SOE@GGN 2007

logo

 

 

d2depaKlister, värlsmästare och solturism

Text: Carl Hagenblad

Jorasatte:

Hade inte planerat GGN i år, då det krockade med ökenrallyt i Tunisien. Tydligen hade den organisationen gjort bort sig, och enbart 16 anmälda inklusive oss Svennar. Ställdes in och jag blev övertalad att utmana tävlingen om soes nu världskända buckla. Sedan förra året har jag flyttat från köerna i Stockholm, och ville slippa gotlands motsvarighet, det blev klass 1, vuxenklassen, tillsammans med Michel och Micke Wester, regerande soe-mästare. Tyvärr hade tiden gått ut för anmälan, men jag fick en plats till slut i alla fall. Anette, som skulle kört och ta sambon med till utlandet, bangade ur och jag kunde smyga med Per och Johan, medan hojen fick åka med en annan bil. Träningen hade däremot varit bättre. 8 nya crossbanor att testköra och lagom asocialt utan nya vänner än i Norrköping, var det lätt att ha tid. Helgen innan GGN råkade jag dock göra en tabbe. Tog hojarna upp till Stockholm och körde uthållighetsträning på Uringen. 60 varv, dvs 111 km och 17 liter soppa senare var jag helt färdig, med träningsvärk hela veckan. Helt övertygad om att GGN var två veckor bort. Lagom kul, men jag fick ordning på pinalerna på måndag och tisdags kväll. Målet var helt klart att köra sex varv. Jag var 13 min för sölig förra året, så i år skulle det inte bli några djävla p-böter i uthoppet. Dessutom hade jag odlat skägg, så man såg ju ut som man menade allvar.

 

Torsdag

+5 mulet

Jobb i finspång, sedan hem, lasta skiten i bilen och upp till Jonas, där vi skulle låna Gotlandsbilen. Jonas bjöd på kanongoda biffar med potatismos. Per och Johan dök upp, och vi drog ner till Nynäshamn. Ombord snackade vi så mycket hoj att vi nästan skrämde iväg Pelles familj, som oturligt nog fick oss som grannar. Bl a en ny motortyp, som omgående skall in i närmaste CNC-fräs behandlades och skissades upp. Björn Karlsson, Olle Ohlsson högra hand, sågade otroligt nog inte våra planer, utan tyckte det lät coolt. Får se hur det blir med saken. Kom fram ganska sent, och otroligt nogt helt utan redlösa finnar. Käkade kvällsmat på färjan och anlände efter midnatt. Hittade huset och slumrade in. Johan och Per, konstant sörplandes på kolydratpulver med hallon, eller vad det nu var.

 

Fredag

+8, solsken

Upp sent och väntade in att affären skulle vakna. Gick och handlade mat, sedan hem och käkade gröt, ägg och mackor. Som vanligt dagen innan strålande solsken och vi spenderade dagen som turister i och utanför Visby. Drog oss till besiktningen efter lunch och pillade lite på Berglunds nya ökendräpare, som kommit just från lackeraren. Fan, jag vill också ha en sponsor som ger bort nya balla fabrikshojar. Thomas ville i alla fall vara med i tankslingan vi just pinkat in och hängt upp vår stolta fana i. Vi gick en sväng på banan och upptäckte att de lagt på en hel del jordmassor. Gotlänningarna har en pervers syn på det där med lera, och nu skulle banan verkligen upp ett snäpp. Mattan dök upp med min hoj och jag besiktade på typ en minut. Helt onödigt att behöva lasta ur och i hojen för att nån trött praoelev skall känna att bromsarna tar. Drog in till huset igen och idlade. Lade upp bilderna på Berglunds hoj på SOE, och snuvade därmed all annan världmedia på att vara först med detta, hahaa. Ner till O’learys för seriöst med psykning. Michael och Micke var redan på plats. Som vanligt, nästan som Kalles julafton. Man vet vad som händer. Nya ansikten vill veta allt och oroar sig över något glömt, som t ex Luddes brillor, medan veteraerna snätt berättar och skrämmer. Vi var t o m så städade att vi nöjde oss med mellanöl. Jag var hungrig redan när vi klev in genom dörren hemma igen och käkade mackor. Per och Johan vara redan inne på 5:e litern sloooowcarbs, och jag valde nedre muggen med flit.

