SOE@Tuareg 2010

klas in ActionTeam SOE @ Tuareg 2010

Revanchen

I somras lurade Anna ner Danne till Norrköping och vi satte igång tanken på att köra Tuaregrallyt igen. Denna gång utan alla fel vi gjort 2008. Bodinger var på och trion var återskapad. Senare samma sommar Under 4-dagars hittade jag på några fler som ville med och jag gick hem och skickade ut ett mail till möjliga intressenter. Av de 8 som dök upp hos mig en månad senare skulle 10 med till rallyt. Johan Selleskog var tveksam, men ville med när jag gav han fria händer. Uppgifter delades ut, jag utsågs till nån form av teamchef och vi gick hem och letade släp, däck, osv. Med så många inblandade fanns det bra med kontakter. Hasse fixade en Sprinter-skåpbil från Merceders, som han och Byström höjde lastgolvet på, Anders Berglund fixade däckspons från Centrala gummi, väskor från Svenska spel, samt lite rabatt på delar här och där. Mailen höll alla uppdaterade vem som gjorde vad och det hela funkade kanon. Folk tillkom och slutsiffran hamnade på 18 pers. Team SOE@Tuareg anmälda och klara:

Carl Hagenblad KTM XC4 530   Hela RRS 2010 samlad

Daniel Sawano KTM RFS 400

Ronnie Bodinger KTM XC4 530

Mikael Berglund CRF 450X

Anders Berglund Husa FE 650

Hans Jiredahl KTM LC4 640 Meca

Ronnie Byström KTM XC4 530

Jonas Thörn KTM LC4 640

Klas Adolfsson KTM SE 950

David Pettersson KTM SE 950

Joakim Hultqvist KTM XC4 530

Birger Borssin KTM RFS 525

Andreas Borsiin KTM LC4 640 Adv

Björn Nygren Husa FE 650

 

Johan Selleskog – Merca sprinter

David Åkerskog

Mikael Lövqvist – Merca sprinter + machosläp

Mikael Nilsson

 

Vi träffades alla på Polisens kontrollplats i Norrköping i vintras för att provlasta bilar och släp. Gick kanon, och vi gick ut och käkade Libanesmat. Hem, beställde prylar på nätet och byggde hoj. I tråden på forumet lade vi ut balla lösningar och hjälpte varandra så gott det gick. Ganska bra teamkänsla direkt och vi verkade helt befriade från spån, vilket man aldrig kan veta när man kastar ihop folk såhär.Dagarna innan servicegänget skulle dra söderut blev vi blåsta på släpet. Panikletande och David Å hittade ett som KTM Örebro, just köpt. KTM hann inte dekaltrimma, så det blev svettig hyra, men nöden har ingen lag. Servicebilen gick i snön neråt varmare breddgrader och vi andra fick vänta. Fredagen flög vi ner och stötte på fler lagmedlemmar för varje stopp. Donken, Arlanda, Madrid-terminalen poppade folk upp. David Å hämtade oss med Bodingers mekbil och vi i skåpet fick nöja oss med en flaska fuldricka som Klas lät cirkulera bland grimaserna. Nån öl hos mekarna och sedan i bingen.

 

Mojacar Shakedown

Upp och åt Hotellets löjligt stora frukostbuffé på typ 200 rätter. Rullade ut alla hojar å grejor och småpillade med prylarna. Nio månader verkar inte räcka för att ha klart prylarna. Jag hade själv en trippsensorkabel att montera. Testtur till macken och sedan telebankon för att plocka ur Eurossar. Letade upp en Resturang lagom att se att min förgasare pinkade soppa på vägen. Förgasare är kass och självklart gick saker sönder när jag sedan pillade isär den. Fick låna en blandskruv av Andreas och körde med en extra i ryggan som säkerhet. Sand i flöttörnålen var det denna gång. Satte dit en loop på soppaslangen för säkerhets skull. Tog en provtur i Spanska bergen och lastade sedan in prylarna i släpet igen. Sangria och ordbajs fyllde sedan resten av kvällen. Jag och Danne tog en intervju med Reiner, som förklarade att ORGA är typ som SOE, ett gäng polare som tänkte att de nog kan fixa till ett kul rally för normala grusåkare. Alltså vi utan miljonbudget. 13 år senare är Tuaregrallyt känt och välorganiserat. Reiner verkar dessutom vara en bra snubbe över lag. Vi ger han en CD med alla Rammstiens plattor och några konserter, samt ett Rammstintygmärke, inhandlat på Punktshoppen i Stockholm. Tackar för oss och ger oss på pilsnern istället. Grabbarna med mer is i magen; Hasse, Byström och Jonas dök upp någon gång under natten. Fabriksförare behöver ingen provtur.

