Club Ténéré 2004

Club Tenere meeting 2004

Hur kom vi på detta?

Club Tenéré? Kom ihåg att jag surfat på deras hemsida någon gång historien. Halvdan hemsida som aldrig uppdateras. Verkade mest vara ett gäng mossiga gubbar på kvartkiloslok. Med det fortsätter tanken på asfaltsoffroadare med lack och rena kläder, kärringen med på Norjeresan och mest liknande Sunes sommarkamping. Tydligen hade Arno varit där, och när jag hörde att det numera är roadbook-körning i Småland det handlar om, spelar ju inte ångloken mig någon roll. Anmälde mig direkt, utan att egentligen ha en aning om hur detta skulle sluta. Jag pixade in mig på Arnos släp, efter att Sunken fått för sig att jobba 50 mil från körningen samma dag och dessutom fått för sig att jag skulle besikta hans husvärds släp med körförbud och sedanskjutsahemhojen, då hantognaTtÅgetGnnnnAAAAH! *raseriutbrott!* Så, tillbaka till Janne och Arnos lugn. Forumets tråd om körningen var redan uppe i 11 sidor innan Pasi, och Wester hoppade av. Hoke, Spakur och Kålis var andra frekventa forumsmedlemmar som anmält sig. Ledigt från jobbet och den egentliga oron låg på en kraschad axel (highside på Kartkjellvägen) och framgaffeln, som efter ”experterna” på dirtbike sålt thinner i gaffeloljeflaskor tipsat om, smält alla vitala delar i gafflarna. Oljan hade sprutat ut på skorna och fick paniklagas av Hulkens lärling (Always two there are. A master, and apprentice). Panik som vanligt veckan innan. Tiden är alltid emot en i dessa sammanhang och hojen i miserabelt skick, speciellt när den fick några sköna fel iom vurpan. Efter några kvällars mek i förrådet och 4000 spänn var den dock i försäljningsskick och det var med en tår i ögat man stoppade om den natten innan.

Fredag:

17 grader Sol

Denna dag började verkligen inget vidare. Satt uppe och fipplade på nätet och pangade jänkare halva natten. Försov mig, studsade upp och packade. Jag hinner till bolaget i alla fall tänkte jag, och slängde mig i bilen mot Tyresö. Väl där upptäckte jag att pluskan låg kvar hemma, samtidigt som Arno ringde och sade sig vara på g. Köpa öl på parkeringspengarna är ju alltid en höjdare, tänkte jag och dånade in på bolaget, bara för att nekas i kassan. Grrr. Tillbaka igen och lastade på hojen tillsammans med två lika välservade hojar. Snabbt nedåt i den klassiska långhelgskön mot Söderteälje, käkade lunch på Sillekrogen och stannde senare på Cross- och endurokompaniet i Jönköping. Där hade de inga vettiga grejor alls, men Arno köpte i alla fall en mekpall, bara för att jag inte fick ta med min. Dessa satans finnar asså. I klädaffären brevid undrade de vilken drog jag tagit, då jag ville köpa långkallingar mitt i sommaren, iklädd kortbrallor. Endorfin såklart, tänkte jag och hoppade in i bilen igen. Gled vidare i sakta mak (släp suger) och gled in på flygfältet runt sex. Anmälde oss och fick nycklar. Slängde in grejorna i rummet och åkte sedan till Alvesta och käkade kinamat med Hoke, Kålis och Spakur. Korv hade helt enkelt funkat den kvällen. Efter mat och en del öl var det natta, men jag var så taggad att jag fick lägga mig i dagrummet halv fyra då rummet var som en bastu med elementet på.

Lördag:

13 grader Mulet

Vaknade av att grabbarna på vintertid stövlade in 05:58 och var på väg till maten. Jag påpekade att den öppnar om en timme, så de lommade tillbaka igen. Skarpt läge vid sju, men min dörr var låst. Jag hajade ingenting och ingen öppnade heller, trots att någon legat och slaggat där innan. Satt och väntade ett tag i Jannes rum, och vi hör en knackning på samma dörr. Jonas, som killen hette hade låst ute oss. Vi satt där ett tag i korridoren och såg dumma ut, medans Janne kollade extranycklar. Inte hjälpde detta att jag bara hade shorts och sovsäck på mig. Inga nycklar fanns, och jag gick och åt med lånade kläder. Barfota i Jannes crosskängor såg inte såvärst Nobelmiddagsmässigt ut, men det gjorde ju inget. Efter maten låste vi upp dörren med grannens nyckel, som tydligen funkade. Undrar varför de har några egentligen.

