100% Offroad 2008: en kall, blöt och snöig historia

4En efterhandsrapport från ”Sekunda gubbars” körning till 100%

Text: Kjell Pettersson

Fredag

Eftersom så många skrivit och berömt arrangörerna Mattsson och Dreed med medhjälpare och även berättat att det blev blött efter lunchen, tänker jag inte annat än att hålla med. Ja, ni gjorde ett toppenjobb. Nej, det var inte skönt att bli dyngsur och att inte se något genom visir och glasögon efter Tjällmo. Ja, vi drog tillbaka till Sörsjön trots Afrikaveteranen Hagenblads strängaste blick.

Men både han och vi fick våra straff! Mer om det senare.

Efter mycket vintersnack och lång planering i god tid före 100%, med hojfix, rejäla avrostningsturer och noggrant urval av åkkompisar bildades en grupp ur SOEavdelningen ”Sekunda gubbar”. Målet blev att ta tre dagar för evenemanget. En dag dit med rejäl gruskörning, en dag för 100% och en heldag hemåt. Så blev det också!

Väderrapporterna var naturligtvis som vanligt helt olika beroende på vem man frågade. April ska ju vara osäker och så blev det även för oss. Samling hos ”nestorn” Steve Tell som ju alltid är en sammanhållande faktor och har hitills varit en trygghet för oss unga pojkar även om vi grånat en del. Hans väg in i SOE har som några kanske läst, inte varit helt lätt. Att släppa trampcyklandet har varit traumatiskt för honom och även denna gång släpade han ut en gammal cykel ur sina gedigna samlingar. Men nej, nu fick Suzuki DR 650 veteranen släpas fram. Gruppen bestod av ”Nordan-Sören” på Suzuki DR 650, Per Julius Aprilia 450, Steve Suzuki DR 650, AVA-Janne KTM 625, Janne S KTM 625 och Kartkjell KTM 525. Vi drog iväg strax efter nio på fredagsmorgonen och via Botkyrka Shell alla våra vanliga spår och irrvägar ner i Sörmlandsskogarna.

För mig som ledde var det verkligen kul att änligen lyckats få med en av de få som jag beundrar när det gäller det mesta. AVA Janne Forsström som är en ikon inom motorcykelbranchen, roadracing, kamratskap och med en finsk sisu som inte går av för hackor. Kör stensäkert, men blir kanske litet kinkig n om det går för sakta. PJ tappade kartan och packningen redan före Kämsta by efter Södertälje. Snabbt fixat med glada tillrop från alla. Men Finspångskartan glömdes i riset. Tankning i Turinge och Laxnevägen till Gullsmorasjön där vi skulle svänga vänster ner mot Gnesta. En fattades, men vem? AVA-Janne förstås, eftersom han tyckte det var så kul att gasa litet. Han blev direkt utsedd till ”Dagens dumstrut” eftersom kollen bakom varit obefintlig.

Vi forsatte Eriksgatan från Gnesta alla slingriga spår ner till Östermalma där vi åt ”lyxlunch” på Jägarskolan. Helt underbart efter en tokrolig förmiddag med fint väder utan en droppe regn.

Tankning i Aspa där vi saknade Åke som enligt vikarien firade sin sjuttiofemårsdag på kanarieöarna. Strong gubbe den där Åke.

Bakbromsen på AVA-Jannes KTM hade försvunnit och trots envist meckande gick det inte att fixa. Det går fint ända tyckte ägaren – vi ska ju gasa inte bromsa! Efter Aspa kördes de underbara slingriga asfaltsvägarna via Runtuna, Stigtomta, Björkvik(grus) till Simonstorp. Där förväntningarna på nya äventyr i Östergötlandsskogarna var stora i gruppen ”sekunda gubbar”.

Eftersom vi kommit till Simonstorp alldeles för tidigt beslöts enhälligt att försöka smaka på de finfina grusvägarna mot Hävla och Regna innan vi skulle natta in oss söderut vid Sörsjön. AVA-Janne drog iväg och jag hängde på. Så otrolig kul att pröva nya okörda grusvägar i de djupa skogarna så jag kopplade helt bort kartläsningen och bara njöt. Efter en god stund hade vi inte en aning om var vi var och de andra i gruppen var som bortblåsta. De dök upp ganska snart och Janne S som alltid är en klippa på att fixa redde ut det hela med sin GPS och snart var vi nere i Rejmyre för tankning. PJ tog över och ledde på fina grusvägar ner till Sörsjön norr om Norrköping/Åby. Väl framme välkomnades vi av arrangörerna för årets SOE 100% Mattson, Dreed och deras nya lokalkonsult ”Arga Bosse”. Bosse fick på sitt bestämda sätt redogöra för sin uppfattning om gruskörning. Rejäla tag i skogsgubbarna i Östergötland.

