100% Offroad 2004

5/4 +10 sol

Rekdag 1

Det var snack om att skita att reka i år, då förra årets snöinferno sållade bort alla utom en förare. Men efter ett tags funderande och faktumet att ökenröven Olle anmält ett gäng ökenrallysnubbar med machohojar kände jag mig bara tvungen att dra en ny slinga. Johan, var genast med på noterna och vi drog upp en morgon med hans släp och lastade av en bit upp i skogen. Då min tripkabel vurpats av hösten innan hade Johan med en reserv som jag skulle låna. Problemet var att jag hade av den innan vi kickat igång hojarna. Det började som vanligt kan man säga alltså. nytankad och -600 spänn. Kanon.

Vi drog några nya och gamla klassiker upp till Knutby. Hittade inte pastorn, men misstänkta sektmedlemmar, som skulle ge den mest hårdkokte dödmetallaren ilningar, smög runt och spred skräck. Det som var bra är att de skaffat sig en mack i byn, och det har man ju saknat flera gånger. I alla fall med min kärringtank på 9 liter (som egentligen rymmer 8).

Rekade vidare gamla klassiker, som bakades ihop med nya okörda sträckor. På ett tillfälle ville vi få ihop två vändplaner mot varandra med 800 meter mellan. Johan är Sveriges störste optimist och drog ur rakt i periferin, som till en början likande ett traktorspår, men som blev allt sämre. Till slut höll han på att plurra i en djup bäck, då det låg ett par tväd i vägen. Då var det verkligen läge att vända om. Vi lyckades dock hitta en annan kanonväg över en spång.

Lunch som inte rekomenderas av Guide Rouch i Gimo med lokala rednecks, som senare gled iväg med sin raggabil med vingar. Lite kartrek och sedan på hojen igen, -trodde jag. Hojen hade blödit ut en oljepöl. Drog bort plåten och fann att jag skjutit en packning som tätar kopplingskåpan. Kollade oljan, drog åt bultarna och körde vidare. Nu vart det ett väldans oljenivåkollande hela tiden och ibland fick jag dutta i lite. Johan passade på att high-sida bakom mig och kom grimaserade ifatt. Knät fick ta emot hojen den gången, inte bra, men tempot klev ner från livsfarligt till hållbart, vilket jag gillade bättre med min motor. Drog en bra slinga över Gimo, tillbaka till stora vägen. Där beslöt vi oss för att använda gamla roadbooks och behövde inte reka mer. Åkte ner kärringvägen till Rasbo och rekade vidare till målet. Fick till grymt mycket grus i år alltså. Ser verkligen fram emot 17:e. Åkte hem helt slut och skrev roadbooken.

Förberedelser

Veckan efter jobbade jag i Sandviken, och slutade 3 en dag. Självklart vart det bilrekning ovanför Österbybruk med Motormännens Sverigekarta, som faktiskt inte rekomenderas som substitut till blå kartan. De sträckor vi mesat ur drog jag om och höll på att köra av och fast några gånger med sommardäcken, ensam i bushen. Men kul var det. Har nu två versioner på datorn. Sollade snabbt ut den mesigare, som också var kortare.

Det som skulle hända nu är det klassiska testandet, som måste göras av utomstående, så man inte är hemmablind. Detta ville ingen åta sig, då man hellre väntar, än att förstöra nöjet på självaste 100%. Dompan och Hoke ställde snällt upp, vilka iofs var helt gröna på detta med roadbookkörning, men ändå. Var över sent och lämnade roadbooks och karta. De skulle upp tidigt och köra dagen efter. Kl 8 på kvällen mitt i middagen hos morsan ringer de vilsna i skogen och undrar var de är. De hade inte kommit igång förrän halv 1 och var därför tvungna att ge upp vid Gimo. Gnisslade en del tänder, men det var ingen fara. Senare skulle det visa sig att en enkel felnavigering ledde in dem på en helvetsfärd med seriös enduro. Kul i efterhand. Tog Dompans rättelser och körde upp själv. Det hela gick ruggigt fort. 320 km på 6½ timme, med lunch, pinkpauser och roadbookrättande. Oroväckande högt tempo för ensamkörning. Skall skärpa mig. Skrev roadbooken och mailade Johan. Ingen hann gå igenom den, utan kopierades på känn upp i en prydlig stapel.

Lördag 17/4 Dagen D

+16 sol

Körde upp med bil i år för att ta med ett gäng åskådare och massa tröjor. Hela parkeringen vid Arladastad full med grushojar, -ascoolt. 150 pers var det som totalt startade i år, och som vanligt var stämningen på topp. Solsken och t-tröjvärme redan på morgonen. Folk köpte roadbooks och sedan var tejpinfernot igång. Knallade runt och kollade årets udda saker, som är de som gör det hela så kul. Motordrivna roadbookhållare, kulthojar, gamla gubbar, snorungar, övningsförare, norrmän, 2-taktare, kontorsråttor och knegare. Alla var där, alla med olika mål. Några kunde inte vänta till det obligatoriska förarmötet, utan drog direkt. Undrar om de fick i sig någon mat, eftersom de missade den infon. Tja, varför skall man lystna till den där långhåriga djäveln EFTER man betalat? Lika bra att skita i vad de nu har att säga alltså.

Anyway, Johan och jag snackade som vanligt om säkerhet och körningen, en snabb roadbook-lektion och sedan bar det av. Ingen panik, alla på en gång. Ivrige Jareman drog en lowsider redan efter 3 km. Klar stjärna i protokollet. Det hela blev så småningom SOEs första serikrock, självklart i damm och ett dike. Stefans nyckelben, som just läkt gillade inte detta, men höll till lunchen 15 mil senare.

