Coast to coast 2005

Coast to coast 2005

Vaddå köåst?

Hade hört talas om vårrundan, ett sydligare alternativ till 100% offroad, som också kör konceptet att inviga säsongen med stil. Idéskaparen Troy skickade upp en ganska ball dvd-film, från just detta, och jag vart förvånad hur mycket skog det fanns där ner i Danska delen av landet. Min bild av Blekinge är rockfestivalen, dvs åkrar och hav utan klippor, men som vanligt har man fel. Coast to coast var bara en tråd bland alla andra trådar på forumet, och jag brydde mig inte speciellt om jippot, även om jag såg att flera bekanta nyllen anmälde sig.

Fredag 6/8

+19 växlande och regn

Danne kom med skåpbil och hämtade min tunga lekamen i Älta. Lastade kampingvant stolar, pilsner och nybrända skivor. Wester hade bett om att slippa hårdrock hela vägen, men jag tänkte mata honom åtminstone till Jönköping. Snabbt iväg, och ner till Sillekrogen, där han låg mitt i siestan. Dannes stereo var en återvunnen pc-honker från tidigt 70-tal, så Wester klarade trumhinnorna denna gång.

Som vanligt tjatades det hojar och prylar, varpå Westers fina svindyra GPS kom på tal. När dock demonstrationen av den drog igång, hade den tagit in vatten och saknade täckning. Ganska roligt, efter allt varmprat, men Wester såg inte så road ut. Resten av resan bara tuffade på, och vi dök upp i Torekov vid sexrycket. Efter samtal med Troy, tackde vi nej till att sova i hans garage, och letade på en dunge. Vi slängde upp tälten, drog ner till byn och åt någon halvvidrig flottbomb på lokala grillen. Handlade frulle och åkte tillbaka till dungen där Wester klivit in i dimman. Danne fyllde på gaffelolja, eftersom det låg en ”fy skäms”-pöl på golvet i hans skåpbil. Wester dunade in och jag och Danne tog en tvåtimmarspromenad för att döda tid. En timme in i den promenaden började det regna, och vi kom tillbaka dyngsura. Danne beslutade att slagga i bilen, men jag tog risken i tältet. Samma tält som jag panikköpte till Hultsfredsfestivalen 1997 för 400 boppers på stadium, som slit-och-släng-tält. Gick bra till halv två, då himlen öppnade sig, och det vart som en regndimma i tältet. Upp fort som fan, och packade allt i liggunderlaget, och kutade hundra meter bort, och bröt upp en igenspikad lada, iklädd shorts och en ficklampa i munnen. Sprang sedan tillbaka, rev tältet på fem röda, och kutade tillbaka med det till ladan. Monterade det på tork, och sov dåligt på ett sandgolv. Mitt liv var värt någar ynka ören vid den tidpunkten. Detta började verkligen inte bra.

Lördag 6/8

+19 Uppehåll

Vaknade minst en gång i halvtimmen hela natten, och packade ihop min blöta packning vid halv sju, och gick bort till de andra. Käkade frulle med Danne. Micke, som kommit under natten tog en cancerpinne för att verkligen kolhydratladda. Rev camp SOE, och drog ner till Tempo, som var Torekovs enda gratisparkering, och därmed samlingsplats. Roadbook-utdelning, förarmöte och hojspan. Vissa regler angående slangning reddes ut. Någon av PGs gamla hojar var där, några danskar, Olle, mer och mindre kända SOE-filurer och arrangörerna, såklart. Vad som slog mig var att detta var blodigt allvar när det gällde arrangemang. Två service-bilar, folk som fotade, filmare bilförare och till och med en slangningspåhejande ökernrallyveteranmorsa. Helt otroligt. Bara rallare saknades. Kändes bra att tejpa hojen med Dakar-inspirerade namnskyltar frampå hojen. Dannes ratbike, som saknar alla kåpor, satte sin på framstänkan. Sörmlands nyunkisar Wester och Aventuremike, jämförde penisförlängare, dvs LC8 med så mycket kit som möjligt på. Garmin-GPS mot Ipaq, blå färg mot orange. Detta pågick sedan resten av helgen. Själv hade jag nya kallingar.

Avfärd och start i hamnen, så det blev inte mycket sovmorgon för alla badrocksturister i Torekov. Körde iväg en bit efter mina kampingpolare, då jag visste att jag skulle stanna hela tiden och fota. Detta medförde att jag inte fattade roadbooken och körde fel redan första milen. Ingen fara, men lite småjobbigt, men så är det iofs varenda gång man skall köra roadbook. Snubben med PGs rallyhoj hade tappat en bult till bromsen och höll på att tappa hela skiten i en korsning, men lånade en bult från gaffelfästet. Hyfsat spännande om bromsen dinglat in i hjulet. Åkte tillsammans med två främmande filurer, Alf och en annan, jag aldrig fick namnet på. Turades om att läsa. Märkte att vibrationerna snurrade fram noterna, så att man fick justera tillbaka en not per kilometer, eller så, särkilt vidbakhjulsåka, men då stämmer ju ändå inte trippen. Några noter in i skogen med kommentar ”Rambo-körning” fick jag chansen att köra av mig det jag förlorat i sömn. Kul, men roadbooken snurrade då fram tio noter på momangen. Vidare gick vägen längs sjöar, bokskog, som är helt exotisk för oss 08:or, på grusvägar och snirklande asfaltsvägar. Kom fram med viss möda och aningen sent till Burger king i ingenstanset. Smällde i mig en flottkatastrof som en hund, och garvade åt Alf, som fyllde vattenryggan med cola. Danne och gänget hade kommit dit för länge sedan, men så är det när man skall stanna och fota varenda stengärsgård.

