Vårrundan 2005

Dirty long weekend

The chosen few ralley 2005

23-25/9 2005

Huh?

Träningsvärken och E4-tristessen hade inte ens börjat suddas, när Troy Carpenter, arrangör för roadbook-körningen dagarna innan, ringde mig på landet med en pilser i näven, på en av de mycket sällsynta soldagarna detta år. Han hade en halvtimmeslång utläggning om sin senaste idé, och sade sig fixa iordning en ny körning med favvovägarna från året. Funderade som vanligt inte så mycket på det, men eftersom det bara skulle vara inbjudna, lommade jag snällt iväg till bossen och begärde ledigt veckan därpå. Attila, som verkar genomgå en 30-årskris/tonårs-identitetssökning, ur vårt sk försvar till Perth i Australien, hade snackat ihop sig med Troy, som kommer därifrån, och skulle också med på vad som skulle kallas chosen few rally, där skåningarna bjöd in en del dårar som tidigare kört med dem. AW var med, men bangade sedan, och Micke fick jag reda på vid Sillekrogen att han också var på väg ner. Attila skule fixa varsitt enmanstält, men glömde ena och lovade att jag fick hans. Själv räknade han med att slantsinglarna på SMHI skulle pricka in en riktig prognos för första gången på veckor. Jaja, vill snubben gräva en björnlya om det börjar regna, så gärna för mig. Själv skulle jag i så fall skära upp en snöman, krypa in och sova bland inälvorna som Luke Skywalker. Packade med milt våld ner allt obligatorskt skit i vattentät säck. Skinkost, snyltkåsa, Jack daniels och sånt. Lt Tamas rinde fel och vrålade en order om grupperingar, ÅSA och Tidsnr. ”Jag behöver inga dagstidningar, men tack ändå”, sade jag och lade på.

Fredag 23/9

18 och sol

Upp, lastade på allt och hämtade Attila och hans vrålåk, som nyligen genomgått en extreme autosol makeover. Dånade iväg mot 7 timmars total öken på E4. Det var ett djävla tjat i bilen om reskamratens Maxxis-bakdäck, men trots detta inhandlades inget nytt i Jönköpings enduroaffär, jag hittade dock en regnjacka. Ännu mer gnäll om det missade köpet följde, och som kontring pekade jag ut alla industrier som hade våra mätinstrument. Till slut kom vi i alla fall fram till Perstorp, och var så gott som först på plats. Surrade packningen på hojen och hälsade på folk som trillade in allteftersom. Jag och Attila trodde det skulle bli följa John till tältplats, men roadbooken var 15 mil redan första kvällen och samlingen var 18 på kvällen. Kan bli intressant och fattade att jag inte läst instruktionsmailet jag fått tidigare. Började köra, och mörkret infann sig onödigt snabbt. Inte bättre vart det av sträckan hette ”Labyrinten”. Trots detta hittade vi utan större problem vägen, tills det blev såpass mörkt att jag inte kunde läsa roadbooken ens med bakomvarandes ljussken. Mickes hoj var dock som en hel julgran med en fet konsertljuskanon på huvet, förutom halva teknikmässans demomonter på styret. En GPS med samma gröna karta som roadbooken, satte helt nya nivåer i roadbook-fusk, men vem klagar när man kan smyga efter lite snyggt, och låtsas som man vet vilken not man är på. Som straff för mitt ryggsäckande sladdade jag omkull och vek av framstänkan på min hoj i en snorhal kurva. Det gick så töntigt sakta, att jag kunde kliva av utan problem och sedan bara resa upp hojen igen. Otroligt nördigt och jag muttrade ett bra tag i hjälmen efteråt. När vi sedan stannade och inväntade alla plockade jag ur lampan och putsade reflektorn. Blev kanonbra, förutom att lampans hållare fjongade iväg och försvann spårlöst i vad cradle of filth döpte sin demoskiva från 93 till (länk). En spjuver från huset brevid kliade iväg och hämtade lampa, men skiten var bara borta. Funkade ändå, men det vart ett tags tandgnissel till.

Nån timmes irrande senare befann vi oss i alla fall på Macken i Örkelljunga tillsammans med Skånes tuffaste bonnläppar, en mattsvart 142-epa, där baskanonen utgjorde 84% av bilens totalvärde. Synd bara att man aldrig kan vara cool med blöjpop utdånandes, men vad gör det när man har porrbelysning och en fränare kärra än någon annan i byn? Lämnade macken och drog till en närbelägen sjö, där vi sedan hade brejnstårming om Trojs planer. Några trötta snusade in hyfsat omgående, medan hälften drack fegisar och snackade både strunt och allvar. Som sann SOE-medlem fick jag hålla fanan högt genom att bada. Inte så farligt och som alltid skönt efteråt. Var sist i säng, då jag gasat runt med en kranbil i södra länken hela nätterna innan. Sov dåligt och frös som en hund. Pallrade mig upp vid fem och klädde på mig underställ, sedan gick det bra att duna in igen.

