Enduromania 2008

Text: Mattsson

 

Bild 14Det här är historien om Team SLIR: Swedes Lost In Romania, Westman, Selle och Mattssons, deltagande i EnduRomania 2008.

….eller hur man botar en förkylning.

Man packar en buss full med MC-grejer, lastar i hojar och drar till Rumänien och kommer fram med prima halsont som artar sig till en fullfjädrad förkylning. Sen kör man skiten ur sig själv och hojen, blir svettig, smutsig och helt genomblöt in till bara skinnet, helst på en lerig och brant bergssluttning i hällande spöregn. Håll på så i 4,5 dagar och sen är du fri från förkylningen.

Det var den korta versionen, här kommer den långa.

Nedresan och förberedelser

Det här med att delta i Enduromania har funnits som någon vag idé hos oss tre ett tag. Nog hade vi inte tänkt igenom det så särskilt noga när Westman en dag snackade med Tingan och Selle och sen skickade ett SMS till mig med orden: vi ska dra till Enduromania, ska du med? Svaret blev: Ni åker fan inte en meter utan mig! Klart jag ska med! Saken var klar, vi skulle hänga på samma datum som Enduromaniaveteranerna Tingan och Höök: 18-23 maj 2008. Dom hade redan bestämt alla datum och bokat biljetter och på vårt första planeringsmöte så kunde vi bara konstatera att det skulle passa oss utmärkt med samma upplägg. Avresa från Nynäshamn mot Gdansk onsdagen den 14 maj och ankomst till Brebu Nou söndagen den 18 maj. Vi fick låna Selles kollegas gamla fina Scania-buss. En ombyggd dam som tidigare jobbat som bokbuss. Provlastning och provboning skedde på 100% Offroad, tre hojar får preciiiis plats bak i lastutrymmet och det finns en dubbelsäng, en bred enkelbädd, kök, toalett med dusch och golvvärme, samt sittplatser med bord bakom förarplatserna. Jag och Westman har C-körkort så vi kunde turas om att köra och Selle får navigera. Klockren plan!

Efter förberedelser med fixande av trasiga prylar i bussen, papper och försäkringskort, preppning av hojar, lastades allt på, toan lastades av, Selles stora bensintank fick platsen istället, och färden mot Rumänien och Brebu Nou kunde börja. Redan i Nynäshamn fick vi problem när det visade sig att ingen av oss tre hade läst det finstilta när vi fuskade med biljettbokningen. Skillnaden mellan en <8 m lång buss och >8 m lång buss i biljettpris är ganska hög, så vi tänkte att bussen är inte 8,5 m lång utan sisådär 7,65. I kön till färjan, efter att vi irrat fram och tillbaka mellan lastbilskön och bilkön (vad var vi egentligen? Lastbil eller….?) så hoppar biljettkillen ur sin hytt när vi fortfarande hade 50 m fram, och börjar vifta och skrika att vi vägde mer än 3,5 ton. Han var jättearg och viftade bort oss, vi fattade ingenting! Klart vi vägde mer än 3,5 ton, men vi var ju bara 7,65 m långa så det var ju lugnt? För att göra en lång historia kort så hade alla biljettklasser även viktkrav markerat med asterisker längst ner. Vi var helt enkelt för tunga. Vi kände oss som tre guldfiskar utan hjärna. Till slut lugnade sig biljettkillen, och han visade sig vara någon slags ansvarig, och sa att vi fick åka med på vår biljett, utan att betala mer och skulle någon undra skulle vi hälsa från Jarek. Han sa att det var sista gången och vi fattade återigen ingenting, det var ju vår första gång? Nåväl, kodnamn Jarek fick oss ombord och äventyret kunde börja!

Vägarna i Polen är av blandad kvalitet, men mest usla. Vi fick en elkabelbrand i Grabin, men det var bara kabeln till slutsteget som brann upp, så det var ju ingen egentlig fara. Lite fulmeck så var stereon snart i gång igen. Vänster bakblinkers gav också upp och det är ju inte så bra, men vad skulle vi göra, vi hittade inte felet utan fick köra vidare. (På hemvägen upptäckte vi vad som bråkade med blinkersen, det var något slags glapp i varningsblinkersknappen. Om den inte var ordentligt uttryckt blev det olika sorters knas med blinkersen…) Första övernattningen skedde i södra Polen och bättre utsikt har vi haft, men humöret var på topp ändå!

Sen började gränspassagerna. Eftersom vi kör ett tungt fordon hade Selle rekat ut stora och förhoppningsvis fina vägar vilket gjort att vi gjorde en liten Europa-turné helt enkelt. Först kom Polen-Tjeckien. Vi var lätt nervösa, hur skulle det gå? Utan problem, det var bara att tuta igenom. Tjeckien – Slovakien, problem här då? Nejnej, inte en tullvakt så långt ögat kunde nå. Men hur skulle det gå mellan Slovakien och Ungern? Gäsp, nu började vi bli blasé! Ingen brydde sig om oss. Det var först vid gränsen mellan Ungern – och Rumänien som någon intresserade sig för oss och vi fick visa upp våra pass och bussens innanmäte. Dock missade tullvakterna vårt lastutrymme, så vi fick tuffa vidare utan problem där också. Ungern har för övrigt otroligt fina vägar: stora, nya och välbyggda! Härligt efter att ha skumpat runt på risiga vägar som ändå är stora med mycket tung trafik. Körningen flöt på och vi fantiserade om vad som komma skulle och lyssnade bl a på Machinehead, Volbeat, Slayer och drömde om ära och berömmelse och tänkte att vi skulle hetat Team Slayer istället….

Vi övernattade på truckers-ställen, vi var ju också en trucker! Utsikterna från parkeringsplatserna var väl inte de bästa, men det skulle bli kompensering för det längre fram. Rumänien började platt, men fram emot kvällningen när vi passerat Arad och Timisoara och hade siktet inställt på Resita började bergen torna upp sig. Vi visste att vägen från Resita till Brebu Nou gick över slingriga bergspass så vi valde att övernatta i Resita och ta de sista 4 milen i dagsljus. Det visade sig vara ett klokt val. Natten i Resita blev lite speciell. Stan, eller vad det var, var ganska risig, också ett genomgående tema i fattiga Rumänien. Vi hittade ett, som nästan såg ut som ett truckersställe, men det var nog en åkare som ställt upp sina fordon längs vägen, utanför sitt kontor. Vi tog en parkeringsficka och satt och undrade över om det var ett bra eller dåligt ställe att övernatta på. Det var då hundarna dök upp. En 10 stycken sådär. Det var deras hang out och vi hade parkerat på deras revir bland deras truckers. Så vi satt i bussen och tryckte våra näsor mot rutorna. Så fort vi visade oss började dom skälla och sen la dom sig runt vår buss. Ingen mugg inne i bussen och Westman var tvungen att pissa. Det blev duschavloppet.

I Rumänien finns det massor av lösa hundar. Somliga har säkert någon ägare någonstans, andra har det inte. Den ena byrackan är en värre gatukorsning än den andra och alla lever dom nog ett ganska hårt liv. Man fick alltid se upp så man inte körde på någon oavsett var man var.

Nu var det bara 4 mil upp i bergen till Brebo Nou, solen sken och vyerna var fantastiskt vackra! Vägen var kuperad, smal, slingrig och dålig trots att det var en ganska stor väg, och vi började ana vad som komma skulle. Det verkade mycket lovande!

Söndag 18 maj

På söndagens förmiddag rullade vi in i byn Brebu Nou, centralorten för den här omgångens Enduromaniavecka, äntligen framme! Campingen, som vi hoppats på vara en ”riktig” camping med el och vatten, visade sig vara gräsmattan bakom huset vilket fungerar som restaurang, bar, logi, dusch och samlingspunkt. Väldigt fint hus, nybyggt och fräscht, och vem behöver en ”riktig” camping egentligen?Deltagarna samlas

Vi blev mötta av Tingan som glatt hälsade oss välkomna. Sen kom Sergio Mourari som är arrangören och dök på oss och hälsade oss välkomna. Eller kanske snarare mig. Han var lyrisk över att första svenska tjejen hade kommit och frågade om vad jag jobbade med och allt möjligt. Det var 4 andra kvinnor med, men de var tyska och visade sig vara nybörjare eller i alla fall långsamma såg vi sedan när de drog ut på utflykter med hojarna, vilket gladde mitt tävlingsjag, hehe.