Efter en snabblagning av roadbook-hållaren (modell sosselåda (hårdrocksmodellen)), slangades det lagom hårt på E4:as parallellväg. Nu blev det anorluda körning. mer grus, mer gårdar och fler noter. Körde nu i samlat bland massor av folk som körde om varandra titt som tätt, men brydde sig inte så mycket om varandras körning. Det vill säga, folk läste roadbooken, och tog inte rygg på andra så mycket. Kul. Stötte på kampingpolarna vid ett bad, och plumsade i. Kanonskönt i solen. Alla förbipasserande kastade långa blickar, men vågade inte stanna. Funderade på om man skulle skriva ”soe badar” på ryggen, som slogan.

Körde vidare och milen bara knallade på. Vid ett tillfälle körde jag på bakhjulet ståendes uppför en backe, och Olle sittandes gjorde samma sak precis brevid. Kodak moment, och mitt flin stannade kvar en kvart. Dock vet jag inte om denne visste att jag var där. Kom fram till dagens specialprov, vilket var en kort och rolig enduroslinga. Körde mig trött och vilade, sedan på det igen. En blytung BMW kom inte upp för en backe, och Olle stortrivdes. Blev psykad, och körde tre varv på raken, och höll på att få värmeslag. Åkte tillbaka till service-bilen och klädda av mig allt på överkroppen i duggregnet. Olle trodde sig vara värst med tre varv, men åkte från platsen när jag sade fem (hehe). Med facit i hand var det djävligt jobbigt, men är huvet dumt får kroppen lida. Har man ingen ball fetkittad LC8, får man prestera i spåret istället liksom. Hursom, körde jag solo resten av vägen. Körde med flit åt fel håll när vi var nästan framme och kollade rockfestivalområdet, som ligger i Norje, nån halvmil från målet, Pukavik. Såg väldigt grönt och öppet ut, utan fylledrägg, nedstampat gräs, stängsel och en ziljard lika pissiga tält som mitt. Tankade, åkte tillbaka och fann målet på kampningen i Pukavik.

Blekinges enda ö hade hyrts och vi puttrade ut, och satte upp tälten efter en pilnser i solen. Duschade, käkade mat och snackade skit med folk. Ni som läser detta är förmodligen forumsanhängare och kan veta detta. Varenda gång jag (i form av hemsidesnubbe) kommer ut bland andra grusåkare, får jag höra att forumet är så bra, vilket beror just på er som skriver, så ta åt er nu. Jag svarar att det är alla medlemmars förtjänst, men tar ändå emot komplimangen. Kul värre. Efter mycket god mat blev det lite tal (på kangaroo-skånska) och filmvisning från vårrundan. Efter var det meninge att vi skulle cykla hinderbana, men de få tappra som pallade vara uppe ett tag, ville ingen pina babianröven mer. Drack lite öl, och dunade in som en klubbas säl i mitt otoligt nog torra tält. Danne lovade att inte skeda för mycket, men frös tydligen.

Söndag 7/8

+17 schizofrent väder

Vaknade sex och såg siluetten av ett nabbdäck mot tältduken, då de första solstrålarna sken upp vår kampingö. Somnade om och vaknade en timme senare, då gårdagens öl satt igång det interna trycklarmet på fyra bar. Hoppade upp och packade pinalerna. Micke surade över att hans tält var det enda i skugga, och Wester hade förmodligen slagit sin första sjua innan Blekinges mest morgonpigge tupp krafsat ur ögonklegget med klon, och stod uppe och lystnade på vädret, som skulle vara sol och kalasväder. Någon talade t o m om damm. Käkade frulle, och drog iväg. Nu kändes det helt annorlunda. Vägarna blev helt otroliga redan efter nån mil och höll sig så hela dagen. Uppför smala och branta skogsslingor, mer eller mindre hala av mossa, rena drömmen som start på dagen. Körde lite vilse en gång och frågade Wester, som fått fart på sin GPS, var vi skulle, men tydligen visades bara Al Jazira, så vi fick chansa. Kom dock på spåret igen på en gång. Tempot hade definitivt triggats upp (bra), och de flesta verkade läsa roadbooken rätt. Var något ställe en not saknades, och efter Troy slängt upp en Kartlunta större än Volvos årsrapport, och konstaterat rätta vägen, börnade jag en pil i gruset (hoppas någon fick nytta av den). Efter detta körde jag och Troy ikapp på allvarligt grymma småvägar med gräs i mitten. Riktigt bra flyt i körningen har han, och på vissa ställen var det ren lögn att haka på, men så fort vägen blev mindre var jag där igen. Två svettiga tandrader syntes efteråt innifrån hjälmen, och tydligen var jag inte den ende som gillade de milen. Fotade lite fler fina platser och rejsandet åt upp det sista av frullen, och jag körde passiv till lunchen. En aning ostrategiskt att lägga lunchen på en mack, och de så kallade hamburgarna såg ut som de mixat diverse överkörda djur på landsvägen utanför. Det fick bli bananer, blåbärssoppa, två köttbullmackor och kaffe. Gick ner på 10 min och höll ganska bra. Folket vid bordet bara garvade, men de inser inte att maten inte fastnar i mig, utan går till hyperaktivitet, adrenalinpump och andra helt vitala saker, såsom slangning.