 

Lördag:

+11 regn

Vaknade litegrann när dårarna i Trängselklassen stressade runt på våningen. Låg och lystnade till ljuden av kastruller, väskrotende, var fan en min nyckel?, har nån sett…? osv. Till slut dammade dörren igen och det blev tyst. Ålade upp och käkade gröt tills jag nästan spydde. Tvingade i några ägg för säkerhets skull. Blandade min He-man-grogg till startlinjen, nu upgraderad med nötter n’shit. Blomspruteregn utanför, och jag tänkte, jaha och vad är nytt? Mina medtävlande i vuxenklassen hämtade mig och vi kunde snabbt konstatera att marken var helt mättad med vatten. Jag ångrade mig redan där i bilen. Fjolårets vatteninvferno skulle upprepas och jag och Mickes 6 varv hängde löst. Kom fram till området och trängde in oss med bilen direkt vid tankslingan. Ställde oss och hängde i depån och kollade tävlingen. Otroligt, men faktiskt ännu geggigare än förra året. Fotade förare, skojade och det slutrade regna. Några sköna vurpor rakt på första parkett, vilket inte var så konstigt då banan var som svårast just där. Per dök in i depån, och såg sur ut. Sade sig inte orka ett skit, trots 12 liter kolhydrater, och magen full av maxim. Skrapade av det värsta skiten på honom och knuffade ut honom ur tankningen. En halvslirig finne med Norrlands guld-mössa, och försökte få upp ett par roll-off-brillor. gick sådär, och inte heller vi kunde lösa detta enigma. Efter detta trillade SOE:arna in lite då och då. Pelle, Mange, Ludde, Tony, Johan hann jag se innan det var dags att byta om, ta ur papiljotterna och dra i mig en halvliter bananer, ägg och annat gosimys. Micke såg faktiskt lite blek ut, och sade sig känna sig varm, men hoppades kunna glömma bort det när han väl var igång. Drev bortåt starten och värmde upp för första gången på en tävling. Micke och jag skulle försöka hålla ihop i början och se om vi kunde dra varandra. Vi stod på startlinjen i Vuxenklassen, bland världsmästare och idoler. Nu djävlar Everts. Du kanske är kung hemma i Belgiens välansade rabatter, men jag petar tänderna med dig, Svenne. Vilken djävla Nilsson förresten? Måste vara nån av bögarna i idol på TV. Men skit i de där deklatrimmarna, Nu skall jag köra 6 varv, har magen full av bränsle och det regnar inte. Men vänta lite. Jag har ju för fan håll bara av att sitta på hojen…

Starten var konstig. Vi sprang fram till snöret och kollade på josblandaren. Fortfarande röd började alla köra. Bara att haka på tänkte jag, och gasade iväg. Som vanligt efter i starten, men jag fann Micke i första kurvan. Lite svårt, jag knuffades ut, lera överallt, ett tear-off va 500:e meter, men sedan glesnade det i alla fal så man kunde köra som folk. Micke långt fram, och jag började köra på lite. Min svaghet är förresten att jag inte vågar ta för mig i starten, utan släpper folk. Gick ett halvt varv innan jag kom ikapp Micke. Hade aldrig kört tillsammans, och det var kul. Micke körde bra spår och ganska lätt, men inte i min takt. Körde upp jämsides och vrålade JIIIIHAAAAA medan jag gasade om. Sedan var det bara att ligga på, men upptäkte efter några kilometer att han inte var med. Inte bra att vänta, så jag fortsatte. Regnet hade inte svätt ut leran, utan bara förvandlat den till klister. Hojen tung med en gång och det var inte speciellt kul att köra. Banan över lag svårkörd, men jag hade nu i alla fall nästan hela banan i huvet, och kunde planera bättre än tidigare år. Körde två varv hyfsat pigg och gick in i tankningen. Där var typ alla och hjälpte mig, vilket värmde. Sög i mig en sockersnorloska med nyhetssmaken orange, vilken var precis lika vidrig som lemon och rasberry, eller vad nu E-nummren heter. Per skrapade av nåt kilo lrea från hjälmen och jag var ute igen. Kändes fett proffsigt, hojen tankad av andra och ute igen fort som fan. Yr när jag klev av hojen, men nu klar i skallen igen. Gelén smakar hemskt, men funkar. Mats Nilsson, eller faffan åskmolnet heter, dånade förbi vid uthoppet och jag försökte inte ens haka på. Jag tar er en annan gång era wimps. Ryggen funkade, men gjorde ont. Hittade en annan snubbe att rejsa med. Nr 97, som var snabb som en vessla på öppet sandspår och lera, men jag kom om på det hala, trots att det var han som hade endurohoj. Vi följdes åt och passerade varandra några gånger varje varv. Banan slets upp mer nu. Torrare, men då kom också större prylar ut på spåret. Stubbar, stenar och vassa kalstensbitar man blev livrädd av. Jag skulle om en snubbe på kalstenspartiet på 3:e men kraschade. Hojen klarade sig, men hjulet pekade fel. Hittade ett träd att vrida tillbaka det med. Hamrade ner handtagsskyddet så jag kunde köra igen, bara för att upptäcka nästa, mycket läskigare problem. Stryret satt löst, och klickade varje gång jag drog i det över stalpen. Äckligt, och jag ahde inga verktyg med mig. Bara att hålla tummarna. På tal om tummar var styret också tillbakavinklat mot mig, och körställningen ny. Inte SÅ illa, men lite svårt att nå reglagen. Tuffade på i vad som kändes en evighet, kollade klockan vid 4:e varvningen. Hade 25 min att köra ett varv, så där insåg jag att 6 varv var helt omöjligt. Körde klart utan några större problem. Eller förresten, när man kör med 2-taktscross är kontrollen inte 100. Rätt var det är står man åt fel håll och tänker; Men, vaffan, här är ju enekriktat” Jag ska ju ditåt! Men ett par vurpor, några motorstopp, varav ett i dypölen var jag i alla fall i mål. 97 strax innan och jag stannade och tackade. han undrade varför och jag sade att vi dragit varandra halva tävlingen. Ahaa, tack då, sade han.

