Baltikum 2004

SOE tour Baltica 2004

En lite annorlunda berättelse från en lite annorlunda SOE-resa.

Bakgrund

Tanken med resan var inte bara att köra grus, utan att kombinera grusköra med semester. Jag hade varit sugen på att åka till de baltiska länderna ett tag, och att åka dit med grushoj kändes optimalt. Jag gillar att resa, i synnerhet till underutvecklade länder. De är mer intressanta än västländer och dessutom billigare, och folket är i regel trevligare. På en söndagskörning förra året pratade jag med Kolja/Tony om att jag skulle vilja åka dit med hojen. Han berättade att han och DirtDiggler/Fredrik varit där och att det var precis så bra som jag hade trott. Vi sa att vi skulle ordna nånting till nästa år. I våras stötte jag på Tony på en söndagskörning igen och frågade om vi skulle ordna en resa. Han berättade att han och Fredrik just höll på att planera en resa. Vi tre träffades en fredag på Soldaten Svejk och hade ett planeringsmöte. Vi bokade 11:e Juli som avresedatum, att Fredrik skulle kolla upp färjorna och att jag skulle lägga ut en tråd på forumet och fråga om någon mer ville följa med.

Sagt och gjort, Clas hörde av sig via PM och anmälde sitt intresse. Vi hade ett möte till hemma hos mig där vi träffade Clas för första gången. Vi kom fram till att fler möten inte behövdes, utan all kommunikation och planering skulle nu ske via mail. Fredrik bokade biljetter på Tallinks nya M/S Victoria till Tallin den 11/7. När det bara var ett par dagar kvar tills vi skulle åka hörde Anders F av sig och frågade om han fick följa med. Han hade varit i Norge med bl.a. Hoke som berättat om vår resa, och blev sugen på att haka på. Självklart fick han följa med.

Resan

Vi samlades vid färjan en timme innan avfärd. Färjan var helt ny och bjöd bl.a. på bensprattel och disko. I säng hyfsat tidigt för att orka köra nästa dag. Kul, äntligen på väg.

Dag 1, måndag

Vi kom iland i Tallin strax efter 10 på förmiddagen och åkte till gamla stan för att äta frukost. Några svenska bondläppar såg våra svenskreggade hojar och kom fram och pratade. –”Jaha, är ni från Stockholm? Vet ni vad vi kallar Stockholmare? 99or – för ni är inte riktigt 100…” Märkligt att man kan tycka det är okej att gå fram till helt okända människor och förolämpa dem, bara för att man befinner sig utanför Svea rikets gränser.

Nåväl, E20 ut från stan österut och sen vidare på mindre vägar. Grus och asfalt blandat. Vi försökte hitta någonstans att äta lunch i Loksa, med det enda ställer vi hittade hade bara öl. Vidare öster ut så hittade vi en jättefin gammal herrgård där man kunde äta och bo. Det var lite för tidigt att lägga av än, så efter luchen frågade vi servitrisen om ett lämpligt ställe att bo. Hon tyckte att vi skulle åka till Rakvere. Det gjorde vi. På vägen dit svängde vi in på en liten väg som blev ett fält med en liten gångstig. Tillslut kom vi fram till en ”bro” som bara bestod av ett räcke och två stockar. Ett par meter ner flöt det vatten. Tony insisterade på att vi skulle passera ”bron”. Jag och Clas vägrade och tyckte att vi kunde mötas upp i Rakvere i så fall. Alla vände tillbaks. Vi passerade ett fantastiskt gult rapsfält, med grå sovjetiska bostadshus och en stor rykande skorsten bakom. En jäkligt bra bild hade det blivit, men tyvärr går det ju inte att stanna hela tiden och fota på en MC-semester. I Rakvere hittade vi genast ett hotell som var bra. Vi checkade in i ett trippelrum och ett dubbelrum, låste ihop hojjarna med Tonys och Fredriks feta kedjor, duschade och gick ut på stan. Käkade middag på en grymt bra asiatrestaurant, det hade man inte väntat sig. God mat och billig öl. Jag tvingades dansa med en gammal skräcködla, till de övriga resenärernas stort glädje. Tur att ingen hade med kameran den här gången. Vi ville se hur nattlivet såg ut en måndagkväll i Rakvere, och lyckades hitta en riktigt bra klubb. Vi fick skjuts tillbaks till hotellet av några vänliga rakverebor som vi träffat. Alla fick inte plats i bilen, så Fredrik stoppade vi ner i skuffen.

