V8 på sju liter.. helt sjuk. Tanken är så bred att det nästan blir spagatläge för piloten. Han ler lika brett och försvinner iväg i ett muller som sätter sig i kläderna. På kvällen går vi ut en kort runda men återvänder och somnar tidigt.

Dag 12, till Bulgarien

Checkar ut från undebara Pera Palas, lovar att återvända, och kör sedan landsvägar västerut. Skönt att sitta på hojen igen efter några dagars uppehåll! En bit före den Bulgariska gränsen svänger vi in i turkiska Kirklareli för lunch. Jag kör mot enkelriktat för att smidigt nå Tingsborg som upptäcker ett kebabhak när vi irrar runt. Nästan framme möter jag polisen och jag ser ett antal euros eller dollar sväva iväg men dom är helt coola och bara bannar mig lite. Kör runt kvarteret, ansluter till T&G och sätter i mig tre riktigt goda kebaber. Fortsätter norrut och nu blir naturen bergig och vacker. Kommer fram till gränsstationen och här möter vi en kanadensare på en GS1150. Han är ute på någon slags långresa och nu på väg till Istanbul så han får ärva min karta samt tips om hotellet. Efter sedvanligt antal stämplar är vi sen ute ur Turkiet och inne i Bulgarien. Här har jag aldrig varit förut men det påminner mycket om Rumänien – vänliga ansikten, bördiga omgivningar, medfarna tegelhus och gott om häst och vagn. Och sen en lång grön orm som ringlar över vägen och som kanske för all framtid vaccinerar mig mot att tälta i detta land. Fortsätter norrut på små fina ödsliga och slingrande gokartvägar genom täta skogar och över öppna fält.

081Plötsligt bakom en kurva har ett helt bulgariskt bikergäng gjort halt. Vi stannar och pratar lite, presidenten i gänget är en bjässe med fransade kläder och stort blodigt bandage runt handen. Dom är på väg mot Svarta Havet, det håll varifrån vi kommer, och undrar över hur vägkvalitén är. Vi säger att det inte är några problem och får sedan tips om byar med hotell i den riktning vi ska åt. Presidenten sträcker över ett visitkort till mig med en bild på honom där han gör en burnout med hojen ”call me if you need any advise or help, I know a lot of people everywhere”. Vi når Straldza som har ett stort 60-talshotell mitt i byn.083 Igenbommat. Letar oss vidare när en misstänkt påtänd kvinna kommer fram och pratar bulgariska. Kanske är hon vänligheten själv som erbjuder husrum eller kanske förklarar hon att det är fantastiskt och underbart med grön himmel, vi får aldrig veta vilket för vi säger hej och åker vidare. Senare får vi tips om ett motell i närliggande stad och det stämmer, ännu ett sovjetstyle semesterkomplex anno 1960. Får ett rum, tar en öl i den folktomma baren och tömmer deras chipsförråd då köket är stängt.

Tillbaka på rummet upptäcker vi att rummet inte bara är vårt, några slags skalbaggar bor här också. Överallt. Och istället för tavlor hänger det ett par wonderbaumgranar på väggarna. Så här långt in i resan är man dock inte så kräsen så vi somnar snabbt men jag vaknar snart av att en skalbagge kryper på ögonlocket. Viftar bort den men vaknar sedan ett oräknerligt antal gånger av att dom kryper på mig. Jag inser att jag dragit nitlotten med min säng som står intill gardinerna vid fönstret, det är här dom bor. Som en mumie lindar jag in mig i påslakanet och somnar om.

Dag 13, till Rumänien

Dagen börjar med ett kortare mek för Gustavs kylarfästen har gett upp. Efter förstärkning med en omgång buntband och en packrem kan vi fortsätta norrut. Kurviga asfalterade bergsvägar och när vi når ett naturreservat kör vi upp på en bergstopp där vi gör i ordning lunch och njuter av milsvid utsikt. Kommer senare fram till en stor stad som heter Svistov vid Donau. Precis tvärs över Donau ligger rumänska Zimnie som också är en stor stad. ”Njet, vi bygger ingen bro över..” Vi har iskallt räknat med att det ska finnas någon form av gränspassage här men icke, vi får göra en omväg på ett tiotal mil fram till bulgariska Ruse och efter en gränspassage över en imponerande bro är vi inne i rumänska Giurgiu. I det EU-strävande Rumänien är det numera en dans att sig genom tullen. Sverigemärket synligt framtill, upp med passet och sen igenom.