Dags att lasta av hojarna och göra sig hemmastadd. Temperaturen var lite svalare här uppe i bergen, men det var soligt och varmt och allt kändes väldigt bra. Vi meckade det sista med hojarna, som vanligt. Jag krängde nytt framdäck och med en publik av ett gäng tyskar som stod och glodde och jag blev irriterad och tog i för mycket med en slang med för lite luft, så naturligtvis blev det punka. Bara att göra om och göra rätt, denna gång utan folk som käkat glosylta.

Preparationer inför racetHoppsan! Rumänien ligger visst en timme före, dags för förarmöte redan! Alla samlades inne i matsalen/baren och Sergio satte igång att mässa. På tyska. Vi missade det mesta men egentligen vet ju ganska väl vad som gäller när man kör och ska ta hänsyn till folk och fä. En stor skillnad är dock att i Rumänien går alla djur lösa. Kor, får, getter, ankor och höns vaktas och vallas av herdar och där herdar finns, finns det jyckar, jyckar som jagar motorcyklister. Var man än körde senare i veckan, kom det ofta hundar tokrusande från något håll för att skälla ut en. Såg man en kossa i vägkanten visste man att det skulle komma flera, plus en driva med jyckar. Herdarna kunde vara osynliga. Jyckarna sprang efter ett tag, de gav alltid upp efter en kort sträcka och gick tillbaka till sitt jobb.

Åter till förarmötet. Alla lagen presenterades och fick presentera sig själva. När det var dags för oss fick jag berätta att vårt namn var SLIR: Swedes Lost In Romania och alla skrattade gott, de flesta hade varit där flera gånger och visste vad som väntade. Vi kunde ju bara gissa, men vi gissade ganska rätt skulle det visa sig.

Mötet tog slut och vi hade preparerat våra kartor under dagen. Kartorna fick man vid ankomst, tillsammans med 4 klistermärken, varav ett skall sättas synligt på hojen. Man fick waypoints som alltså var veckans checkpoints via mail innan, och man kunde även få en fil på plats. Till waypoinsten hörde en lista där de förutom namnen också var numrerade. Till detta fick man listor med beskrivning av checkpointsen och ibland tips på hur man kunde ta sig dit. Vi satte oss och markerade ut alla checkpoints på de fem kartorna vi fick. Vi ringade in dom med olika färger så att vi kunde se tydligt vilka som var värda mycket poäng och vilka som var enkla lågpoängare. Nu ville vi få hjälp med tips på vilka vi skulle ta. Vi hade ju spetsat in oss på de checkpoints som verkade jävligast (little did we know) och behövde få lite råd om det var smart eller korkat av tre nybörjare. Höök hjälpte oss med att få kontakt med skotten, Doug MClean. Han visade sig vara en högvinst. Det är nämligen han som är en av arrangörerna i Red Bull Romaniacs och den som lägger upp specialproven. Han hittar i Rumäniens skogar som i sin egen ficka. Otroligt glad och sympatisk kille var han dessutom, så vi fick glatt en hel bunt råd och skrönor på köpet, om vilka checkpoints rookiesar kan sikta på och vilka vi kunde fetglömma. Vi gjorde som han sa och råden visade sig vara mycket värdefulla, åter till det lite senare.

Jag som kände mig sliten efter vårens jobb och med en begynnande förkylning där halsen tjocknat oroväckande, gick och la mig tidigt i bussen. Westman och Selle satt uppe och lärde känna folk i de andra teamen. Det var mest tyskar där, men lag från Tjeckien, Österrike och Holland var med förutom vi två lag från Sverige. Det här med öl, mat och dricka löstes väldigt smidigt. Varje person hade ett blad med alla dagar inskrivna. Där skrev man in om man åt frukost, tog en öl, vatten, åt middag, Tzuika (snaps) eller vad som. Allt räknas ihop efteråt och betalas vid avfärd. Allt fanns tillgängligt och personalen var otroligt vänlig, hjälpsam och duktig. Maten var jättegod och i överflöd. Kocken hade multitalang som bartender och veterinär, något som kom till väl pass under veckan. Så småningom trillade mina lagkamrater in i bussen och vi kunde duna in trots förväntningarna på morgondagen.

Måndag 19 maj, första tävlingsdagen

Rise and shine! Upp och hoppa, nu skulle vi äntligen få se vad vi gett oss in på. Bredvid oss på campingen stod en jättebauta-KTM-servicebil, en gulmålad Mercedes Unimog, och ett gäng fyrhjulingar. Dessa packade ihop och drog sin kos. Vi förmodade att de drog ner till det södra området vid Donau. Det visade sig att dom skulle vara borta hela veckan. Hur som helst, god frukost intogs och vi preppade oss med alla grejer. Vi skulle följa skottens råd och sikta på ett gäng lätta chp som låg i rad i lättnavigerad terräng med första checkpointen ganska nära Brebu Nou. Chp nr 5, 32 och 35 togs lätt på fina skogsvägar, eller vad man ska kalla spåren från de fordon som åkt där och som skapat vägarna, dvs häst och vagn eller någon risig traktor. Ibland är spåren/vägarna knappt synbara.

Glada i hågen kom vi ikapp Tjeckerna på chp nr 35. Ha! Dom hade startat minst en halvtimme före oss och vi tänkte att det här var ju plättlätt. SEN började irrandet efter ”vägen” till chp ARMTOP. Åka en bit, inse att ”vägen” försvinner, vända, prova en ny ”väg”, vända osv. Med hela klungan av Tjecker bakom oss, dessutom. Till slut gav vi upp och åkte tillbaka till senaste chp och siktade på en större ”väg” som skulle leda till Slatina Timis, en tja, större by med mack. På vägen dit började vi både förstå och inse hur veckan skulle bli. Vägen var sönderspolad av smältvatten och regn och man Rumänsk vägåkte i bäcken som tagit över vägen och spolat bort sanden. Stenigt och som ett stockholmskt endurospår, blandat med gegga, men brett som möjliggjorde olika vägval. Otroligt ballt! Och det här var bara början…. Chp togs lätt i byn, och nu jäklar skulle vi klippa chp ARMTOP som vi inte hittade vägen till förut, fast denna gång österifrån.

Vi tog oss ner dit via en kass asfaltsväg till Armenis, byn man skulle utgå ifrån. Ovetandes att det fanns en vägbeskrivning hur att hitta chp i papprena började irrandet igen. Vi fick dock hjälp på traven av glada rumäner som pekade ner under en järnvägsbro där det rann en liten grund fors. Jodå, det var vägen vi skulle ta, i forsen, under bron. Nu började veckans första klättring uppåt. Och eftersom kartorna inte alltid stämde med verkligheten, eller ska vi säga ganska sällan stämde med verkligheten, så körde vi fel två gånger innan vi insåg att vi kört helt fel. Bara att åka ner till byn igen och starta upp irrandet. Ånyo hjälp från två rumäner som stank sprit på Westman, pekade uppåt berget vi skulle upp på, och sa Santa Maria flera gånger. Dock lyckades vi tyda hans kroppsspråk som att vi faktiskt tagit rätt väg förut, men svängt av åt fel håll ett par gånger. På’t igen. Nu hittade vi äntligen rätt, och stigningen kunde börja på riktigt. Upp, upp, upp, på knappt synliga stigar eller vägar. Ännu mer upp, upp, upp. Jobbigt värre! Öppna en grind, här uppe fanns gräs och betesmarker och jorå, nu var vi äntligen på rätt väg, bort mellan träden ledde en nästan osynligt väg! Tjoho! Chp hittades och en välbehövlig vila togs. Jag hade slirat omkull i ett brant parti med snorhal lera och löv, så jag var en smula trött efter hojbrottning i backe. När vi vilade tog jag fram papprena och läste om chp. Det stod ju naturligtvis tips på vilken väg man skulle ta (inte den vi valt, förstås), och det kunde man ju ha läst innan…. Man lär så länge man lever!