Dag 2, tisdag

Det fanns en gammal borgruin i Rakvere som vi gick upp till. Där ville de ha inträde och innanför sköt barn pilbåge etc., typ Skansen. Detta intresserade ingen utom Tony. Han gick in medan vi övriga gick ner på stan för att äta frukost. Anders fick in en hamburgare full med dressing över hela locket. Det är dom små olikheterna som gör det så kul att resa i främmande länder. När vi stod och packade hojarna igen kom det fram en ung man som påstod att han jobbade på lokaltidingen, och ville intervjua oss. Han frågade var vi kom ifrån, räknade hur många vi var, skrev ”5” i sitt block, kom med ledande frågor om detta med motorcyklande var en ”lifestyle” osv. Vi svarade gärna på frågorna och fotografen tog några bilder med sin kompaktkamera. Sen bar det iväg igen. Vi hann väl kanske åka en mil eller två innan det började ösregna. Några fyllskallar stod och vinglade i regnet och tjoade och tjimmade när vi åkte förbi. EU-pengar fanns det gott om i landet. Överallt byggdes det på vägen mot Narva. Vi kom fram till en kolhög, stor som en slalombacke. Gigantiska lastbilar åkte fram och tillbaks med rykande svart kol (eller vad det nu var). Anders och Tony satte fart upp för kolhögen. Tony vurpade där uppe och hade sönder fästet till sin packbox. Som tur var hade jag med extra remmar som han fick låna. Vi åkte igenom Pussi, en liten stad med riktig Lilja-4-ever-känsla. Barn och ungdomar stod och glodde, och såg uttråkade ut på sin grå betonggård, när vi åkte förbi. När vi senare rullade in på Narvas gator stirrade folk som vanligt. Narva kändes väldigt ryskt, vilket inte är så konstigt eftersom över 90% av befolkningen är ryskspråkiga. En rysk knarkare ville att Anders skulle skjuta honom på hojen. Anders avböjde med förklaringen att han inte hade några skjutspinnar. Vi hittade ett bra hotell som dessutom hade ett garage, där vi fick låsa in hojarna. Iskall dusch, eftersom hela stan saknade varmvatten för tillfället (enligt hotellreceptionisten). Vi åt middag på German Pub och gick sen vidare till diskot vi fått tips om på hotellet. Stället såg ut ungefär som en skola från sjuttiotalet. En skylt talade om att man inte fick ta in vapen, kamera, tjurar (!) etc. Väktaren från Falck ville inte vara med på bild. När man kom upp för trappan fanns ett riktigt snyggt hak, med disko-kula och allt. En tjej kom fram till Fredrik och frågade om han sålde Ecstasy, först på ryska och sen på engelska. Han fick nya tilltalsnamnet ”Druglord of Narva” efter det.

Dag 3, onsdag

Vi hade fått för oss att åka till Tartu utefter floden Narva till sjön Peipsi, trots att inte ens vår mest detaljerade karta visade att det var möjligt. – ”Va fan, vi har ju offroad-hojar, någon liten stig måste det ju finnas”, resonerade vi. Så var inte fallet. Vi började med att försöka ta oss ut ur Narva en alternativ väg. Det var inte lätt (men mycket intressant). Tillslut hittade vi den lilla grusvägen vi sett på kartan. Den var grym. Väldigt rak, men lång, och upp och ner hela tiden. Små sjöar hade bildats på vägen, vissa så djupa att man sköljdes av fotpinnarna i dem och låg raklång på cykeln, hängandes i styret. Sen kom en vänsterkurva, och sen en ny raka som var lika lång och guppig. Kul. När vi kom fram upptäckte Fredrik att hans väska inte var med. Han ringde tillbaks till hotellet och mycket riktigt, där var den. Vi ses senare sa Frerik och åkte tillbaks till Narva. Vi befann oss nu i ett gigantiskt industriområde med enorma fabriker och skorstenar. Vi hittade en sjö som såg ut som Gin & Tonic och åkte igenom några kolonilottsliknande bostadsområden där folk stod och glodde på oss. Vid en bom satt en vakt som inte lät oss passera. Vi gav upp och vände tillbaka. Då mötte vi Fredrik som redan var tillbaks med sin väska. Upp mot stora vägen för att hitta någonstans att äta. Vi hittade en liten ort som såg rätt trevlig ut och stannade och åt god pizza. När vi kollade kartan såg att vi kommit till Sillamäe, tre mil från Narva! Jaha, för att hinna till Tartu var vi nu tvungna att mangla asfalt raka spåret resten av dan. Det gjorde vi. Clas hade åkt lite före för att slippa hålla vårt höga tempo. Vi hittade honom stående vid sidan av vägen med en estnisk MC-förare på en ombyggd KLR-HPD. När vi kom fram till Tartu på kvällen träffade vi den lokala MC-tuffingen i stan på ett riktigt koolt hemmabygge (som vi tyvärr inte heller fotade). Han och hans två polare åkte före och visade var det fanns ett hotell. Checka in, duscha, byta om. Sen ut på stan och äta middag. Senare på kvällen blev det såklart disko. Tartu är en universitetsstad, så det var mycket folk ute och allt var väldigt likt Västeuropa – trist.