Lämnade hojen i Mattans bil och gick tillbaka. Varm, svettig, skitig och lite besviken. I högtalarna vrålade man ut att vädret var fantastiskt, leran perfekt och såhär borde det vara varje år. Jag såg framför mig en fet föredetting till gubbdjävel i jacka inomhus i ett torn, leende titta ner på alla kämpandes i leran, och jag ville bara ta slita ut och låta han dingla ner från kanten och stypas av sin egen mic-sladd. Hittade dock aldrig var ljudet kom från, däremot Micke och Michael. Vi åkte tillbaka och sedan ner i badhuset. Kanonskönt. I bastun fick jag en pilsner av några samariter och livet var trots allt inte så tokigt. Badade lite till och suckade lite över fiddyfjortisarna som halsade salmiakhemkört i bastun. De var inte heller finnar slog det mig, när jag var på väg ut.

Anna ringde över resultaten och jag graverade bucklan och tejpade över den, och gick ner til Visby hotell. Mats Nilsson satt med nån billig tomhylsa på bordet. Soe med en 10 kg handgjord klenod. Liksom härskarringen, skapad med blod svett och tårar, med delar motsvarande en årslön. Ha så kul med Blomvasen, lillen! Skrytmiddagen gick som vanligt. Alla glada, med 1000 nya intryck, som faktiskt kan återberättas, då alla kan förstå. Hemma på kontoret skulle du få ”Vaddå hästskon, och aha lerigt ja”, men här fattar vi vad du menar med att kicka igång mitt i skiten. Tyvärr saknades några av de anmälda och ville hellre dricka Spendrups i plastmuggar, men vi drog i alla fall resultatlistan. Jag var liksom 2002 enda på 5 varv och återtog bucklan. Efter maten och så gick vi ut en runda på stan och drack öl. Snackade med Sture, vars öde inte hade varit lätt. Hojen brakade mitt på banan och han fick släpa den tillbaka. Då ringde brorsan på sjukan med bruten handled. Bara för Lembit att leta reda på brorsans hoj och släpa tillbaka den med. Mest träningsvärk av alla troligen. Tröttnade efter några pilsner och gick hem vid midnatt. Somnade som ett barn.

 

Söndag:

+4 mulet

Vaknade upp oförskämt pigg innan larmet och kokade frukost till Per och Johan, som var de enda kvar i huset. Käkade och städade ur huset. Ner till färjan och satt där en halvtimme. Tänkte då plötsligt att ingen sagt något på ett bra tag, och det är ett klart kännetecken på kompisar, att kunna hålla käft och inte behöva säga nåt. På båter var det dock hojsnack igen. Mattan och kompani var med även om Steve sov på bordet mestadelen av tiden.

Och där var han. Representanten för Finlandsdrickat. Vårt kära brodersfolk var inte förlorat heller denna resa. Han hade haft en blöt kväll efter han kört på bilen på båten, sedan supit bort jackan med bilnycklarna i. Ingen mobiltäckning att ringa krogarna med, ingen nyckel att köra av bilen med. Tredje resan på baksmälledagen. Han lyckades i alla fall få tag i en bärgare, så att aset kom av båten. Stuvarna började bli aningen arga tydligen. Det var som en vikt lyftes från axlarna. En småfull Jukkasjärvi-snubbe i depån kändes aldeles för lite. Vi led med honom, men kunde inte låta bli att garva åt misären.

Tillbaka till Jonas, lasta om, sedan Norrköping. Äntligen lite svartmetall.

Denna resa var som det brukar, men ändå annorlunda. Tävlingen i sig tyckte jag inte var särsklit rolig. Dock uppvägdes detta av sällskapet. Jag tror inte jag haft så kul runt om. Allt gick bara smidigt, enkelt och roligt. Tråkningarna var på topp, lama skämt nonstopp, och sarkasmen tät som en dimma. Helt rätt.

Tack:

Anette och Dick, vars plats jag fick köpa loss

Steve och Pelles far, som tankade hojar

Anna som höll reda på tävlingsresultat

97 Joachim Hellqvist för draghjälp

Jonas Björklund för lånet av bil

Per för bokningen

Alla SOE:are för sällskapet. Vi ses!

-Carl Hagenblad-