086Vid flera tillfällen då vi ska passera gränserna och vakterna ser att vi är svenskar blir vi framvinkade förbi kön och genomsläppta och vid några tillfällen tar vi inte ens av oss hjälmarna när dom kollar passen. När vi nu rullar in i den rumänska inkontrollen blir vi precis så framvinkade och smidigt förbisläppta. Om det inte vore för den rumänska bilen som står i vägen.. jag tar lite sats och studsar över en refug intill kontrollbåset. En vakt tar sig först om huvudet men skrattar sedan, troligtvis första gången någon tar den genvägen. I Giurgiu mörknar det snabbt och vi bestämmer oss för att försöka hitta ett hotell i staden och återigen blir det ett 60-talskomplex. Denna gång ett gigantiskt monster som tronar ensam på ett fält och som säkert rymmer flera hundra gäster men nu är det ödsligt och vi är i stort sett de enda här.

Vi får ett rum som vi av någon anledning direkt blir ombedda att lämna, får två nya rum längre ner, hissen hakar upp sig, vi går genom ett kolsvart trapphus men hittar inte ut, går upp igen, tar återigen den darrande hissen, kommer ut och tar hojarna ner på stan för lite middag. Snurrar runt och letar ställe innan jag stannar vid en långbent tjej som sitter på en parkbänk brevid sin rat-offroadhoj. Hon har avklippta korta shorts, tajt t-shirt, glimten i ögat och ser jävligt skön ut. Skön som i amerikansk-långbent-brudhjälte-i-70-talsdeckare-skön. Lite Modesty Blaise. Hon hoppar upp på sin hoj och lotsar oss ut ur centrum och kör och kör och kör. Ner i svarta mörkret i ett hamnområde och jag börjar ana att vi blir lotsade till verksamheter som inte på något vis är kopplade till restaurangnäringen. Men jag har fel, igen, hon stannar vid något som troligtvis är den bästa restaurangen i staden. Känns tråkigt att inte kunna bjuda med henne på middagen men hon pratar inte ett ord engelska och efter att ha dragit av ett stort leende försvinner hon snabbt vidare i mörkret. Inne på restaurangen fastnar vi på ”cascelot” i menyn. Känner igen det så väl men kommer inte på vad det är. Vi rådfrågar vår servitör som inte kan engelska. ”Tom o Jerry” säger han lamt. ”Meat of cat?” undrar jag, tänker meat of rat, men Tingsborg får full poäng med ”Cheese!”.

Dag 14, mäktig damm och rumänsk camping

094Vi drar iväg tidigt och kommer direkt ut på grusvägar. Riktigt dåligt skick men bilar har gjort alternativa vägar vid sidan om och vi kör i många mil och bara njuter på dessa roliga avstickare. Senare, ute på en landsväg, kör vi förbi en hästvagn full med romer, mest barn och alla gallskriker rakt ut av glädje när dom ser oss, en helt fantastisk syn med alla brokiga färger och glada ansikten. Vi vinkar tillbaka och dom hoppar, studsar, vinkar och tjuter. Några timmar senare stannar vi på en lång raksträcka bara för att fem vagnar med romer som vi nyss kört förbi ska komma ifatt oss. Vi sitter i vägrenen, runt om oss är det vida fält och landsbygd och det är en mäktig syn när dom stora vagnarna i sakta mak närmar sig. Dom gör halt och hälsar, frågar efter cigg, får cigg, jag tar ett par bilder, vi bockar, skakar hand och sen rullar dom vidare. Vagnarna dignar av gamla kylskåp, bildäck, taggtråd och annat järnskrot. Inga barn, inga glädjescener, bara ett stilla möte med sägenomspunna främlingar.