Sen åkte vi vidare mot byn Teregova och till nästa chp. Vi stannade för tankning och våra guldfiskhjärnor hade ju naturligtvis inte plockat med sig mackor eller annan proviant, och Rumänien är fattigt på bykrogar, korvmojar och mataffärer öht. Det verkar som det är självförsörjning som gäller. Alla har sina åkerlappar, några kossor och höns. Alla i familjen står ofta på någon åker och hackar med hackor, framförallt de äldre. Det finns inga affärer för ingen behöver eller har råd att handla. Vi lärde oss långsamt men säkert, det var bara att konstatera. Men okej, vi hittade ett litet hak längs vägen som hade mat. Vi fick några slags köttjärpar och pommes frites som, som… som… inte var goda, men det var föda. Järparna smakade lustigt, för att inte säga lite äckligt och man undrade vad som fanns i. Det var dock bara att tugga på, vi behövde verkligen maten vid detta laget. Man kan inte heller vara kräsen i ett fattigt land, det är bara att gilla läget!

Vi hittade byn Teregova och mitt i den mötte vi tre tyskar, varav den ene kör en trialhoj. Klokt av honom. På nervägen till Rumänien satt jag och filosoferade över om vi hade för små hojar med oss, Höök och Co körde ju mycket större hojar. Fel, fel, fel. Ju mindre desto bättre och en trialhoj i Rumänien passar som en hand i handsken. Vi tog en glasspaus tillsammans och pratade skit, mitt i byn. Glass och dricka säljs av gamla gummor, direkt från kylskåpen som står i kanten på gatorna. Vi fick tips av tyskarna om hur hitta nästa chp. Något som tydligen gick in i guldfiskarnas öron och sen simmade runt i tomrummet, för vi drog ju naturligtvis förbi avfarten och stack till vägen som gick ut från byn.

Vid början på vägen ut från byn Teregova, låg något konstigt vid sidan, som på en lastkaj. När man kom närmare syntes det tydligt att det var inälvor och tarmar, uppsvällda som ballonger. Mysigt. Vägen var som sagt fel, och vi insåg vårt misstag ungefär parallellt med chp som lågt brant högt uppe om oss på höger sida. Vi hittade en fin liten älv som vi tröstposerade i fram och tillbaka efter vi fattat att vi åkt fel igen. Vi tog lite kort och aja, det skulle ju gå en stig längre fram, så det skulle nog lösa sig. Vi hittade stigen och Westman som blivit vår stigfinnare drog uppför den fina grässlänten, kom några meter innan det sa blöurp och han satt fast i 30 cm lera som gömde sig under gräset. Vi började förstå att vårtider i Rumänien var lika med lertider. Det var bara att ge upp och sikta på nästa chp istället. Vi börnade iväg på en väg som faktiskt nästan kunde kallas väg, i början relativt hård och ”vanlig”. Efter ett tag låg det på höger sida ett halvätet hästhuvud som två hundar stod och gnagde på, det såg ganska färskt ut men hade redan börjat stinka.

Vägen blev alltmer spårig och lerig för att till slut likna rena lervällingen i takt med att vägen gick nedåt. Alla vägar/stigar/spår där vi körde gick antingen uppåt eller neråt. Antingen körde man emot vattnet som rann ner, eller så körde man med vattnet på vägen ner. Vår plan var att vi skulle hitta en väg upp till höger som vi sett ut på kartan, och Westman och Selle anade säkert oråd, för dom drog och genade genom skogen. Jag tänkte, vad fanken, lite lera ska väl inte stoppa och försökte köra in på vägen. Bluörp sa det igen när jag satte mig så hårt att jag höll på att fara över styret. Tjaha, det var bara att vänta in hjälp. Strax stod 3 personer och sliter i en hoj utan att den knappt rubbar sig. Till slut fick vi upp den och stigfinnandet kunde återgå. På lervägar uppför, uppför, uppför. Inte så brant denna gången, eller hade man börjat vänja sig? Vi hittade aldrig chp väl uppe på den fina gräsåsen, men vi stod exakt på koordinaten och markerade att vi varit där. Vi var trötta efter dagens körning och vi kom fram till att för att orka ta oss hem skulle vi syskonligt dela på Westmans sista power gel. Jag som aldrig smakat en sådan gelé förut, fick ta sist eftersom jag var förkyld. Jag blev kraftigt varnad för den äckliga smaken och var beredd på vattenslangen, när smaken av tårtglasyr spred sig i min trötta kropp! Mmmm, sån där tårtglasyr man åt som liten, grönt eller rött, det var ju gott ju!

Checkpoints, ja, hur såg dom ut? De kunde vara allt ifrån ett neonfärgsmålat märke på ett träd, till ett husnummer, till en sjuksköterska på ortens lilla rena och fina sjukhus som stämplade i pappren. Oftast var chp på ett träd, med en liten metallplatta som man skulle gnugga mot pappret med en penna. Det fungerade med foton också, och sen skulle man ange datum och tidsangivelse i protokollet.Chicken checkpoint

Nervägen från chp gick mycket lättare, nu visste ju vi vart vi skulle och behövde inte irra runt och leta kompassriktning och körbara spår. Arrangören vill inte att man gör nya vägar/spår, utan man skall i möjligaste mån följa det som redan finns. Sen att rumänerna själva glatt kör runt sina vägar när dessa inte är åkbara, är deras business. På våren verkar ingen väg vara åkbar helt enkelt, så spåren gick precis överallt ibland. Svårt att veta vad som är huvudspåret egentligen!

Vi var åter på den ”stora” vägen till Brebu Nou, och lervällingen och spåren var djupa och kladdigt och geggigt och tja, ganska kul! Det hände ofta att vi mötte timmerlastbilar, 6-hjuliga från förra seklet med 6-hjulsdrift. På den här turen kom det en med ett BÖÖÖÖÖ i skogen när Westman dök upp i spåren framför honom. Starka tuggar dom sig upp för skiten med stora stockar på tvären. Kunde vara lite spännande att köra om eller att möta, men dom gick så otroligt långsamt så oftast var det ingen fara. Det som var bra med dom var att dom skapade hyfsat breda och tillplattade spår som gick att köra i, när dom inte fullständigt mosade sönder vägen, dvs.

Westman klagade på eftermiddagen över att treans växel kändes skum, men han visste ju att det kunde låta lite på de nya 450, så det var säkert inget att oroa sig för. Vi fortsatte att köra hemåt. Vi svängde uppför grindarna till campen för Enduromania, och första dagen var över. Phu, vi hade överlevt! Vi hade kört 4 timmar totalt och ca 10 mil, men varit ute i 9 timmar! Vi kände oss fullständigt manglade och vi insåg att vi hamnat i offroadens- och endurots hemland nr 1. Det kändes som om hela kroppen körts genom en enduromangel. När man tänkte på att skicka sms hem, eller beskriva för någon hemma hur det var, var hjärnan bara tom. Hur fanken ska man beskriva det här? Sex eller sju chp avklarades denna dagen och klockan var runt 18 när vi sladdade in och det kändes bra att komma hem i god tid. Ja just det ja, man startade på morgonen när man ville, och man gick i mål på kvällen när man ville. Man fick vara borta hela veckan om man så vill det, precis som fyrhjulingsgänget med sin följebil. På Tisdagen skulle jag få anledning att fråga Sergio vilka regler som gällde, och han svarade: ”safety first, then fun, that’s the only rules!” De chp med mest poäng låg också längst bort i huvudsak. Tanken är att man ska åka ner och övernatta och på så sätt föra ut lite pengar i bygden. Enduromania är upplagt så att vi ska få köra av oss samtidigt som befolkningen ska kunna få lite inkomst.

Middag avåts, och jag kände mig rätt risig och gick och la mig tidigt. Selle och Westman höll ställningarna och drack bärs med resten av teamen. På natten kom oväder med regn, åska och blixtar ovanför molntäcket, det kändes som om det var ett tak som hade ljusslingor ovanför molnen. Brebu Nou är ganska högt upp och campingen är på en kulle.