Vi fick en härlig rymlig stuga och välkomnades även av anläggningens chef Roland som bjöd på kvällsmat. Smakade helt underbart efter en fin kördag. Litet av klassisk ”SOE Timmerkoja” blev det på kvällen när vi samlades framför grillbrasan i mörkret. Det ena efter det andra ekipaget anlände och vi stod nu som på första parkett. En obeskrivligt härlig känsla att nästan vara först på plats inför ett så stort evenemang. Kul att återse så många tidigare körkompisar och nu framför allt träffa och snacka med våra ”Afrikahjältar” Selle och Hagenblad som berättade. Man kan nästan inte få nog av deras berättelser. Men nog, fick vi till slut i alla fall. Det blev dags att gå till kojs, men nästan omöjligt att sluta babbla i stugan. PJ och jag är ju som bekant bra på att hålla låda och vi kom fram till att det kanske är just därför vi har så otroligt kul ihop. Ett svagt trivsamt morrande hördes hördes snart från Steves hörn. Gubben hade somnat. Kanske litet nervös inför morgondagens körning med alla ungdomar, trots sina egna gamla tävlingssäsonger(49 st). PJ ville absolut inte sluta snacka, nu när även AVA-Janne bidrog med massor av sköna storys från sitt minst sagt brokiga motorcykelliv. Stärkta av, mmm… några flaskor pilsner, gick disskussionerna höga trots att vår gruppledare Steve sov så sött och troligen drömde om sin vackra Lisa. Till slut, fram på småtimmarna bestämdes att nu fick det vara nog och sovas skulle det. PJ och jag som inte varit snabba nog att välja sovplats först, fick nöja oss med de visserligen nya och lätta Biltema-extrasängarna, men fjädrarna stack in i gubbfläsket och bäddmadrasser saknades. Sängarna döptes snabbt till ”fakirplattor” och det är konstigt hur lätt det går att dela elände bara man är flera med samma öde. Lär vara en av grundstenarna för kommunism, sägs det.

När ljuset släckts och jag började vänja mig vid min ”fakirplatta” utbröt ett obeskrivligt buller i stugan. I mina drömfantasier tänkte jag på brunstiga gorillahanars parningsrop och ner till mullvadars svaga mumlande blandat med åsneskrin. En fullständigt ofattbart oväsen för mig, som inte använder droger hade utbrutit i min närhet! Det visade sig efter ganska lång och tröttsam väntan att djungelkonserten var av MAGNUMMODELL. Påmminde mig snart om långa musikupplevelser(?) i Stockholms konserthus med tonsättaren Bela Bartock. Rekommenderas inte för känsliga och otåliga.

Det var alltså min gode vän PJ, som på detta oförklarliga sätt, snabbt förvandlats från sitt vanligtvis jovialiska jag, visserligen med hjälp av ett för stort antal starköl, till ett djungelvrålande monster som hur lätt som helst skulle få eldsprutande drakar att huka sig och ropa efter sin mamma. Det var bara att trycka in öronpropparna, klämma kudden över örat och kämpa på. jag tog dock en bild av ”monstret” in action8

På morgonen vid sextiden var han inte lika ”gorillapotent” längre. Lägg märke till den rödstrimmiga kisande blicken och den nu helt utvilade Steve utklädd i sin fina mjuka nalledräkt. Vi konstaterade snabbt att han glömt sina stora snygga röda nalleöron hemma. Synd!

Lördag

Frukost åt vi i vandrarhemmets matsal tillsammans med massor av hungriga körkompisar. Många glada återseenden och väderrapporterna surrade vid frukostbordet. Ett kanske väl elakt ”practical joke” praktiserades och det ber jag nu om ursäkt för.

Någon fick ett smörpaket med ”bäst före” sedan länge passerat och vi hjälptes åt att fixa ett litet konstverk. Många hjälpte till och den redan goda stämningen steg till skolpojksmässiga höjder. Kavaliteten på frukosten var för övrigt mycket bra och vi njöt och proppade i oss.