Dag 4, torsdag

Vi hade bestämt att vi skulle stanna två nätter i Tartu, för att få ta det lite lugnt. Det var ju ändå semester. På torsdagen gick vi runt på stan, kollade in universitetet (grundat av svenske kungen Gustav II Adolf, år 1632), var på ett antikvariat, gick in på en lokal matmarknad, handlade lite nödvändigheter osv. Sen bytte vi hotell eftersom det första inte hade rum för två nätter. Jag, Tony och Fredrik åkte ut på en eftermiddagstur med hojarna på landsbygden. Vi åkte mot Peipsi, där det enligt guideboken skulle finnas byar som lever helt isolerade från omvärlden och inte skulle ha utvecklats mycket det senaste århundradet. Det såg ut som på de flesta ställen på den baltiska landsbygden. Folk stod som vanligt och tittade när vi drog fram, ungefär som de sett ett UFO eller liknande. Vi körde ut på en liten udde där vi stannade en stund och såg ut över sjön. Några smågrabbar kom fram, men stannade på behörigt avstånd med sina cyklar. Vi tyckte att det började bli dags för käk, och började rulla vidare. En gubbe kom fram när vi stod och diskuterade vägval i en korsning. Han förklarade var vi skulle åka på ryska, och vi valde en väg som verkade lämplig. Efter en stund såg vi en stor reklamskylt, som berättade att SOE-pubben låg in till höger i en by. Givetvis åkte vi dit. Vi gick in i huset och upp för en trappa. Där fanns fyra omärkta dörrar. Den andra vi provade var öppen. I rummet fanns någonting som främst kan beskrivas som en fritidsgård med spriträttigheter. Vi satt på verandan och åt en brakmiddag för en 50-lapp och kollade när de lokala ungdomarna spelade fotboll nedanför. Efter maten åkte vi tillbaks till Tartu och mötte upp Anders & Clas på hotellet. Efter en dusch gick vi till hotellets restaurang som visade sig vara Tartus lokala dansbandshak, där medelåldern var betydligt högre än på discot i stan. Tony beställde in strimlade grisöron som tilltugg till ölen.

Dag 5, fredag

Nästa dag åkte vi vidare utan Clas. Han hade sagt innan att han bara skulle vara med en vecka, och tyckte det var bättre att åka mot Estlandskusten och vara där i ett par dagar, än att fortsätta söder ut med oss. I Voru var det dags för lunch. Det första vi såg var en svenskreggad turistbuss. Det visade sig vara visfestival i stan, och en svensk kom genast fram och surrade. Vi bestämde oss för att inte stanna i stan, utan fortsätta några mil till efter lunchen. Vi korsade gränsen till Lettland utan problem och fortsatte till Aluksne. Vi hittade turistbyrån precis innan de stängde. Där jobbade det återigen en handfull småtjejer som inte kunde hjälpa till med mycket. Vi åkte till en bilverkstad utanför stan som hade rum. Såg inte så kul ut. Vi hittade ett hotell i stan som var fullt pga. båttävlingen som skulle äga rum nästa dag. Vi fär väl bor på bilverkstaden tänkte vi och åkte dit. Utanför stod samma polskreggade mercabuss som funnits utanför hotellet. De tog givetvis sista rummet. Va fan gör vi nu? Killen på verkstaden visste ett ställe man kunde bo på, ett par kilometer utanför stan. Mamman ringde och kollade. Jodå, de hade lediga rum. Huset låg i skogen och hade ingen skylt (inte som vi begrep i alla fall). Vi fick ett rum med typ 12 sängar. Vi duschade och åt på stället. Det verkade vara dotter, mamma & mormor som drev stället. Dottern var där med några gangsterliknande typer, mamman serverade oss medan mormor bankade köttet mört i köket.