Tisdag 20 maj, andra tävlingsdagen

Upp och hoppa, vi har några checkpoints att plocka! Vädret var åter vackert, perfekt, det får gärna regna på nätterna. Vi startade över kullarna från Brebu Nou, men hittade aldrig vägarna, varpå vi satte kompassen på rätt riktning och drog över de kuperade betesmarkerna tills vi kom fram till skogsbrynet och hittade rätt väg genom bokskogen. Det finns inga staket i Rumänien, alla djur vallas av herdar. Dags för nedfart och den var supernajs! Tät lövskog, massor med bruna löv på backen och en rodelbana som gick nedåt i brant takt. Där nere stod våra tyska glasskompisar och jag förklarade för en av dom att vi förföljde dom. Vi klippte första checkpointen och satte iväg på en ”större väg”. Vi detta laget var vi vana vid att vägen var som ett svenskt endurospår, fast 4 gånger så bred. Härligt att kunna stå på och välja olika spårval, studsa över stenar och andra hopp, medan vattnet plaskade runt fötterna, denna gången medströms. Vi passerade ganska många gånger vagnar ute i skogen, där familjer jobbade med timmer. Just här fanns några unga kvinnor, varav en gick runt klädd som om hon lika gärna kunde bo i Stockholm, hon hade ett snyggt linne med svarta piratbyxor, mitt ute i skogen.

Vi kom fram till Carancebes så småningom och tog en lätt checkpoint. Vi behövde tanka också så vi drog till macken. Westman tyckte att flera växlar kändes skumma och när vi tankat kollade han oljepluggen till växellådan. Den var borta. Svetten utbröt och vi insåg att vi nog inte skulle komma så långt den här dagen. Mack-gubben blev tillfrågad om ersättningsplugg och ett febrilt letande utbröt. Ingen plugg passade. Men det fanns ett Michelinaffär som sålde däck en bit bort, dit kunde vi åka för att kolla. Westman och Selle drog, jag satt kvar och sov, på en dammig mack, mitt i Rumänien, med en trasig hoj. Krasslig av förkylningen och varm av sol och damm. Efter en lång stund kom dom tillbaka, med negativt besked, men däremot med växelolja. Alltid nåt. Efter konsultation med Sergio och mecken hemma på campen, fick vi tipset att göra en träplugg. Briljant idé! Men först lite lunch.

Det låg en restaurang precis bredvid macken. Den var stor, tom och ödslig och såg ut som ett danspalats. På min fråga ”mankare?” (som betyder äta på rumänska) fick jag positiva nickanden och jag förstod att det skulle bli soppa och kotlett. Jajjamen, plus det dära pommes fritsen som är som… som smakar som… som tja, dom går att äta. Efter lunchen pluggades träpluggen in och oljan hälldes i. Efter ett byte av olja så var det dags att åka hemåt mot Brebu Nou. Pluggen höll hela vägen och vi kom in vid 1530, ca. Eftersom att pluggen höll så tyckte Westman att vafan, hela skogen är full av reservdelar, vi sticker ut igen! Jag höll mig uppe vid matsalen och där satt ett helt gäng från Tyskland och deppade. Jag pratade med en av tjejerna som tyckte synd om sin bror. Han var den ende som inte var skadad, hade en hel hoj eller inte var sjuk bland sina kompisar. Hon undrade om inte han kunde få åka med oss. Jovisst, sa jag, ska bara kolla med mina teamkompisar. Klart han får åka med! Efter en regel-check med Sergio fick vi positivt besked och Martin, som han hette, stack och klädde på sig.

Efter ett tag var vi startklara allihop. Vi tänkte klippa en närliggande, lätt chp som Martin visste vägen till, plus en vi fått tips om som man skulle ta via en väldigt fin stig. Vi stack iväg och efter den förste, enkla chp svängde en brant stig uppåt vänster och den flög vi upp på. En smal stig, mörk med massor av löv. En rodelbana som gick uppåt helt enkelt, hade vi kommit till himmelriket? Efter ett kort tag stannar Selle mitt i backen. Vad har hänt? Punka på bakdäcket. Åhnej, nytt strul, vi som inte behöver det! Vi tog ett teambeslut om att Selle skulle dra hem och fixa punkan, vi andra skulle fortsätta. Och som vi fortsatte. Westman satte fart, Martin efter och sen jag. Alla flög fram på den helt otroligt fina rodelstigen. Jag pallade inte att hålla ett 100%-tempo efter ett antal kilometer, och med tanken på att hela sträckan skulle vara hela, ofattbara 8 km så höll jag igen. Trots det en vurpa och jag kom lite efter, men var strax framme till de andra två, själaglada personerna och en ny chp var tagen. Lite höga som vi var på den fina stigen bestämdes det för att vi klipper nästa chp också! Nu var vi uppe på en ås, och vägarna gick kors och tvärs, var ömsom djupa, stenhårda och torra hjulspår och ömsom geggiga, svåråkta spår, med vattensanka hål och gräsmarker bredvid. Vi höll värsta tempot igen och det var askul att snabbt välja spår, hoppa över diken, zick-zacka över halvmeter djupa spår och köra som man aldrig gjort förr.

Vid chp fick vi tips av en gumma och hennes barnbarn (?) vart chp fanns, hon pratade rumänska och vi engelska. Det gick utmärkt. En lång paus följde med kex och röka för Mr Smokealot Martin innan vi drog hemåt. Då var jag trött, kanske Martin också, för vi höll ett lite lägre tempo. Westman som har energi för 10 skuttade glatt iväg på samma väg vi kom ifrån, och snart hade vi tappat bort honom. Jag och Martin tog några alternativa vägar, men eftersom alla bär åt samma håll så var vi aldrig oroliga. Dock var Westman fortsatt borta. En gång tog vi en ”riktig” fel väg och fick vända, jag tyckte jag hörde motorljud bakom oss, men trodde jag inbillade mig så vi fortsatte. Efter ett tag var vi tillbaka till den första chp, men ingen Westman. Jag tog det felaktiga beslutet att han nog dragit hem så vi fortsatte hela vägen hem och det var lika fantastiskt på hemvägen som på ditvägen. Kom hem, ingen Westman. Fan! Fram med telefonen, jodå, det fanns ett meddelande. Hej, jag står i korsningen (vilken av alla hundra?) där ni körde fel (eh, vi körde nog ”fel” hela tiden) och väntar på er. Fan igen! Jag ringde upp och han stod kvar på stället. Han skulle dra hem kom vi överens om och stämningen var lite frostig vid ankomsten. Inte bra att tappa bort varandra, ett kardinalfel som aldrig får upprepas. Vi tjafsade en del om det och körregler vid middagen och stämningen sjönk som en sten. Helvete, skulle vi bli ovänner och ska det bli misär nu?

Vi fick sällskap vid middagsbordet av Martin och hans kompisar Steffi (paj hoj) och hennes man Jo (hel, men ville inte köra utan sin fru), Thomas (pajat, gipsat knä) och Martins syster Maria (sjuk med feber). Tack och lov lättade stämningen upp och allt blev som förr igen. Den här kvällen kom inte våra svenska polare Höök, Tingan och Tiden in till campen, vi gissade att de dragit ner till Donau och hoppades på en frivillig övernattning. Det är lätt att köra vilse nämligen, och förra året fick några tyskar övernatta ute i skogen, på ”A thousand stars Hotel” som de sa.

Min förkylning hade vid detta laget börjat ge tecken på att ge sig, men jag var fortfarande trött och gick och la mig tidigt på kvällen. Som vanligt fick jag sällskap några timmar senare av mina teamkompisar. Trots hojstrul och väntan fick vi ihop 12 mil på 3 timmar den här dagen, och 5 chp totalt. Den här natten kom det ett oväder jag aldrig upplevt förut. Åskan stod rakt ovanför oss och det blixtrade så himlen var ljus som på dagen. Det regn som öste ner slog stenhårt och massivt över oss, tanken på bussen som kanar nerför sluttningen vi stod på kändes ganska levande. Trots det somnade jag och sov som en stock.