095Vi stannar senare vid en vägrestaurang och Tingsborg och Gustav äter sinnessjuka mängder pasta. Ibland är portionerna små och misstänker man det, kombinerat med svår hunger, så beställer man lätt två rätter. Nu sitter vi på en restaurang med rejäla portioner och efter ”bulgarisk sallad”, en dryg förrätt med skinka och mängder av ost, kommer ytterligare två rätter vardera till T&G. Gustav ser ganska blek ut när han trycker ner den sista spagettin och efter att jag hjälpt dom (hehe) upp på hojarna fortsätter vi mot Transylvanien och Karpaterna. En väg går enligt kartan genom ett skogsreservat, runt en mindre sjö och sedan vidare norrut. Ser perfekt ut, en camping finns dessutom utmärkt. Ormar oss upp för en dåligt asfalterad bergsväg och får passera några tunnlar med varningsskyltar som förbjuder att man tutar i tunneln på grund av rasrisken. LC8:ans öppna ljuddämpare får mig passera genom dom långa svart tunnlarna med lätt gas och rest nackhår.. Efter några mil kommer vi fram till en helt makalös damm. En smal väg löper upptill utmed dammkonstruktionen, vatten på ena sidan och sedan känns det som hundratals meter ner på motsatt sida. Svindel Extra Plus, vi kör vidare. Kommer in på en riktigt fin skogsväg som fortsätter utmed dammen – stökig, lerig, bred, blöt och precis som man vill ha det. Efter några kilometer, en tvär högerböj, upptäcker sent att en bit av vägen spolats bort samtidigt som jag observerar änden på en elledning som hänger ner från en halvt omkullvält elstolpe. Gör mig liten, lätt och obefintlig och passerar Lucifer med en hårsmån. Tänker tillbaka på massören i Istanbul och förundras över att han redan hunnit upp och gillrat detta för mig.

Brakar vidare och kör de sista 15 kilometrarna till campingen. Väl framme hyr vi två små kojor, lagar mat och tar en öl. Gustav får sanera sin packsäck efter att en burk sardiner gått upp.. Vi pratar igenom dagen – resan har ju hittills innehållit en hel del äventyr men kanske inte så mycket underhållande körning, men nu i Rumänien har vi direkt bjudits på en dag med flera roliga avsnitt, inte minst den sista biten till campingen som varit en riktig höjdare. Campingen är för övrigt ett typiskt exempel på hur naturen behandlas i öst. Fint belägen mellan skogen och den stora dammen, frisk luft och mil till närmaste stad. Men skräp, krossat glas och resterna av gamla lägereldar överallt. Såg det ut så här i Sverige innan ”håll Sverige rent” drog igång? Kanske. Vi går ner till vattnet för ett bad och får barfota kryssa mellan glaskross och gamla kapsyler.

Det är varmt i vattnet så jag anar att det även ligger några kastade gamla reaktorstavar på botten. Så efter ovanstående stycke där jag ondgör mig över naturvandalerna kan jag berätta att vi efter badet går upp i skogen och sågar ner en gran för att göra upp en eld. Man ska ju ta seden dit man kommer. Granen är dock så sur att Gustav inte ens lyckas svetsa eld på den med bensinköket. Vi nöjer oss med tonfiskpasta och någon öl till. I kojan bakom oss sitter tre vodkamarinerade rumäner och lyssnar på covers. Hög volym som bara blir högre och högre ju senare det lider. En av dom är dessutom utrustad med rosa peruk och med jämna mellanrum dansar han ut mellan kojorna och skriker. När inte rösten räcker längre plockar han fram en megafon och vrålar ut något över campingen. Detta upprepas flera gånger och vi är övertygade om att någon snart kommer och ger honom lite fysisk uppfostran, men inget händer. Vi irriteras inte utan tycker mest synd om honom, att åka till en camping med rosa peruk, megafon och några covers, bete sig som ett blöjbarn men inte lyckas få någon av de kanske hundra campinggästerna att orka bry sig.

Dag 15, regn

106På den femtonde dagen, varde regn! Vi har hittills under resan varit förskonade från regn men nu kommer det, retroaktivt. Innan vi träffas av det hinner vi i alla fall nå en bergstopp på drygt 2200 meter. Vi stannar på toppen och sätter oss på en restaurang och har fin utsikt och klart väder ena stunden, för att några minuter senare helt svepas in i ett regnmoln. Käkar upp och drar oss vidare neråt och då brakar det loss ordentligt. Vi lyckas köra ifrån ovädret på en snabb landsväg och tar sedan av på en rolig grusväg som löper utmed en flod. Vägen blir snabbt mindre och mer traktorstigsliknande för att sen nästan helt upphöra innan vi når ett område med skogsavverkning. Hälsningar och glada hejarop från ett gäng skogsarbetare vi passerar i duggregnet. Vädret klarnar senare på eftermiddagen och vi styr ut på ett fält för enligt kartan ska det här finnas en väg till den by vi ska till, men vi hittar den inte så det blir istället riktig frikörning. Efter att ha frågat en fåraherde som pekat än längre bort från den förmodade vägen är vi inne i en djup skog med bara gamla traktorspår. Tar oss ur detta, hittar ut på ett nytt fält, kör upp på en höjd och ser staden långt bort i fjärran. Vi styr ditåt.