Eftersom så många kör- och väderrapporter redan inkommit lägger jag ingen kraft på det, men stämningen vid starten var hög med kändisar som Annie Seel och vår egen Anneli ”Seel”. Otroligt kul med duktiga tjejer i gänget. Att tjejer verkligen kan har ju Mattson visat tydligt. Jag undrar hur årets 100% hade varit utan henne. Jag vet också hur det känns när man gjort allt som arrangör för ett utomhusevenemang och det sedan regnar. Nu var aprilvädret som allra värst och bjöd på blötsnö.

Förmiddagen var helt ok med fantastiska vägar och många fina racesträckor. Tingan ledde vårt gäng med suverän säkerhet, otroligt bra tempo och stensäker navigation. Calle tog över när Tingans trippmätare gav upp och gav oss GPSanalfabeter(jag skäms) en lektion i både supernavigering och slangning. Om inte Carl Hagenblad varit den superman han är hade han nog blivit ett alltför lätt byte i de Afrikanska sanddynerna där det enligt honom vimlade av hungriga blodtörstiga vildkameler. Fan trot?

Den ojämna körkompetensen är ett farligt inslag, när någon vill visa sig på styva linan ihop med okända nya vänner. Flera helt onödiga avåkningar och till stor del nollkoll bakåt är inga bra ingridienser i denna soppa. Vår grupp låg länge bakom en för mig okänd förare som utan minsta koll bakåt praktserade bakhjulskörning, stensprut, vinglig placering på vägen utan att köra särskilt fort. Kön bakom växte sig snabbt alldeles för stor och en del gjorde desperata försök att komma om, men ”sprättarn” vägrade gå åt sidan! När jag framförde en stilla undran vid nästa stopp, fick jag rådet av honom att hålla större avstånd. Inget tips i SOE anda precis…………..mmmmm

Före lunch började regnet övergå i blötsnö och trots att jag faktiskt kört hoj några år lär man sig aldrig att sätta på regnstället tid.

Framme vid militärområdet på bron där Troy anlänt först, trodde vi att maten fanns, men icke. Bensinen var nästan slut i flera tankar, snön vräkte ner, jag var genomblöt, men stämningen var ändå riktigt bra – fantastiskt. Matplatsen hittades blixtsnabbt av Dreed och känslan av varm soppa, färsk fralla, rykande te fixat av en ursnygg blondin med ett härligt leende och blött hår som säkerligen inte var som hon hade tänkt sig(håret alltså) kommer jag inte att glömma på länge. Att det var Dreeds flickvän som var hjältinnan på leråkern gjorde inte saken sämre. Ett stort tack för härlig lunch.

Farbror Pudde med stortank på 525:an agerade bensinmack till behövande närstående kompisar med hjälp av min lilla tjugokronors plastpump. Skönt. Vi kom med nöd och näppe fram till macken i Tjällmo med endasat några få droppar kvar i tanken. Calle fick soppastopp någon kilometer före och Kjelle G ställde upp och sköt Calle till macken. Han har starka ben och stark hoj Kjelle.

Jag kände ingen lust längre, utan längtade bara tillbaka till blondinen med alla godsaker, men det var ju inget alternativ. När jag nämnde hemfärd blev jag enhälligt abrupt nerröstad och kämpade vidare någon mil. Blötsnön vräkte ner och smälte snabbt innanför kragen, ärmarna och rumpan var redan dyngsur. Sikten var nästan obefintlig med lervatten rinnande på båda sidor av både visir och glasögon, Fyrdubbel dålig sikt är farlig men det var nog händerna som fällde avgörandet. De mådde dåligt. Sekunda gubbar som kört hoj alltför länge har alltid någon svag punkt som ungdomarna kommer att erfara om ni inte ger upp förstås!13

Vibrationsskador i händerna gör sig påminda snabbare när man är blöt och kall. Blöt och kall var bara förnamnet denna dag.

Vibrationsskadorna kommer nog ursprungligen från för många mil med råvibrerande engelska sextiotals Triumph Bonneville där handtagen snabbt förvandlades från slimmade perfekta gummigrepp till hala falukorvar som man knappast nådde runt oavsett temperatur. Det fanns ju inga KTM 525:or på den tiden. När jag såg skylten ”Tjällmo 16” stod jag inte emot trycket utan längtan tillbaka blev för stor. Resterna av ”Sekunda gubbar” sopades ihop och trots Calles energiska försök, först med hotelser om repressalier och annat fult, till bedjande blickar som faktiskt var svårare att motstå. De påminde mig på ett handgripligt sätt om minnet av min gamla boxerhund, när han tittade på mig för sista gången när det var dags för avlivning. Ingen rolig syn att minnas, ska ni veta!