Vi beställde en taxi till byn, och hamnade på en pub vid campingen där båttävlingen skulle äga rum nästa dag. Ett par öl och rigabalsam senare var det dags att åka hem. Vi frågade tjejen i baren om hon kunde ringa taxi. Det behövs inte, sa hon. Var bor ni? Jag skjutsar er. Sagt och gjort, hon skjutsade hem oss till skogen och ville absolut inte ha betalt. Fantastiskt, hon sätter sig i bilen och skjutsar hem fyra helt okända utlänningar rakt ut i skogen. Det skulle vara Sverige det.

Dag 6, lördag

Vi vaknade av att det började spelas rysk musik i en högtalare i rummet. Revelj. Tanten tyckte alltså att vi inte skulle sova längre. Frukost på hotellet sen checkade vi ut och åkte ner till båttävlingen. Vi gick runt bland båtarna och de tävlande och tittade, innan tävlingarna drog igång. Intressant att se alla innovativa speciallösningar på båtarna. T.ex. hade en jeppe tillverkat en avgaskrök av enbart raka rörbitar. Många svetsningar var det. Vi åkte vidare, och dagens mål var Daugavpils. Vi försökte som vanligt åka på de minsta vägarna på kartan. Ibland gjorde vi avstickare med endast kompassen som navigationshjälp. På en av dessa avstickare passerade vi en gård med en pappa och tre skitiga söner. De stod bara och stirrade när vi körde förbi, rakt utanför knuten på deras hus. Vägen blev en stig som gick in bland träden. Vi hittade en gammal träbro som vi passerade efter inspektion. På andra sidan bron fortsatte stigen och ledde fram till ett övergivet (?) hus. Därifrån gick en väg och vi tyckte det var dags för lunch snart. Vi stannade i en håla jag inte minns namnet på, och gick in i en affär och köpte grillade kycklingklubbor, vindruvor & kakor. Det fanns bänkar utanför som de lokala fyllskallarna hängde på. Vi fick låna ett bord och dukade upp. Några smågrabbar samlades runt oss och pratade engelska. Vi pratade med dem och bjöd på kex. En annan grabb kom fram med sin stylade moppe med vajergas. Vi åkte till ett fik vi fått tips om för en kopp kaffe, och smågrabbarna följde efter. Dag att åka vidare. Vi fortsatte att leta efter små avstickarvägar och hittade en. Fredriks kompass pekade att vi skulle rakt genom skogen. Vi följde en stig på ett vildvuxet fält som övergick i skog och stigen försvann. I skogen fanns tre meter höga björnlokor som Fredrik mejade rakt igenom, med oss andra strax efter. Efter en hel del slit i skogen och en nedläggning, med krossad backspegel som följd, kom vi ut i en glänta i skogen med en massa fällda träd på marken. Bakhjulet fastnade hela tiden på de parallella grenarna och stockarna. Vi stannade i gläntan och pustade ut och letade efter en väg ut. Det fanns ingen. Klockan började bli mycket och vi var fast mitt i skogen i Lettland. Enda raka var att vända tillbaks. Vi genade genom ett grymt surhål som det, i det läget, hade varit riktigt jobbigt att köra fast i. Alla var redan helt slut, och det sista vi ville var att köra fast Gasa järnet och låta det bära eller brista var min taktik. Det funkade. Jag var otroligt glad över att inte ha kört fast när jag passerat surhålet (som vi alla var för trötta och irriterade för att orka fota). Efter pärsen i surhålet kändes all körning extremt lätt resten av dagen. Man var helt enkelt för trött för att orka bry sig – bara att gasa. Vi insåg att vi inte skulle komma till Daugavpils den här dan, och styrde istället mot Rezekne. Vi hittade genast ett stort rysskomplex till hotell, för övrigt Rezeknes enda, vid strax efter 22:00. Efter välbehövliga duschar (Tony även med kläderna på) gick vi ut för att äta på enda restaurangen i stan, enligt guideboken. Den stängde just när vi kom och vi fick tips om ett annat ställe, som den vänliga servitrisen skrev ner namnet på. Vi kunde ta en taxi från kasinot på andra sida gatan sa hon. Vi gick dit och frågade, men vakten bara tittade bort på ryskt vis. Ute på gatan stoppade vi en och visade lappen. Ytterligare ett ställe som såg ut som en skola eller nåt. På nedervåningen fanns en schysst pub där vi kunde äta. Efter maten tog vi en drink i baren och gick sen upp till diskot på övervåningen. Eller disko förresten, det luktade som ett omklädningsrum fullt med hockeygrabbar efter match, och såg ut som ett mellanstadiedisko för vuxna där alla drack medhavd sprit. En tjej frågade Anders, på engelska, om de skulle dansa. –”Senare”, sa Anders, och vi gick ner till baren igen. Fredrik fick in en grymt stor och fin Dry Martini. Tony såg avundsjukt på den och beställde en Margherita. Formodligen hade han föreställt sig en jättedrink full med paraplyer och frukt. Istället fick han in en halvfull plastmugg, med någon blå vätska. Tonys besvikna min när han fick in den var obeskrivbar. Vi andra skrattade så vi tjöt i 10 minuter, och servitriserna blev sura. Tjejerna från ”diskot” kom ner och vill dansa med oss igen. Vi gick med på detta och jag och Anders dansade med dem, medan Fredrik dansade ryssdans, till de övriga gästernas stora glädje. Efteråt skulle tjejerna visa oss ett annat ställe. På vägen dit ramlade vi in på en riktig lokalsylta med dyngraka fjortonåringar som satt med pannan i bordet. Inte så muntert, men äkta och långt ifrån turiststråken och de putsade fasaderna i Riga. Vi gick till ett annat ställe där Fredrik återigen beställde en Dry Martini. Bartendern trodde emellertid att Fredrik sa Drei (tre på tyska) Martin, och fick följaktligen tre stycken Martini. Tony beställde samma sak…

