SOE@GGN 2005

SOE @GGN 2005

Regn, tjock lera och finska fyllon.

Bakgrund

Förberedelserna har denna gång varit mer omfattande än något annat år vi varit på Gotland Grand National. Folk har bättre hojar, är mer vältränade, och mer peppade än tidigare. Bollen och Otto sprang och köpte varsin 250 WR med recluse-koppling som ren doping, och verkade taggade som fan. Lill-Wester, som varit borta sedan 2002, hade bytt hojar flera gånger, och enligt sin far en djävel på träningsdiciplinen. Inte bra för en långhårig regerande mästare med 90-talsmoped. En gymsatsning gick helt åt skogen och det där med löpning asså… Bättre gick det dock med crossandet i somras, men som vanligt har man allt mindre tid när dagarna blir kortare. Ångesten var tryckande när jag dessutom fick veta att den sluga räven Jonas varit ute och kutat varannan dag. Obra. Inte för att det gjorde något, jag var i mycket bättre skick nu än tidigare år, bättre polare med hojen, och långpass i endurospåret var inga probs. det skulle alltså bli ett rejält uppryck i tempot för SOEs representanter på värdens största endurotävling. Psykningarna haglde på forumet, som växt till 15 sidor innan vi ens lämnat Nynäshamn.

Ditresan

Ledigt från jobbet, och Mattan och Jonas dök upp vid nio-rycket. Samling neråt Nynäshamn, där resten av SOEs resesällskap redan var på plats. Åkte ner och försökte åka på färjan innan våran, men utan resultat. Istället fick vi vänta i regnet, medan några finnar gick loss på sin smuggel-pirra med koff-öl. Vi tyckte de hellre skulle gå till frisören, då frillan sist sågs på Ultima thule, den sk helikopterplattan. När vi väl kom ombord spenderade vi tiden med att käka och snacka skit. Detta är det tråkiga med GGN, man är fast på en båt 4 timmar varesig man vill eller ej. Åkte direkt till besiktningen och sedan via en väldigt onödig omväg till hotellet. Där var det bommat, och man skulle plockat nyckeln vid färjan (såklart). Åkte istället och mötte upp de andra på en resturang i byn. Där fanns nu hela skaran av tävlande, plus Mange DR som klämde in sig på nåt sätt. Hände väl inte något spexiellt och vi åkte tillbaka och fyllde vatten och funderade över långjalingars vara eller inte inför morgondagen.

Lördag – dagen D

Vaknade som vanligt för tidigt och gick ner och käkade. Detta skulle visa sig vara tur, då det var allvarliga köproblem in till Tofta skjutfält. Det hade regnat rejält under natten, och den där myten med att Gotland skall ha flest soltimmar i Sverige kan ingen enduroförare tro på. Jonas satte nya nivåer av stress, och kommer insjunkna i en hjärtkollaps senast 2017. Iväg kom vi i alla fall, och fastnade i den extremt långa bilkö, som började redan ute på landsvägen. Finnarna med helikoptrefrilla hoppade ur en bil och tog pisspaus i ölandet, klockan var ju redan halv åtta, och baksmälla löses bäst med oulut. Regnet började så smått öka, vilket förblev en stående regel resten av dagen. Vi slängde upp depåskroten och puttrade till starten. Fler än vi hade fått vänta i kön, och vi hamnade ungefär i raddan som förra året. Traditionen trogen drog jag en andra frukost med två dubbelmackor och ägg. Blev helt proppmätt, och jag fick håll bara av att gå och pinka 20 meter bort. PO, som brukar köra grusväg, dök upp med en polare från ingenstans och hälsade. Polaren hade eget plan och ville kolla starten, som trist nog inte smäller längre. Vi sprang fram, och jag hamnade i andra ledet. Väntan var inte alls lång utan gick med en gång.

Snubben framför, som sett ut att vara född på motorcykel, fick inte igång hojen och starten vart inte alls den slangtriumf jag räknat med. Några hångelsugna passade dessutom på att göra en 15-pers böghög mitt på startfältet, vilket skapade enorma titt-köer. Känslorna svallade tydligen för många, och högar staplades lite varstans. Kände inte riktigt för mud-fight just då, så jag smet förbi och kämpade mig framåt i lemmeltåget. Ganska snart fick jag problem med brillorna, som inte rullade tillbaka snöret. Efter halva första varvet fick jag skippa dem, och köra utan. Ingen bra idé, men vad skall man göra? Första varvet gick hyfsat snabbt, och banan kändes ok, men väldigt mjuk. Körde förbi Wester senior strax efter hästskon, och fick hyfsat bra flyt. Andra varvet gick ännu bättre, då klungan av dårar spridit sig lite. Körde tydligen om Otto, som kom ikapp och ropade på mig. Jag hakade på, och ett halvt varv kanonkörning följde. Så grymt kul att jagas på detta viset. Tempot åker automatiskt upp, utan att man blir tröttare. Dock avbröts detta, när en knytnävestor lerboll börnades upp i ögat på mig. Fick stanna och panikpilla ur skiten och sedan köra vidare. Vart lite väl modig i hästkon, då en framåtvurpa med magplask i lerhavet följde. Bjuder gärna på mig själv, men detta var lite väl jobbigt. Hojen såg lite ledsen ut och handtagen förlorade liksom formen. Lönlöst att försöka torka av saker och ting, då allt på mitt ekipage var täckt med minst 2 cm tjocklera med någon sorts bruk i. Körde klart varvet utan större besvär. Tiden vart trots lerpillande och lerinpackningar 41:27, vilket i mina ögon är snabbt. Därför kändes det sisådär att plantera nyllet i dyn igen strax efter varvningen. Styret snett och gasen hade tydligen hängt sig. Tänkte inte mer på det, och körde vidare. Lite väl spännanade att gasen fortsatte vara hängd, trots att handtaget kändes ok. Det blev till att stanna och kolla läget. En rusande motor kan bara bero på överhettning eller början till soppatorsk. Kollade vattennivån, eller rättare sagt dess frånvaro. Lutade hojen men inget vatten. Försökte fylla i med dricksvatten, men jag fick aldrig upp nivån igen. Jobbigt att resa ända till Gotland, men man riskerar ju inte att nypa en nyrenoverad motor asså. Knallade och hämtade vatten av en bil, och fick efter en timme upp hojen till parkeringen. Det var alltså kört. Surade lite en stund, men tog sedan med bucklan till depån och fotade lite. Sunken hade också brutit och det var nu en svart dag för Älta force. Glodde på resten av tävlingen och garvade när eliten dök in på banan. Det är ett rejält trappsteg upp till toppstridefart. Verkligen kul att se. Vad som var mindre kul att se var finnarna, som nu var lite här och var i depån brevid. En däckad och sovandes mot ett träd i regnet, resten mot samma mål och/eller spyende. Gick tillbaka till bilen, hämtade medalj och packade bilen, medan bussen brevid försökte gasa ihjäl oss och resten av parkeringen med en tomgång ungefär lika som min cross. Jonas, Brodde och Mattan dök upp, och hade haft liknande upplevelser med lera och brillor. Jonas körde för säkerhets skull på platt bakhjul, som alltid. Tjock slang är för nördar.