Att ta ut kursen och sedan kunna köra med en stor hoj på detta sätt är helt fantastiskt, maximal frihetskänsla! Solen strålar åter och vi kör vidare mot staden Rupea men nästan framme är vi på väg att komma ikapp ett lokalt regn så vi kör av vägen igen och lägger oss uppe på en kulle i eftermiddagssolen, dåsar, käkar snickers och väntar ut regnet som snart lämnar stan. Rupea har en borg från 1324 som vilar på en höjd ovanför staden. Ringmuren är intakt och det ser riktigt mäktigt ut, ett givet utflyktsmål för kvällen. Vi tar in på ett motell där portiern drar en vals, ”Sorry, your card didn´t work, you have to pay cash” Tingsborg lämnar över några sedlar och vi frågar igen om inte kortet fungerat. ”No, no transfer registrated” Vi ber då om kvitto på att vi har betalt kontant och inte med kort och då – woops – ”ahh, now I see the card did work” och T får tillbaka sedlarna. Vi byter om och tar hojarna genom stan och upp mot borgen. Vägen tar slut och övergår de sista hundra metrarna i en smal stig med trappsteg.

Vi stannar och avvaktar, regnet har gjort gräset snorhalt, vi har gympadojor och dessutom är det flera bebodda hus intill stigen. En kille kommer ut från ett av husen och nickar åt oss att ”ok, you can drive”. ”Are you sure? We might destroy the path a bit..” Men han insisterar och vi tar sats och kör uppför, jag först och det funkar till en början men sen blir det för halt för det trötta bakdäcket. Vi parkerar en bit nedanför och börjar gå runt den gamla borgen. Det finns inga som helst spår av turistattraktion och vi får klättra och ibland krypa genom den täta vegetationen för att nå den lilla öppning vi hört ska finnas på motsatta sidan. Lyckas till slut hitta en hålighet som är någon meter i diameter och ålar oss in genom den tjocka muren. Kollar runt, fin utsikt över staden, hittar inristat klotter från 1892 i muren och tar oss sedan tillbaka ut samma väg vi kom. Ute mörknar det snabbt och vi tar oss genomsvettiga tillbaka till hojarna precis före beckmörker. Somnar gott.

Dag 16, Rumänien äger

På morgonen äter Gustav och jag frukost i en ganska ny restaurang som har wonderbaums hängandes på väggarna. Andra gången vi ser detta användas inomhus och jag vet inte riktigt hur det ska tolkas. ”Maten luktar så illa så vi hängde upp femton doftgranar”..? Byter till ett närliggande hotell, lämnar allt bagage och sticker sedan ut för att köra. Vi är nu inne i den östra delen av Transylvanien och här finns det hur mycket skogsvägar och öppna fält som helst. Stöter vi på någon fårflock, kor, getter eller hästar så saktar vi ner ordentligt och får alltid en hälsning tillbaka när vi morsar på fåraherden eller vem det nu är som är ute och driver djuren. Kör man vilse dyker det alltid upp någon som kan vägen och i stort sett alla vill hjälpa till eller är bara nyfikna på hojen. Standardfrågor är om motorvolymen och antal växlar. Hästkrafter och toppfart är kanske för abstrakt, ingen tycks bry sig om det. Nu kör vi först på en väg som letar sig ut på en åker och som sedan på klassiskt vis delar upp sig i flera allt svagare spår.