 

Mojacar – Almeria: Anmälan

Hela team SOE fick på sig tröjorna och fotades stolta med sydspanska bergen som bakgrund. Inte ett öga var torrt. Snabbt möte där vi förklarade vad som händer i Almerias hamn och sedan utdelning av faddrar, så alla noviser fick en lots genom trasslet. Alla fick inte plats när vi skulle dra, men som boss drar man alltid kortaste stråt, och jag liftade med ett holländskt team, som ville köra 4-dagars i Sverige. Vi tog våra fadderbarn genom besiktningen, anmälan och allt annat jox tyskarna gillar att hålla på med. Tog hela dagen och vi kolhydratladdade med en trippel Whopper och två ostburgare med San Miquel på Burger king. Gick på färjan och tog en öl med Berglundarna, som var mina fadderbarn och nu fick visa upp att de kunde ta en pilsner. Gick som smort. Vad som inte gick som smort var att vänta på tullsnubben som stämplade pass. Två timmar kö var för mycket för en kvinna, som skällde ut organisationen på fyra olika språk. Det som tog tid var att de i tullen var otroligt noga och kollade allt. I mitt fall strök han förnamnet och skrev i det igen på samma rad. Sedan grönt ljus att åka in i Afrika.

 

Dag 1 Nador-Missour

Vaknade upp i båten av en irriterade röst. Någon hade lurat oss att vara först vid serveringen för att få frukost, men efter jäktet dit fanns sönderkokt kaffe och vita frallor. Som tur är drog vi fram en ostburgare från gårdagens frosseri och åt dem framför alla Knupsy-knaprare. Hämtade dirham i telebankon och lastade av hojen. Färjeläget huller om buller och alla skulle tömma ur sina skåp i en stor hög. Inga problem, förutom för de marokaner som proppat bilen full av braåhaprylar från Europa och i tullen får allt genomsökt 100 gånger. Vi gled ur hamnen och ställde oss först vid bilen där tidskorten delas ut. En timme senare och vi står mitt i en flock spån, som det vore biljettsläpp till nåt sliskigt boyband. Det hela urartar och vi får till sist dem i osorterad startnummerordning, vilket innebär att vi är några av de sista iväg. Men vem bryr sig om det när man slangar i Afrikat liksom? Tätbeggyggelse typ en timme och sedan upp i bergen. Kö i första ravinen direkt och vi blir stående. Mumlar något om deutschen ordnung och segar uppåt. Efter ett tag kör jag en parallellväg i en bäck och blir stående framför Klas. Pinsamt att stoppa upp, så jag slet upp hojen med tummen klämd (har fortfarande inte känseln tillbaka) och fick iväg skrotet på nån minut. Bra, nu var maxpulsen kollad också. Belöningn var utsikten uppifrån bergen, där Afrika är grönt, men utan träd med milsvid utsikt överallt. Nästa ravin nerför blev lite vilset, då Danne och Bodinger åkte av stigen, men vi fann varandra nere vid bergets fot igen. Här körde BIrger på fel sida och fick bärga hojen tre timmar, så jag antar att hans maxpuls också var belastningsprovad då. Dagen flöt på bra, några specialer och sedan lite transport, då en stäcka svämmats över och var okörbar. Framme på Hotellet blev det käk och skitsnack med John.

 

Dag 2 Missour-Mersouga

Minareten ut först. En blygsam hund ylar med med låg röst, som om han inte vill störa. Sedan klipper Rainer av med Rammsteins ”Sonne”, som seden kräver. Vid starten utlyses att vi kör konvoj till start då även denna sträcka är sönderregnad. Dammet helt sjukt på vita stäckor och genast ligger folk med brutna ben, hojar och drömmar. Dagen har inte ens börjat, men det går inte att hålla sig tydligen. Vi startar hårt på en snabb stäcka, öknen är nästan platt här, och har finfin navigering. Danne klotar och andra villar bort sig. Miljöombyte och sedan finåka till nästa special. Området var med sist och öknen är omväxlande och stekhet över bergspass med sylvassa stenar. Här börjar det helt fel med GPS-fippel. Löser sig snabbt och jag är uppe och drar. Upplever ett nytt sorts flyt jag döper till aggronavigering. Detta är när det går rejält fort och adrenalinet driver på. Detta tar även hand om skallen som skärps och man nästan inte kör alls fel. I mål på bra tid vid sanddynerna utanför Mersouga. Senare på kvällen upptäcker Munken att hojen innehåller typ 2 dl olja (bör vara 6). Går bra, så vi låter det vara. packar ryggan med en reservliter. Visar sig senare att nivåfönstret inte stämmer på XC4 och hojen drar inte olja i alla fall. Äter middag och mekar förgasare på David Ps Superenduro. Kl 2 är felet löst och vi kan sova i beduintältet, nu uppgraderat till hårde britsar, perfa för möra rallykroppar.