Dag 7, söndag

Vi checkade ut så sent som möjligt från hotellet, och åkte till en mack för att serva hojarna. Alla utom jag rengjorde luftfilter. Jag orkade helt enkelt inte. Anders började bli desperat efter ett nytt bakdäck. Han hade varit i Norge veckan innan och bara planerat att åka med oss i en vecka. Nu hade han ångrat sig och ville följa med hela vägen. Vi träffade några ryssar på macken som var på väg till en hojträff. –”Kom ska ni få se”, sa de, och visade att de hade hela bakluckan full med däck. Tyvärr hade de inget 18” däck. De förklarade att det var mycket ovanligt med 18” däck i Lettland. Vi kom iväg sent och åkte till Daugavpils utan allt för stora utsvävningar. Vi hittade ett bra hotell, duschade och gick ut och åt. På kvällen gick jag, Tony & Fredrik ut en sväng, medan Anders tog det lugnt på rummet.

Dag 8, måndag

Anders stoppade en HD-kille ute på gatan och frågade om däck. Han kunde ingen engelska, men släpade in Anders i Tele2-affären, där expediten fick tolka. Samma visa, inga 18” däck.

Vi åkte vidare och passerade gränsen till Litauen. Vid en liten grusväg stannade vi vid en lanthandel för att köpa vatten. Det var återigen som att vara med i en gammal film, eller att ha transporterats 100 år tillbaks i tiden. Vi fortsatte till Ignalina, som jag tyckte skulle bli en av höjdpunkterna på resan. Jag ville väldigt gärna se kärnkraftverket av Tjernobyl-typ, som de är så ökända för. Vi gick in på turistbyrån och fick veta att vi passerat kärnkraftverket för fem mil sedan. Elände. Ingen utom jag ville åka tillbaks de fem milen, så vi fortsatte. Tony fick syn på en MC-meck och svängde in. Anders frågade om de hade ett bakdäck till hans hoj. –”Vad som helst, bara det är 18” ”, sade han desperat. Mecken kollade skeptiskt på hojen och sa att han inte trodde att han hade ett, men att Anders gärna fick kolla runt själv på hyllorna. Anders gick in och kom ut efter två minuter och såg ut som en liten pojke som just fått hela önskelistan förverkligad på julafton. Han hade hittat ett lätt begagnat exakt likadant Pirelli MT21 som han hade på hojen. Till och med dimensionerna var desamma. Anders frågade vad han skulle ha för däcket, och vi förväntade oss ett riktigt rövarpris. – ”20 Euro” sa killen. Anders frågade om de hade däckmaskin, men det skulle han inte bry sig om – montering ingick i priset. Vi lämnade Anders hoj och åkte och käkade lunch. Anders var nervös att stället skulle vara igenbommat när vi kom tillbaks, men icke. Hojen stod där med bytt däck. Vi pratade lite med mecken, och han förklarade att han skulle på hojsemester i Norge för åttonde gången. Vi knixade på lite småvägar i ett naturreservat