113Vägen upphör helt och det blir frikörning på fälten tills vi hittar rätt väg igen och fortsätter mot ett skogsparti där en liten fårflock betar. Fåraherden är kanske tolv-tretton år gammal och han har hittat några meter rostig taggtråd som han lindat upp och bär runt halsen. Han tittar skrämt på oss när vi passerar och jag försöker morsa men då tittar han skyggt bort. Det blir en stark minnesbild, både med anledning av taggtråden runt halsen och det faktum att vi tycktes skrämma honom. Jag vänder efter en stund tillbaka utan hjälm för att visa honom att vi inte är onda typer och för att kanske kunna ta en bild av honom och hans hard core-halsband. Hittar fårflocken men inte honom, antagligen har han gömt sig. Troligtvis har här aldrig passerat motorcyklar, en misstanke som snart skall stärkas då vi några kilometer senare bjuds på en riktigt makaber föreställning. Jag ligger först och vi puttrar fram i sakta mak på ett fält utmed ett skogsbryn, mil från bebyggelse och känslan är att det här säkert kan gå flera dagar utan att någon passerar. Längre fram ligger ett klädbylte på marken men jag ser när jag närmar mig att det är en människa. En fåraherde, kanske i 30-årsåldern, som ligger mitt på stigen. Jag vänder mig om när jag passerar honom och kollar att han inte är skadad eller så. Då vaknar han ur sin tupplur, far upp i sittande ställning och stirrar efter mig med ögon som tefat – som om jag vore djävulen själv.

Då kommer Tingsborg bakifrån och han snor runt, greppar sin stav som för att värja sig, ragglar runt och uttrycker sån skräck att jag aldrig sett något liknande. Sen passerar Gustav och då står han på knä och gnuggar ögonen, kanske för att bli av med bilden av de tre demonerna. Vi stannar längre fram och kan knappt hitta ord för vad vi nyss bevittnat. Som en scen ur en gammal stumfilmskomedi där någon smyger fram till någon som sover och blåser i en trumpet. Känns inte rätt att skratta åt sånt här men det går inte att låta bli, det var för bisarrt. Senare sätter vi oss på en restaurang i Rupea för lite lunch. Innan maten kommer in binder vi upp änden på en lös elledning som dinglar intill Gustavs huvud. Dylika små detaljer är vardag nu. Efter lunchen deklarerar Tingsborg att hans sov-och-snarkklocka ringer så han åker tillbaka till hotellet medan Gustav och jag rekar kartan och hittar några sköna spår som vi ger oss ut i jakt på. Efter lite irrande på en gammal banvall, inne i staden, hittar vi ut och hamnar i en riktigt geggig skog. Gustavs däck klarar inte matchen utan vi får dra och putta men så kommer vi vidare och upplever precis allt underbart Rumänien kan erbjuda. Solen skiner och vi kör via djupa skogar, grusvägar, stigar, fält, kullar och vackra dalgångar – en riktig kalaskörning och mot kvällen rullar vi hemåt nöjda och belåtna. (Många väljer att bosätta sig i Spanien när dom pensioneras, själv ska jag flytta till Transylvanien och bara ägna dagarna åt att köra runt på min då rostiga gamla LC8:a.) Middag på motellet och Gustav har inte gett upp sina kulinariska chansningar utan beställer ”Dumbrawa Surprise” och blir belönad med kassler i svampklet.

Dag 17, djupa skogen

114Upp och iväg tidigt. Kryssar norrrut på småvägar genom fina områden. Resan börjar lida mot sitt slut och även om vi fortfarande är långt hemifrån så börjar tankarna kretsa mer och mer runt allting hemma. Om några dagar ska vi passa färjan från Gdansk och vi vill ha någorlunda tidsmarginaler på oss om något skulle hända med hojarna på väg dit. Vi kan dock inte låta bli att pröva några sista småspår och snart kör vi på en skogsväg som delar upp sig och blir mindre och mindre. Som så många gånger förr tänker man att ”vi försöker en bit till” och till slut klättrar vi sakta ner för en.. det går inte se om det är en uttorkad bäck eller om det en gång varit väg. Skogarbetare har med hästar dragit ner timmer i alla fall och vi fortsätter till vi befinner oss i ett läge där vi om det inte kommer en väg längre ner kommer att få.. jag vet inte vad. Att vända och ta sig tillbaka igen uppför de stora hala stenblocken, det blöta gräset och leran som vi nu kört nedför kanske skulle fungera med en trailhoj med nya däck – men inte en chans i hela världen med våra hojar. Jag kollar GPS:en, 10 kilometer till närmsta stad och inga vägar utmärkta. Vi fortsätter till fots nedför det som nu blivit en riktig bäck med porlande vatten och där, längre ner bakom en böj, ser vi en grusväg. Gustav och jag pustar ut och återvänder till Tingsborg och säger att ”det går inte att se något, bäcken fortsätter bara vidare ner”. ”Jaja, det är väl bara att fortsätta nedför då” svarar han på sitt vanliga bekymmerslösa vis och så hoppar vi upp på våra bergsgetter och fortsätter den knaggliga nedfärden. Grusvägen vi kommer ner till är bred och fin och leder upp över en bergstopp. Jag laddar ur ordentligt uppför berget och får ytterligare en oförglömlig körning och ännu en påminnelse om hur underbart stabil 950:n är under hårda snabba förhållanden.