 

Dag 3 Rundkurz Mersouga

Vaknar 6:30 till temalåten, nu i hårdversion jag inte hört tidigare. Rainer sade sig ha 4 olika, nu 6 med två live-versioner på skivan. I med en Müsli medan jag klär på mig i vårt rullande ombytesrum. Varmkörning och sedan iväg norrut till starten utanför stan. Dagens tema är tre sorters sand i varsin erg. Hela dagen snurrar David Ps immitation på förarmötets usla engelska; ”Zri ers, ein ist ze biggest erg Chebbi, der König der ergs. Jag, Danne och Bodinger tidiga i startfältet pga gårdagens kanonkörning. Som vanligt nervöspissa och prylfippel. Kameran på? Radiotest? Soppa? Är jag hungrig? Bodingers vilopuls 160? Några bilar, som startar före oss motorcyklar drar iväg och dyker ner bakom dyner framför oss. Efter är det vår tur. Vi letar oss mellan GPS-punkter och vurpar lite då och då i den mjuka sanden. Över styret för första gången här, men det gör inget. Pulsen upp och argare gör körningen bättre. I alla fall ett tag. Aggronavigeringen tar över och allt flyter. En kort miss och Danne har soppatorsk 500m från tankningen. Slangar över lite från min Zebra. David Å och Jesse tankar på riktigt och vi drar till den sista ergen. Då försvinner Danne. Jag och Bodinger letar, kör tillbaka och ropar på radion. Till slut åker vi till nästa kontroll, där Danne varit och sedan dragit. Helvete också, vi sätter efter honom. Väl i mål har han redan lämnat kortet och nu är Plan B slittrat med en halvtimma. En avhyvling senare och vi är som bumbibjörnarna igen. Danne hade också letat, men på annat ställe och sedan dragit i förväg. Jaja, vi bestämmer att korrigera detta senare, och tar en whiskykapsyl på saken. Tidsfippel klassas inom Plan B som team-relaterat problem och ingen är syndabock. Värre var det för Andreas som 100 m innan målflaggan gör studsprovet på sin hjälm och vi kör dit och hjälper han bort från hojen. Han är helt yr i huvet, men efter några minuter tillräckligt ok för att ta sig i mål och lämna kortet. Mekarna kliar sig i huvet över bockade grejor och sätter igång med brytet. Varefter droppar resten av Team SOE in och ser helt döda ut. Berglung haft en nära kollaps, och fler ligger utmattade på marken. För att hinna tar vi ett beslut om gruppinsats, varefter jag och och Bodinger kränger c:a 10 däck. Vi som haft med oss monterar crossulor. Fler ansluter till meket, bl a Anders vars Husa har vattenläcka. Team Keiser, som vunnit Tuareg tidigare har en ny packbox i bakfickan och problemet är löst morgonen därpå. Sover som ett troll

 

