SOE@GGN 2004

GGN 2004 – Första vettiga tävlingen

6/11 +5 Regn

Tanken på revanch

Förra året var som sagt innan, rena katastrofen i tävlingssynpunkt för mig. Hojen helt felinställd, är min bleka ursäkt för att få smacka axeln ur led. Sedan dess passade jag på att göra samma sak igen på Kartkjellvägen i våras. Tog ett halvår innan det var ok igen. Men detta har inte dämpat viljan att köra om tävlingen. Har man släpat runt en LC4 på 160 pannor, vore det väl fan om man inte kunde ta sig runt på en crosshoj. Hursomhelst var GGN-tråden redan igång i juni och Jonas, fjolårsvinnaren, eldade på. Vandringspokal tillverkades och ordbajset var i full gång. Vad som däremot inte alls verkade funka var motorcyklar och träningen med dem. 2003 tyckte jag alla hade nya hojar och kom till Gotland superladdade och vältränade. Nu var det tvärtom. Jonas motor paj och inlämnad i månader, Pasi körde inget, och satte dessutom igång en totalrenovering av motorn bara ett par veckor innan resan. Micke drog sig ur, jag hade 5 turer till Springzz med bucklade gafflar osv. Det verkade alltså som vi fipplade bort värdefull tid. Klippte 5 crossträningar och lite löpning i alla fall. Till slut föll allt på plats. Hojar fixades och grejor inhandlades. Pirrig lämnade jag wimpsen på jobbet, i den säkra världen av elektrokemi.

Ditresan

Mattan, Brodde och Pasi skulle hämta mig och Sunken kl 11, så självklart sade jag till Sunken att de skulle vara där 10. Man måste vara noga med den så kallade sunkmarginalen. Vi bytte däck och packade depålådan, som innehåller verktyg, slangar reservhandtag o dyl. Resten slöt upp och vi hann med en panikburgare på M1. Jonas stessnivå förbrukade rekordsnabbt frittarna innan vi kom förbi Västerhaninge, som för övrigt påstods ligga 7 mil från Nynäshamn. Sist gled vi in på färjan helt utan köer och med hela 15 min till godo. -Vad är problemet? Vi pinkade snabbt in SOEs revir i trappen längst upp och övade synonyer till uttycket ”haru en stör i arslet?” eftersom ingen fattade detta med dörrhandtag. Pilsner och tråkningar fyllde lätt de timmar det tar över till andra sidan. Underligt. På något sätt låter alla mina rapporter såhär…

Vi kom fram till Visby och drog till besiktningen. Hämtade ut transponder och provblippade hojen i besiktningen. Snubben hade problem med mitt avsågade tvåfingerhandtag till kopplingen, men jag tradde han menade spelet, och svarade att det blir kanon. Sunken fick en tvåa för hjullagerglapp. Sedan åkte vi till en affär och Pasi köpte däck av nån forumshängare, vars namn jag aldrig fattade. Sedan var det till att kränga däck i mörker igen. Pasi hade koll på motorn, men inte däcken. Middag med Kjell Girling och sedan bingen. Jag var förvånad av att kunna sova som ett troll, såhär dagen innan, men filmen vi såg på sög socka, så det kanske berodde på det.

Tävlingsdagen

Revelj TNR 060600 okristlig tid, innan ens medelsvensson dragit nattmackan hem från krogfyllan. Hotellfrulle är kanon, och jag packade med mig mackor och ägg till starten. Dock gick äggen sönder i fickan, och pryder nu ett träd i depåslingan på Tofta skjutfält. Bilkö till området, och i snigelfart kröp vi fram taggade som attan. Lastade av, pinkade in depåreviret och satte upp flaggan. Beslutsångest om långjalingarnas vara eller icke vara, men de fick stanna i depån till slut. Rullade till starten och hittade på Jonas, Mattan och Brodde, medans Sunken blev missing in action. Frös en timme, käkade mackor och började fippla med brillorna i sista sekund. Fick sluta bums och sprang med hojen de 150 m fram till startlinjen. Jag var lika grym som förra året och fick plats mellan två hojar 1 m bakom linjen. En dödens tysnad lade sig och kommentatorn höll andan.