Att ligga i 80-100 och upptäcka djupa spårigheter, ge mer gas, lite bakåtvikt och bara passera. Min spontana känsla när jag första gången körde en LC8:a var ”?? love..den gör som jag tänker” och den känslan har verkligen hållit i sig, helt otroligt alert för att vara så stor. Innan man köper ny hoj kanske man funderar över ”är den värd dom här pengarna” och förra året när jag precis köpt LC8:an och vi körde grusvändan Norrland/Umeå – Vaasa/Finland så kom jag hem med övertygelsen att dom stålar jag lagt på hojen var helt avskrivna tack vare alla sköna kördagar. Nu har jag kommit till en punkt på den här resan där det känns som jag har tredubblat den avskrivningen och jag ligger alltså en kvarts miljon plus på hojen, inte illa. Senare på dagen stannar vi för att tanka och när man är trött av för lite mat och vatten, man har kört hårt och länge samt kanske inte sovit ordentligt så infinner sig skapliga overklighetskänslor när man inne på macken plötsligt hör Carolas ”Hej Micki” på radion.. Det är vad jag minns i alla fall, kanske drömde jag. Vi passerar så småningom ett pensionat och med tanke på att vädret börjar mulna igen så stannar vi och får ett rum med tre bäddar. Och små björnfällar på golvet,, eller jaha – det är mattor av hundskinn.. Gustav får återigen sanera sin packsäck då ytterligare en konservburk gått sönder, denna gång den sista burken Bullens pilsnerkorv. Pensionatet inrymmer även en liten affär med braatthasaker, allt från metspön till skor och kastruller. Föreståndarinnan är vänligheten själv och när dagen lider mot sitt slut så lämnar hon stället och försvinner hem. Vi är ensamma kvar och lagar mat och har det bra under ett verandatak i skydd mot den hagelstorm som nu drar förbi. Inne i matsalen hänger det fler hundskinn på väggarna och på verandan, bredvid oss där vi sitter och äter, står ett gammalt vitrinskåp som är fyllt med bilreservdelar till försäljning.

Dag 18, genom Ungern och in i Slovakien

Vi vaknar av att föreståndarinnan öppnar upp sin lilla affär och gör iordning frukost åt oss. En äldre bondkvinna kommer förbi också och jag tror hon blir ganska förtjust i dom tre svenskarna för hon tittar och tittar och hänger kvar vid affären länge och väl. Gustav sitter i förmiddagssolen och värmer sig när kvinnan kommer fram och tilltalar honom. Jag tror hon säger något om att han är stilig där han sitter men jag översätter snabbt till Gustav att hon ”tycker det verkar skönt där i solen” så Gustav stryker sig själv på kinden och nickar till kvinnan. Hon måste tänka att hon aldrig förut mött någon så självbelåten. Hon fortsätter dock att prata på och jag fortsätter att översätta och när hon, enligt mig, frågar honom om han vill komma och bo hos henne så ser han lätt oroad ut. Vi tackar föreståndarinnan, betalar, lämnar pensionatet och fortsätter västerut (även Gustav). Många mil senare svänger vi av mot byn Repedea för jag vill hälsa på Maria som hjälpte mig och Janne när vi fick punktering där för sex år sedan (”Enduromania 2000”, finns under Grusåka). Då var hon byns skolfröken och bodde hos sina föräldrar, Repedea var en liten avkrok som exploderade av aktivitet när vi kom, alla i byn kom för att titta på oss och hojarna och under hela eftermiddagen som vi var där tror jag det bara passerade en enda bil. Nu är det dock en helt annan by vi ser, precis som i flera andra regioner i Rumänien går utvecklingen snabbt framåt, det byggs överallt, det finns gott om moderna bilar och alla är lite mer MTV.

