Dawn to dusk 2008

Dawn to Dusk

12 timmar mandomsprov.

Från DDU har det känts lätt att hålla träningen uppe och har väl flytit på rätt bra trots flyttar och annat störande. Efter Marocko gav jag mig dessutom fan på att alltid ha en större tävling eller annan sjävlspäkelse inbokad, så att jag tvingas hålla igång. Nu i somras nådde jag nära ett annat mål med träningen, att köra ett helt crosspass på attack, dvs att ligga på 90-95% i 20 min, som är typisk tid för oss amatörer i tävling. Lätt annars att glida tillbaka och bara transportera sig mellan kurvorna. Dessutom är det ju roligare ju fortare det går. Hursomhelst, Bodinger ringde mig i våras och pratade om tävlingen Dawn to Dusk i Wales, som jag sett nämnas på TV, och John, snubben och fick sin njure våldtagen i Sahara också kört och pratat om. Var väl inte så värst sugen och det lät dyrt, trots att Bodinger fixat både anmälan och hojtransport. Det var först när han kallade mig mes, kärring och fegis jag var tvungen att haka på. För att detta skulle funka behövdes mer folk. Jonas var på utan att tveka en sekund, Jocke (Rassle) skrev i tråden att han också var på, samt Pelle. Japp, fem pers, inga probs. Ringde upp Rickard (Smuger), som ville vara med som mek. Nu var vi alltså ett respektabelt Sverigelag, alla anmälda till ett halvt dygns helvete. Oj. Förresten är detta en lagtävling, men kommer man dragandes såhär är det bara Marathonklassen, sk Ironman som gäller, med en man per lag. Tolv timmar skall man väl vara nöjd om man ens överlever till lunch. Anna (och alla andra jag pratat med) tyckte detta lät löjligt, men mitt måtto, ”det kan gå” höll i alla fall mitt humör uppe. Dessutom, kan John, som är gammal nog att vara min farsa överleva, kan väl jag. Jag käkar ju två råa ägg per dag för helvete.

Laget:

Pelle: Gas gas 250, Ironman

Ronnie: KTM 530, Ironman

Calle: KTM 400, Ironman

Jocke: KTM 530, Ironman

Jonas: KMT 250, Ironman

Rickard: Mek

Per: Mek

Jonas: Mek

Linda: Fotograf

Jerker: Humörhöjare

Gunter: Semestrare

Siv: Semestrare

Carl: Semestrare

Ulla: Semestrare

Måste gjort nåt rätt för Anna lånade ut sin EXC 400 till mig mot att jag servade den före och efter, samt köpte massa reservdelar till henne. Mycket bättre än min sjukt arga CR, som har en förmåga att köra skiten ur mig istället för tvärtom. Däremot gick tajminen på detta åt skogen. Två veckor innan avresa skulle taket läggas om på huset, plandrat sedan månader tillbaka. 13 pers på taket, allt gick som tåget, men fick avbrytas pga regn. Trots flera personers hjälp gick alla dagar åt för detta. Varje dag såg likadana ut. På taket 8-17, avbrutna av regnet flera gånger, sedan tvätta takpannor till mörkret, därefter hojmek till 23. Hjälpte heller inte att jag låg och funderade hela nätterna. Jocke kom över på fredagen och tillsammans med Rickard åkte vi upp och packade in allt skit i Marocko-bilen. På nåt vis pressades fem hojar in i bredd, och kampingprylarna ovanpå. Hela gänget var där, vi träffade på Bodingers polare Jonas och Per, som varit med som mekar förr. John, som bjudit in oss till sitt gäng hade riktigt kök, disk och grill, men det hindrade inte Jonas från att bångstyrigt packa konserver och pasta. Inga djävla hippiekollektiv här inte. När vi var klara och bilen såg ut som en sardinburk ringde nyss dunstade Björklund i en rykande bil. Pelle och jag bogserade tillbaka skrotet och lät Smuger ta en koll. Han frågade om Jonas hade sett vägen i backspegeln eller om det var rena rökgranaten. Han såg vägen, bara att köra utan turbo. Vi drog hem igen till Norrpan.