Panskarskott låter rätt högt asså, även den vita ammunisionen. Kickade igång och hängde som ett frimärke efter de två framför mig. Den galne fransmannen har här mött sina övermän i bakhjulssprut, för jag såg inte någonting fram till första kurvan. Tydligen vara jag inte alls långt bak, utan gled igenom smärtfritt. Efter detta är banan mycket enkel och man blir omkörd av hundratals snabbare och sämre startfältslöpande förare. Bara man inte blir påkörd, så. Det första varvet är stressigt, men enkelt. Jag fick som vanligt mjölksyra i armarna, trots ett ganska mediokert tempo, men när jag kört klart varvet, fått igång pulsen och blivit av med de värsta hetsande dårarna, kom jag in i körningen. Varv två var för mig ett enda långt race med resten av deltagarna, som borde varit en 1800 sisådär. Alla kurvor funkade, inga hugg och inga stopp, bara kul körning. Jonas låg bakom och körde, och rätt var det var gasade det till så det dånade och han var om. Senare fick jag veta att han sett att det varit jag, väntat in rätt tillfälle och gasat om för kung och fosterland. Inte an chans att haka på, men tänkte att han ändå skulle in och tanka. För säkerhets skull stannade jag vid depåinfarten och kollade i tanken. Jag kunde se nivån och fortsatte ett varv till. Vart lite trött av tempot och bromsade stopp ett antal gånger, dammade in i en snubbe, fastnade med foten mellan framgafflarna på en annan och kände nabbarna kittla under fötterna. Alldeles för nära för min smak. Kom till slut in i depån dyngsur, men annars i bra form. Där stod Mattan och hjäpte mig tanka. Han sade sig ha blivit påkörd två gånger, fått problem med hjälmen och hojen och sedan tappat sugen. Han gav mig en gelé som smakade som en koagulerad utsnyten red bull. Trevlig helg, blunda och svälj. Bollen kom in när jag var på väg ut igen och jag frågade hur många varv han hade bakom sig. Han svarade tre, och jag sade ”Jag med, men jag drar nu. HAHAAAA!

Ut på banan igen, som nu var blötare av regnet, och kände smakkatastrofen komma till sin rätt. Varv tre och fyra funkade kanon. Jag tyckte mig bara flyga förbi folk och drog hästskon på bakan en gång (den andra fick jag stopp och blev översköljd av två andra hojar i skammens tidpunkt). För första gången tillämpade jag det som jag sett de stora grabbarna gör i kurvor, nämligen köra om på insidan och innanför idealspåret. Satsade på allt jag pallade, och nitade i sisat sekund. När då framförvarande började svänga lägger man mer och kör om på insidan och får ett mycket rakare utgångsspår. Detta har jag aldrig lyckats med innan, och jag kände mig hur cool som helst. Gick ut på sista varvet och kollade klockan. En halvtimme tyckte jag mig skymta, så det var ingen anledning att sikta på ett sjätte. Passade på att klantvurpa över styret, och när jag låg där med bajan i vädret blixtrade det till. En fotograf med objektiv som kräver vapenlicens gav mig tummen upp. Undrar vilken blaska den röven hamnar i…

Blev lite förbannad (som vanligt när jag vurpar), och passade på att gena genom ett buskage, för att undvika en kollision. Gick fint tills stammen kom. Fick ändå ut hojen på banan innan klåparna hade trasslat ur sig ur varandra. Körde på allt vad som gick nu. Stalpen dödade benen och armarna och det kändes inte längre säkert. Banan var otroligt dålig nu, men fort gick det. Folk är trötta sånhär på sista varvet, och det gick ännu lättare att köra om. Det var tungt, men inte i närheten av LC4:an. Kom i mål med det sista varvet som snabbast. Drack den sista vattanklunken och upptäckte att jag dragit slut remsan på brillorna, samt blivit hungrig och pinknödig en kilometer innan mål. Kanontajming asså. Gled upp till depån överlycklig och stolt. Inte en aning om placering eller tid, men det var ju så inåt helvete roligt. Den här gången fick jag valuta för pengarna och inga allvarliga incidenter. Hojen och kroppen funkade hela tiden och jag blev varken slut eller rädd.