Dag 4 Königetappe

Gissa hur jag vaknar. Samma rutin igen, mindre fippel varje dag, djävla materialsport detta. Dannes hoj går inte på tomgång på startlinjen en timme innan startsignalen. Försvinner och återkommer med en kvart tillgodo. Han har skjutit upp problemet med att bocka tillbaka böjd tomgångsskruv och sedan skruva upp så skiten går igen. Dessa satans förgasare.Le Mans-start betyder hojarna avstängda på led och sedan springer 150 pers till dem coh håller stumt över dynerna. Jag får en kanonstart och är förste man till första kontrollen. Kändes KANON. Dagen består av bara dyner och c:a 200 km körning. Man stämplar tidskorten på samma kontroller under dagen, en i olika ordning kors och tvärs. Hojar överallt, kameler, sand, sanslöst med sand. Vi kör bra som fan. Bodinger typiskt endurostil, mycket sittandes och fullt påslag när det går. Danne smidigare, kör sansat och förmodligen energisnålast. Jag typiskt crossskolad, mer aggressiv. Ändå är det dött lopp mellan GPS-punkterna. Vi tävlar sinsemellan och ligger otroligt lika i snabbhet. Drar över en av de högsta topparna på några hundra meter och slår kullerbytta framåt med hojen i den mjuka sanden. Blir sittande på rumpan och ser hojen rulla ett halvt varv till, ställer sig på styret med hjjulen uppåt och motorn bara tuggar på. Inte nåt man ser varje morgon. Dagen är askul. Träffar på Jonas, som säger är ni på andra varvet nu? -Nej fjärde. Borsiin-familjen ligger i skuggan av en Jeep, men är bara trötta som tur är. Vi leker oss genom hela dagen och kör i mål oförskämt pigga och jublar. Vilken dag. Firar med Stork premium lager. Den smakar tonfisk, men växer på en.

 

Mysfarbrorn John Mitchinson berättar en sanslöst hul historia, där han blivit trängd stående vid en tidskontroll av Wilhemsen. -”If the only way to beat an 50 year old man is on the the control que, go ahead before me then”, sade han trött och gick sedan tillbaka till sin hoj. Där ser han att Willemsens hoj stå parkad bakom sin och låtsas fippla med handskarna tills denne satt sig på hojen. John startar, funderar på ettan, -nej, tvåan, -nej trean i, full gas och dumpar kopplingen. Willemsen begravs i sand. ”He had his own little sandastle” berättar John och gestikulerer en pyramid i luften. Willemsen sopttar ett tag och sätter efter, flyförbannad, men kan inte gärna stanna mitt under löpande tid. Vi gråter typ av skratt när man på Wales-dialekt drar histiorien igen för tredje gången. Plumsar i poolen och lökar resten av dagen. Livet lätt idag.

 

Dag 5 Dunerennen

Dagens etapp är kort. Varvbana 4 varv, lätt att hitta. Plan B står på samma startled, dvs tredje tillsammans med Tomas Kleinwäschter, som är en djävel på att köra hoj och vi träffar på utmed dagarna vi kör. Vi väljer dålig väg några kilometer av första varvet, men sedan lossnar det och vi kör kanonbra. Sandvägen bakom ergen är sjukt snabb och läskig. Noll kontroll, fullgas och hojen fladdrar i olika spår. Bodinger otroligt nära en highside. Han kör med styrdämpare, Danne med armar stora som mina lår, och jag med… ja, inte fan vet jag, men ont gör det. Skriker högt för mig själv sista varvet på samma ställe, men släpper aldrig gasen. När vi stämplat sista kontrollen är det bara stora backen upp. Det är en fet dyn på några hundra meter med målet rakt upp, så brant som sand kan ligga still. Börnar upp utan problem, vilket inte alls gick förra gången. Jubel och målgång. Danne står tålmodigt och väntar in sina 28 min en meter från mål för att rätta till tiden. Jag och Bodinger ser att den egentliga toppen på dynen är lite vid sidan om och påbörjar leken. Kör upp, vänder och sprutar sand över kanten, kör skrå och hoppar över dyntoppen. Tomas berättade att på Orgas radio låtit ”SCHEISSE!, vem fan är det som kör upp och ner hela tiden”, och svarat; Lugn, det är bara Svenskarna som leker. Drar tillbaka och river loss Dannes motorkåpa, han saknar fjärde växeln. Efter lite kli i huvet får saken vara. Byter tillbaka till Rallydäck. Team-ordern att rensa ur släpet och packa allt för avresa aningen blek när bara 3 pers dyker upp. Fixar och sover sen som en björn.

 