någon timme, och kom ut vid lunchfiket igen. Hm, nu fick det bli lite större grusvägar för att komma någon vart. Målet var inställt på Vilnius, men när vi sent på eftermiddagen såg en skylt som det stod Hotell på, mitt i en mysig gammal by, bestämde vi oss för att stanna där för natten. Tyvärr tog de inte emot kort, och vi hade inte hunnit ta ut Litas än. Bussiga Fredrik anmälde sig som frivillig att åka till närmsta stan (5 mil enkel resa) och hämta ut pengar. På en telefonstolpe fanns ett storkbo, och storstorken bodde på taket till hotellet. Vi åt en brakmiddag på uteserveringen när Fredrik kom tillbaks. Receptionstjejerna gick hem och vi gick in och tog en öl och kollade på rysk MTV med kocken/nattvakten som kommenterade ”Rus” eller ”Belarus” beroende på artistens ursprung.

Dag 9, tisdag

Nästa dag åkte vi till Vilnius. Vi var lite trötta på att alltid komma fram så sent på kvällarna, så vi bestämde oss för att vi skulle åka direkt dit för att hinna turista lite. Vi åkte omedelbart till turistbyrån och ordnade hotell och kollade upp var med köper färjebiljetter etc. Vi checkade in och låste hojarna utanför receptionen. Sedan gick vi ut på stan och kollade. Vi hade bestämt att vi skulle stanna här i två nätter. Vi åt på en uteservering medan ungdomar visade upp sig, körde MC utan hjälm så att billarmen startade, och körde varv after varv med sina basdunkande, Södertäljekittade* bilar. Verkar vara likadant över hela värden. Efter maten gick vi ner på en lite lugnare gata där de lite äldre turisterna höll hus. Det här kunde ha varit Paris eller vilken europeisk storstad som helst, fast mycket billigare. Jag, Anders & Fredrik gick till ett Internetkafé, medan Tony gick till en krog. Vi hittade Tony och gick dit. Jag och Fredrik beställde en varsin Long Island Icetea. Anders tog en White Russian, som bestod av sprit, Kahlua och en massa vispgrädde. Vi tog en taxi till ett ställe som var som ett ryskt Hard Rock Café, fullt av gamla Sovjetsymboler, statyer etc. DJ-båset var byggt av ett gammalt stridsflygplan. Vi satt i baren när en ung, delvis tandlös, påtänd tjej kom och satte sig. Hon ville antagligen tjäna en slant, men av uppenbara skäl var ingen intresserad. Fredrik och Tony hade inofficiell vodkaprovning med bartendern. Stället var annars rätt tomt, kanske berodde det på att vi var tidiga, eller att det var tisdag, så vi beslutade oss för att gå därifrån. Vi besökte sedan ytterligare två nattklubbar, där det var betydligt bättre drag, innan vi tillslut gav upp och åkte hem till hotellet.

Dag 10, onsdag

Jag och Anders gick och käkade. De andra hade redan käkat så de tog en öl på ett annat ställe.