Såg fotografen Lemmeln dra iväg och jag var inte sen att jaga efter, denna gång solo. Såg han lurpassa i en buske, men kom ikapp lite senare, varpå vi följdes åt ett tag. Sedan skulle han fota och Olle dök upp. Hojarna liknar varndra och ett bra rejs utbröt några mil. Sedan såg jag et mosskurva, någon bara måste klota i, och stannade skadeglad. Olle drog vidare, och såhär i efterhand borde jag fortsatt köra med den snubben. Säkrare spår får man leta efter. Dyker det upp en full timmersläpslångtradare på en traktorstig, så finns säkerhetsmarginalen. Inga problem. Den riktiga Lemmeln dök upp, och vi körde vidare. Garvade länge vid ett foto-montage vid ett ödetorp. Fotade lite fler folk, och kom sedan ut vid en mack. Efter det att Lemmeln dragit på sig regnkläder öppnade sig himmlen totalt och det vräkte ner hagel. Stannade under en bok, och konstaterade att bok är ett värdelöst skydd. Danne, Wester och Micke gasade förbi i hällregnet, och då var det helt nödvändigt att börja köra igen, trots att det nu åskade och så väldigt mörkt ut. Hittade på gänget några hundra meter fram och följdes åt. Det regnade t o m in i mitt goretex-ställ, som jag aldrig haft problem med innan. En rätt bisarr känsla att fortsätta, trots att haglet bara small i ansiktet, men nu handlade det om grupptryck, vem fan skulle mesa ur nu liksom? Några normalt funtade stod och gjorde tummen upp i ett jakttorn med tak, och Danne missade precis deras hojar, då han inte hade glajjorna på längre. Vattnet bara rann överallt, och det handlade liksom inte om rejs eller att se annorlunda platser längre, bara att ta sig framåt. Detta gick i alla fall bra, vi turades om att leda mot Torekov.

På ett ställe i roadbooken stod det att man skulle passa på att njuta av den fantastiska utsikten, men jag fattde inte varför 200 m sikt i regn är så fantstiskt… Senare visade det sig vara en hög utsikt mot havet, så det var ju lite synd. Kom ner helt dyngsur och iskall till hamnen och målet. Där stod Troy och satte upp ett partytält och middag. Som förrätt åt vi chipsen som blivit över från gårdagen. Svårt att äta när det strilar vatten från ärmarna innifrån, men nu var man ju i alla fall framme och ur vattenväggen. Smörgåstårta satt bra och Troy delade ut diplom. Ingen vurpade på allvar, men Micke tog hem det priset för att ha skalat av barken på ett träd, med huvet. Annat pris gick till kamikazebruden, som frivilligt suttit bakpå, hela färden. Vi käkade upp, och tackade för ett bra arrangemang, men vi fick inget svar på varför alla i Torekov knallade runt i badrock, Olle var förbryllad, men kom av sig när några pensionärer spanade in honom från fönstret.

Tog farväl och lastade in hojarna, åkte ner och duschade i hamnen, medan Olle moonade turisterna på finrestaurangen. Wester och Micke åkte i dennes bil, jag och Danne i hans, då vi inte visste om vi skulle orka hela vägen. De andra skulle upp och jobba. Gick dock bra att köra och vi tuffade på till Stockholm. Väl hemma var klockan halv tre och jag tog en pilsner framför TVn, och dunade in en timme senare.

Eftertanke

Klockan var tio på måndagen, då en militärdiciplinerad endurogalning vid namn Attila lade in ett meddelande ”hör av dig inom 30-45 minuter”, och jag ringde upp, bara för att åja mig om trötthet. Blev kallad wimp, men bangade ändå. 10 min senare ringde jag upp, och ville vara med. Så blev det enduro hela måndagen, tisdagen och onsdagen. Börjar faktiskt bli rätt jobbigt nu. Och på lördag är det enduro för nya, och jag skall tydligen visa hur man torrgasar eller nåt. Får se hur det går.

Såhär i efterhand var det hela en mycket väl anordnad tillställning. Bra planerat och genomfört, av alla inblandade. Mycket duktiga förare, och alla glada och trevliga. Ser fram emot en ny omgång i Sydsverige. Tills dess; vi ses.

Tack till:

Arrangörerna, ingen nämnd och ingen glömd.

Danne, för övertalning.

Lämmeln (Andreas), för bilder.

Alla förare

-Carl Hagenblad-