Dag 6 Mersouga – Missour

Står på startlinjen med fyra okända idag. Plan B skall ses vid första kontrollen och jag ger mig fan på att vara först av alla dit. Tar starten och kör som fan dit. Väntar in Bodinger och sedan Danne, som pga tidsjusteringen är 6 min efter. Tappar trippen efter ett tag och Danne drar oss över en bergskam, där vi samtidigt hänger av ett tiotal spån som alla letar efter samma sak. Några intressanta luftfärder är vi nere på plattan igen. Verkar som Marockaneran vill ha ner hastigheten och formar osynliga fartbulor. Jag håller fullt på högsta växeln och BANG! Båda hjulenslår i stoppen och jag är i luften, svårt behövandes nya kalsonger. 15 meter senare är jag nere igen och fortfarande med styret i händerna. Tänker på killen som på startlinjen sade att framaxeln på sin Honda är av, men möter han lika rädd som jag i målet senare. Äter en energikaka och drar vidare. Senare är en sträcka som på förarmötet varnats som farlig och efter bara en halv kilometer inser vi att den är helt livsfarlig. Denna var på tid 2008 och inte snäll då heller. Friåkning i kamelgräs och sedan i en flodfåra, för en gångs skull med vatten i. Danne mesar ur och kör väg, medan jag och Bodinger hamnar i Marockos enda groddamm. Jag ser fiskarna flyr och är nära ett bad. Bodinger är lite svettig i armhålorna och dyker ner på de hala algerna med hoj och allt under vatten. Skakar ur alla paddor och fortsätter. Detta är en bergsravin jag och Danne sätter fart nerför på allvar. Glömmer att tiden inte går, adrenalinet tar över och vi har et askul rejs mellan branta bergssidor. Nästa sektion för dagen heter Boiler pass och betecknas ”extremly difficult”. Vi tippar hojar, men tar oss igenom. Vi tar lunch vid en ravin och möter Björn. Han sket i det svåra och tog en fika istället. Vi garvar och rullar uppåt Missour och dricker pilsner med John. Köket dukar fram grillad hare och kyckling. Kanongott.

 

Dag 7 Missour – Nador

Står och funderar på underställ eller inte, rygga eller inte. Radion skiter vi i nu, då Bodeingers saknar mikrofon och Dannes är batteritorsk. Micke Berglund, som tidigare tyckt jag är en hårding som kör med crosskydden direkt på kroppen står brevid, så det blir bara linne igen. Macho har det mentala övertaget direkt liksom. Fryser iväg till starten. intervju med ORGA igen och sträckan drar direkt ner i en Qued. Väntar in varandra och drar som ett skott. Snabb sträcka efter ett tag, helt platt och Danne får bestämma tempot med sin 400:a. Den hojen kan inte älska lika mycket tillbaka, för satan vad det gick ett tag. Danne får syn på Micke Berglund och de två försvinner i ett tätt dammoln. Bodinger och jag får fisåka i det som kan vara en väg. Alla tog det tydligen inte lika piano, för vid målet står en nyrullad (på det jobbiga hållet) Range rover modell 2009. Ser dyrt ut mumlar vi och tar en pisspaus. 90 km transport och vi håller på att dö av frost och tristess. Avbryter vid 40 för lunch, dvs Tuna-snack speciale mit erden. Springer med hojen en bit för värmen och sedan fryser till nästa start. Där är Afrikas sista special och vi går ut hårt (Plan A är lugnt, men vi är ju Plan B). Kommer ikapp Team 08 och hälsar, det börjar regna. Aggronavigeringen är på topp märker jag efter en felläsning. Trippen och noten stämmer, men inte bäringen, som jag upptäcker direkt. Kollar bakåt och Bodinger pekar åt en annan väg. Läste fel, men var ändå vaken på bäringen i roadbooken, vilket jag blev väldigt glad att även en sån skitsak funkar i full fart. Vi drar vidare ner i en flodfåra igen och samlar på oss diverse ryggsäckar, som följer oss till målet. Jubel igen och vi tuffar vidare. Efter ett kort uppehåll på asfalten öser åter regnet ner på oss. Lånar Dannes vindjacka när det bara inte går längre. En bergsstäcka bli slirig värre och när vi sedan skall upp igen öppnar det sig på riktigt. Mitt i bergen när jag fryser även vid hårdkörning börjar hojen svika också. Blir ståendes och fipplar med soppan. Verkar vara skit i silen i tankens botten. Blåser bakåt i soppaslangen och den går en mil till. Samma sakt fem gånger till och vi kan nästan se havet. Bodinger pekar på tanklocket och jag lossar det. Går som en klocka till macken. Ser en liten six-days feature, backventilen på luftningen till tanken. Snart ligger den i sopkorgen och motorn mjuk som en lammunge igen. Perkele, vill så gärna trä på mina iskalla skydd och blöta underkläder på den österikiska djävel som klubbat igenom den detaljen liksom. Det och ett rejält falsettkalsongryck, The atomic weggie.