Fredag:

Upp och packade det sista. Jocke och Smuger anlände och vi drog efter 6 vändningar med jockes oceanångare på min uppfart, trots backkamera, sensorer å skit, till Skavsta. Där befann sig resten och vi började kampen i baren. Jonas tävlingsnerver hade satt kroppen på sträng hälsodiet, men övertalades snabbt in i ohälsan. Rätt var det var kom Per och sade att gaten stängde för 5 minuter sedan. Alla flög dit och hamnade i en helt stillastående kö i en timme. På andra sidan tullen stod nu ett bord med halvfulla ölglas och blev avslagna, ett sanslöst alkoholmissbruk. Flygresan var odramatisk. Däremot ett djävla strul med att få ut hyrbilarna, som annars brukar lösa sig på 2 röda om man bokat. Nu var allt jättejobbigt tydligen. Var skall vi åka? Hur länge blir ni borta? Hur länge av de dagarana ville ni hyra barnstol? LÄS PÅ SKÄRMEN FÖR HELVETE! Jag bor förresten efter några stavningskontroller i ”Norrpking”. För att vidga våra vyer till främmande kulturer blev det middag på Burger king, sedan in i en u-landsstyrd bil. Några timmar senare, med blöjbyte på motorvägen och några nära dödenupplevelser anlände vi till tävlingsplatsen. Tälten redan uppslagna var ett varmt välkomnande. Vi tog en öl i öltältet och sov dåligt i regnet.

Lördag:

Vaknade upp och John bjöd på frukost. Riktiga enduroproffs käkar förresten grillat till frukost. No fuckin bird-food, hörde jag mumlas när jag slevade i mig müsli. Lärde John ordet snyltkåsa. Platsen var rätt cool såhär i dagsljus. Ett fett berg med lärkskog överallt, bäckar, backar och bland dem skymtades röda enduropilar. Vi mekade på styren och fotpinnar igen och testkörde. Nån påpekade för Jonas att det var ett rejält glapp i svingen, närmare bestämt stötdämparens glidlager i svingen. Jag kollade med John, som plockade fram inte bara kittet, utan ett egensvarvat specialdorn för just det lagret. Helt otroligt och Jonas sken upp. Resten bara stod och gapade. Lagret hade rostat och spuckit helt isär, så det var verkligen dags att byta. Under tiden körde glinen 2-timmarstävling. Lunch med en gigantisk kyklingkebab och sedan ner till byn för att handla mat. Alla, utom Jonas såklart samsades om käket, Bodinger försvann till en resturang som visade sig ha en stjärna i guiden, vilket tydligen kebabsnubben saknade. Själva undrade vi vad skylten med ”Hardcore wanted” var för affärsidé. Anmälan och sedan pilsnerljug igen vid Johns grill. Förarmötet var för en gångs skull bra, med ett hjälmkamerainspelat mastervarv. Presentatören varnade alla utan korv i hjulen, ”All you without mousses, I feel sorry for you”. Fan snackar snubben om? John, som var med i organisationen varnade oss för genvägarna, som alla genade upp- eller nedför en serpentin. Första och sista, kör inte där. Pff, jag skall nog fan slanga upp överallt gubbe fänkte jag och Jonas sade min tanke högt. Efter ett styrelsemöte i bajamajan somnade jag och sov som ett troll hela natten.

Söndag:

5:30 okristlig tid steg vi upp i totalt mörker efter en natts bra sömn med oavbrutet regnande. Klädde på mig grejor och åt frukost tills jag precis inte spydde, väntade tio minuter och pressade ner en banan till för att visa att jag är cef över kroppen. Lärde John ordet svinottan. Precis när det börjat ljusna hämtade vi ut hojarna från parken, rullade upp dem till startlinjen och väntade på signalen. En förare frågade vems den där hojen var, och Jonas punka var ett faktum. Den mannen och punkor går hand i hand i tävlingssammanhang. Jonas fick alltså börja dagen med depån. Ronnie och Jocke fick starta före och drog iväg. Jag tog det piano och gick till hojen vid signal. Lät de flesta köra iväg som skållade troll och körde på i vad jag kallar styrfart. Spåret var sjukt kuperat med massor av upp- och nedförsbackar. En del svåra, andra busenkla. Man kunde köra uppför i flera minuter innan man tippade över och nerför igen. Otroliga vyer med mils sikt, lärkskog, forsar och bäckar överallt. Väldigt exotiskt. Första ”extremen” var rena skämtet. Noll ansats och rakt uppför den svartaste branten med sten och träd överallt. Första varvet körde jag inga av dem. Andra gav jag mig på dem. Rena skämtet, och jag vann verkligen ingen tid på det. Beslutade att hålla mig på vad John benämnt som ”chicken-run”. Vissa ställen mycket svåra efter några varv. Trånga spår i branter som bildade köer och alla fick paddla upp och ner sina hojar. Gick in efter två varv i depå och fick soppa. Kom ifatt Jonas och Jocke, som tuffade på. Det hade nu slutat regna, men inte direkt bra fäste nånstans där det var stenigt, dvs nästan överallt. Vurpade lite väl ofta c:a två per varv, annars funkade allt som det skulle. Efter sjätte varvet var det lunch. Smuger och Per upptäckte en oljefläck och efter några minuters felsökning fann Smuger o-ringen till oljefiltret klämt. John, som verkar ha med hela KTM-sortimentet, och nu dessutom kört slut sin koppling, gick och hämtade nytt, och jag fick äta två luncher i lugn och ro, till priset av en dubbelt så långsamt varv. Pressen var ju typ noll, sex timmar kvar, så lite vila skadade inte direkt. Jonas var också inne med slut bromsar. Vi kollade mina och de var också slut, men några varv till skulle nog funka. Vatten, lerig sand och kol slipar alltså ner en uppsättning bromsar på en förmiddag. Själv var jag i ggn-skick, dvs jag var rätt mör nu och tyckte det räckte. Bara ett problem, jag var bara halvvägs, och inte var det den enkla halvan som var avklarad. Fan också, ut igen.

Banan var nu uppkörd, men började faktiskt torka upp en del. De två följande varven med magen full igen gick som smort. Den svåraste backen hade dragits om, då ingen längre kom upp, så nu var ”bara” två långa svåra passager kvar. Eller egentligen kryllade det av backar och skit som verkligen tog all energi för mig att forcera. Bl a välte man upp hojen bara 30 meter mellan två serpentiner, men utan ansats och med noll kontroll var det endast våld som fick upp hojen där. Kramp i benen och yr i huvet efteråt, och det vanliga spåret efter fick utgöra nån sorts vila. Gick in i depån och fick nya bromsar, medan jag bytte kläder. Pelle gjorde exakt vad jag trott, kört tills det inte var kul längre och skulle nu ta en pilsner. Såg väldigt frestande ut, men jag är mer korkad än så. Meken Jonas tyckte jag så kanonpigg ut och faktiskt var jag körsugen, dock ville inte kroppen samma sak, men det skiter väl en självspäkare som jag i. ut igen.