Tog publikskaran, vilka var min tjej Anna och syrrorna upp en bit och kollade de första åkarna, som då var några helt okända, samt mannen med orange pälsfäll på sadel av en 2-taktare. Coolt värre. Snabbt förbi KKK i Knutby, drog vidare upp till Spången, där Johan passade på att punka ett däck. Inte med en spik eller nåt vasst, utan ett gruskorn. Som tur var hade han ett riktigt däck till, så det löstes på 10 min, medan publiken klappade hästarna brevid. Blev omkörda av Olle och en av rallyhojarna. Rast vid en stor korsning och som vanligt visade gubbarna hur man kör offroad. Gamla hojar, inget väsen och klockren roadbookläsning. Jag satte mig bakpå Engens hoj, och fick åka med till spången. Aningen förvirrat när alla bara kör, utan att läsa av trippen. Spår överallt och total förvirring. Mitt i allt Kom mupparna från Vurpan, som på något sätt fifflat till sig roadbookar, trots att vi som konkurenter borde vara bittra fiender :-). Spången var en kul historia. De som bromsade innan gled av plankorna och i plurret, de som inte stannade, utan rullade över klarade sig galant. Som gjort för vurpor alltså. Alla verkade ändå vilja prova. En kille med DR650 satte sin motor på tvären över spången och jag sade att han kunde passa på att byta däck, där den hängde så fint. Några tappra kvartstonsmoppar leddes över, medan andra chansade. Wester, med din nya LC8 drog framhjulet i en sten i bäcken och fick fältmeka, medan Kjelle, Tysken, Attilla och Erik solade sålänge. Det bästa var ändå de som inte gillade synen av spången och körde fast på sidan istället. En kille på tengai lackade fett och drog hem efter han knäckt en kåpa. Jaja, så kan det gå. Kom på att det blev rätt mycket jobb att dra upp hojar, eftersom publiken bestod av 3 tjejer och en invalid däckpysare. Det var dags att dra.

Vid lunchen var det fullt ös. Torgny med kollega hade slagit upp bord på kraftgatan, men eftersom han glömt sina långkallingar flyttade kökspersonalen in en bit från vinden in på vägen. Förarna möttes efter 170 km av en MAT-skylt. Pyttipanna i sann 100%-anda med ägg och rödbetor. Torgny hade ringt dagen innan mitt i bullbakandet och vrålat något om antalet, men alla verkade få tillräckligt, med fika på maten. Mycket gott och bra. Dompan bevittnade efter en del missförstånd tre trötta och vrålhungriga galningar, som gick lös på pytthögen, som kocken hällt ut på backen. Äta med händerna funkar på Mcdonalds och tydligen också här. En EXC-förares motor lät som när man skakar om lego-lådan och alla grinade illa åt ljudet, när han gled in. Den hojen höll sedan 2 mil.

Vägarna smalnade av efter maten. Typisk Svensk landskap ner till gruvorna och den hemmagjorda crossbanan, som en del drog några varv på . Efter det kunde knappt någon hitta vilken stig de skulle köra på. Askul. Vid ett tillfälle fanns 20 hojar som alla irrade runt som yra höns och letade. Ut på vägen några meter och sedan miltals med timmervägar och andra mindre grusvägar. Rena sightseeing-turen med runstenar, en jättetall, och såklart bruksmiljön i Österbybruk. I bilen på väg mellan lunchen och surhålet måste jag pekat 20 hojar rätt. Tripen, pojkar, tripen! Det var dock inte bara förarna som missat, jag hade tydligen stavat fel på en ort och fick snabbtejpa upp rättstavningen på en pinne. Körde sedan ner till surhålet från 02, som denna gång var ännu djupare och surare, men ingen is i alla fall. En lokal filantrop på husa hade en alternativ väg runt det värsta stället, som snabbt blev man- eller musvägen. Norrmännen stod länge och konfererade om huruvida Svensk lera skiljer sig från fjordlera. Publiken ville se misär och svett, och var nog de enda som inte gillade husakillens väg. Men så dök de upp; roadbookförarna på endurohojar. Genast var det rakt-över-principen och vi bevittnade många roliga stunts och fastkörningar. Efter den här dagen var det förmodligen mer lera i träna än på marken. Olle och en rallyhoj körde genom, med kommentaren; detta gillar du va?, bakom ett brett flin. Efter det fick samtliga åskådare pip i öronen. Bakom surhålet blev en naturlig rastplats. Alla leriga, alla glada. Hjälpte en trött förare kicka igång en alldeles för varm TT, vars dubbelfugge hatar alla temperaturer över 50 grader.

Sträckan efter surhålet gick genom blandat landskap, öppet, skog, långa och korta sträckor. Rasbomacken gjorde som vanligt årets vinst, där 150 leriga troll klafsade in och köpte 5 liter var och snickers. Pizzan bredvid är inte heller dum. Alla verkade tuffa på, sådär som man gör när en dagsetapp håller på att ta slut. En fraggel (nicke) passade på att banga motorn i en sten. Verkade klara sig bra själv, men den hojen fick sedan släpas hem. Vad jag vet var det den sista vurpan. Den glada trötta skaran gled in på startplatsen runt 5, men var så utspridd att många kom dit först efter skymningen. Det tar sin lilla tid detta, men 100% offraod sker ju heller inte varje vecka, så att stanna upp och titta på saker är aldrig fel. Åkte tillbaka hem och kollade forumet, som kryllade av positiva vibbar. Verkligen kul med respons efteråt. Som som en stock, men förmodligen inte tyngst.

Vi ses. /Calle Hagenblad

 

Tack till:

Johan Markborg, kumpanen

Torgny Stake för maten

Tack alla entusiaster och vänliga ord. Vi ses.