Taggad som attan var jag, Janne och Arno i tredje startledet. Vi gick ut i hyfsat tempo och klämde efter Danskarna, som startade först. Efter en felnavigering hamnade vi lite efter dock, men tog oss ikapp. Det blev att vi körde en lite större hop, vilket jag inte alls gillar, så jag försökte köra om WR:en som körde framför. Alla som kört enduro med mig vet att jag inte får upp tempot utan att vara 2-vurporsförbannad, så det gick inget vidare. Inte hjälpte det att WR-snubben hade som vara att börna över alla krön i klunga, men efter han satt ett skönt ollonskott (bulls-eye) var jag aslack och om i nästa kurva, varpå det var min tur att börna. Arno var också om snabbt, och vi såg inte snubben köra om oss mer den dagen.

Det hela gick mycket bra att köra. Små smidiga moss- och gräsvägar var det som gällde i början av roadbooken. Missade tydligen först macken, vilket aldrig är bra på hojar med patetisk tank på under 10 liter som min, men Arno kör ju med halva OPEC-reserven, så jag var lugn än sålänge. På ett ställe vart det slirigt och kanonfint. De medelåldershöjande två i sällskapet gillar inte detta speciellt och kanske var det också därför vi, och 50 pers till missade en avstickare. Hamnade vilse och nu stod alla dessa förare och irrade runt efter någon med GPS. Alla GPS-snubbar var spårlöst borta, men efter någon halvtimme av kontrollmätning och virrvarr hade Janne hittat vägen. Han försvann som ett skott och vi tappade bort honom. Jaja, tänkte Arno och jag, han måste ju vara framför, och trappade upp tempot rejält fram till nästa mack. Väl där Ringde Janne och befann sig långt bakom. Vi hajade ingenting, men han körde med några andra hursomhelst.

Jag och Arno fortsatte på fantastiska sandvägar som ringlade genom skogen. Vi började bli hungriga och när vi kom fram till nästa samhälle vart det pizza, som vanligt på hojturer. Gott hursomhelst. Passade på att damma hojen i asfalten, eftersom jag inte vurpat på hela dagen. Man agar den man älskar.

Mätta(l) och glada drog vi vidare på roadbooken som hade lika långt kvar. Lite mer klassiskt Småländskt nu. Stengärsgårdar, grusväg, småtorp med vita knutar. Fast i Astid Lindgrenlandet och det gick nu snabbare än igen. Arnos packning var tydligen upplåst och han saknade sedan en hel drös med prylar och verktyg, men inte helt utan att komma helt bort…

Danne från Fragglarna anslöt tillsammans med en kille på EXC525 som jag tror heter Robert. De ville snyltåka hos två av landets vassaste roadbook-läsare, och tempot drogs upp ytterligare, nu var ju presitgen en klar faktor. Mannen på 525:an visade hur man enduromärrsigt använder vallarna även i grusvägskurvor, och Danne kör Alfie Cox-imintation. Kanonsnyggt. Danne och jag slangade ikapp så fort det gick, och Arno matade på tempot med kloren navigering, som jag också avlöste. Inga direkta missar såhär långt in i körningen och vi avverkade de sista 15 milen snabbt. Vi kom ikapp en traktor med en liten pys bakpå, som sken upp som en sol, när han fick en handklapp av Robert. Det lever han nog på en vecka, och farsans öron lär blöda av crossgnatet år framöver.

Vid nästa mack märkte jag att min hoj blivit svårstartad varm trots att den just blivit ultraljustvättad, man blir så trött på dessa förgasarhelveten. Robert försökte tanka diesel, men hade inte betalat i rätt automat, så vanlig soppa fick duga. Jag trodde inte det satt 1947 modell Tatra-motor på EXC, men jag kan ha fel… På macken stod också Janne, som skippat maten och nu hängde på igen, bara för att tappas bort en andra gång i skogen, efter en längre stiggasartävling. Kom ut på stora vägen och åkte tillbaka till Flygfältet. Trötta klev vi av och käkade, och glodde på dagens körning på projektor, som arrangörerna hade filmat. Askul och massa jubel och larm när man såg sig själv. Sedan vart det öl och hojsnack, lite mek, olja, luftfilterbyte osv. Trötta gick vi och lade oss och sov som troll.

 

Dagens fakta:

Sträcka: 489km

Tid: 9:00 – 19:10

Körtid: 7:59 h

Snitt: 62:45 km/h

Max: 131 km/h

 

Söndag:

Sol 15 grader.

Kroppen bitch-salapade mig i 4 minuter innan jag återfick kontrollen och lommade iväg till käket. Fick nästan tunnelseende på den korta sträckan, men vad gör man inte? På förarmötet fick Arno tillbaka hälften av sin packning, som de vänliga tyskarna hittat lite här och var på några mil. Kanonbussigt och Arno blev glad igen.

De där småländska ligorna ska ju vara helt livsfarliga, så det var ju på sin plats att dra ur tändhatten innan man dunade in på lördagen. Denna paranoia fick man ju äta upp i starten på söndagen. Vi skulle köra kortege (varför?) asfaltsvägarna till Volvos tesbana för dumprar, och självklart hostar hojen bara till och stannade. Kom på det i samma stund, men hojen startade pga poltergeistar i insuget inte i alla fall. Åkte sedan med nästa gäng till banan.