Nu handlade det bara om att köra tiden ut. Min tumme, som jag kollat hos fältskären hemma ville inte funka, så startknappen nådde jag bara med hela handen. Också axlar och ryggen var rätt slut nu. Ett par trädkrockar hade dessutom mörat upp underarmarna och nu vara det dags igen. I en lång nedförsbacke, där jag rullade ner på motorbroms hakade nån snubbe i styret och jag drogs ner. Fastnade under hojen och hans fotpinne stämplades in i låret. Medan jag försökte komma loss under hojen drog aset utan att fråga hur det gick. Av ren vrede lyfte jag upp hojen med ett ben och skulle jaga ikapp honom, men märkte att benet helt enkelt inte funkade längre. Lugnade mig ett tag och fortsatte sedan. Körde i depå, efter två varv igen och tankade. Nu gällde bara sista två varven. Det skulle gå, men med nöd och näppe. Jocke var någon minut före mig ut på banan och han skulle fan inte komma undan så lätt. Satte efter och var om honom efter typ fem minuter efter jag vrålat jihaaa. han såg faktiskt rätt sliten ut, och nu kände jag typ samma sak. Det började regna igen och det lilla fästet som funnits försvann direkt i nån sorts GGN-liknande lera på stenarna. Halvvägs smällde det bara till och Jonas kom farande som ett skott. Snubben måste fått i sig en affespruta, för så där fort hade ingen kört om på hela dagen. Adrenalinet bar honom ett varv och jag var ifatt honom nästa, dvs sista varvet. Han sade ”jag tar rygg på dig nu, det här var det värsta jag gjort”. Vi tuffade på i helt avslappnad fart och hjälpes åt där det var svårt. Brantaste backen ner var vi tvunga att stanna innan och vila, sedan paddlade vi ner. När vi sedan kom till helvetesbacken i slutet av banan, var jag tvungen att stanna för en idiot i backen och kokade hojen. Jonas kom ner och lade sig och vilade brevid spåret. Motorn lugnade sig och jag tömde mitt sista vatten i kylaren. Kom upp med sista krafterna och nu var det verkligen inte mycket kvar att ge ur min sketna kropp. Körde i mål på tolfte varvet och fick applåder från publiken, vilket kändes bra som fan. Det hade gått. Jag överlevde ett halvt dygn enduro. 40 vurpor, blåmärken, hojstrul och regn och totalt färdig. Körde tillbaka till tältet och öppnade min målgångsöl. Drog av de vidriga kläderna och skydden och duschade näck med väldens fjärde minsta kuk i husvagnens utomhusdusch och regn i ett dagbrott i Wales. Skumt. Det tog sedan en kvart och 20 krampanfall att klä på sig igen.

Nu kändes allt bra igen. Jag kunde knappt stå på benen, men fan vad skönt. Bodinger kom tydligen in på andraplats. Detta var en överraskning helt klart. I Marocko tyckte jag han var lätt att hänga av i quedarna, och han är ju inte direkt den skrävlande typen, men nu visade han sig vara rena stålmannen i brötendurospåret. Han ser snäll ut, men där bor en djävulsdyrkare innuti. Ingen aning om vad jag själv hamnade på för placering, men tydligen låg jag sjua efter åtta varv och som bäst fyra. På prisutdelningen fick Ronnie pris, där även Johns son och hans polare fick pris för första tvåmannalag. Mycket bra. Vi drack pilsner och stönade ett tag, sedan sov vi dåligt i stormen som rev i tälten.

Måndag:

Regn som vanligt. Vi åt resterna och rev tälten. John fick min snyltkåsa och kvarvarande vatten och öl. Bussen nu fullastad med äckel. Tog farväl till alla och drog på förkrigstrfikmaner mot flygplatsen i Birmingham. In på BK igen och sedan taxfreen. Jag och Pelle tog en sista grumlig öl med konstigt namn och snackade skit. På flyget sov alla som troll. Hem och slickade mina sår i min kära TV-soffa. Resten av veckan jobb i Visby, när fan får jag komma hem egentligen?

Eftersnack:

Tolv timmar är lång tid för vilken sysslesättnign som helst, och enduro är inte direkt utvilande, men inte helt omöjligt. Jag var rätt säker på att det skulle gå att genomföra, och hela tävlingen gick ungefär som jag tänkt. Jag kom i mål, men utan reserv. Enduro är inte så kul faktiskt, i alla fall inte bröt- och stökenduro, men tävlandet i sig ät kul, och som vanligt är det personerna runtom som avgör hur lyckat det blir, och detta var ju en fullträff.

Tack:

Det hänger SÅ mycket på alla runtomkring. Tackar ödmjukast.

Jonas, Jocke, Pelle och Ronnie: Mycket bra kämpat.

Rickard, Per och Jonas: Mycket proffsigt i och utanför depån.

Linda och Jerker: Ni satte lite färg på detta, kanon.

John: Inbjudan och nödlösare.

Semesterfirare: Hojtransport och hjälp.

Foto: Per och Linda

Klart slut.

-Hagenblad-