Vi drog iväg i alla fall, men vi fick vårt straff både Calle och de sekunda gubbarna, Efteråt fick vi veta att Calle klotade och klämde handen. Vi presterade den allra klantigaste felnavigeringen vi någonsin gjort. Väl i Tjällmo skulle vi ha tagit vänster mot Prästköp, men den stora blå/vita skylten mot Borensberg verkade betydligt tryggare i ösregnet. Jag får väl skylla på hjärnsläpp och att Borensberg var åt käpprätt fel håll märkte vi inte förrän vi var framme. En mycket lockande söt polistjej som blockerade hela vägen för vår skull med polisbilen, kontaktade polisens ledningscentral i Östergötland för att hitta snabbaste vägen till Sörsjön åt oss kommer vi nog inte heller att glömma. Inte PJ i alla fall som fick något allvarligt i blicken när han lutade sig in i polisbilen där ”hon” satt. Visserligen hade poliserna full värme på i bilen men det var något speciellt i alla fall. Det är lätt att bli kär när man är äldre och dessutom fryser så förbannat! Nu upptäckte vi dessutom att AVA-Janne fått framhjulspunka!!!!

I stället för att börja grina visade vi att sekunda gubbar kan, precis som tjejer. Vi garvade och garvade. Jag erbjöd min nya slang som låg tryggt i min akutväska. ”Men va skäven”, sa Janne på sitt härliga sätt. ”Det är ju bara att hålla farten så märks det inte.

Via Linköping E4 motorvägen mot Norrköping gick som en dans trots punkan, men att motorväg är inte kul med grushojar, var vi helt överens om. I Norrköping stannade vi på en mack för fika och upptining. Trots all kändes det ganska skönt. Sista biten mot Sörsjön hittade PJ en ljuvlig grussträcka och ett vanvettsrace utbröt mellan Janne och mig. När vi kom fram efter ca 8 mils felkörning snabbade vi oss in i bastun som Roland satt på och kvällen avnjöts på en krog i Åby tillsammans med Anneli, Kjelle G och farbror Pudde. Dessa pigga ungdomar hade faktiskt kört hela roadbooken, vilket de noga talade om för oss som enligt Pudde var desertörer. En händelserik dag var slut och vi hade inte svårt att somna. Kanske det bästa med hela dagen var att vi slapp åka hem till Stockholm i regnet, utan kunde krypa in i vår sköna väl inbodda stuga tillsammans. Att sova utan bäddmadrass på våra fakirplattor var inget alternativ denna natt. Allt av gamla täcken och annat mjukt samlades ihop och blev till slut riktigt skönt för både PJ och mig. Att sedan Steve blev utan täcke och knorrade litet, märkte vi knappt. Vi somnade inte direkt utan naturligvis låg vi och babblade någon timma om hur kul vi haft.

Söndag

Att beslutet att kosta på sig en extra dag efter 100% var rätt visade sig hela söndagen, som nog egentligen blev bästa dagen.

Jag vaknade som vanligt vid sextiden(blåsan tränger) och efter den vanliga morgonpromenaden före frukost väcktes kamraterna.

Lätt kyligt ca tre grader, ljusa moln och absolut inget regn. Bästa möjliga körväder!

Rolands frukost som han försett vårt kylskåp med smakade gudomligt och stämningen var på topp tills vi upptäckte att våra kläder som vi hängt på tork var inlåsta i huset med bastun. Ingen personal på plats och vårt enda hopp fanns hos en snäll kille som vi bastat med. Han bodde i husvagn på campingen en liten bit bort och hade sagt att nyckel hade han minsann. Många öl hade han druckit kvällen innan och att hitta hans Polarvagn bland massor av andra husvagnar på campingen var inte lätt. Att väcka alla i vagnarna var nog inget alternativ, men vi hade turen att träffa en gullig tant som undrade vem vi var och varför vi ville komma in i huset. PJ:s livfulla beskrivning av vår nya bastukompis välutvecklade kropp fick tanten att omedelbart känna igen Polarmannen. Efter en vänlig fråga från mig, om vad hon tyckte om äldre gubbars utökade midjemått, log hon litet och sa att de flesta gubbar i hennes närhet ser ut så, men Polarmannen är värst.