Marlene, som spytt av nerviositet två dagar innan passade på att vika bak tummen mot en uppjagande förare, och lade en ny pizza i hjälmen. Dök in i depån, inte för att tanka, men för att få en kram av Ottos pappa. Hälften av träningen kom denna dag från kickande av Husa. Sunkens hoj, som redan innan haft tändstiftsfel, åt upp ett stift per varv och det fick vara bra så. Anette fick sig en smärre chock av banan och dess tävlande. Kämpade tappert och kommer förhoppningsvis igen, till detta lerkaos. Jonas kom som vanligt trots brist på luft i däcken sina 5 varv. Fick tydligen springa upp hojen i backen innan uthoppet, då hjulet snurrade, men inte däcket. Mattan, gjorde några sköna vurpor, men trots styre i magen och läckande hoj, tog sig runt 4 varv av planerade 7-8. Anders K gillade inte alls lerstalpen (nej, vem gör det?), men tog sig ändå runt 3 varv. Återkommer med lättare hoj enligt honom själv. Anders F tog sig runt 4 varv, men lyckades inte skaka av sig tut-mannen, som körde en yama med konstant påslagen tuta. Brodde laddade starkt med någon odrickbar sörja i kamelryggan. Gick ju bra det med. Körde 3 varv. Bollen hade det inte lätt med sina linser, och dök in en gång per varv för glajbyte. Trots detta intensiva vilande kom han 4 varv. Måste bero på automatkopplingen. Otto drog på i bra tempo och grymt bra spår, vad jag kunde se, innan lerincidenten. Tog sig runt 5 varv. Mange DR halkade in på ett bananskal och verkade inte ha några bekymmer med banan, då han landade på andraplatsen. Sist, men inte minst, Mikael Wester, vår försökskanin i tävlingsklassen, passade på att vurpa sönder sig helgen innan, men repade sig turligt nog, lagom för att knipa bucklan ner till obygden. Bra kört.

Vi lastade in sörjan i bilen och stack till badhuset, efter en pitstop på Max. Några Maschmed från femman och bastupilsener senare kände man sig som ny igen. Träffade på krutgubben Matti, som nu avslutat enduroklassikern på en 640 Adventure, med tre varv på GGN. Hatten av. Efter man kommit ut ren som en näckros, begav det sig till Soes middag. Bollen, alltid uppkopplad, kom med resultaten och jag lånade resturangens tvättstuga att gravera in nya vinnaren. Snabb bakåträkning för alla samlade, och en stolt Mikael fick en ny brevpress. Oxfilé och bea satt som en smäck, och tävlingserfarenheter växlades. Jag betalade min vadförlorade GT till Jonas, och en del av skaran gav sig av till festen. Resten gick till ett annat hak och hängde i vinylbaren. Den lokala serimördaren, som såg ut som en smal Drew Carry raggade på Sunken, och sedan resten av stället. Teorin om nergrävda lik i hand trädgård florerade, men suddades av tröstgroggar. Gick ner till bilen och sedan på färjan. Barnbion är ju kanon, men en gubbe med TBC verkade hosta som om han behövde en exorsist, och korridoren vart ett mycket bättre sovställe.

Söndag

Vaknade och lommade ner till bilen, och halv komandes lastade vi av i Älta igen. Väl hemma dunade man in som ett barn. Dagen följdes av högtyckstvätt och slöande i soffan. Det är ju fan att man skall behöva bryta vartannat år, men från nu skall det bara köras GGN jämna år. Närmare inspektion visade att kylaren behöver en svetsloppa på fästet efter kraschen i Hästskon, men det löser sig snabbt.

Så, summan är att livet suger.

Tack:

Depåsnubbar, som ställde upp. Ingen nämnd och ingen glömd.

Brodde, som fixade resan.

Jonas, som fixade anmälan och bil.

Anette. som fixade maten.

Mattan, för skjutsen hem.

-Calle Hagenblad-