Bara ett ord behövs; Eufori!

Pasi tog sitt mål på 5 varv och satt och mös i bilen senare. Styrketräning verkade funka som ett bra substitut och man hörde inget gnäll senare om träningsverk. Motorn höll och målet med 5 varv klarades kanon. Mattan blev som sagt påkörd en gång utan skador. Blev sedan påkörd igen och fick då problem med hojen. Dessutom försvann skärmen till hjälmen och sikten blev direkt sämre. Inte alls bra, och denna gång fick han kasta in hannduken. Trist. Jonas körde snabbare än jag, och skulle vunnit om inte motorn stannat på sista varvet och jag hann om. Luftslangen var veckad och soppan kunde inte rinna ner till fuggen. Problemet hittades och han kom i mål, men det tog tiden av segern. Bollen körde också 5 varv och satt glad senare på kvällen och snackade om träning, veganmat och endurohojar. Peter E hade förbättrat sitt resultat med ett varv och sikter på 5 nästa år. Kjell, som ende förare med backspegel klippte till med bra tid på fyra varv. Otto tippad etta blev snuvad med hela 52 sekunder. Sunken, som här gjorde sitt livs första tävling på två hjul stod utmattad i depån och struntade i det sista varvet. Bra gjort hursomhelst. Brodde, också ny på detta belv avhängd av Sunken, men som vi vet är loppet längre än bara ett varv. Peter E visade inte upp fjolårets snygga hunkfrilla, men kom däremot 4 varv.

Klädde av oss de dyngsura vidriga kläderna och packade ner den i ”skjut upp problemet”-säckar, åkte till hotellet och fann att bastun var bikad. Katastrof för en äcklig hårdrockare med halva hästskons gegga utsmetat över hela kroppen. Jag knackade på ockupantens rum och det gick bra att vara med. Pasi nämnde nåt om att det är nu tävlingen började, innan ölen öppnades och aggregatet fick bekänna färg. Den vita handduken var inte längre vit efter bastun kan jag tappert erkänna, men nu var man sig själv igen. Surfade reda på resultaten och mötte upp resten av gänget inne på torget. Middag, prisutdelning och erfarenheter kring dagen fyllde kvällen. Alla utom Mattan verkade haft en kanondag, och så vitt jag vet presterade ingen sämre i år, trots väder och underlag. Fick veta att jag kunde hämta en pokal till på GGN-festen, och vi knallade dit. Fullt ös, mer öl och jag fick en glasskupa, som hette hederspris. Så djäkla coolt. Var inte där så länge och vick efter prisutdelningen och pill på Marcussons dakarhoj. Hamnade med Matta på en bar efter korvmojjen, men kom hem i normal tid ändå. Dunade in och som som nerklubbad. Inte ens Broddes 4,3 på Richterskalan-sågningar störde.

Hemåt igen

Stel som en invalid skadeskjuten benget knakade man upp och trodde man åkt på stryk. I med kaffe och mackor, och sedan till färjan. Inte mycket att säga om resan, men Jonas hade i alla fall lika ont att resa sig efter trappuppgången. Sunken ville filma våra sorgliga lekamen och Pasi såg oberörd ut (gymbög). Strecha var tydligen inte prioriterat för fem öre, när man just manglat 5 varv på värdels största endurotävling. Att man inte fattar med tiden. Åkte hem och tvättade hojen. Tog två timmar med högtrycken och kläderna ska vi inte ens nämna. Biologer strömmar nu in och ut ur mitt badrum, i jakt på nya lifsformer i detta extrema mikrokosmos. Nej, allvar nu. Detta var min första vettiga tävling. Bra förberädd och allt klaffade. Inga personer glömdes på hotellet, ingen skadade sig mer än vanligt och vad jag vet gick inget dyrt sönder. En kanonhelg med goda vänner. Jag är som gjuten nästa år, då jag räknar med att passa vidare Pokalen. Vi ses då.

 

Tack

Pasi, för anordningen av hotell osv.

Mattan, för depåhjälpen.

SOE:arna som förljde med. Ju fler destå bättre.

-Carl Hagenblad-