Onsdag 21 maj, tredje tävlingsdagen

På morgonen sken åter solen. Nu var vi fyra som startade, vi hade adopterat Martin nu, han passade in i vårt gäng alldeles utmärkt. Idag skulle vi upp på några toppar och medan Westman satte i ny träplugg så snackade vi med skotten om vår planerade tur. Vi fick tips på hur vi skulle hitta vägen upp mot Submargin Top och drog iväg. Checkpoint Submargine TopNer till Slatina Timis och tanka och sedan tog vi några lätta chp i byar på vägen söderut. Vi tyckte det blev för lätt och trist, så vi bestämde oss för att dra över betesmarkerna och de fina spår som fanns där. Lite irrande blev det som vanligt, vilket inbegrep en vurpa från min sida med ett kast och en flygtur. Paus med äpple på det, och sen var vi nere i byn vi skulle utgå ifrån och hitta stigen som gick förbi huset med den silverfärgade bilen, nära husväggen bla bla, allt enligt vägbeskrivningen från skotten Dougie. Vi hittade, naturligtvis, inte den, men nu började vi bli vana på att inte hitta det vi tänkt. Westman, som fått hjälp som stigfinnare av Martin provade några stigar som gick uppför bergsväggen i rätt riktning. Efter ett par försök hittades det en stig som var körbar och verkade gå åt rätt håll, nämligen upp. Lite knöliga passager och sen kom vi upp till en liten äng med kossor. Där såg vi andra hojåkare på en kam högre upp och vi satte fart dit. Sen var det bara att fokusera på skråkörningen och ta sig upp, upp och upp igen. Utsikten började bli makalös och snart var vi uppe på kammen, efter två mindre, eh vältincidenter (spännande så högt upp). Wow! Dalarna öppnade sig framför oss på sidorna, solen sken och ojoj, att åka hoj högst upp på en bergskam med grässlänter och skogsdungar är ganska häftigt.

Vid en foto/piss/rök och vilopaus, såg Westman att pluggen börjat läcka igen, så vi stack till nästa chp som bestod av tre träd högst uppe på bergskammen. Där byttes pluggen ut, vädret började bli svalare och molnen tornade upp sig. Selle förutspådde åska och vi trodde honom. Att stå högst uppe på en bergskam under de enda tre träden kändes inte så bra så vi drog ner mot nästa chp. På fina bergsspår gick det åter igen slingrigt nedåt, ner, ner och åka-neråt-musklerna började bli ganska trötta nu, liksom åka-uppåt-musklerna, för all del. Nu började det kännas i kroppen att man antingen körde väldigt länge nedåt eller väldigt länge uppåt. Dessutom var det lunchdags för länge sedan, men det skulle nog komma en chp snart där man kunde äta, hade vi fått för oss, gud vet hur. När vi nästan var nere i dalen tog det stopp. Spåret hade spolats bort och framför oss var det bara en ravin. Vad ska vi göra nu? Att vända tillbaka var otänkbart, för det skulle bli en alldeles för lång omväg. Jag hade tagit med rep från Sverige och nu skulle det komma väl till pass! Hojarna skulle ledas på den lilla, lilla stig som kunde skönjas, säkrade med rep av någon som gick efter. Någon skulle gå framför och hjälpa framhjulet att inte glida ner. Hoj efter hoj togs över och vi kunde åka ner till dalens botten och grusvägen som gick där nere.

Vi hade nu två chp framför oss, nära och vi hittade den första. Vi läste på om närliggande chp och område, men här fanns inget ställe man kunde köpa lunch, så vi delade syskonligt på det vi hade att äta: en flapjack och ett halvt paket kex. Klockan var 1430 och återigen kunde guldfiskklubben konstatera att vi borde veta bättre och ta med mycket energi i matform. Ok, på chp Wittmans hytte kan man köpa lunch, vi drar dit! Men på vägen dit kan vi ju plocka två chp, så det är klart vi ska göra det. Det är ju bara några kilometer extra, fågelvägen. Detta trots att vi lärt oss vid detta laget att några km fågelvägen kunde betyda flera timmars körning, inte på fågelvägen, men allt kändes bra så vi drog.

Första chp togs på en solig kulle och vidare till nästa. Martin hade kört här förut och hade ett track i sin gps att följa. Grejen var bara att han kört där på sommaren och nu var det fortfarande vårflodstider, och huxflux var vägen avspärrad av en bred fors. Tack och lov inte djupare än kanske 40 cm så den var farbar, trodde vi. Martin stack först och jodå, det gick. Vi andra tog oss över, jag med lite för mycket fart så jag fick lite kast på slutet. Ingen fara, men nu har jag lärt mig att passera forsar, det ska man alltid göra långsamt när vattnet är lite djupare. Vidare och nästa chp låg högt upp igen, Wittmans Top. Inga problem och nu var målet nära till Wittmans hytte och M-A-T. Vägen/stigen gick brant neråt och min energi var slut sedan länge, så några klantklotningar ingick i nerresan, plus en ordentlig dusch i en djuuuup pöl. Det ska kännas att man lever!

Väl framme vid hytten dök vackra vyer upp, och ett välordnat värdshus, med den obligatoriska drivan med hundar, alla vänligt sinnade precis som innehavarna. Med en tysk i sällskapet gick konversationen galant och snart satt vi och väntade på att få korv, skinka, ost, bröd och sallad, allt från trakten. Behöver jag säga att det smakade himmelskt? Klockan var 1730 och vi glufsade i oss lunchen rätt tysta och vi kände att livet återvände sakta men säkert. Kaffe på det och nu var vi tillbaka till mänsklig form.

Vädret hade börjat slå om, och ägarna till värdshuset berättade att man gått ut med en orange varning för vädret dagen efter. Röd varning var nästa steg, den högsta. Man befarade 100 liter regn per kvm och för några veckor sedan hade det regnat bort hus. Som tur är hade vi en större väg hem och bara några mil. Även om några mil tar sin tid, för det som är större vägar i Rumänien är vägar som är slingriga, gropiga och riktigt usla. Men vi slapp uppför och nerför, och det var skönt! På vägen hem kom regnet och vi kunde blöta svänga in på campen vid 2030 ca, lyckliga efter en helt fantastisk kördag på 151,7 km och 3,9 h körtid! Mitt livs bästa, helt klart. Vilket äventyr! Vilken körning! Allt omramat av otroliga vyer som tar andan ur en.

Den här kvällen hade jag bestämt mig för att nu skulle jag banne mig vara vaken på kvällen. Förkylningen höll på att ge sig. I matsalen på campingen var stämningen hög, och jag och Westman blev bjudna på Tzuika av tjeckerna, allt medan vi blev fotade när vi grimaserade över smaken. Sergio gick runt med en grogg i handen och berättade glatt att han lurade sin fru att det bara var cola i glaset. Alla var glada och man bytte erfarenheter om hur långt, var, hur, problem etc. Vi som klippt hela 8 chp imponerade på tjeckerna som klarat av 2, och vi blev ännu nöjdare med dagen! Sent på kvällen kom Tingan, Höök och Tiden. De såg rätt slitna ut, men bedyrade att de var fräscha. De var dock upprymda över sitt livs körning och lovordade Donau-trakternas natur. De hade övernattat på ett gästhus, men kommit in sent och kört långt, så visst hade det tagit på deras krafter. Tiden var helt fashinerad av Rumäniens offroadmöjligheter och han var otroligt glad att han nappat på erbjudandet om att hänga med när de andra hoppat av. Han hade kört kanske 100 mil på sin flång nya 690 innan och var lite orolig för hur den skulle fungera. Nu lovordade han hojen, körningen, terrängen, ja allt. Hojen såg långt ifrån ny ut längre, med en trädsyning där styret fått stryk och med tanke på terrängen är det svårt att hålla en hoj repfri där nere.

När vi gick och lade oss var himlen regntung, men det var uppehåll. Vi hade fått lära oss att i Rumänien kan vädret variera otroligt mycket mellan olika närliggande områden, så hoppet om körning även på torsdagen levde starkt, trots regnvarningen.