Lördag 24/9

20 och sol

Vaknade med den usla nyheten att det varit för varmt i sovsäcken hos herr Dover. Mumlade mig upp och slet fram snyltkåsan när Micke kokade kaffe. Drg sex knäckebrödmackor med skinost (helgens räddning), packade ihop grejorna och rullade upp roadbookrullen, som oturligt nog inte följer sosselådsstandard, men efter en snabbmanöver med kniven passade som en keps.

Lämnade stället och körde iväg på en lång hojdag. Klockan hann bli 8:40, när Troj plaserade mig på en kulle för fotografering. Fotade och jagade sedan ikapp gruppen, och körde på omväxlande vägar genom skogarna. Kände igen flera ställen från C2C-körningen, och andra från filmen Vårrundan. Attilas motor lät hemskt och han körde tillbaka till bilen, som turligt nog befann sig nära. Roadbooken avbröts en bit senare och en guidad tur med Troj på en rundbana i skogen tog vid. Tokgasande och hur kul som helst vart det. Matti, som körde framför fick ett grymt snyggt Långben-hopp på en osynlig och stor sten. Såg nästan hasplåten underifrån, men med lite vingel, var det attack igen, helt utan att hastigheten påverkades på något sätt. När vi kom fram var det lite glest med folk och vi tog en paus. Fortsatte med Troj hack i häl fram till enduroprovet, som var i samma område som sist. Raimo och Martin anslöt och visade slingan. Mycket enklare nu när det var torrt. Passade på att justera kedjan, fixa nytt lampfklipp och buntbandade ihop framstänkan. Atilla, som nu agerade följebil tog allas packning och lånade min hoj för att leka av sig lite.

Efter detta rullade vi vidare till en mack och käkade. Mackmat är tydligen en delikatess i Skåne. Dagens var en äggmacka med räkor och kaffe. Roadbooken kortades av, då tidsberäkningen var lite väl optimistisk. Konstigt, eftersom min klocka bara var tjugo i nio på morgonen. Några mil och en öde telefonkiosk senare var det dags för Enduro- Valhalla-lasse (som hade ett finger med i Tenere-träffen) anslöt med stulen huva. Seriös enduro, kuperat värre, och en stenig bokskogslinga följde. Kanonroligt och jobbigt. Imponerande att hojarna med 50 kilo till utan större bekymmer tog sig runt utan större bekymmer, en det är väl så att stora snubbar kör stora hojar, medan taniga långhåriga drägg får nöja sig med uppskrämda mopeder. Tillbaka till närmsta byn och för riktig mat i form av kyckling och potatis. Vi vågade inte stanna länge eftersom en affich utanför annonserade att det livsfarliga dansbandet Lena G’s (Gangstas?) skulle komma till orten.

Upp på hojarna, och iväg till nästa enduroställe, där vi sorterades i två grupper, där jag, Micke, Lunkan och Matti hamnade i snabbgruppen. Vi verkade alltså ha mest brådis. Troy hakade på, men försvann efter ett tag. Vi väntade, men då nästa grupp körde exakt samma spår vågade vi inte köra tillbaka mot trafiken så att säga. Vi guidades av Raimo genom bokslingor, stigar och nedlagda vägar. Helt fantastiskt bra. Han passade också på att göra slanklassikern, dvs att man studsar mellan slanorna i okontrollerade riktningar tills man trillar. Ingen fara på taket, och han var uppe direkt. När kanonstigarna tog slut väntade vi in resten av gänget vid Halabron, som inte alls var så hal som man kan tro.

När andra gruppen anslöt fick vi reda på att Troy hamnat snett och vurpat sönder tankfäste, kröken och ett knä. Illa, och vi körde vidare. Micke drog upp 20 kilo grus och fösvann, som flera gånger före och efter. Vill man ha vitala extremer kvar är det bara att ge han 100 meter lucka, och sedan hoppas att inte hitta honom i ett dike senare. Nya gänget blev jag, Matti och Christer, som följdes åt resten av körningen. Stötte senare på Troy på en mack, med en hoj vars andrahandsvärde minskat något sedan sist. Snabbtank och inhandlande av kvällsmat, sedan snabbslangning för illbattingarna i byn, och mer roadbook. Kom fram 20 i nio till bivacken, som denna gång hade tak. Attila eldade hysteriskt i Sveriges i särklass sämsta öppna spis och Lützendimman var ett faktum. Själv körde jag en mil i jakt efter en badsjö, men hittade enbart mörker. Snackade skit och körning, klädde mig vettigt och som som Bergatrollet hela natten.