Mina likstela händer nyper bromsen och jag klotar på Mc Donald’s-parkeringen. Tre Big Mac senare och jag står i en blöt lerfläck lite mer människa. Här är det verkligen kontrast som gäller märker vi. Fullt disko med rika tonårinar med fina bilar, samtidigt en mil därifrån tiggare i sopbyggda skjul. Sveriges vänster bör göra en fältutflykt innan de nämner ordet ”klyftor” nästa valrörelse. Vi lyckas ta oss till hamnen senare och byter skakandes om till torra kläder.

 

Dag 8 Almeria – Mojacar.

Dagen börjar kanon med dyngsura och kalla skydd från gårdagens blidväder. Att sedan bakramens plast sitter helt löst och sladdrar gör saken än bättre. Försökte skruva i skruvar jag tappat, men det verkar vara gängsallad. slänger i verktygen, som satt monterade på bakskärmen i ryggan och fryser iväg 50 km på motorvägen mot Mojacar. 100 km serpentinvägar och en vurpa med hjälmkameran igång senare är vi framme vid den sista specialen, en kilometerlång ravin ner till havet, perfekt tajmad med starten mitt i ett bygge. Några partyschinken senare och jag och Danne står på startlinjen. Jag säger att jag inte kan fatta att vi på sista dagen fortfarande står och skall kompensera för tidsfippel. Vi startar och rullar fram en bit, räknar 20 sek och bränner ner till vattnet. Solen skiner och vi steker våra bleka kroppar tills TV vill ha en intervju. Sade typ att vi kommer nästa år och kickar ass. Ödmjukhet präglar Plan B.

Kortege kuststräckan till Börnplankan där David P och Anders är uppe och drar upp en dimridå. Några fesljumna san Miguel (de hade ingen Stork) senare och livet går att leva igen. ORGA som avslutar månader av stress lever ut som om de vunnit Bundesliga. Vi kör upp och hänger upp allt blött på staketet vid parkeringen, lastar hojar och skräp. Vi lyckas med bedirften att klocka in oss i Plan B på samma tid och har nu plats 8. Prisutdelningen ger c:a 10 pers Tuareg-head, vilket är ett pris för att ha hittat samtliga kontroller, fixat alla tider och inte åkt på några straff, varav tre Svenskar. Toastmastern, Tysklands pladdrigaste som tuggat nånstopp sticker fram micken och är plötsligt tyst, och jag ger världens kortaste intervju, delvis med flit, men kanske borde sagt nåt om att vi kommer mosa alla nästa år. Festen gick vidare och efter massa hurrande får vi se historiens sämsta stiptease. Plötsligt var bara jag och Danne kvar av soe och vi sade gonatt.

 

Efter detta satt vi av tre timmar på Almerias flygplats och flög sedan till Madrid, där vi strosade runt och kollade grejor. Köpte kläder och gick ut och käkade. Team soe utlysta avslutningsmiddag bestod nu av sex pers, resten gick hellre upp bakis vid fyra för att komma hem snabbt och koma. När allt stängde tog vi vägen om slaktaren som var öppen och köpte lufttorkat kött. Flög hem dagen därpå till Arlanda, bytte terminal och vidare till Åre för att köra bräda. Fassan fyllde 60 och det fanns ingen undanflykt. Jag var bara trött och hungrig resten av veckan. Efter några dagar och nio olika sängar mulade jag ner trynet i min egen kudde och drömde om stora varma dyner.

 

Resultat för team SOE:

8 Carl Hagenblad

8 Daniel Sawano

8 Ronnie Bodinger

27 Ronnie Byström

46 Hans Jiredal

54 Jonas Thörn

63 Mikael Berglund

67 Anders Berglund

68 Joakim Hultqvist

84 Andreas Borsiin

87 David Pettersson

100 Björn Nygren

101 Klas Adolfsson

121 Birger Borsiin

Profi-klassen c:a 160 förare

 

Summa summarum var att detta blev hur lyckat som helst. Alla uppträdde proffsigt, körde säkert och skadefritt, serviceteamet höll liv i alla hojar utom en och alla verkade nöjda. Själv är jag stolt över att på något sätt bidragit till satsningen, samt min, Dannes och Ronnies placering, och resten av teamet. Tack för detta minne för livet. Vi ses igen.

 

Mvh Calle

 

Tack:

Centrala gummi för sponsring av däck

Merceders för sponsring av bil

Svenska spel för väskorna

Danne och Ronnie för Plan B med allt vad det innebär

Johan, Micke, Munken och David Å för service i en helt ny klass i Tuareg.

Alla förare i team SOE. Mycket lyckat.