Torsdagen 22 maj, fjärde tävlingsdagen

Hey Ho, let’s go! I dag skulle vi ta Lindenfeld! Den närmsta chp med 4000 poäng (som alltså är högsta poängen för en chp) högt uppe på en topp med brant stigning. Vi själva hade spanat in den från början och alla hade pratat om den under veckan. Lindenfeld är en spökby, med ruiner och övergivna hus. Det hade bott en 2-3 personer tills nyligen, men nu var det bara en gammal gumma kvar! Det finns t.o.m. en hemsida om byn, man var bara tvungen att åka dit, helt enkelt. Vår nye teamkompis Martin var förstås med och vi körde iväg, något slitna i kroppen. All körning uppför och nerför är jobbig och tar mycket kraft. 80% av all körning på Enduromania är antingen uppför eller nerför…. Jag tvekade lite inför Lindenfeldt idag. Det hade trots allt regnat och jag visste att körningen kunde bli svår, frågan var bara hur svår?Vart tog dagsljuset vägen?? Regn på väg mot Lindenfeld

Regnkläderna var medpackade, vi hade lite matsäck med så det var bara att börna iväg över kullarna runt Brebu Nou, vi fick helt enkelt åka och kolla. Vi hittade snart rodelstigen som gick nerför till en tidigare chp. Det hade regnat under natten och himlen var grå. Det var halt som fan och med mitt en smula åldersstigna M12 i fram gled det undan två gånger på vägen ner och marksyningarna var ett faktum. Båda två åt samma håll och högeraxeln fick stryk. Ajaj. Min oro över klättringen upp till Lindenfeld stärktes och vi kom överens om att försöka ta en lättare väg upp, en som Martin kände till. Men på vägen skulle vi ta en annan chp och där hade vi teoretiskt några fina stigar/vägar till. Mycket riktigt, branta serpentinvägar som var leriga och sönderspolade, riktigt kul!

Som vanligt blir ”vägen” allt sämre och till slut börnar man uppför nåt spår med löv och lera, under nerfallna träd och halkandes på stenar under löven. Chp hittades och vi tog en välbehövlig paus. Det hade börjat dugga tidigare, längre ner i backen och nu började det regna. Det började verkligen REGN-regna. Vi var under lövträden så det var mörkt, och blött. Skulle vi åka vidare eller? Jo, vi var ju så nära, bara några km fågelvägen (den frasen började bli bekant). Martin kände igen sig och visste att stigen vi stod vid skulle leda oss vidare mot Lindenfeld. Han hade kört där när det var torrt och då hade det varit ganska svårt. Nu rann vattnet i strömmar i en liten ravin mitt i vägen, allt var lera runt omkring så det skulle bli svårt att kunna hålla spåret utan att glida ner i den okörbara lilla bäckravinen. Det var svårt. Och halt så ini vassen! Slirigt och brant for vi åt alla håll, men mest upp. Passagerna blev allt svårare, och på ett ställe fastnade jag i ravinen och kom inte upp. Det tog en stund att börna loss och krafterna sinade medan regnet strilade ner. Men det fanns ingen återvändo, det var bara att kämpa vidare. Martin fastnade, Westman fastnade, jag fastnade, Selle fastnade, vi alla kämpade och hjälptes åt i de branta backarna. Till slut kom vi upp på en lite platå och Martins ord att nu har vi nog tagit det värsta kom väldigt lägligt.

När vi väl kom upp på mer plan mark öppnade skogen upp sig lite. Regnet strilade ner och allt var dimmigt och grått. Och blött. Och SNORhalt. Min hjärna var uttröttad och roade sig med catchy meningar till den här rapporten: ”Romania is slippery when wet”, ”Note to my self: åk aldrig till Rumänien på våren med kassa däck, eller däck som ska gå på torrt underlag”. En tredje mening dök upp när jag låg och efter Martin i dimman och halkade runt. ”Having fun with strangers in strange places”. Vi kände inte honom, han kände inte oss, men som vanligt med offroadfolk så är det inget hinder för ett fungerande team. Slipprigt körde vi vidare och mötte våra tre tyska vänner varav den ene troget på trialhojen. De hade bestämt sig för att återvända, utan en enda chp, inte ens Lindenfeldt som låg ganska nära vid detta laget, så halt och blött och svårkört var det.

Vi sladdade vidare och jag gjorde olika marksyningar åt olika håll. En gång provade jag en ny marksyningsteknik då jag försökte använda fotbromsen lite mer, då kom bakhjulet som ett brev på posten och körde om mig på tvären och en ny marksyning var ett faktum. Hopplöst, det var bara att bita ihop och kämpa på. Lite irranden och några högst oönskade felnavigeringar, naturligtvis, innan vi hittade trädet med chp mitt i spökbyn Lindenfeld.

Vi fikade i den sönderfallande kyrkan, blöta som hundar trots regnjackor. Svetten blötte inifrån och allt vatten rann ner på byxorna och i stövlarna, som vid detta laget hade någon liter inuti. Modet var ändå ganska bra, vi hade ju klarat det! En chp till kan vi väl ta på vägen hem? Jadå, och medan vi stod och klädde på oss hjälmarna igen, kom den gamla gumman ut från ett hus längre ner. Hon tittade på oss och gick bortåt. Till var då? Gick hon för att köpa mjölk till kaffet på köpcentrat bakom skogsdungen? Hur överlever hon här uppe, alldeles ensam?

Vi siktade mot nästa chp och tog en jäkligt stenig backe på vägen. Där märkte jag av att jag var out of energy och jag fick problem trots att jag egentligen inte skulle behöva det, vilket resulterade i minst en hyfsad flygtur bland stenarna. Jag stod i princip stilla och välte, men vägen ner till stenarna var lång och Westman som stod beredd med kameran, den lille gamen, vågade inte fota för han tänkte att nu skulle det göra ont. Men det gjorde det inte, jag blev bara förbannad och tog lite motvilligt men tacksamt emot hjälpen från Martin som släpade upp hojen. Vi slirade vidare, och, valde fel stig, aber naturlich.

Vi tog en som gick uppför en grässlänt. Martin först, jag tvåa, Westman efter mig och Selle sist. Det blev brantare och brantare, och till slut räckte inte farten för Martin som gick omkull. Jag försökte gira om och hålla fart, men det var ett litet krön som tog Martin, och som tog även mig. Jag lekte skalbagge på rygg och kravlade mig upp, redo att se Westman och Selle sitta med armarna i kors bakom. Men ack, Westmans hoj låg på sidan och han lekte också skalbagge och bakom honom låg Selles hoj och längst ner i en buske låg Selle. Synen var hysteriskt rolig och vi garvade gott i regnet. Jag slirade ner på fötterna till Selle för att kolla att allt var väl. Han låg uppochner med benen i vädret och skrattade ajajaj ungefär. Westman fotade och Selle kom på fötter, men han hade slagit i axeln.

Vi vände ner hojarna med mycket möda, och jag la mig kanske tre gånger på 50 m på väg mot den förmodat, rätta stigen. Vi kom ner på den och åkte mot GROPUR. Efter en kort stund och konsultation med kartan och GPS, bad Selle om värktabletter och sa att han inte kunde köra längre, för axeln gjorde allt mer ont och blev allt mer obrukbar. Just där och då, när det spöregnade och allt var blött, lerigt, slirigt och grått, så kändes det mycket långt hem. Jag tackade tyst för mig själv att ingen skadat sig värre där uppe och nu skulle vi ta det riktigt försiktigt. Det hade tagit oss 4 timmar dit, skulle det ta 4 timmar hem med Selles axel? Martin hade ett spår i sin GPS och han kom hyfsat ihåg vägen ner. Min GPS tålde inte det rumänska spöregnet och la ner verksamheten, tack för det.

Något halare än rumänsk lera finns inte och jag och Westman var omkull minst en gång var. Nu körde vi på ett spår som Martin hade i sin GPS, tydligen den lätta vägen, för det tog 30 minuter hem bara trots att det inte gick fort alls. Men så verkar det vara där nere, hittar man de rätta stigarna/vägarna så behöver det inte vara några problem. Navigera är allt, helt enkelt. Nu var vi bara tacksamma för att vi kom hem enkelt, även om det kändes lite snopet. Vi tog 2 chp och körde 67,5 km, och det tog 6 timmar. Leran gjorde att det kändes som 10 gånger längre och kroppen tyckte att nu får du banne mig ge dig. Selle uppsökte kocken/bartendern/veterinären för konsultation och fick en tub salva med Diklofenak och sin egen diagnos bekräftat. Inget brutet, ”bara” en fet smäll.