Söndag 25/9

19 dimma och sol

Revelj okristlig tid, och man kunde lätt tro att det hade eldats i hundratals lika usla eldstäder, för nu låg dimman överallt. Allt i min taniga kropp sade sig vilja zappa sig hem till TV-soffan och värmen, men Statoil-kaffe hägrade en halvtimme iväg. Nu krävdes kirurgi för att mata in hela roadbooken, som jag ändå fick skippa två blad på. Troy, nu med knät inlindat i silvertejp och pinnar, gillar att skriva många noter, för oss vilsna 08:or. Packade in allt onödigt i bilen (inte skinkosten såklart) och dånade iväg mot Macken. Dimmigt värre, men dammigt, så brillorna fick man behålla på. En snygg hinna av slask lade sig på alla.

På macken käkade vi frulle och ta fick låna Christers KTM 660 Rally, så nu är det också avbockat på listan över saker jag skall göra innan Belsebub langar över kolskyffeln till mig. Micke lät vi åka på sin solo-kamikaze-tur, så jag, Matti och Lunkan höll ihop resten av dagen. Så mycket matt lunk vart det då fanemig inte, när vägen smalnade av och skogen tätnade. Jag gjorde allt jag kunde för att haka av de två, men min 100m-lucka varade i typ en kilometer, sedan satt de som frimärken på mig igen. Gubbdjävlar! Vid nästföljande paus frågade jag om körningen, varpå det visade sig att båda tävlat på elitnivå i motocross. Ahaaaa! Ok, då skall jag lägga ner försökandet, sade jag. Inte en chans ändå, men kul värre var det. Efter en skånsk rallarlunch (kaffe och skinkostknäcke) kortade Troy av roadbooken för oss norrifrån, som inte ville vara hemma mitt i natten. Folk tog sina grejor ur bilen och vi rullade vidare, nu med en lite tamare Micke.

Tempot hölls uppe, men det blev tätare mellan gårdarna, och på så vis lite lugnare. Vi turades om att läsa noter, och jag undrade varför så många minidammar fanns på folks tomter, och varför det dessutom ofta fanns en båt i dem. Jag menar, det skulle inte ta en minut att ro hela dammens längd, så hmmm. Frågan är då som följd på frågan; varför alla bybor i Torekov knallar runt i badrock, som Olle undrade sist. Vi kanske kan få svaret på forumet någon gång.

Matti trängde sig fram och ledde oss genom roadbook-hoppet, och vi fortsatte mot Perstorp. Lycka när vi hamnade på Burger king och fick dagens varma mål. Satt i solen och snackade om dagens moppar, som verkar helt grymma, då en fjunig räka gasade iväg från den närliggande macken. Själv hade jag en suspekt Vespa med trummor.

Ganska snabbt var vi på väg igen, och drog den näst sista etappen. Hände inget speciellt, och man kände sig hyfsat nöjd. Kom fram till slutet, och sedan var vi helt vilse, då guiden som skulle ta in oss på ett endurospår körde långrundan med andra gruppen. Vi tog och med skyltar till vad roadbooken kallade för startpunkten, men inte ens Micke med gröna kartan fann startkorsningen. Muttrade ett tag och körde sedan dit näsan pekade tills en Perstorp 5 km-skylt dök upp. Vi tog snabbvägen tillbaka och befann oss på startplatsen 8:20, även om det kändes som strax efter tre. Lastade på all skit, sade hej och drog till närmsta bad. Seriös tvagning, så det blev en smutsrand på bryggorna. Drog tristessvägen hem, käkade med ifattkommade Västeråsare och var hemma elva på kvällen igen. Sov som en sten och spenderade hela måndagen med jobbkaos och metallsmak i munnen.

Så, för att summera helgen: Kyla, mörker, damm, dimma, svett, vurpor, svält, gubbdjävlar och stenregn. Men det väger lätt mot vacker natur, stjärnklara nätter, pilsnerljug, bokskogsenduro, entusiaster, trevligt sällskap, race, roadbook-körning och områdets finaste grusvägar.

Tack Ola, Martin, Raimo och Troy, för en rolig helg.

-Carl Hagenblad-