121Vi stannar i alla fall till vid hennes föräldras hus. Marias syster kommer ut och javisst, hon kommer ihåg när vi passerade sist. Maria har dock gift sig, flyttat till en närliggande stad och fått två barn. Ja, tiden går. Jag skriver ett meddelande till henne som syrran lovar att överlämna och så fortsätter vi tillbaka och bort mot Ungern. Tullen Rumänien – Ungern passeras helt utan dramatik, hur smidigt som helst. Och inte bara tullen, hela Ungern passeras utan dramatik och tre timmar senare är vi framme vid Slovakiska gränsen. Vi kör ju på lite olika hojar, Honda XR 650, Yamaha XT660 och KTM 950 och de nästan 450 milen har hittills avverkats utan några direkta tekniska problem men här, i ingemanslandet mellan Ungern och Slovakien, rasar Hondan. Tingsborg har dock en sprillans kopplingsvajer najad utmed den gamla så efter ett snabbt tiominutersmek kan vi rulla vidare.. Fortsätter så in i Slovakien och det mörknar efter bara några mil. Letar efter någonstans att sova när Hotell Tokaj uppenbarar sig i nattmörkret. Vi slår av hojarna och hör ljudet från en konsert, kanske en musikfestival, riktigt högt. Vi tar in på hotellet, blir visade rummet och då ser vi ”konserten” – på hotellets bakgård huserar en spartansk öltältsliknande utomhusbar med två artister som sprider sina allt annat än ljuva toner. Kalas, vi duschar byter om och går ner. Åldersmässigt är publiken allt från medföljande barn upp till ”några månader kvar”. Artisterna är utrustade med mikrofon, synt och någon form av karaokemaskin för med jämna mellanrum syns det mer än tydligt att den ena idolen bara låtsas spela på synten. Hur som helst, högt är det och de som fortfarande har någorlunda balans dansar och har kul.

Dag 19, Krakow och biljard

123Vi lämnar Trebisov tidigt. Det regnar och vi gör ett 50-milaryck som tar oss till Polen och Krakow. Enda som liknar drama under dagen är att vi är rysligt nära att få soppatorsk och när vi väl hittar en mack får Tingsborg i 16,3 liter i sin 16-literstank.. Södra Polen är, precis som norra Slovakien, mycket vackert med natur som påminner mycket om den i alperna. I Krakow hittar vi direkt ett fint Hotell Fortuna och vi följer nu den helt invanda rutinen… duscha, byta om och gå ut. Äter och dricker först kungligt på stora torget och hamnar sen i en mörk källare där vi dricker bärs, lyssnar på Metallica och spelar biljard i ett par timmar. Senare slår vi följe med några skottar som fått tips om en bra bar och där hänger vi sen resten av natten. Vid stängningsdags tar Tingsborg och jag en taxi tillbaka till vårt Hotell Fortuna men när vi kliver ur taxin ser allt annorlunda ut och hotellet är trash. ”Uh,, there must be another Fortuna” säger vi och hoppar in i taxin igen. Chauffören kör oss runt i stan till vi tröttnar och ber att få kliva av – ut ur bilen och hepp där är det.. skaplig tur.

Dag 20, Torun

Vaknar sent och går ut i ett soligt Krakow men är lite slitna från gårdagen så vi blir liggande på en gräsmatta omgivna av miljoner turister. Går till slut en vända i den anrika staden innan vi på eftermiddagen drar tillbaka till hotellet, packar och kör norrut. Regnet kommer och vi bara mal på upp till Torun i norra Polen där vi somnar på ett sunkigt motell.

Dag 21 och 22, Polferries retur

126Frukost och sen iväg och vi klämmer dom sista 20 milen upp till Gdansk. Äter pizza och lägger oss sedan utanför grindarna till terminalen. Pratar igenom alla höjdpunkter på den nästan 600 mil långa resan och vi har några givna favoriter; den översköna sandbanken vid Krim, stranden och badet vid Azovska Sjön, Tintinbåten över Svarta Havet, Istanbul med Pera Palas, all mat och badhuset där vi nästan gick förlorade, kördagarna i Rumänien, fåraherden vi väckte m.m m.m m.m Färjan tar oss den sista biten tillbaka till Sverige och nu tar alla vardagliga sysslor vid – som till exempel att fundera över nästa resa.