Kvällen blev trevlig som vanligt. Vi hade numer allt mer sällskap av våra nya tyska vänner och Westman hämtade sin dator och visade bilder som vi tagit och gamla filmer och annat från GGN, Stångebro m fl. Martin har en kompis som bor utanför Uppsala och de två planerar att köra GGN, så han fick mycket information om tävlingen. Martin ska dessutom av en händelse till Uppsala mellan den 4-8 juni, så vi bestämde att vi ska försöka köra ihop en sväng då, förutsatt att han får tag på någon hoj. Med oss vid bordet satt stundtals Tingan, Höök och Tiden. Tingan och jag satt och snackade om körningen, hur bra den var och jag frågade om hans 650 gick bra. Jodå, men han var lite sur på sig själv, för han hade glömt att dreva om den, det nya framdrevet låg kvar hemma. Jaså, sa jag, vad har du för drevning då? Den är anpassad för supermotard, blev svaret. Det blev bordets garv den kvällen, och tyskarna tittade på förundrat på Tingan, dom vet ju liksom inte att Tingan är Tingan, en av dom som glatt kan köra runt på supermotarddrevning i offroadens- och endurots mecka Rumänien.

Kvällen avslutades och alla bad en stilla bön att det inte skulle regna lika mycket sista dagen. Vem man än frågade om de skulle ut på fredagen, svarade alla att det beror på vädret. Trots vädret (eller tack vare?) var dagen otroligt rolig och spännande, en riktigt upplevelse, och den ingår numer i avdelningen ”Skrönor att dra vid lägerelden”. Synd bara att Selle slog sig så pass som han gjorde, det var riktigt tråkigt.

Fredagen 23 maj, femte och sista tävlingsdagen

Idag var det sorgligt nog sista dagen och kl 14 skulle alla vara tillbaka med sina papper med bevis på chp. Det regnade i alla fall inte men kroppen tog emot väldigt mycket. Skulle jag köra sista dagen eller avstå på grund av rädsla för att skada mig? För tusan, kör man 320 mil t.o.r för att köra hoj i Rumänien, då tar man alla chanser. Det var bara att klä på sig och sikta på den chp som vi missat första dagen. Vi skulle inledningsvis ta samma väg dit som vi körde på då, och redan då var det lerigt så in i vassen. GGN är liksom inget i det här sammanhanget. Hur lerigt skulle det då inte vara efter så mycket regn? Vi fick upp vår tyske kompis som firat sin systers födelsedag kvällen innan och på oss de blöta kläder vi hoppas skulle mirakulöst ha torkat under natten. Johan stannade hemma med sin pajade axel och lovade att städa buss och börja packa.

Allt var, om inte blött så fuktigt och äckligt, men det är bara att klä på sig och se glad ut. Vägen till Teregova var mycket riktigt ett fullständigt sjöslag med djupa vattenpölar och leriga spår efter de timmerlastbilar som tuggar sig uppför vägarna. Det finns inslag av sten och luriga stockar under leran, så man får köra försiktigt helt enkelt. Efter ungefär en vattenpöl, var man precis genomblöt, igen. Sen återstod ett hundratal. Körningen flöt på och efter att ha passerat platsen där hundarna käkade hästhuvudet och där det stank något fruktansvärt nu, så torkade vägen en smula ju högre upp man kom.

I byn Teregova fick vi hjälp att hitta rätt väg ut ur byn för att nå Teregova Top. Vägen var som vanligt, snorhalt lerig, men vi kom inte så långt, för en stackars häst stod i vägen. Skillnaden på denna häst och de andra vi brukat passera var att den hade bundna framben som gjorde att den inte kunde gå ordentligt. Den blev skärrad när vi kom och stapplade på i leran. Stackars krake, det är ett hårt liv i Rumänien både för människor och djur. Gubbarna som hjälpt oss kom och undrade varför vi inte körde och vi försökte förklara att vi inte ville bryta benen på hästen. Gubben viftade: kör bara. Men han visade en väg runt som gjorde att vi kunde ta oss förbi. Eller så jäkla lätt var det inte. Nu var leran riktigt svår, och efter några 100 m stannade vi, flåsade och tittade på varandra. Skulle det vara så här i flera km då kommer vi att få det väldigt, väldigt jobbigt. Men vi slirade uppåt och strax blev det torrare. Oj, men vänta, är det sand vi kör på? En sandväg som, som alla vägar, var sönderspolad av vatten, men torr, låg framför oss! Slingrig och med bankar att valla på, helt underbart! Solen bröt fram och det var totalt suverän körning! Som en crossrodelbana! Tjoho!!

Vi hittade chp lätt och drog åter mot Brebu Nou, för sista gången. Tillbaka på den sönderkörda och leriga vägen, för att bli översköljd av ungefär alla vattenpölar då man hela tiden halkade ner från mittsträngen och ner i pölarna. Martin hade gjort den del vurpor under dagen och var nog rätt slut. På vägen tillbaka åkte han först och drog på rejält. Westman och jag hittade honom i leran bakom en krök då han gjort en lowsider. Sista biten hem tuffade jag i alla fall på lugnt och vi rullade in genom grindarna på campen vid 13-tiden, i god tid för lastning och packning. Hoj, kläder: allt lerigt och blött. Kroppen kände faktiskt helt okej, visst, alla energidepåer var ju slut, men jag kände mig fräschare än tidigare i veckan. Förkylningen var borta, tänk vad en veckas hård offroadkörning kan göra!

Campens meck stod med högtryckstvätt och blåste av hojar mot betalning av 10 Lei, ca 30 kronor. Jag ställde mig i kön och var den sista som fick hojen tvättad innan högtryckstvätten dog en stilla död. Skönt att kunna lasta på en hyfsat ren hoj iaf, resten skulle i tvättmaskin så fort vi kom hem. Nu var det lastning som gällde. Många var nyfikna på vår buss och kom och tittade, men allt kom in i ganska rask takt, och sen kunde man duscha och ta eftermiddag. Kl 18 skulle en jazzgubbe komma och spela, så alla fick order om att hålla sig i matsalen. Gubben var en lokal jazzmusiker och spelade egna kompositioner på klarinett, saxofon, tvärföljt och någon mer liten… sak. Rätt flummigt, till del okej. Westman blev väldigt sugen på en cigg och var tvungen att gå och ta en rökpaus, fiktivt. Kanske inte helt klockrent att ta dit en jazzsnubbe som 80 endurosluskar ska sitta och lyssna på när allt de vill är att dricka bärs och tjöta tjöt, men visst, det var ganska kul också.

Nu var det dags för avslutningen och prisutdelningen. Alla lag fick diplom och en utnämning. Vi hamnade på plats 6 av 12-15 lag (?) och fick ”Best Newcomer”. Vi var det enda teamet som bestod av folk som aldrig varit där förut. Vi undrade lite för oss själva var vi hamnat om vi inte fått oljepluggsstrul, punka och Selle pajat axeln….? Men aja, så är det, vi var där första gången och vi körde för att ha kul, inte för att tävla, och kul var precis vad vi haft. Men nästa gång ska vi heta Team Slayer istället, haha! Senare på kvällen blev vi kallade för Swedish Dynamite, det kändes bra! Prisutdelningen skedde vid en brasa och alla var samlade. Vi satt länge kvar med våra tyska vänner och snackade skit och kom inte i säng förrän efter midnatt, trots att klockan stod på ringning 0530 dagen efter. Det kändes väldigt konstigt att allt var över och att vi skulle åka hem i morgon. Personligen hade jag haft mitt livs hojvecka och det kändes trist att behöva lämna all fantastisk körning.