Men en hygglig prick – det är han!

Efter frukost och stugstädning fixade AVA-Janne punkan och hemfärden kunde starta. Jag hade naturligtvis glömt kartan kvar på hojen i regnet över natten och de pappersmasseliknande resterna av vår gemensamma trygghet torkades hjälpligt på elelementet i stugan innnan vi åkte. Lösbladssystem av de trasiga resterna i kombination med att gummisnoddarna på min udgetroadbooklåda decimerats till oroväckande få, fick kartan att flyga sin kos i första böj. Skit samma, ingen tid att stanna.

Vad tusan är det för fel med gummisnoddarna nu för tiden? De är ljusa i färgen och tål inte dagsljus. Högst två dygn i ljus, sedan förintas de. Svagt av gummifabrikerna i Taiwan, tycker jag. För några svenska fabriker finns det väl inte längre. Annat var det när gummisnoddarna var brunröda på 1950 talet och vi sekunda gubbar började vår motorcykelkarriär. Nåja, kanske inte med riktiga motorcyklar utan våra ihopplockade, handmålade trampcyklar förseddes med hårda pappbitar som spändes fast med otaliga brunröda gummisnoddar och klädnypor mot ekrarna som gav ifrån sig ett envist smattrande som med litet fantasi liknade Varg-Olles speedwayhoj och i alla fall retade gallfeber på granntanterna. Pappbitarna byttes varje dag, men gummisnoddarna höll hela sommaren.

Nu hittade vi en härlig grusslinga direkt från Sörsjön till Simonstorp och sedan till Rejmyre för tankning. Bredvid macken stod en ljuvlig gammal öststatstraktor av märket Zetor. Kolla in bilden av strålkastarglaset! Budskapet är klockrent – ingen ser så bra som en katt om natten.

Från Rejmyre körde vi till Katrineholm på fina småvägar. Vi stannade efter ett tips, på ett ljuvlig fik där vi klämde i oss varmt fika och nybakade frallor med ost och skinka. Det satt verkligen bra. Inget regn alls och molnen lättade. Efter Katrineholm saknade jag inte den bortblåsta kartan det minsta. Där hittar man ju – grusvägarna vill säga. Vi tog oss upp mot Hällforsnäs och via Fjällskäfte, Svalboviken till våra underbara grusslingor förbi barnkolonin, farbror Puddes kantarellhygge till Åkers Styckebruk för mat och tankning. Strax efter bommen vid barnkolonin pajade AVA-Jannes kopplingshandtag i wirefästet. Alltså ingen kullkörning utan materialutmattning. Tidigare ägare har tydligen kopplat ur mycket. Söndagens hjälte blev naturligtvis PJ, som ur sina rymliga gömmor i ryggsäck, påsar och paket plockade upp ett sprillans nytt kopplingshandtag till KTM från sin tid som KTM förare. Nåja, en KTM har han faktiskt kvar även om han numera till hör Apriliastallet. Janne blev nästan salig och handtaget monterades blixtsnabbt på hojen.

Resten av hemfärden gick på välkända skogsspår genom Åkersskogarna och laxnevägen passerades på rekordtid med AVA-Janne tätt efter.”Du kör som om du snott hojen” blev omdömet. Ärligt beröm smakar………. Uppbrott i Botkyrka vid sextiden, efter en superresa med härliga grusvägar och som alltid med sekunda gubbarna, trevligt sällskap och många garv. Jag åkte direkt till jobbet och tvättade hojen och bytte olja. Vilken härlig hoj 525:an egentligen är. Optimal för min typ av körning, startar alltid omedelbart, sviker sällan. Efter ca 90 mils stenhård gruskörning har inte en droppe olja försvunnit ur motorn. En krossad backspegel och ett krossat blinkersglas är sviterna efter resan. Väl hemma packade jag upp och de smutsiga paltorna förpassades till tvättmaskinen. Litet mat och rapportläsning och sedan i säng. Jag saknade faktiskt ”fakirplattan” från Sörsjön och mina kamrater litet, men man kan ju åka tillbaka. MVH Kjell

PS tack för omtanken Mattson DS.

Kjell Pettersson