Volvos Dumper-testbana sträckte sig på dammig grusväg upp- och nedför en brant backe, in i skigen med massa 180-svängar och vatten. En dumper gör enorma spår, och överallt var det kanonvallar. Två parallella spår, med rejäla vallar är som gjort för racing, vilket många också fattade. Jag körde 3 varv direkt, drack vatten och körde 3 till. Drack ur allt vatten och körde 2 varv igen. Då var jag så trött och hungrig att det fick duga. Darrhänt pillade jag in mig en snickers och körde 8 varv på raken. Helt fantastisk bana, som efter en halvtimme fick vallar som på en gräsbana. Bara att mata in med tvåhjulssläpp och damma i vallen. Askul. Satte mig trött på en kulle i solen och kollade på de andra. Hoke bara garvade åt mig och sade att det var det värsta han sett. Fattade aldrig om jag kört galet eller gjort någon nära-krasch-grej…

Med mig satt Arno och Janne, som kört några varv, som tyckt att det inte var något vidare; blött och massa stenar överallt. Det var bättre på kullen med allt spektakel framför sig. En snubbe på KTM med flamtröja (garanterat hårdrockare) visade hur en slipsten skall dras med sanslöst bra tempo, men kungen på banan var ordonanshojen med trasigt lyse. Jag hade jagat han innan med min hoj, och det tog 1½ varv innan jag var om den där vedeldade automatväxlade skithojen med 15 hästar tillgodo (1967). På kommentaren; Bra kört, blev svaret; -det är föraren som kör hojen.

Rockabillysnubbarna passade på att börna diken i gruset vi en parkering, vilket de sedan fick kratta upp med svansen mellan benen. Applåder och jubel på kullen. Alla vet att någon kommer göra det, är bara en fråga om vem, hur och när. Samtidigt drog Janne ett långpass på minst 8 varv på raken, varje varv i mer attack. Kul att se, vart mer och mer jubel för varje varvning. Kålis hade vilat lite på banan och fått foten ikläm, och lökade resten av tiden på kullen, då det tydligen inte alls kändes ok.

En funktionär kom upp och berättade att första matgänget skulle dra. Vi hängde på, men ångrade oss senare och stannade kvar tills nästa matlag skulle dra. En timme kvar och man kommer aldrig mer kunna röja på en likadan bana igen, så det vara bara att ta tillfället i akt och köra allt man pallade. Efter 8 varv sade en kille med kratta åt mig att det fick bli mitt sista varv. Så djäva kul har jag aldrig haft på hoj tror jag, de fick plocka av mig av banan. 23½ varv blev totalen och jag var totalfärdig. Åkte och käkade paj i en by och snackade hoj. Slangade tillbaka och vandrade runt flygfältets hojdepå. Skitigt hade det blivit, vet inte vad som hade hänt, och en del drog där och då. Vi andra köpte öl av danskar och hade cykeltävling, tills regnet tvingade in oss. Tävlingen visade sig vara med pris, Arno lyckades tydligen hota domarna med stryk, och vann en KTM-pall. Han fick även suzukimärken och Yamapennor, för att han äger en HD. Detta under buande såklart. Själv fick jag fjortistjejparfym och en t-tröja, som tröst för att jag var enda fruntimmret utan pris. Janne fick en slang. På något sätt hamnade ett saltkar i min vinst, och enligt min personliga låtsaskompis (som egentligen är demonen på Manowars skivor) är Janne på sannolika skäl misstänkt. Vid nästa möte blir det tusen nålar.

 

Janne: >18 varv

Arno: 15 varv

Calle: 23½ varv

(½ varvet slängde jag mig från hojen och hjälpte en snubbe som fastnat under hojen.)

 

Måndag:

Upp igen helt färdig. Alla muskler i hela kroppen var ömma och magen helt bortdomnad. Käkade och snackade lite med arragörerna. Tackade för i år och tuffade hemåt. Drog anekdoter och det var inte alls långt hem. Magen vaknade igen på onsdagen och hojen behövde lite kärlek. Det svårstartade visade sig vara två revor i insugsgummit, som roligt nog fick mig att missa nästa helgs 100% Grusbus. Men det kanske var lika bra det….

Slutsats:

Hojen blir svårstartad när den tar in tjuvluft efter förgasaren.

Dumpertestbana är vad man behöver skaffa fram i Stockholm.

Rockabilly-musik suger socka.

Bridgestonedäcket M22 håller 70 mil på en offroadhoj.

Tändhattar skall sitta fast på stiftet.

Pizzan i Åby får godkänt.

Tack för ett proffsigt arrangemang. Vi återkommer!