Lördag 24 maj, hemresan påbörjas

Klockan ringde 0530,och jag satte mig bakom ratten. Skulle vi komma loss från den blöta grässlänten och krångla oss ut från den ganska smala campingen? Med lite trixande och backande och tack och lov, en diffspärr, kunde vi ta oss ut, förmodligen samtidigt som vi väckte hela campingen. Resan hemåt påbörjades mot Resita med leenden på läpparna men med sorg i våra hjärtan. Hej då Brebu Nou, och hej då Rumänien, kanske vi ses igen? Tisdagen den 27 Maj rullade vi av färjan i Nynäshamn. Allt hade gått bra, vi fick komma ombord färjan med en utskällning om att: ni åker hem på samma biljett som ni kom, och därmed basta! Okej, okej, vi ska inte bråka! På kvällen ombord på färjan satt vi och tog några öl tillsammans med Tingan, Höök och Tiden. Vi pratade om rapporten, och om de skulle skriva någon. Det skulle de inte. Då snackade vi om jag skulle ta med händelser även för dom och det ville de. Så på frågan om det var något särskilt som skulle tas upp, tystnade alla. Sen sken Höök upp, jo, du måste ta med ”rrrrrrr” sa han, la huvudet på sned och satt och skakde och låtsasåkte. De tre garvade högt och sen berättade Tingan att han kört med roll offs. Vid ett tillfälle på en av de större vägarna hade han ledsnat på roll offen och rivit av ett gäng. Sen rev han av ännu mer och försökte bli av med det han rivit av. Sen högg det till och huvudet åkte på sniskan, hårt åtdraget av roll offen som lindat in sig i bakhjulet. Där åkte han med huvudet fast i vinkel i 80 blås på en rumänsk skitväg och kunde inte göra så mycket, tills skiten gick av och han var fri igen. En klassisk Tingan-historia!

Nu återstod landningen i vardagen, tvättning av hoj och kläder, och funderingar på vad sjutton man ska sikta på för äventyr nästa gång? Det finns en del uppslag, och visst finns Rumänien med där, så man får väl se vad framtiden har med sig…..

Epilog

Till alla som har funderingar på att åka ner. Gör det, bättre offroadkörningar får man leta efter, landet är vackert och väldigt annorlunda mot Sverige. Visst kan du åka som nybörjare, men man får ut så mycket mer om man är van enduro- och offroadåkare, körningen var bitvis ganska tuff. Jag gjorde misstaget att komma dit på tok för otränad, det ska man inte vara. Visst kostar det en del, och det tar ganska många semesterdagar, men som sagt, upplevelsen för en offroadfantast är otrolig. Körningen liknar inget i Sverige !

———————————————————————————-

Fakta om Rumänien:

Rumänien (’’romarnas land’’) är en republik i sydöstra Europa vid Svarta havet.

Yta: 237 500 km2

Invånarantal: 22,6 miljoner

Rumänien indelas i 40 län

Huvudstaden Bukarest ligger på slätten i söder vid en biflod till Donau. Andra större städer är de viktiga hamnarna Constanta vid Svarta havet och Galati vid nedre Donau samt Brasov i höglandet och Timisoara i väster.

Så går det till:

Tävlingen är egentligen ingen ”riktig” tävling och framförallt , ingen endurotävling som vi är vana vid. Det är en ”offroad-tillställning”, med ett tävlingsmoment som extra krydda. Allt är väldigt avslappnat och det är en vinna-vinna-situation. Vi får komma dit och köra i deras fantastiska natur och terräng samtidigt som vi kommer med pengar och sprider ett gott rykte om landet. Körningen kan dock bitvis vara riktigt svår har vi förstått, vi undvek de svåraste delarna denna gången, och då hade vi ingen lätt körning med svenska mått mätt. Alla kan köra där och ha utbyte av körningen, allt från rena nybörjare till avancerade åkare, och den sociala delen med umgänge med de andra teamen är en viktig och central del.

Man startar på morgonen när man vill och man kommer hem på kvällen när man vill. Om man så önskar, kan man ligga ute hela veckan och återkomma till kl 14 på fredagen. Det finns 80 kontroller att ta och de är utspridda på ett ca 20 X 20 mil stort område.

Pappersexercis

Allt finns att hämta på enduromania.net. Dessutom får man ett utskick via mail med all information, inklusive lista med waypoints till de checkpoints som man ska plocka. Har man problem eller undringar, mailar man Sergio som är arrangören och allt löser sig.

Tävlingsformen

Man kör i lag om minst tre personer. Har du ingen att köra med kan du bli ihop-parad med ett annat team. Själva tävlingen är en orientering där du ska plocka checkpoints. Dessa är utmärkta på träd, hus eller hos någon person med stämpel. Checkpointsen är olika värda beroende på avstånd och svårighetsgrad att ta sig dit. Navigeringen är allt, tar du fel väg kan körningen bli mycket svårt, eftersom det är kuperat.

Transport ner och hem

Vi valde en gammal buss som transport- och boendeform. Bil med släp går också bra. Vägarna genom europa är av varierande kvalitet, i Polen tex är de flesta vägarna usla, medan Ungern håller hög kvalitet. Vi åkte på stora vägar som GPS:en föreslagit för tung trafik. Nedresan gick Nynäshamn – Gdansk – genom Polen – Tjeckien -Slovakien -Ungern och så Rumänien. På hemvägen skippade vi Tjeckien och körde mera rakt upp, vilket gick bra, men det var mycket vägarbeten. Vi övernattade 3 nätter i bussen på vägen ner och hem.

Deltagare

Det var deltagare från Tjeckien, Holland, Österrike, Tyskland och Sverige. Ett lag var en familj bestående av mamma på fyrhjuling, liten grabb på 65-kubikare och pappa på en större KTM. Ett annat lag bestod bara av fyrhjulingar med en Unimog som följebil. Dessa lag åkte långt och blev följaktligen 1:a och 2:a.

Det fanns både rena nybörjare och duktiga åkare.

Kostnader

Själva tävlingen kostade 138 EUR. Alla priser finns på enduromania.net. Vi åt frukost, middag, ett par luncher och drack öl i matsalen på campen och jag som inte drack så många öl betalade 170 EUR för hela veckan, inklusive campingplatsen. Resan ner kostar bensin, eller diesel och eventuella övernattningar.

Navigering

På plats fick man fem papperskartor och alla waypoints digitalt. Det finns ännu ingen riktig, digital och detaljerad karta över Rumänien, men det är på gång. Kartorna fungerade som stöd, men gick inte att lita till 100%. De stämde dessutom inte ens överens sinsemellan där de överlappade varandra. Man lärde sig efter ett tag hur det fungerade och hur man skulle tänka, men har man som vi aldrig varit där ska man räkna med många felkörningar. Checkpointsen byts inte ut för varje år eller omgång, några byts ut i taget efter ett antal år. Därför har folk som varit där förut ett försprång, de vet precis vägen till många av checkpointsen. Orättvist kan man tycka, men jag tycker inte det gör något. Är man ambitiös och bra på navigera kan man placera sig högt ändå, se bara på oss som kom 6:a trots mycket strul med hojarna och vurpor. Navigering är allt! Är man dålig på det ska man vara försiktig. Det är inte som här hemma, där vägarna eh, finns, syns och är tydliga. Där nere vet man inte om det är en väg man kör på eller om den leder åt rätt håll, om det är rätt väg, eller om det finns flera. Det man kan hålla uppsikt på är kompassriktningar, om det går uppför eller nedför samt floderna, dom är oftast korrekt utsatta och flyttar inte på sig. Allt annat är gissningar, såvida man inte kört där förut.

Boende

På plats kan man bo i tält eller husbil på ”campingen” (gräsmatta bakom enduromania-huset), eller i huset. Jag tror det fungera som vandrarhem, dvs man delar rum med en eller flera. Gemensamma duschar och toaletter finns i huset. I Brebu Nou, där vi var, var allt nybyggt och fräscht.

Mat&dricka

Man kan äta frukost, lunch och middag i endurmania-huset. Dock är man ju oftast ute och kör hela dagarna, då är det bäst att ta med mycket energi i form av powerbars eller liknande, då det är ont om ställen att äta på. Vatten finns att köpa på campen, i obegränsad mängd, och man tar det man vill och skriver upp sig på sin lista

Pengar

I Rumänien är det Lei som gäller. Euro fungerar oftast också. Visa-kort är mindre gångbart och fungerar inte alltid. Gott om kontanter rekommenderas. Boende och logi kan betalas på plats, eller via bankkonto efteråt.