Vi hämtade de andra och gick och letade efter den berömda Frank Zappa-staty, som av någon anledning finns i Vilnius. Efter en del letande hittade vi den, och alla ville posera framför den. Sedan gick vi och köpte båtbiljetter. Vi hade egentligen velat åka hem från Gdansk i Polen men det fanns inga hytter kvar på den färjan, och att sova i en korridor med all packning hade ingen lust med, så vi köpte biljetter från Riga. Tony skulle vara kvar till måndag, och vi andra skulle åka hem på fredag. Vi knatade vidare, hittade ett varuhus där vi shoppade lite. Tony köpte en guldglittrande tangakalsong, som han hävdade att hans bror skulle ha på sin svensexa. Ingen trodde honom naturligtvis, och tjejerna i kassan började fnissa när han skulle betala. – ”It’s for my brother”, förkunnade Tony. – ”Sure it is” sa vi och kassatjejerna, bergsäkra på att han skulle springa omkring i dem på stranden i Jurmala efter att vi andra åkt hem. Vi gick ut och satte oss på uteserveringen till ett fint hotell och köpte öl. Solen sken och vi hade det bra. Ett band började spela på torget en bit bort. Ytterligare någon öl senare gick vi vidare. I katedralen pågick en mässa. Fredrik och de andra gick och biktade sig, och hävdade efteråt att de nu nollställt syndkontot och kunde därför synda mer. På torget utanför började Tony surra med två tjejer. Den ena fyllde år, och Tony erbjöd dem att vi skulle bjuda dem på middag om de visade oss en bra restaurant. De accepterade. Vi gick till en restaurang med grym utsikt över hela stan. Efter en god middag, där vi fått vet en hel del om hur det var att leva i Litauen, före och efter Sovjets fall, drog vi vidare. Vi grabbar åkte till hotellet för att duscha. Tjejerna åkte och hämtade sin bil. Därefter åkte vi alla till ett hak som skulle vara bra (Fredrik i bakluckan). Stället var stängt så vi åkte vidare (nästa man i bakluckan). Nästa ställe de föreslog var också stängt, så vi åkte till det stället vi var på dagen innan (återigen, nästa man i bakluckan). Där var vi kvar ett tag…

Dag 11, torsdag

Detta skulle bli en transportdag. Det var priset vi fick betala för att ha stannat två nätter i Vilnius. Vi började med lite grus, men insåg snart att vi inte skulle hinna och vi inte rappade på. Rak landsväg och regn är en rätt bra sammanfattning på dan. Dagen höjdpunkt var ett flygfält, med en massa gamla stridsflygplan uppställda på gräsmattan. När vi gick där och tittade kom en ryss ut och berättade att han var pilot, dock civil sådan. Han ville bjuda på te och snacka skit, men vi hade ju lite bråttom, så vi var tvungna att artigt avböja. Sent på kvällen kom vi fram till Riga och började leta hotell. Vi hittade tillslut ett i vår prisklass och checkade in. Efter en dusch tog jag, Fredrik och Tony en taxi in till city. Anders var kvar på rummet. På McDonald’s träffade vi en ryss som bodde i Riga och tyckte det var trevligt. Moskva däremot var ingen höjdare sa han, ”för mycket business”, vad han nu menade med det. Vi gick runt och kollade lite, gick till ett hak med en schysst uteservering och beställde in öl. 15 kronor kostade den. Dubbla priset mot vischan, men ändå extremt billigt med tanke på läget. Vi var alla trötta efter transportkörningen och åkte hem tidigt.

Dag 12, fredag

Vi checkade ut och åkte till färjeterminalen. Där lämnade vi hojarna och all packning. Tony försvann och vi andra gick in till stan. Någon slags festival pågick, och folk från alla möjliga länder uppträdde i traditionella dräkter. Vi satte oss mitt på turisttorget och åt frukost, och blev exakt så uppschuckade som man kan förvänta sig att bli på ett turisttorg i en storstad. De ville till och med ha extra betalt för ketchup till maten. Vi gick runt och kollade lite, bl.a. på Swedish Gate, som byggdes in i muren 1698, när vi ägde stället. Tillbaks till färjan, incheckning osv. På färjan träffade vi två stockholmsgrabbar som varit i Riga en hel vecka och tyckte det var fantastiskt. Vi åt grillat på däck och tog några öl. Sen var det cabaret med bensprattel och disko.

Sammanfattning

Klockren semester med skön mix av motorcykelkörning och annan typ av semester i intressanta och billiga länder. Ute på landet var det som att ha rest 100 år tillbaka i tiden. Gamla tanter satt och mjölkade kor, gubbar högg lie, hästtransporter och skitiga ungar.

Grusvägnätet var också bra, vissa dagar lyckades vi undvika asfalt nästan helt, och ingen spärrade av vägen eller försökte slänga vedträn på oss. Några vinkade, men de flesta bara stod och glodde och undrade antagligen om vi var galna. En del grusvägar var så breda att vi kunde ligga 2+2 omlott, nästan i bredd i flera kilometer utan möte.

När vi skulle ta in på hotell fick vi skicka in den som var minst skitig.

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att semestra på sommaren.

/ JB

* Södertäljekittad bil= Sänkt standardbil med stora fäljar och liten motor, solfilm etc.